Bröllopet.
Tillrustningarna till Karmides' bröllop med Hermione voro redan började. Ännu två dagar, och man hade hunnit den, på vilken föreningen mellan de båda älskande skulle fullkomnas.
Under den senast förflutna tiden hade Hermione likväl icke känt sig lycklig. Karmides hade undergått en plötslig förvandling. Han var dyster och fåordig. Han visade sig tankspridd och kall i hennes sällskap. Huru förklara detta? Hon bad om hans förtroende. Men han nekade henne det. Han försäkrade, att det var sällheten, som gjorde honom tankspridd. Och medan han försäkrade detta, vittnade dock hans väsen, att han ljög, och i hans blick låg en skygg fruktan, som om furierna skakat sitt ormgissel över hans huvud.
Hermione såg sin fader kämpa med djupa bekymmer. Detta nedtryckte henne icke mindre. Själv hade hon under de senare dagarne måst röna flera bevis på den förbittring, som hos atenska folket, hedningarne såväl som de kristne, rådde mot Krysanteus. Till och med det lilla antal, som hitintills troget understött honom, hade nu med få undantag, under inflytelsen av den allmänna meningen, dragit sig tillbaka. Gymnasierna stodo tomma, och ungdomen, trotsande den hårde censorn, samlade sig som förr kring Epikuros' vansläktade lärjungar. Barmhärtighetsstiftelserna voro inrättningar, av vilka endast de vid dem anställda tjänstemännen drogo fördel. Folket knotade över de summor, som offrades på dylikt; de sjuke och fattige fruktade dem, emedan onda, måhända till en del sanna rykten voro om dem i omlopp. Bland stadens förnämligare släkter fanns knappt någon, som ej ansåg sig hava skäl att klaga över Krysanteus, emedan enskilda deras medlemmar träffats av den oblidkeliga stränghet, varmed han skötte sitt censorskall. Han hade avsatt osedliga offerpräster och anklagat och sakfällt oredliga ämbetsmän i massa. Till de lediga platserna funnos få eller inga sökande, ty de missnöjde hotade varje sådan med förföljelse. Att de avsatta prästerna kastade sig i kristna kyrkans armar var en vanlig företeelse. Denna gjorde oupphörligt proselyter ej blott ibland de ringare klasserna, utan även inom de bildade. Krysanteus' verksamhet medförde helt andra frukter än dem han åsyftade. Han var icke blind för detta. Han började i själva verket förtvivla om möjligheten att vinna seger åt den sak, vars stridsman han var.
Till dessa bekymmer sällade sig den sorg och grämelse, som Klemens ingav honom. Den offentliga rannsakningen med Petros hade nu börjat, och var gång han fördes inför domstolen, ledsagades han av folkskaror, som uttryckte sitt deltagande för honom. Klemens hade inkallats för att lämna upplysningar om sin fosterfader. I stället för att väcka någon anklagelse mot denne, hade han under de kristianska åhörarnes jubel kastat sigi biskopens armar och högtidligt tackat denne för det inflytande han tillvällat sig på hans öden. Och då Klemens hörde, att rättegången utan tvivel skulle sluta med en dödsdom över Petros, uppfylldes han av avsky mot sin fader och uppenbarade dessa känslor utan hejd i folkets åsyn. Han fortfor ännu att leva i grottan vid pelarfältet, och hans rykte för helighet steg med varje dag. De homoiusianska kvinnorna älskade att kalla honom »den helige Klemens». Uttrycket smekte den unge asketens öra. Han hade segrat i striden med sin sinnliga natur, och segerns frukt var ett själstillstånd, vari han oftare sällskapade med änglarne och den heliga jungfrun än med världens verkligheter.
Krysanteus hade gjort en utflykt till Eleusis för att se det nya tempel, som uppfördes där. Det var natt, då han, stadd på hemvägen, nalkades Aten. En av dessa bråda, häftiga och snabbt övergående stormar, som äro egna för de södra landen, hade utbrutit över den resandes huvud. Regnet föll i strida strömmar och blixtarnes vita sken lyste nejden.
Men icke långt från dubbelporten upphörde regnet, och formannen, som hitintills vandrat vid sidan av sina uppskrämda, för ljungeldarne skyggande hästar, kunde åter intaga sitt rum på vagnen framför sin herre.
De voro nu i grannskapet av pelarfältet. Medan Krysanteus tänkte på sin son, som tillbragte natten i den öppna grottan, pekade formannen mot ett svagt ljussken, som syntes från fältet, och frågade, varifrån detta kunde komma.
Krysanteus lämnade vagnen och tillsade formannen att köra vidare. Han ville besöka Klemens. Lampskenet kom från dennes grotta.
Den unge anakoreten hade förmodligen vakat under stormen, mot vilken hans usla boning endast kunde hava lämnat otillräckligt skydd.
Krysanteus ville se, huru Klemens befann sig. Kanske också, att han nu, i natten och ensamheten, sedan elementens raseri börjat lägga sig, var mer hågad att uthärda åsynen av sin fader och lyssna till hans välvilliga ord.
I denna förhoppning tog Krysanteus sin väg över den välbekanta begravningsplatsen och styrde kosan mot det från andra sidan fältet synliga ljusskenet.
Han stod snart i grannskapet av anakoretens grotta.
Lampan, ställd intill en vägg, som skyddade henne mot blåsten, upplyste hålans inre. Klemens satt på sin mossbädd. Han var icke ensam. Gent emot honom, med ryggen vänd mot grottans öppning, satt hopkrupen på marken en hisklig skepnad, i vilken Krysanteus till sin förvåning upptäckte Simon pelarhelgonet.
Simon hade under det häftigaste åskvädret lämnat pelaren och begivit sig till sin granne. De hade redan länge samtalat, och samtalet fortfor ännu, när Krysanteus stannade utanför grottan. Simon talade med hög och vredgad röst.
-- Än en gång: drag hädan, sade han, vänd till Klemens. Jag känner dig, yngling. Du är son av den gamle ormen och själv en orm, som jag fostrat vid min barm. Du har hitkommit för att bestjäla mig, men akta dig, Filippos, jag har skarp syn och skarp hörsel. Tjuven skall komma på skam.
-- Fader, sade Klemens med synbar ängslan, jag förstår icke dina ord. Varför vredgas du på mig? Är det därför att mitt hjärta är ont? Jag beder dagligen om ett nytt, och himmelen synes vilja höra mig, ty änglarne och Guds moder hugna mig med sin åsyn och rena mig med sitt umgänge. Har icke även du, Simon, kämpat med synden, innan du vann den helighet, som nu omstrålar dig? Hav undseende för min ungdom, fader, och låt mig vara i ditt grannskap för att uppbyggas och styrkas av ditt föredöme.
-- Himmelen har själv talat, inföll helgonet. Det var mina böner, som öppnade hans mun. Åskan röt i ditt öra, att du skall draga härifrån, och blixten hotade att splittra dig, om du ännu vanhelgar detta ställe. Vad har du här att sköta?
-- Jag har sagt det, vördnadsvärde Simon. Vredgas nu icke längre.
-- Ah, jag känner nog ditt uppsåt. Du är hitsänd av din förbannade fader för att nödga mig dö av hunger och törst. O, jag är rysligt hungrig, klagade Simon med jämrande röst; de fromma och givmilda hava glömt den gamle för att begapa den unge. Ingen stillar nu min hunger, ingen läskar nu min tunga. Alla gå till dig. Ah, ve över dig, Filippos!
-- Din anklagelse är orättvis, fader Simon. Jag nöjer mig med ett bröd, och vattnet, som jag dricker, hämtar jag själv ur källan.
-- Man kallar dig den helige, fortfor Simon med väsande röst. Har du hört, att man kallar dig den helige?
-- Ja, svarade Klemens, och jag vill med Guds hjälp varda värdig att bära detta namn.
-- Men jag säger dig: gå härifrån! Nu genast skall du gå för att aldrig återkomma. Denna natt är farlig, Filippos. Himmelen har ännu icke uttömt sina blixtar. Akta dig för min förbannelse -- och för mina klor. Med dessa händer har jag strypt Paulos. De veta, huru de skola klämma en strupe. Akta din egen!
-- 0, min Gud, vad säger du? Du talar oförnuft, Simon. Vem säger du, att du har strypt?
-- Lamaragschugojim ... det var Paulos' sista ord. Jag glömmer dem aldrig. Han satt i tornkammaren och läste, som han plägade, i Davids psalmer, när jag smög mig in och strypte honom. Det var en Gudi behaglig gärning, som står inskriven vid mitt namn i livsens bok. Lamaragschugojim. Kände du Paulos? Nej, nej, du kunde icke känna honom. Du var då ett barn. Den kätterske patriarken hade hungrat i sex dagar, när budet kom, att han skulle dö. Makedonios ville det, och kejsaren ville det även. Makedonios tillförsäkrade mig himmelens salighet och lovade uppfostra min Petros till en stor man, om jag gjorde det.
Jag är nu helgon, och min son är biskop. Jag hatade icke Paulos, men jag hatar dig, Filippos, emedan du är en otacksam, avundsjuk, förrädisk son. Jag säger dig än en gång: gå härifrån eller akta dig för mina klor! Känn själv, huru de kunna klämma!
Simon hoppade fram till Klemens, utsträckte sina långa, magra armar, och hans köttlösa, mörkbruna fingrar grepo kring Klemens' hals.
Ynglingen gjorde en våldsam ansträngning för att slita sig lös. Men förgäves. Simons armar och fingrar voro som av järn. Han släppte icke sitt tag. Hans ögon, lysande av vansinnets eld, tycktes kasta gnistor.
-- Pojke, väste han, svär att gå härifrån ... för alltid ... eller jag stryper dig!
Fattad av dödsfasa skulle Klemens svurit den ed, som helgonet avfordrade honom; men han kunde det icke. Han kände sig nära att kvävas. Förskräckelsen gav honom en ögonblicklig styrka, så att han förmådde resa sig upp från mossbädden, där han suttit under detta uppträde. Han grep med ena handen om den ryslige gubbens långa, toviga skägg; den andra sökte instinktmässigt fiendens ögon för att blända honom.
Simon uppgav ett skri, liknande ett sårat vilddjurs rytande. Hans händer släppte sitt tag. Klemens hade intryckt hans ena öga. I nästa ögonblick föllo båda under brottningen till marken.
Men Klemens' kraft var nu uttömd. Simon kastade sig över honom och grep ånyo med de långa nagelväpnade fingrarne kring hans hals för att strypa honom. Klemens förlorade medvetandet.
Hela detta uppträde hade endast upptagit några sekunder. I nästa ögonblick hade Krysanteus ilat till sin sons hjälp. Med möda lyckades han befria Klemens ur pelarmannens händer. Simon uppgav ett ursinnigt rop, när han igenkände sin nye motståndare. Han reste sig på sina genom den oupphörliga knäböjningen vanformade ben. Blodet rann ur hans intryckta öga; det andra tycktes spruta lågor.
Det började nu mellan Krysanteus och pelarmannen en långvarig brottning, varunder denne senare utvecklade hela styrkan hos en vansinnig, som är i raseri. Lampan nedstöttes, och de kämpande omgåvos av mörker på sin trånga valplats. Krysanteus lyckades förflytta striden från grottan till fältet där utanför, och här segrade hans från ungdomen genom gymnastiska övningar utvecklade styrka. Men segern var icke avgjord, så länge Simon ännu kunde röra sina lemmar. Hans ögonmärke under striden var motståndarens strupe, och han hade lyckats att få tag omkring denna, när Krysanteus äntligen trängde sin ryslige fiende mot stadsmuren och med en våldsam stöt krossade hans huvud.
Simon föll, ett blodigt lik, till hans fötter.
Klemens hade under striden återvunnit sitt medvetande. När Krysanteus med svettdrypande panna vände sig bort från den slagne, såg han ynglingens vita kiton fladdra för vinden utanför öppningen till grottan.
Förvirrad och skälvande av förskräckelse hade Klemens åskadat den i hans grannskap utkämpade striden mellan två i mörkret oredigt skymtande skepnader, som för hans inbillning antogo jättestorlek och vidunderliga former.
Det vilda skratt och det lamaragschugojim, som det mordiska helgonet utstötte, när det lyckats få tag om sin motståndares strupe, övertygade Klemens, att den ene av kämparne var Simon, och påminde honom, tillika med den smärta, han kände i sin hals, om det ohyggliga uppträdet i grottan och om den dödsfara, vari han nyss svävat. Fasan kom hans blod att stelna. Mörkret hindrade honom att igenkänna sin räddare, och när striden var ändad, och den ene av skepnaderna närmade sig honom, visste han icke, om det var Simon eller den andre. Hans medvetande hade klarnat, men blott ett ögonblick, för att omtöcknas av ett varaktigare mörker. Han uppgav ett rop av fasa och vacklade tillbaka, när Krysanteus fattade hans hand.
-- Filippos, hördes Krysanteus' röst, det är jag, din fader. Frukta icke! Uslingen, som ville mörda dig, är straffad. Följ mig härifrån!
Klemens hörde befallningen, igenkände rösten och lydde. Han lät föra sig vid Krysanteus' hand över pelarfältet och genom Kerameikos till huset vid Tripodgatan. Men de svar han under vägen gav på sin faders frågor vittnade om själsförvirring.
Och tyvärr var denna icke av övergående slag.
Uppträdet i grottan hade givit sista stöten åt ynglingens länge vacklande förstånd. Klemens var svagsint.
Den följande dagens sol fann icke mer Simon på pelaren, varifrån han så länge hälsat hennes uppgång. Den gamle Batyllos, vandrande om morgonen över fältet, såg honom ligga med krossat huvud och blodigt ansikte bredvid stadsmuren. Han var död.
Den päls, som i livstiden utgjort helgonets dräkt, återfanns i grottan, varest den unge anakoreten plägade vistas. På Simons nakna kropp sågs över ryggen ett långt och djupt ärr, vars tillkomst ingen brydde sig med att söka förklara. Det var märket efter det glödgade järn, varmed Petros, homoiusianernas biskop, hade förstått att uppväcka sin fader från de döda.
Ryktet om Simon pelarhelgonets ofärd spred sig med utomordentlig hast genom staden. Man uttömde sig i gissningar över hans dödssätt. Det som mest förvånade alla var, att han ej fanns liggande vid foten av sin pelare; man kunde då antagit, att han nedstörtat och fått huvudet krossat genom fallet. Nu häntydde allt på, att han under natten lämnat pelaren, och att han dukat under för någon fiende efter en våldsam kamp, varav den genom regnet uppblötta marken i grannskapet av grottan bar tydliga spår.
Det hemlighetsfulla i tilldragelsen skingrades snart. Krysanteus skyndade att underrätta myndigheterna om händelsens förlopp. Kristianerna fingo veta, att det var ärkehedningen, som hade mördat deras dyrkade helgon. De omständigheter, som rättfärdigade hans handlingssätt, ansågo de för diktade. De uppfylldes av ett raseri, som dämpade deras fruktan för överhetens svärd. När det homoiusianska prästerskapet avhämtade den döde och i högtidligt tåg förde det blodiga liket genom gatorna för att bisätta det i storkyrkan, trängdes kring båren en ursinnig massa, som gav luft åt sin vrede i vilda hotelser mot arkonten. Aten fick samma utseende som under dagarne vid Konstantius' död. Om eftermiddagen stormades det fängelse, i vilket Petros förvarades; dörrarna uppbrötos, och fången fördes, mot sin egen uttalade önskan, av folkhopen till sitt hus, som han likväl strax därefter lämnade för att frivilligt överantvarda sig i rättvisans händer.
Upploppet skulle antagit ett än mer hotande utseende, om ej Krysanteus skyndat att kväva det med våld. I kraft av den myndighet, som kejsaren lämnat i hans hand, övertog han befälet över den i Aten varande krigsstyrkan och använde henne med skonslös stränghet. Legionärerna angrepo med fällda lansar de bullrande hoparne och skingrade dem. Blod utgöts på flera punkter av staden. Emot natten var lugnet återställt, och en mängd kristianer, som tillfångatagits under upploppet, inspärrades i fängelserna, för att följande dagen sakföras som upproriska emot den kejserliga makten.
Det var under sådana sorgliga förhållanden dagen inbröt, på vilken Krysanteus skulle fira sin dotters bröllop.
*
Karmides och Hermione hade samvetsgrant iakttagit de ärvda bruk och heliga handlingar, med vilka två älskandes lagliga förening firades av fäderna. De hade gemensamt offrat åt de gudomligheter, som voro äktenskapets hägnare, åt allfader Zeus, åt Hera och den jungfruliga Artemis. Hermione hade avskurit sina lockar och nedlagt dem på vishetsgudinnans altar. Dessa ceremonier förrättades, såsom vederbörligt, dagen före bröllopet.
På aftonen av bröllopsdagen trängdes väldiga folkskaror på Tripodgatan och torget nedanför Akropolis för att se brudtåget, när det från Krysanteus' hus skulle begiva sig till brudgummens vid ingången till Piræiska gatan. Båda husen voro sedan morgonen smyckade med löv och blommor av brudparets unga vänner.
Slutligen visade sig tåget. Det öppnades av en med vita hästar förspänd vagn, vari bruden åkte vid sidan av nymfagogen eller brudriddaren, en ung, ogift vän till Karmides. Vagnen följdes av en vitklädd, kransad skara, som i händerna bar facklor. Bland de sköna flickor, Hermiones vänner, som tillhörde densamma, sågos Ismene och Berenike. Ynglingarne, som parvis ledsagade flickorna, voro till större delen förnäma främlingar och lärjungar av Akademia eller tillhörde de sådana med Krysanteus eller Karmides närskylda familjer, som, i trots av den allmänna oviljan mot arkonten, av bruket nödgades deltaga i högtidligheten.
Hermione var klädd i en dräkt av byssjs och purpurtyg och enligt hävdvunnet bruk slöjad. Slöjan dolde hennes bleka anlete, som annars skulle röjt oro, lidande och dystra aningar.
Tåget ledsagades av musikanter, som läto den lydiska flöjten tona i livliga, sprittande melodier.
Det hela företedde vid facklornas sken en högtidlig anblick, men likväl ingalunda så glättig som andra uppträden av samma slag.
Ynglingarne och flickorna skämtade icke med varandra, såsom annars var övligt. Från de talrika åskådarne hördes inga bifallsrop. De iakttogo djup tystnad. Inga vänner till brudparet trängde sig fram för att lyckönska det. Inga högtidsklädda gossar hade självmant infunnit sig för att strö blommor framför vagnen eller kasta blomsterkvastar på brudtärnorna.
Innan tågets sista led hade lämnat Krysanteus' hus, stördes det av något, som var och en måste anse för ett dåligt förebud.
Den svagsinte Klemens visade sig i ett av fönstren. Han hade efter det hedniska sättet kransat sig, högtiden till ära.
Han uttalade med hög röst några ord, som de närstående hedningarne måste uppfatta som en hemsk profetia, och i vilka kristianerna igenkände den helige siaren Johannes' ord:
-- Med sådan hastighet skall du förkastad vara, och ljus och ljusstake skall icke mer lysa dig, och brudgums och bruds röst skall icke mer hörd vara i dig. Ve, ve över dig!
Efter dessa ord försvann det bleka ansiktet ur fönstret. Många av bröllopsgästerna hade hört dem.
När tåget anlänt utanför brudgummens hus, emottogs det av honom och några hans vänner.
Karmides, kransad och klädd i en lysande dräkt av purpurtyg, lyfte sin brud ur vagnen, räckte henne handen och förde henne över sin tröskel.
Därefter tog den egentliga festen sin början.
Festen fortfor, som vanligt, till långt inpå natten. Gästernas förstämning var i början synbar. Det olyckliga förebud, under vilket man lämnat brudens hus, tyngde på sinnena, och det viskades mellan gästerna om vad den svagsinte ynglingen sagt. Karmides var den ende, som syntes glad och lycklig. Men de ädla vinerna, som tömdes under måltiden, väckte äntligen skämtets fjärilar till liv; de utvecklade sina vingar och började fladdrande sväva över det kransade laget. Annæus Domitius, som föreställde brudgummens fader, anslog lyckligt den glättigare ton, som nu vart rådande. Och när bröllopssångerna uppstämdes och musiken manade de unga till dans och lek, var det dystra förebudet glömt, och nöjet strålade från alla ansikten, vilka icke, som brudens, voro dömda att gömma sig under slöjan.
Karmides satt bredvid Hermione och viskade, förtjust och lycklig, med henne, när utanför fönstren uppstämdes en bullrande musik. Denna avlöstes av en dubbelkör av vackra röster, ynglingars och flickors, som sjöngo en bröllopssång till det unga parets ära.
Det var Olympiodoros, Palladios och en mängd av den glada skara, som plägade samlas i Epikuros' trädgårdar, vilka på detta sätt togo farväl av en vän, som gick att utbyta den frie Eros' välde mot hans allvarsammare broder Hymens.
Sången växlade mellan ynglingarnes och flickornas körer, och båda sjöngo gemensamt omkvädet, med vilket varje vers slutade:
Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos!
Flickorna klagade över aftonstjärnan, den grymmaste av de oförgängliga eldar, som efter kaos tändes på himmelens valv. Ty det är aftonstjärnan, som rycker den blyga, darrande bruden ur hennes moders famn och överlämnar henne åt en djärv och häftig yngling. En stad, som intages av en skonslös fiende, är väl den mer att beklaga än hon? Så sjöngo flickorna, men uppstämde icke förty, när de klagat ut, det livliga omkvädet:
Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos!
Ynglingarnes kör svarade, att ett bloss med ljuvligare sken än aftonstjärnans varken lyser för jordens dödlige eller Olympens gudar. Vad föräldrarne fastställt helgas av henne; vad de älskande länge önskat räckes givmilt av henne ...
Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos!
-- Systrar, började flickorna ånyo, aftonstjärnan har ryckt en vän ur vår krets. När vi hädanefter om våren vandra i skogen och på ängarna för att plocka doftande blommor, skola vi sakna henne, som var den älskligaste bland oss alla. Hon är bortförd av en rövare. Onyttig var all vår vaksamhet. Aftonstjärnan medför natten, och natten medför de lurande tjuvarne. Vad är en brudgum annat än en tjuv, fast namnet är ett annat?
-- Bröder, sjöng i sin ordning ynglingakören, vad det roar flickorna att gäcka oss med en låtsad klagan! De efterlängta vad de säga sig frukta ...
Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos!
Flickorna fortforo: -- Älskad av alla är blomman, som växer i den väl omgärdade trädgården, där hon varken hotas av det betande lammet eller den ristande plogen. Vindarne smeka, solen livar, regnet fostrar henne. Gossar och flickor eftersträva henne. Men plockad vissnar hon och eftersträvas nu av ingen. Det är med flickan som med blomman.
Ynglingarne svarade: -- Vinrankan, som oförmäld lever där hon föddes, på det vilda fältet, lyfter sig aldrig mot himmelen och fostrar aldrig den milda druvan. Hon böjer sig tyngd till jorden. Men förmäler hon sig med den högväxta almen, så varder hon älsklig för odlaren och för sig själv. Det är med flickan som med rankan ... Sjungen därför med oss:
Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos!
Båda körerna förenade sig nu i slutversen, vars innehåll var detta:
-- Leven väl och lyckliga, brud och brudgum! Lato, ungdomsuppfostrarinnan, välsigne er med sköna barn! Kypris styrke er trogna kärlek, och Zeus förläne er varaktigt välstånd! Soven, men glömmen icke att vakna i morgon! Vi återkomma med morgonens stjärna ...
Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos!
Efter sångens slut ljödo åter de lydiska flöjtema, ledsagade av lyror och cittror.
*
Bland de talrika åhörarne till den ovan skildrade serenaden voro även presbytern Eufemios och rabbinen Jonas.
Båda hade viktiga ärenden att uträtta. Eufemios kom ifrån Petros och bar i sin gördel ett brev, som tidigt följande morgon skulle överlämnas till Krysanteus.
Detta brev innehöll endast några rader. Petros lyckönskade Krysanteus och det nygifta paret och uttalade sin välsignelse över deras förening, vilket han förklarade sig göra i den kristna kyrkans namn, emedan Karmides tillhörde denna på ett oupplösligt och evigt sätt igenom döpelsens undfångna nåd.
Denna överraskande upptäckt skulle för Krysanteus inviga den kommande dagen.
Rabbi Jonas hade ett annat ärende, som måste ännu samma natt uträttas. Rabbinen bar i gördeln under sin kaftan en välslipad dolk, vars udd till yttermera visso var förgiftad.
Alltsedan Baruks död hade rabbi Jonas föga visat sig bland sina landsmän och trosvänner. Han hade icke heller uppträtt i synagogan. Man sade, att han var mycket sjuk, att han förtärdes av något invärtes lidande, och detta sannades av hans utseende. Han hade på den senaste tiden magrat mycket, och han var mer hopsjunken än någonsin.
Rabbi Jonas hade alltifrån bröllopstågets ankomst tillbragt aftonen utanför Karmides' hus.
Nu, under serenaden, hade han valt sin plats helt nära husets port. Vid hans sida stod en man med judiska drag, en frände till rabbi Jonas.
Denne man var juvelhandlare och hade under de föregående dagarne ofta varit kallad till Karmides i och för valet av de smycken, varmed den nygifte mannen på morgonen efter bröllopsnatten, enligt bruket bland de rike, skulle begåva sin unga hustru.
Juveleraren kände således husets inre och hade för övrigt genom Karmides' unge tjänare Alexander vetat förskaffa sig så noggrann beskrivning på stället, som hans vän rabbi Jonas kunde behöva till utförande av sin avsikt.
Där de båda nu stodo, fanns i portgången, helt nära dem, till vänster en trappa, som förde till en kammare i husets andra våning. Om dörren till denna kammare var låst, kunde hon utan svårighet öppnas med en lieformig hake, som rabbinen bar i sin gördel och i vars bruk han under de senare dagarne, då han varken förmådde studera eller förrätta sin tjänst, hade haft god tid att öva sig. Från kammaren, som vanligen var tom, förde en annan dörr till en kring husets gårdsida löpande balkong, varifrån hela våningen med dess olika lägenheter var tillgänglig.
Rabbinen kände mycket noga belägenheten av brudkammaren och de till denna gränsande rummen.
Om han efter fullbordat uppsåt välbehållen lyckats lämna huset, så voro alla åtgärder träffade till en skyndsam flykt ifrån Aten.
Nu avvaktade han den lämpliga timmen för sitt företag. Hans väsen bar prägeln av lugn beslutsamhet. När serenaden tystnat och större delen av det utanför huset samlade nyfikna folket avtågat med musikanterna, lämnade honom juveleraren och följde hopen. Rabbinen stannade på sin plats, lyssnade till det glada sorlet från bröllopsgästerna och räknade dem, som avlägsnade sig.
När sorlet förtonat och endast de med brudparet närmast befryndade gästerna ännu funnos kvar, gick rabbinen med tysta steg uppför den omtalade trappan.
Han hade väl beräknat sin tid. I denna stund fördes Hermione vid facklors sken till ett å ena sidan om brudkammaren beläget rum, där de sista ceremonierna skulle företagas, innan hon av sina väninnor leddes till brudbädden.
Enligt övligt bruk hade Karmides vid samma tillfälle avlägsnat sig för att i ett rum å andra sidan, under ett rökoffer åt Kypris, avvakta dessa ceremoniers slut och brudtärnornas bortgång.
Karmides hade alltifrån besöket i likhuset varit förföljd av Rakels och hennes sons bleka skepnader. Om natten visade de sig vid hans läger; om dagen stodo de aldrig klarare för hans ögon, än när han var i Hermiones sällskap. Han hade fått en föreställning om de kval Orestes, jagad av eumeniderna, uthärdat; och trodde han numera på en gudamakt, så var det den, som sänder samvetskvalen.
Under denna afton hade han likväl känt sig fri från ångesten. De gudar, som gynna kärleken och äktenskapet, hade utestängt furierna från bröllopssalen. Rakels skepnad hade icke uthärdat bröllopsglädjen, utan vikit från hans sida. Hon skulle återvänt, ifall det olyckliga omen, varunder bruden lämnade sin fars hus, hade omtalats för honom. Men gästerna hade förtegat det. Det var opassande och farligt att tala om ett olyckligt förebud. Man kunde tillviska varandra, att man iakttagit det, men ingenting vidare; och det fanns väl ej någon, som förgätit att för sig själv tillägga den gamla formeln vid sådana tillfällen: »gudarne avvände olyckor!»
Karmides hade nu blott en önskan: att de sista gästerna skulle gå. Han längtade att vara ensam med sin brud. Han hörde från kammaren på andra sidan brudgemaket de unga kvinnornas glada skämt med Hermione, medan de enligt bruket tvådde hennes fötter med vatten, hämtat ur den heliga källan Kallirhoe. Han påminde sig, att han själv hade en from plägsed att uppfylla, och kastade några rökelsekorn i fyrpannan på en trefot, bedjande härunder till Kypris, kärlekens
gudinna.
Kammaren, där han befann sig, hade två dörrar. Den ena, som nu stod öppen, förde till brudgemaket, den andra till den förut omtalade balkongen.
Karmides' uppmärksamhet togs ett ögonblick i anspråk av ett obetydligt buller, som hördes utanför. Han trodde, att någon av gästerna eller husets tjänare förorsakat det under gåendet över balkongen.
Orsaken var dock en annan. Det var rabbinen, som, efter att hava kastat en blick genom dörrens täta gallerverk, riglade henne utvändigt.
Strax därefter öppnades dörren mellan samma balkong och brudgemaket, men så tyst, att Karmides skulle ingenting förnummit, om ej hans blick varit riktad åt detta håll.
Brudkammaren upplystes svagt av en enda taklampa. Vid skenet av denna såg Karmides en mörk skepnad, som med ljudlösa steg överskred golvet och styrde kosan rakt emot den plats, där han stod.
Utom sig av överraskning igenkände han Rakels forne trolovade, rabbinen, som han ofta sett i Baruks hus.
Rabbinen var dock mycket förändrad och liknade snarare en hemsk andeuppenbarelse än en levande människa, under det han nalkades med tysta steg, och lampskenet föll på hans bleka ansikte, vars ögon, flammande ur djupet av sina gropar, voro oavlåtligt fästa på Karmides.
Innan denne var mäktig av ett ord, hade rabbinen kommit i hans omedelbara grannskap och stängt dörren till brudrummet bakom sig.
-- Vem är du som kommer? ... Och vad vill du här?
Med dessa ord bröt hastigt den bleknande Karmides tystnaden.
-- Fråga, vilka vi äro som komma, och vad vi vilja här, sade rabbinen med dämpad röst; märker du ej, att vi äro flera?
-- Jag igenkänner dig. Du är Jonas, rabbinen. Men vad söker du här? Vad föranleder dig att komma på sådant sätt och vid denna timme?
-- Tala icke ensamt till mig, sade Jonas. Du borde se, att jag följes av flera.
-- Du talar som en vansinnig. Människa, vad vill du? Jag läser i dina ögon ett ont uppsåt.
-- Jag såg din brudsäng, sade Jonas; hon lyser skönt av silver och elfenben. Men du skall aldrig vila i den. Hon är bäddad förgäves. Ack, det gives brott, som, när de skola vedergällas, göra den allsmäktige hämnaren till en nödställd gud. Alla hans vredes vikter äro som ett dun mot tyngden av en enda uslings odåd. Han kan icke tillämpa sin egen lag, som bjuder öga för öga och tand för tand. Hade du ögon så många som himlavalvets och jag släckte dem, och tänder som djupets Behemot och jag utbröte dem, så vore dina kval ett intet mot dem, som du förorsakat oss -- mig och henne och dem, som gåvo henne livet. Om jag rycker dig från din bruds omfamning, kan jag likväl icke frånrycka dig hennes hjärta. Nej, jag kommer icke för att vedergälla, ty här är ingen vedergällning möjlig, utan endast för att svalka mina plågor i ditt blod, sedan jag sagt dig, att du i natt skall kyssa döden och icke Hermione.
Karmides, som nu hunnit sansa sig och, innan rabbinen uttalat sin avsikt, gissat den, gjorde en rörelse för att kasta sig över honom och slå honom till golvet.
Rabbinen drog sig tillbaka och blottade sin dolk.
-- Udden är giftig, sade han. Blott en rispa och du skall dö under plågor, gruvligare än de besattes. Usle förförare, som stal min själs utvalda, eländige son av ett förbannat och orent släkte, som vågat skända en dotter av Guds utvalda folk, sök icke dödens kalk; jag skall ändå räcka dig honom. Kunde jag endast göra det droppe för droppe och stå bredvid och åse dina kval!
Karmides uppfattade fullkomligt faran av sitt läge. Medan hans fiende talade, hade han närmat sig den dörr, som ledde till balkongen. Han sökte hastigt öppna henne för att rädda sig med flykten. Men rigeln gjorde motstånd. Flykten åt detta håll var honom avskuren. Den andra dörren betäcktes av rabbinen, som nu med lyft dolk närmade sig. I styrka och vighet ojämförligt överlägsen sin motståndare, skulle Karmides, som ingalunda saknade mod, hava försökt att vrida dolken ur hans hand; men hotelsen, att denna var förgiftad, hade gripit hans inbillningskraft och höll honom på avstånd.
I detta ögonblick hördes från brudgemaket tärnornas glada röster, när de, efter fulländade ceremonier, högtidligt förde sin vän till den blomsterprydda, av byssosskyar omsvävade brudsängen.
Rabbinens mun drog sig till ett underligt leende, som tycktes uppmana Karmides att lyssna.
Denne såg sig om efter en sista räddning. Att ropa på hjälp skulle tjäna till intet, ty här var nästa ögonblick avgörande. Hastigt fattade han om den massiva, av brons och silver gjutna trefoten för att nyttja den som sköld emot det första angreppet och som ett anfallsvapen, innan det andra hunnit göras.
Men trefotens väldiga tyngd, som utgjorde mer än en mansbörda, tillät icke, i trots av en krampartad kraftansträngning, den skyndsamhet, som här var av nöden. I nästa sekund hade Jonas genom den tunna kitonen stött dolken ända till skaftet i Karmides' bröst.
Den giftiga udden hade funnit och genomborrat hans hjärta.
Han föll, utan att uppgiva ett rop, livlös till golvet, som övergöts med hans blod.
Man hade i brudkammaren hört det dova bullret vid hans fall. I nästa ögonblick slogs dörren upp, och kvinnorna, förstummade av häpnad, sågo en svartskäggig, kaftanklädd gestalt, med ett hemskt, blodstänkt anlete, skrida dem förbi och skyndsamt försvinna genom den motsatta dörren, som ledde till balkongen.
Hermione var den första, som återvann sin fattning. Hon skyndade till kammaren, som den okände lämnat, och där hennes brudgum skulle avvakta henne.
Men vid den syn, som mötte henne här, vacklade hon tillbaka och sjönk sanslös i sina framilande väninnors armar.
Kvinnornas rop kallade Krysanteus och de få kvarvarande gästerna till stället.
Medan de samlade sig kring det blodiga liket, hade en annan serenadgivande flock av Karmides' vänner stannat utanför bröllopshuset.
Man hörde ånyo musik och sång och det hävdvunna omkvädet, som förekom i bröllopsvisor:
Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja,
Hymenäos!
