Den siste atenaren / 16. Slutet (1914) Author: Viktor Rydberg With: Karl Warburg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

SEXTONDE KAPITLET.

Slutet.

En afton, en månad efter fälttåget i Sunion, satt presbytern Eufemios hos sin andlige fader, biskop Petros, just i samma smala, avlånga, med ett gluggfönster försedda rum i biskopliga palatset, där läsaren redan bevittnat ett samtal dem emellan.

Liksom då mätte Petros även nu kammargolvet med livliga steg, och Eufemios hade intagit sin ödmjuka plats på en stol vid dörren.

Eufemios' låga panna bildade icke längre en vitgul, utan en brungul strimma mellan det svarta hårfästet och de lika svarta ögonbrynen; ty fälttågets sol hade brynt hans hy. Hans huvud var som alltid framåtlutat och hans små svarta ögon riktade uppåt, halvt slöjade av ögonhåren.

Petros' anlete bar en stoltare prägel än någonsin. Det lyste av segervisshet. Förmodligen var någon av hans vittomfattande förhoppningar uppfylld eller på väg att uppfyllas. Den krigiska ära han inlagt i tåget mot kättarenybygget var väl icke tillräcklig att åstadkomma en sådan verkan, ehuru hon levde på alla atenska homoiusianers läppar.

När den del av de kejserliga trupperna, som

VI:346

tillhörde besättningen i Aten, intågade i staden, hade man sett Petros, omgjordad med svärdet, rida på en yster häst i spetsen för tåget, som hade ett högtidligt utseende och nästan liknade ett triumftåg. Främst, som vi nämnde, Petros och vid hans sida den jovianske gardestribunen. Därefter en avdelning legionärer. Efter dem en skara män, kvinnor och barn, den sorgliga återstoden av novatianernas och donatisternas nybygge i Sunion — männen endast nio eller tio till antalet, tillfångatagna på slagfältet, höljda av sår och släpande tunga bojor; kvinnorna flera, men likväl få i jämförelse med dem, som efter stridens slut slaktats av de vilda »järnpelarne»; barnen, utgörande största delen av skaran, somliga burna av sina mödrar eller gående vid deras sida, andra åter, som genom förföljelsekriget blivit fader- och moderlösa, och dessa voro de flesta, vandrande för sig själva. Bakom fångarne hade man sett en präktigt smyckad vagn, varpå befunno sig de heliga kyrkokärlen och mitt ibland dem den väldiga dopfunten, vari man efter kättarnes nederlag hade låtit deras barn undfå döpelsens nåd. Bredvid vagnen hade man skådat den svartlockige Eufemios, ridande på en åsna och bärande det heliga korset. Tåget slutade med några centurior fotfolk.

Hermione hade icke varit synlig bland fångarne. Krysanteus' brev kom lyckligt i Annæus Domitius händer; Hermione, den enda fånge, som han förbehöll sig själv, medan han överlämnade de andre åt Petros, hade tagits under hans särskilda hägn och förts till Korintos.

VI:347

Det hette emellertid nu i Aten, att Krysanteus' dotter hade återkommit till sin fädernestad, i sällskap med prokonsulns maka, den fromma Eusebia, och att den sörjande flickan bodde i det prokonsulariska palatset jämte nämnda ädla romarinna, som i sitt uppförande mot henne sades ådagalägga en systers varma deltagande.

I allmänhet talade man mycket om Hermione under dessa dagar i Aten. Det viskades bland de kristne och även bland den gamla lärans bekännare, att filosofens dotter var av Petros omvänd till kristendomen. Den utmärkte biskopen beredde sålunda sin heliga lära den ena segern efter den andra. Ärkehedningens son och dotter omvända genom Petros! Och denna senare likväl en kvinna, som ej blott från barndomen uppfostrats i hat och förakt emot kristendomen, utan även varit iklädd en rustning, som visat sig ogenomträngligare än hatet och föraktet mot den uppenbarade sanningens pilar, nämligen filosofiens.

Det gick till och med ett rykte, som utbreddes hastigt och troddes allmänt, att Hermione önskade genom dopet varda oskiljaktigt förenad med kristna kyrkan.

Den dag, när detta skulle ske, måste Atens domkyrka överfyllas av andäktiga åskådare.

Teodoros hade räddat sig med flykten, sedan han framburit Krysanteus' hälsning och välsignelse till Hermione och överlämnat det brev, som förvarats i riskojan, till en av de trogna tjänare, vilka åtföljt Krysanteus från Aten och under striden befunnit sig kring Hermiones person.

VI:348

Av denne tjänare hade Annæus Domitius mottagit brevet.

Huru Teodoros flytt är svårt att säga. Måhända hade han begagnat en av de fiskarbåtar, som lågo uppdragna på stranden nedanför de klippor, som skyddat nybyggarehärens ställning. Med en av dessa små båtar kunde han, då havet var lugnt, lätt nog hava rott ett stycke förbi det fientliga lägret, därefter sökt stranden och skyndat landvägen till Aten.

Nog av, hans vänner där, och Myro bland dem, hade sett och talat med honom. Att han dolde sig för alla andras blickar var naturligt, ty det var ingalunda hans avsikt att låta fånga sig av det homoiusianska prästerskapet eller den kejserliga rättvisans hantlangare. Han hade mycket att leva för.

Sedan han där i några dagar förgäves avvaktat ett tillfälle att få tala med Krysanteus' dotter, hade han från Korintos anträtt en äventyrlig fotresa, vars mål var Italien.

Han hade fattat det djärva beslutet att träda inför västerlandets kejsares ögon, anropa hans beskydd för Hermione och utverka av hans nåd, att Krysanteus' dotter måtte insättas i rättigheten till den förmögenhet, som hennes fader bestämt åt henne i sitt arvsförordnande.

Sitt hopp om framgång grundade han på Gud och på de lovord, som för mänsklighet och rättvisa skänktes den grymme och vidskeplige Valens' ädlare broder.

VI:349

Vi återvända till kammaren, där vi lämnade Petros och Eufemios samtalande.

— Saken har i själva verket en betänklig sida, försäkrade biskopen, i det han stannade och kastade en blick på den ptolemäiska kartan.

— Jag kan omöjligen inse det, min fader, förklarade Eufemios i ödmjuk ton. Då icke ens Klemens äger något anspråk på arvet, så har Hermione det än mindre. Kejsaren eller staten, vilket här är samma sak, har ju indragit upprorsmannens egendom och skänkt den till kyrkan.

— I själva verket förhåller det sig som du säger, men till formen är det annorlunda. Du vet att det redan finnes ett gudlöst parti, särdeles inom senaten, hären och ämbetsmannaklassen, som höjer sin röst emot den sed, att kyrkan emottager gåvor och förläningar. Ropet understödjes här i österlandet av homousianerna och alla andra kättare, emedan det icke är deras utan vår egen rättrogna homoiusianska församling, vilken dessa gåvor och förläningar komma till godo. I västerlandet däremot, där homousianerna äro de starkare, tiga de själve och det är våra egna rättrogna bröder, som där deltaga i ropet. Nog av, kejsar Valens, som är vår kyrkas uppriktige och nitiske vän, förmenar dock, att det ligger någon sanning i skränet. Hans samvete har fasthakat sig vid sådana missförstådda heliga utsagor som den, att Guds rike icke är av denna världen, och dylika. När fördenskull min fromme vän och vördade förman, patriarken Eudoxos, framställde vårt viktiga ärende för honom, ifrågasatte vi aldrig, att kejsaren

VI:350

skulle omedelbart till kyrkan avstå sin rätt, utan att han av nåd ville insätta Krysanteus' oskyldige son till ägare av hans släkts efterlämnade förmögenhet, och endast som ett bevekande skäl för denna vår bön framlade vi för kejsaren det arvsförordnande, i vilket Klemens avstår samma förmögenhet åt kyrkan. Således är Klemens här mellanhanden. Men av denna formsak hota nu Karmides' fränder att begagna sig. De anse, att systerns rätt är tryggad tillika med broderns, och vilja i nödfall vända sig till kejsaren själv för att genomdriva, att Hermione utfår sin andel av arvet.

— Vi förstå deras beräkningar, sade Eufemios. Månne de icke hoppas, att Klemens snart skall dö och Hermione sålunda varda ensam arvtagare, för att hennes rätt till slut skall övergå på fränderna till Karmides, med vilken hon, om också endast några timmar, varit förmäld?

— Utan tvivel är detta deras beräkning.

— Det är en gudlöshet utan like, anmärkte Eufemios.

— Vad som gör saken i någon mån betänklig, fortfor biskopen, är den omständighet, att Klemens är kristian och Hermione ännu står utanför den kristna församlingens gemenskap.

— Min fader, varför gör detta saken betänklig? frågade Eufemios.

— Kejsar Valens är en fiende till kristianska kättare, men visar, stor undfallenhet för den gamla lärans bekännare. Han smickrar sig tyvärr av den falska stoltheten att kunna säga, det han skipar rättvisa lika mellan rättrogna kristianer och

VI:351

hedningar. Jag fruktar fördenskull, att han, blott för att undgå skenet av väld, villigare skall lyssna till Karmides' släktingar, när de förfäkta Hermiones rätt.

— Ah, det är således fördenskull, som du skickar mig till Hermione för att om möjligt förmå henne offentligt övergå till kristna kyrkan?

— Ja. Själv har jag intet hopp om framgång hos Krysanteus' dotter, ty hon hatar mitt ansikte. Du är vältalig, Eufemios, och har en förmåga att insmyga dig i kvinnors gunst. Jag hoppas, att ditt försök skall krönas med framgång, så mycket mer som den ädla Eusebia försäkrar, att Hermione är mogen för nådens anammande.

— Det heter allmänt i Aten, att hon är kristen.

— Jag vet det.

— Och att hon med det snaraste skall emottaga dopet ...

— Jag vet det även. Vi må icke låta folkets tro på vår läras omvändelsekraft komma på skam. Ryktet måste sannas. Vår heliga läras anseende, kyrkans fördel och — jag säger det öppet — min egen fåfänga kräva detta.

— Du har rätt, min fader.

— Du skall finna bundsförvanter, min Eufemios, i vår fromma Eusebia, som lyckats tillvinna sig Hermiones fulla förtroende; i Klemens, min olycklige fosterson, som dagligen bestormar henne med böner, att hon skall låta döpa sig, samt framförallt i hennes egen genom sorger förkrossade sinnesstämning. Det gives ännu en

VI:352

omständighet, som skall bidraga att beveka henne. Den läkare, som vårdar Klemens, skall sändas till Hermione och säga henne sin tanke, att ynglingen kunde återställas till sina sinnen genom den glädje, som skulle beredas honom, om Hermione emottoge dopet. Allt detta bör göra dig segern lätt.

— Min fader, sade Eufemios betänkligt, de bundsförvanter du uppräknar äro mäktiga, men likväl torde min uppgift vara svår att lösa. Hoppas icke en hastig framgång! Jag känner genom Eusebia, att Hermione avskyr kyrkan. Teodoros har ingjutit sitt gift i hennes själ. O, denne Teodoros har skadat oss mer än du anar. Hon vill icke tro, att andens nådeverkningar på våra hjärtan äro bundna vid vissa yttre handlingar. Hon betraktar nattvarden som blott en minnes- och kärleksfest och döpelsen som blotta tecknet av den rening, som hjärtat bör underkastas. Hon bekänner väl Kristus' namn, men är ännu alltjämt densamma högmodiga, på förnuftet trotsande filosofinnan som förr.

— Detta högmod måste övervinnas, sade biskopen, och skälet varför jag överlämnat denna uppgift åt dig, min Eufemios, är det, att vår framgång måste varda snar. Vi kunna annars förlora mycket. Jag väntar, att din uppgift inom åtta dagar härefter är löst ...

— Min fader ...

— Detta är yttersta tiden. Längre får saken icke uppskjutas.

— Men om det nu icke skulle lyckats mig att ...

VI:353

— Så skall döpelseakten likväl äga rum.

— Ah!

— Vi få icke rygga tillbaka för en svårighet, när det gäller kyrkans väl.

— Du har rätt.

— Kyrkan skall emellertid icke glömma de trogna tjänster, som hennes son Eufemios bevisar henne, fortfor Petros. Det är sannolikt, Eufemios, att du blir min efterträdare på biskopsstolen i Aten.

— Din efterträdare, utbrast Eufemios med sorgsen överraskning. Det är således sant, det nedslående rykte, som förkunnar, att du vill lämna din hjord?

— Jag känner i min själ en stark maning att övergiva världen och gå till de fromma munkarne i Nisibis, för att bedja om ett rum bland dem.

— Du må icke göra det, inföll Eufemios livligt. Du skulle lämna din välsignelserika verksamhet, medan du är i din kraftigaste ålder och kan verka som mest i vingården! Fader, detta vore en synd!

Petros svarade icke, utan vandrade tigande genom kammaren.

— Annat vore, fortfor Eufemios, sänkande sin röst, om det är sant, vad ryktet likaledes förtäljer, att du är kallad till en vida större och för dina krafter lämpligare verksamhetskrets, nämligen till biskopsstolen, den högt ansedda, på vilken din namne aposteln Petrus själv har suttit, i världens uråldriga huvudstad.

— Ryktet är likt en gammal pladdrande kvinna, sade Petros. Vilken orimlighet, att

VI:354

romarne skulle föredraga en okänd österlänning framför sina egna utmärkta män! Därtill kommer, att homoiusion, som vi bekänna, i Rom ännu tyvärr är det underlägsna lägrets lösen. Huru kan du då tro, att en österlänning och homoiusian — jag talar icke om min ovärdiga person, utan om den värdigaste och bäste ibland oss — skall i dessa tider varda delaktig av en sådan ära?... Min son, vårt samtal är nu slutat. Gå att sköta dina plikter!

Eufemios steg upp, bugade djupt och avlägsnade sig.

Några timmar efter detta samtal hade Eufemios ett annat med två män, som nyss anlänt från Rom.

Biskopsstolen i Rom hade nu i omkring tre månader varit ledig. Friare till densamma funnos många. De olika meningsflockarne skyndade att samla sig kring sina huvudmän och framhålla var och en sin som den ende värdige att hålla löse- och bindenyckeln i sin hand.

Bland de föreslagne förekom även en grekisk biskop, Petros av Aten, vars namn var vida frejdat i hela kristenheten och icke minst i Rom. Vem kände icke det ryktbara pelarhelgonet, som utgjort staden Atens prydnad? Med Simons namn var namnet Petros av Aten nära förknippat. Det tillhörde den man, som genom sin böns kraft hade uppväckt Simon från de döda. Detta underverk var på ryktets vingar buret över världen.

De båda männen från Rom, vilka vi nyss nämnde, hade stämt möte med Eufemios i en

VI:355

trädgård utanför en av stadstullarne, och samtalet ägde rum efter solnedgången.

Till en början meddelade främlingarne Eufemios, att hans fader biskopen hade stora utsikter att varda aposteln den helige Petrus' efterträdare på den romerska biskopsstolen.

Eufemios uttalade sin hjärtliga glädje häröver och lyckönskade ej blott sin fader biskopen, vilken sålunda erhölle en honom värdig plats i ledningen av kristna kyrkan, utan även den romerska församlingen, som omöjligen kunde göra ett ypperligare val.

Eufemios tillade, att det måste vara ett andens verk, med alla kännetecken av ett gudomligt under, att tänkesättet i Rom i sådan mån var stämt till förmån för en man, som annars måste varit föremål för romerska församlingens fördomsfulla ringaktning.

— Du menar, sade den ene främlingen, att hans egenskap av homoiusian skulle göra honom omöjlig vid biskopsvalet i en församling, som strängare än alla andra håller på nicænska mötets grundsatser?

— Visserligen, svarade Eufemios, menar jag detta.

— Försynens vägar, återtog främlingen, äro underbara, och denna svårighet, som för naturliga ögon synes oövervinnelig, är av henne i själva verket undanröjd.

— Vad menar du? Huru har sådant kunnat ske?

— Bland Roms homousianer går ett rykte, att

VI:356

Petros av Aten ingalunda är den stränge homoiusian, som man förmenar. Detta rykte är isynnerhet inom den talrika klassen av fattiga medborgare en orubblig trossats. Han förenar, säga de, ormens list med duvans fromhet. Han bär en mask, som han skall avkasta, så snart han finner, att rätta tiden är inne och kyrkans fördel bjuder det. Vore han ej i sitt hjärta rättrogen, huru skulle då hans böner ägt kraft att uppväcka Simon pelarmannen från de döda? Så spörja varandra de fromme i världsstaden. Det är vår plikt att välja honom, säga de, på det att han må kunna avkasta sin förklädning och därmed lika mycket förödmjuka homoiusion som inför världens ögon upphöja den rättrogna nicænska bekännelsen. Jag talar som folket i Rom talar.

— Men varifrån har detta lögnaktiga rykte kunnat uppkomma? frågade Eufemios.

— Kalla det icke lögnaktigt, sade främlingen; det är måhända ett andens medel för ett stort ändamål och som sådant heligt. Det finnes till och med skarpsinnigt folk, som tror detta rykte. Nog av, Petros är viss om segern. Ur bägge de stora lägren skola talrika röster tillfalla honom.

— Han måste dock även hava mäktiga motståndare, anmärkte Eufemios.

— Visserligen ...

— Och till dessa motståndare räknas utan tvivel kejsar Valentinianus själv och hela hans hov tillika med alla de förnäme i Rom, som följa hovets vink.

— Du misstager dig, sade främlingen.

VI:357

Räknade han dem bland sina motståndare, så vore hans framgång ingalunda tryggad.

— Kejsaren och hovet skulle då även vara honom bevågna? Men detta är ju förvånande!

— Det låter dock förklara sig, sade främlingen. Försynen har velat, att din fader Petros just i dessa dagar fått ett medel i ägo, som osvikligt tillvinner honom även de kejserliga gunstlingarnes hjärtan.

— Och detta medel? frågade Eufemios bleknande.

— Är penningen.

— Ah, tänkte Eufemios, jag anade det.

Han tillade högt:

— Främling, du förtalar min fader biskopen. Han skulle icke vara i stånd att bruka detta låga och föraktliga medel för att vinna anhängare och röster ...

— Håll, inföll mannen från Rom. Du är böjd för alltför hastiga och orättvisa omdömen. Det vore icke första gången biskopsstolen i Rom köptes. Medlet är helgat genom fromma mäns föredöme. Låt oss därför icke bespotta det!

— Kan du bevisa ditt påstående? frågade Eufemios.

— Att romerska biskopsstolen mer än en gång köptes?

— Nej, det förflutna rör mig icke ... jag vill veta, om det är sant, att Petros gjort ett sådant köp.

— Köpet är ännu icke avslutat, men det underhandlas därom, sade främlingen, och till bevis

VI:358

för mina ord skall du genomläsa dessa brev. Låt oss gå till närmaste fackla. Hennes sken skall sanna mitt påstående.

De tre männen lämnade trädgården och begåvo sig till en i grannskapet av porten brinnande fackla.

Eufemios fick genomläsa några brev, växlade mellan Petros, vars handstil han igenkände, och en av Valentinianus' inflytelserikaste hovmän. Breven voro korta och gåtfulla, men den ene av främlingarne utgjorde en levande belysning av de mörkare punkterna, och det vart Eufemios klart, att främlingen hade rätt, och att frågan gällde en betydlig penningsumma.

— Detta, anmärkte främlingen, utgör blott en ibland de många röster, som din fader biskopen anser nödvändiga att genom penningar tillförsäkra sig. Han uppoffrar en furstlig förmögenhet för sitt ändamåls vinnande, men gör det utan tvekan, emedan han vet, att det vunna ändamålet skall återgälda det med ränta.

— En annan fråga, sade den andre främlingen, som talade en flytande grekiska, ehuru han sade sig vara från Rom, är den, varifrån Petros vill taga alla dessa penningsummor. Hans fiender misstänka, att han för sitt ändamål använder Krysanteus' till kyrkan överlämnade ofantliga förmögenhet. Detta är naturligtvis grovt förtal.

— Naturligtvis, mumlade Eufemios med likblekt utseende, naturligtvis, ty denna förmögenhet tillhör icke honom, utan kyrkan, och förvaltningsrätten tillkommer honom uttryckligen endast i hans

VI:359

egenskap av biskop i Aten och är således ärftlig på hans efterträdare ...

— Som blir ingen annan än du själv, inföll samme främling.

— Varav skulle du veta det? frågade Eufemios med en varsam men likväl mycket sägande blick på mannen.

— Tala fritt ut, viskade den ene främlingen till den andre; det har ingen fara. Man har icke misstagit sig på honom.

— Jag vet det genom patriarken Eudoxos i nya Roma, svarade den tillfrågade.

— Du?

— Jag kommer ifrån honom. Han bekräftar på förhand ditt val, om också endast några röster inom atenska församlingen skulle falla på dig. Eudoxos är förutseende. Han vet, att hjorden Aten skall inom kort vara utan herde. Petros överflyttar till Rom. Du är hans efterträdare. Din bekräftelse i ämbetet finnes i min ficka. Se här! Läs!

Främlingen upptog ett pergament, som Eufemios fattade med darrande händer och genomläste med giriga, granskande blickar. En svag rodnad, som uppsteg på hans kinder, vittnade om rörelsen i hans inre.

Medan han läste denna skrivelse, hade den andre främlingen avlägsnat sig. Eufemios var ensam med budbäraren från patriarken Eudoxos.

Sedan Eufemios genomläst brevet, gjorde han min av att vilja återlämna det, men främlingen sade:

VI:360

— Det är patriarkens vilja, att du behåller det för att därigenom ständigt påminnas om de plikter, som från detta ögonblick åligga dig. Och nu frambär jag Eudoxos' hälsning till sin lydige son Eufemios med frid av Gudi och vår Herre Jesus Kristus.

Eufemios bugade djupt, sammanvecklade omsorgsfullt det viktiga pergamentet och stoppade det i sin gördel.

— Låt oss tala utan omsvep, fortfor främlingen. Eudoxos väntar, att du gör din skyldighet ...

— Jag har lärt att lyda.

— Jag vet det ... och han skall ingalunda gäckas i de tankar han hyser om ditt nit för kyrkan, din lydnad och klokhet.

— Vad fordrar min fader Eudoxos av sin lydige son? frågade Eufemios.

— Att du skall inse, vad som i detta ögonblick är kyrkans och den atenska församlingens gemensamma fördel ...

Eufemios teg och riktade en frågande blick på talaren, som fortfor:

— Och när du insett det, att du handlar därefter.

— Detta är min skyldighet.

— Svara ... huru långt sträcker sig denna din skyldighet?

— Så långt som mina krafter.

— Och huru långt dina krafter?

— Därhän att jag uppoffrar min övertygelse, mina känslor, mina släktförbindelser, alla enskilda plikter och mitt eget liv på lydnadens heliga altar,

VI:361

svarade Eufemios, härmed upprepande ordalagen av den lydnadsed han som präst hade svurit.

— Gott, sade mannen. I gärning skall du bevisa det. Vad tror du om det rykte, som understödjer Petros' sak i Rom? Lägg hjärtat på din tunga, när du svarar!

— Att han själv låtit utsprida det.

— Betvivlar du dess sanningsenlighet?

— Jag vet icke, vad jag skall svara.

— Anser du det möjligt, att Petros skulle kunna övergå till nicæanerna?

— Människan, svarade Eufemios, är i stånd till mycket. Min faders helige namne, klippan, på vilken vår kyrka är byggd, förnekade icke blott homoiusion, utan Kristus själv.

— Vår förman, patriarken Eudoxos, är av samma mening om biskopen av Aten. För Petros är makten det första och homoiusion det andra. Han skall uppoffra sanningen för makten. Han måste göra det, även mot sin vilja, om han vill kvarstanna blott en månad på Roms biskopsstol. Tiberstadens befolkning skall resa sig och förjaga honom, om hon finner, att han svikit henne. Du vet, att redan Konstantius ville hava två biskopar, en för nicæanerna, en annan för homoiusianerna i Rom. Folket svarade honom med ropet: en Gud och en biskop!

— Det är sant, sade Eufemios med en suck. Omständigheternas makt skall nödga Petros till ett avfall. Detta är en upprörande, förfärlig tanke.

— Och därmed har den rättrogna kyrkan lidit en outplånlig skymf, fortfor den utskickade.

VI:362

— Ja, och våra fiender, de homousianska kättarne, skola jubla mot himmelens sky, tillade Eufemios.

— Det blir en olycka av oberäkneliga följder.

— Tyvärr, du har rätt.

— Vi måste fördenskull förekomma henne.

— Ja, vi måste förekomma henne. Men huru?

— Det gives blott ett medel. Eudoxos lägger det i dina händer med fullt förtroende till ditt nit och din lydnad.

Eufemios suckade och sänkte ögonen till jorden.

— Den rättrogna kyrkan väntar sin räddning av Eufemios, sade den utskickade. Ve honom, om han sviker sin ed!

— Vad skall jag göra? Jag sviktar under tyngden av den börda, som kyrkan lägger på min svaga skuldra. Jag älskar min fader Petros ... han har bevisat mig otaliga välgärningar.

— Ett ytterligare skäl för dig att handla beslutsamt. Kärleken må icke vara svag och klemig. Du främjar hans eviga välfärd och hindrar, att glansen av hans ärorika verksamhet fördunklas, när du förekommer detta annars oundvikliga skamliga avfall.

Eufemios teg och suckade ånyo.

— Eftervärlden, fortfor den utskickade, skall när det skett, som bör ske, äga en fläcklös, ren och strålande hågkomst av en sin störste son. Han skall högtidligt tillerkännas helgonglorian ...

— Säger du detta? inföll Eufemios livligt. Prisad vare Eudoxos, som beslutit detta! Men det

VI:363

är likväl endast en gärd av rättvist erkännande. Petros skall med ära hälsas i helgonens krets.

— Det beror av dig, om hans minne skall brännmärkas med avfallets vanärande stämpel eller upplysa alla kommande tider med strålarne av sin helgonglans.

— Det beror ej av mig. Jag har blott ett att göra: jag måste lyda.

— Du sade sant. Du uppfattar din plikt. Men lydnaden bör vara dig mindre tung, när du betänker, att du härigenom sparar kyrkan ett nederlag, räddar din fader biskopens själ och förhärligar hans namn.

— Lydnaden bör vara mig mindre tung, upprepade Eufemios.

— Det är således avgjort, och kyrkan kan lita på dig.

— Ske Guds vilja!

— Det nödvändiga måste ske snart.

— Jag inser det.

— Infinn dig i morgon vid denna tid på vår mötesplats. Jag har mer att säga dig om den unge Klemens' arvsförordnande. Det är din plikt att tillse, att hela denna ansenliga förmögenhet icke må förskingras i sin förste förvaltares hand till främjande av hans enskilda syften.

Eufemios teg.

— God natt, min broder! Vi återse varandra således i morgon?

— Ja.

De båda männen åtskildes. Eufemios gick till sin boning i biskopliga palatset.

VI:364

Samma natt hade Petros ett långt samtal med två andra män från Rom. Aten var i dessa dagar besökt av flera resande från den stora världsstaden, och stämplingarna, som hade avseende på det förestående viktiga valet av romersk biskop, drevos lika ivrigt här som i Konstantinopel och Rom.

En mulen och regnig afton tre veckor efter ovan skildrade uppträde sågs prokonsuln Annæus Domitius' maka, den fromma Eusebia, med blekt och upprört utseende lämna storkyrkan, sätta sig upp i sin utanför porten väntande vagn och köra därifrån.

Skymningen var inne och gatorna till följd av det i strida skurar fallande regnet nästan folktomma.

En fjärdedels timme efter att Eusebia lämnat storkyrkan stängdes dess port, och en flock av präster, väl höljda i sina kåpor emot det fallande regnet, smögo därifrån.

En av dessa präster skilde sig från de övrige och gick med skyndsamma steg till biskopliga palatset. Under hans kåpa skulle man hava igenkänt den svartlockige Eufemios' ansikte, men blekare än vanligt och stämplat av djup oro.

När han anlänt till palatset och portvaktaren öppnat för honom, frågade han denne med en röst, som han sökte göra lugn, om läkaren under hans frånvaro besökt biskopen.

VI:365

Portvaktaren jakade till frågan. Eufemios skyndade till biskopens studerkammare.

Biskop Petros hade vid middagstiden, sedan han intagit en lätt måltid och druckit en bägare vattenblandat vin, känt ett illamående, som tilltog med sådan häftighet, att han hade måst avstå ifrån att övervara den i hemlighet förberedda högtidlighet, som på aftonen skulle äga rum i storkyrkan, nämligen Hermiones döpelseakt.

När Eufemios nu inträdde i studerkammaren, satt hans fader biskopen i en med kuddar bäddad soffa, med benen insvepta i ett ylletäcke.

Petros gav vid Eufemios' inträde ett tecken till den tjänande broder, som var närvarande, att avlägsna sig.

Eufemios hade i försalen avtagit sin regndrypande kåpa och visade sig nu i den prästerliga ornat, som han burit under den högtidliga förrättningen i storkyrkan.

Eufemios' hållning var ödmjukare, hans huvud mer lutat, hans blick ostadigare än vanligt, då han nu riktade den på biskopen. Sjukdomen hade under Eufemios' korta frånvaro gjort synbara framsteg. Petros' ansiktshy var askgrå och djupa blå ringar hade tecknat sig under hans ögon; men viljans styrka präglade ännu de slappnande dragen med ett uttryck av kraft, och ögonen, ehuru de märkbart förlorat sin glans, ägde ännu den fasta, genomträngande och bjudande blicken.

— Vördade fader och förman, huru befinner du dig? frågade Eufemios i orolig ton, i det han

VI:366

stannade vid dörren och lade armarne i kors över sin vita, med ett gyllene kors sirade linne-tunik.

— Illa nog, svarade biskopen. Läkaren har sannat min förmodan, att det är en häftig förkylning. Jag gick i går med bara fötter på kyrkans iskalla stengolv. Där är orsaken. Men stränga herrars välde är kort. Jag hoppas att i morgon vara frisk. Huru är det med dig själv? fortfor biskopen, då han varseblev, huru blek Eufemios var. Är även du illamående?

Och utan att avvakta svaret på denna fråga tillade han med hög röst:

— Döpelseakten! Huru har den avlupit?

— Vördade fader, sade Eufemios, jag medför en nyhet, som ... jag tvekar att till dig framföra ...

— Vad har hänt? Inga omsvep! utbrast Petros. Hade hon fattat misstankar och vägrat infinna sig?

— Nej, min fader, hon misstänkte intet. Hon anlände till kyrkan i sällskap med den ädla Eusebia ...

— Nåväl, hade då objudna åskådare infunnit sig till högtidligheten? Jag sade ju, att saken skulle omgivas med hemlighet och kyrkodörrarna vara stängda, eftersom det visat sig, att hon icke godvilligt skulle underkasta sig dopet.

— Fader, vi lydde dina ord. Med undantag av den ädla Eusebia och två vittnen voro inga andra än vi präster närvarande, och Hermione hade knappt inträtt i kyrkan, förrän dörren stängdes bakom henne ...

— Nåväl, vad har hänt? utbrast Petros otåligt.

VI:367

Tröga människa, giv vingar åt dina ord! Säg allt med ordning och tydlighet!

— Du vet, att mina mödor att övertyga henne om dopets verkliga natur buro inga frukter ...

— Jag vet det.

— Vi ville då lämna henne rättighet att tänka vad helst hon behagade därom och sökte endast övertala henne emottaga dopet i den församlade menighetens närvaro, med frihet för henne att anse det som blott en ceremoni.

— Jag vet det.

— Hon tillbakavisade även detta mitt förslag. Jag märkte över huvud, att hon hade förlorat allt förtroende till min person och all aktning för mina läror, sedan vi haft ett samtal om den rätta betydelsen av Kristus' sändning. Jag sökte göra för henne fattligt, att Gud igenom Kristus har gjort det för människan möjligt att lösrycka sig ur djävulens våld, och att människosläktet således före Kristus' ankomst var hemfallet åt mörkrets furste. Hon tillbakavisade denna lära med filosofisk spotskhet, förklarande det vara en ovärdig lära, hädisk både emot Gud och förnuftet. Det var under dessa dagar i hennes lynne en märkvärdig blandning av hårdnackenhet och självförtroende, ödmjukhet och vemod. Hennes ögon lyste och hennes mun smålog, liksom av hänförelse, när hon talade om Frälsaren; hon välsignade hans namn och kysste hans kors, men ville likväl icke anamma de läror, som kyrkans fäder, ingivna av den Helige Ande, uppbyggt på hans evangelisters och apostlars grund. Du vet, att jag troget följt den helige

VI:368

Paulus' och din egen varning att vakta mig för filosofien. Jag kunde därför icke byta ord med henne. Vad var då att göra annat än att draga mig tillbaka och överlämna den villfarande kvinnan åt den ädla Eusebias systerliga kärlek?

— Jag vet allt detta, sade Petros otåligt. Nu till saken!

— Fader, sade Eufemios, jag påminner dig om detta, icke för att fresta ditt tålamod, utan för att från mitt huvud vältra skulden för den sorgliga, jag må säga förskräckliga och alldeles oväntade utgången av våra bemödanden ...

— Vad har då hänt? utbrast Petros med oron synbart målad på sitt askgrå ansikte.

— Din opasshighet, som med Guds hjälp snart skall vara hävd, har hindrat dig att, som du önskade, själv deltaga i denna sorgliga förrättning. Vi voro på utsatt tid samlade i storkyrkan, och det dröjde icke länge innan Eusebias vagn stannade utanför portalen. Hermione ledsagade henne. Det hade kostat Eusebia mycket besvär att övertala Hermione deltaga i den föreslagna färden, och kusken körde liksom endast händelsevis till kyrkan. Regnet började just nu falla, och denna omständighet understödde Eusebia, när hon föreslog Hermione att söka skydd i den för tillfället öppna, men tomma kyrkan, där de då tillika kunde förrätta sin bön.

— Vidare, vidare! utbrast biskopen och fattade den bredvid honom stående bägaren, vari hans läkare hade tillrett åt honom en med kryddor

VI:369

mängd läskedryck. Men han släppte bägaren åter och sade:

— Mina fingrar äro som förlamade. Jag börjar känna samma iskyla i händerna som i mina fötter. Vad betyda dessa tecken? ... Eufemios, för bägaren till min mun!

Presbytern skyndade fram och bistod Petros; men hans hand darrade märkbart.

— Fader, huru befinner du dig? frågade han med ångest i sin röst.

— Illa ... men fortsätt, och låt mig i himlens namn få slutet på din berättelse!

— Väl, jag måste då i korthet säga dig, min fader, att sedan Eusebia och Hermione inträtt, stängdes kyrkodörren, i enlighet med din befallning. Vi präster nalkades vördnadsfullt Hermione. Jag sade det vara en Guds skickelse, att hon anlänt till kyrkan just nu, då vi uppstått ifrån en bön, i vilken vi gemensamt anropade Gud, att Hermione, som redan bekände Kristus för sin herre, måtte få hjärtat öppet för åtrån till den närmare förening med honom och hans kyrka, som genom döpelsen vinnes. Hermione vart synbart förvirrad, så mycket mer som Klemens var närvarande och med sin sorgsna tystnad förebrådde henne denna tvekan. Eusebia omfamnade Hermione och besvor henne att lyssna till våra ord. Och likväl, min fader, framhärdade hon i sin vägran ...

— Och sedan?

— Vi måste då anlita det yttersta medel, som stod oss till buds. Vi förde henne med ömt våld till dopfunten, och ceremonien tog sin början. Hon

VI:370

bad och klagade i sin blindhet, men vi bemannade oss däremot, och när hon började ropa högt om hjälp, måste vi tysta henne med en duk, som stoppades i hennes mun. Den heliga förrättningen skulle därefter utan hinder hava försiggått, om icke den olycklige Klemens hade stört den. I sitt förvirrade själstillstånd hade han givit rum för en känsla av medlidande med den gensträviga. Han ville befria henne, utan tvivel inbillande sig, att det vederfors henne något ont. Vi voro nödsakade att skaffa honom ur kyrkan. Därefter, min fader, fulländades förrättningen, och Hermione emottog dopet i Fadrens, Sonens och den Helige Andes namn. Vem anade, att den onde ande, som i dopet besvärjes, skulle så hastigt åter överväldiga den döptas själ och locka henne till ett fasansfullt självmord!

— Självmord! Vad säger du? ropade Petros och ville resa sig upp ur soffan, men sjönk tillbaka.

— Ack ja, min fader! Den heliga formeln var ännu icke uttalad, då Hermione genom en oförmodad kraftansträngning lösgjorde sig från dem, som höllo hennes händer, ryckte sin stylus ur gördeln och stötte den i sin barm.

— Ah!

— Hon dignade till golvet, blodet forsade ur hennes sår, alla stodo häpna och villrådiga omkring henne, och när vi äntligen sansat oss och skyndade att kvarhålla den flyende livsgnistan, var hon redan borta. Fader, Hermione tillhör icke mer de levandes antal.

VI:371

Några ögonblicks tystnad följde på dessa ord. Biskopen var synbarligen försjunken i oroande tankar.

— En bedrövlig tilldragelse, sade han, som kommer att väcka obehagligt uppseende och utan tvivel skall nyttjas av mina fiender till min skada. De skola bära saken till de båda kejsarnes öron och ställa den i förbindelse med arvsfrågan. Att dölja händelsen låter sig icke göra. Eufemios, återvänd till din kammare och uppsätt genast med all den klokhet, varav du är mäktig, en berättelse om förloppet, vilken skall sändas till patriarken Eudoxos och genom honom meddelas kejsaren. Du skall vid händelsens förklaring utgå från den synpunkt, att de båda syskonen Klemens och Hermione haft från mödernet ärftliga anlag till vansinne; att denna sjukdom hos brodern längesedan kommit till öppet utbrott, men hos systern framstått blott i spridda yttringar, av vilka självmordet var den sista och tyvärr alldeles oväntade. Denna uppfattning är min egen, och jag anser den väl grundad. Framhåll även, att Hermione frivilligt gick till dopet, tvärtemot vad illvilliga rykten företagit sig att utsprida. Av hennes uppförande under dopförrättningen kan man ingalunda draga den slutsats, att min åsikt härutinnan är oriktig. Hon älskade redan Kristus för högt, för att icke efterlängta den nådehandling, varom här är fråga, och i vilken det stod henne fritt att inlägga den betydelse hon ville. Tidigt i morgon skall denna berättelse vara färdig för att omedelbart därefter avskickas till Konstantinopel. Gå nu till ditt värv!

VI:372

Eufemios kastade ännu en skygg, men granskande blick på Petros' ansikte, där sinnesrörelsen över den timade händelsen icke förmått uppjaga den svagaste rodnad. Presbytern bugade djupt och avlägsnade sig.

En kort stund efter detta samtal var biskopens tillstånd så betänkligt, att läkaren ånyo måste efterskickas. Kylan, som Petros kände i ben och armar, utbredde sig mer och mer genom hans lemmar. Läkaren använde fruktlöst uppvärmande drycker och starka gnidningar. Prästerna, som bodde i palatset, samlade sig omkring sin förman och ägnade honom alla möjliga omsorger. Ivrigast bland dem alla var Eufemios. Läkaren försäkrade emellertid, att ingen fara var för handen. Den sjuke trodde så även och skulle trott det, även om hela världen försäkrat motsatsen, ty han ville leva och ansåg för orimligt, att han skulle dö nu, då han stod vid slutpunkten av sina lyckligt genomförda planer och var färdig att gripa den romerska krumstaven, som i hans hand skulle förvandlas till en härskarespira över världen.

Han anade icke, att de fientliga element, som småningom blandade sig med blodet i hans ådror, voro ingenting annat än några droppar av samma saft, med vilken han hade sänkt sin köttslige fader, Simon, kallad pelarhelgonet, i den dödslika dvala, ur vilken han sedan medelst ett glödgat järn halp honom till livet.

Eufemios hade visat sig vara en lydig son av kyrkan. Lydnaden skulle endast varit ofullkomhig och till ingen nytta, om det varit hans

VI:373

mening att uppväcka Petros från de döda, liksom denne uppväckte Simon.

Mitt under dessa omsorger, som ägnades biskopens person, anmäldes det, att från Rom anlänt ett sändeskap, som önskade företräde. Denna underrättelse åstadkom en underbar verkan på Petros; hans ansikte livades, han kände blodet strömma med återvunnen värme i sina ådror. Han befallde, att man skulle flytta honom från studerkammaren till emottagningsrummet, och tillkännagav, vilka av hans präster skulle vara omkring hans person, och huru sändeskapet skulle emottagas, när det ankommit till biskopliga palatset.

En timme därefter öppnades palatsets dörrar för beskickningen, som utgjordes av präster och förnäma lekmän, bland vilka en senator, alla i lysande ämbetsdräkter.

Efter ett långt hälsnings- och lyckönskningstal överlämnade dess ordförande församlingens kallelsebrev till Petros att emottaga det ämbete, till vilket hennes vid biskopsvalet tillkännagivna vilja hade korat honom.

Petros besvarade detta tal med några få ord, vilkas utsägande kostade honom stora ansträngningar. Hans tillstånd gjorde det nödvändigt, att ceremonien förkortades. Sändeskapet drog sig tillbaka, sedan medlemmarne inbjudits för den följande dagen till biskopens taffel.

Sedan främlingarne avlägsnat sig, lät biskopen åter flytta sig till studerkammaren, där Eufemios på hans befallning kvarstannade hos honom.

VI:374

Lampan var tänd i den dystra kammaren, och regnet piskade dess enda fönster.

Eufemios kastade sig på knä framför Petros, lyckönskade honom att hava vunnit den höga plats, vilken hans stora egenskaper gjorde honom värdig, den höga plats, vars innehavare med skäl vore att anse som Kristus' efterträdare, men beklagade på samma gång sig själv, sina medbröder i ämbetet och den atenska församlingen, som nu voro oåterkalleligt dömda att förlora sin älskade fader.

Det såg nästan ut, som om Eufemios haft tårar i ögonen. Han fattade Petros' hand och kysste henne, men ryste ovillkorligt och bleknade för den dödskyla, av vilken hans läppar möttes.

Petros svarade honom icke. Varje ord skulle kostat honom möda, och nu var hans själ fördjupad i tankarne på den makt, som var lagd i hans hand och om vars inneboende, världstvingande storhet ingen mer än han hade en aning.

Själv hade han mer än en aning därom. Han kände denna makt. Han såg medlen och målet klart för sina ögon.

Petros överskådade i tanken den levnadsbana, som han genom egen kraft brutit, från de dagar, då han hette Simmias och var en föraktad, okunnig slav i ett hedniskt hus, intill nu, då han med all sin ärelystnad icke ville byta plats med romerska världens envåldsherre.

Denna blick över en levnad, som fått sin riktning av en enda rådande tanke och okuvhigt banat sig väg över avskräckande hinder emot sitt en gång fastställda mål, var visserligen ägnad att

VI:375

uppfylla honom med stolthet; men vad var denna känsla, vars föremål var en ändlig, snart försvinnande varelse, mot den rusande tanken på den makt han ville utveckla till blomma, det system, han ville skapa av ännu oordnade elementer, en makt, ett system, som skulle överleva honom själv och, byggt på den eviga grundvalen av människosläktets omyndighet, sträcka sin spira över alla tider!

I denna betraktelse låg för Petros en demonisk tjusning, som för en stund var mäktig att avvända hans uppmärksamhet från de hotande tecken, som spordes i hans kroppshydda. Men dessa framträdde slutligen med en tydlighet och styrka, som trängde sig på hans medvetande, lösslet det från den hänförande framtidsbetraktelsen och fäste det vid det närvarandes verklighet. Petros kände, huru den hemska dödskylan mer och mer utbredde sig i hans kropp. Hans ben och armar voro förlamade och känslolösa. Han vände sig till Eufemios och befallde honom med ord, som hans ansträngning endast kunde giva styrkan av en viskning, att frambära en spegel. Den svartlockige presbytern skyndade att efterkomma befallningen.

Vid skenet av den närmade lampan betraktade Petros sin bild i spegeln och bävade tillbaka som för åsynen av ett spöke. Hans ansiktshy skiftade i blått, och dragen voro så slappa, att han icke igenkände sig själv. En plötslig tanke på döden uppsteg i hans själ och kom de nerver, som ännu icke domnat, att darra av förskräckelse. Han sökte kväva denna tanke. Att dö nu, då hans

VI:376

levnad egentligen skulle börja — det vore ju en orimlighet, ett grymt hån av ödet, en oförnuftig lek av det gudomliga förnuftet, således en omöjlighet.

Petros lät tillkalla läkaren, som befann sig i palatset. När denne efter de föreskrifter Hippokrates och Galenus givit började en ny prövning av den lidandes tillstånd, vilade Petros' öga med ångest på hans ansikte för att utröna hans verkliga tanke om sjukdomens beskaffenhet och utgång.

Eskulapen teg, men såg överraskad och bekymrad ut. Han hade icke i sina böcker läst om något fall, som liknade detta. Men han tvivlade numera icke ett ögonblick, att den sjuke gick en hastig upplösning till mötes.

Petros läste allt detta i hans ansikte, och dödsångesten återvände för att kämpa med viljan att leva och med tvivel om möjligheten att dö i en sådan stund.

I detta ögonblick inträdde Klemens i studerkammaren. Han stannade och tycktes med svårighet igenkänna Petros. Men när han övertygat sig, att denna döden liknande skepnad var hans fosterfaders, kastade han sig till hans fötter, omfattade hans knän och utbrast i höga klagorop.

Läkaren och Eufemios skyndade att avlägsna den olycklige ynglingen, vars uppförande synbarligen ökade Petros' oro. Därefter avkläddes den sjuke och lades i säng. Han försökte tillkännagiva, att han icke ville det, men hans tunga var förlamad och hans käkar blytunga och orörliga. De i palatset boende prästerna erhöllo en timme därefter genom Eufemios underrättelse om

VI:377

biskopens högst betänkliga tillstånd. De samlades kring hans säng och vidtogo, sedan läkaren underrättat dem, att biskopens död var nära förestående, de högtidliga anordningar, som voro brukliga vid döendes läger. Vaxljus tändes, de församlade knäböjde, och Eufemios började med andäktig röst uppläsa de övliga dödsbönerna. Petros såg och hörde ännu vad som föregick omkring honom, men kunde endast med blicken uttrycka den harm, han kände över tillställningen. När man lade hans armar korsvis över bröstet, försökte han, ehuru förgäves, att draga dem tillbaka. Men när han slutligen kände, huru iskylan inträngde i hans bröst och nalkades hans hjärta, sammanträngdes hans medvetande, så länge det ännu var verksamt, i känslan av dödens oundvikliga annalkande och viljans oförmåga att hejda den. Ödets lek, om oförnuftig eller icke, var en verklighet. Det hade förlamat hans fot, sedan det fört honom till Petrus' tron, förlamat hans hand, sedan det samlat världens tyglar i henne.

Än några ögonblick av självmedvetet liv, varunder inbillningskraften framtrollade bilder av Simon pelarmannen och av flaskan, varmed han hade försänkts i den dödlika dvalan — än en tanke, en bitter och förfärlig, framkallad just av detta inbillningsspel, en tanke på medtävlarnes anslag, på gift och dvaldrycker — och det sista tecknet av liv var försvunnet. Petros låg som ett lik med stelnade lemmar och slocknade ögon. Läkaren lade handen på hans hjärta och förklarade honom död.

VI:378

Det var Eufemios, som nu lutade sig över den döde och tillslöt hans ögon.

Två dagar därefter skred ett högtidligt liktåg till storkyrkan, i vars gravvalv den homoiusianske biskopen nedsänktes. Om någon under den följande natten låtit öppna blykistan, vari han var lagd, och borrat ett glödgat järn i hans kött, skulle världen måhända bevittnat en ny uppståndelse ifrån de döda.

Patriarken Eudoxos och den medtävlare om romerska biskopsstolen, som genom Petros' död kommit i besittning av densamma, voro båda eniga om att förklara honom för helgon. Föremål för de troendes dyrkan och förespråkare för deras böner, är han antecknad i helgonens skara under namnet den helige Petros av Aten.

Eufemios vart hans efterträdare på Atens biskopsstol och bör nämnas som en av de fäder, vilka på de stora kyrkomötena ivrigast och verksammast bidragit att utveckla de dogmer, vilka ännu gälla som de enda rena.

Eufemios måste uppleva den tid, då homoiusion till följd av en kejserlig kungörelse neddrogs till anseendet av en kättersk och gudlös lära. Eufemios kunde icke rädda homoiusion, men räddade sig själv genom att övergå till homousion, varefter — detta må även nämnas — han förenade sig i sina nya trosbröders ansträngningar att med eld och svärd utrota anhängarne av hans förra villfarelse.

Krysanteus' olycklige son var ibland offren för Eufemios' fromma nit. Den stackars Klemens

VI:379

var vansinnig, och homoiusion för honom en nagelfast idé. Han kunde icke omvändas; han måste dö.

Teodoros hade från Italien begivit sig till Afrika. Genom att avlägga prästdräkten och antaga ett annat namn lyckades han undgå förföljelse, men gjorde sig fullt värd att falla offer för anhängarne av »kyrkans och bekännelsens enhet», ty han levde och verkade med välsignelse i Kristus' anda alltintill sin ålderdom och vart en av länkarne i den kedja av protestanter, vilken genomgår tiden före den händelse, som kallas reformationen — förpostfäktningen till den stundande stora striden emellan Kristus' församling och tvångskyrkan.

Några få år efter Krysanteus' död rullade folkvandringens böljor redan över romerska riket, och barbarernas härar stodo utanför Atens och Romas portar. Medeltidens tusenåriga natt föll över världen. En ny dag har kommit. Antiken och kristendomen genomtränga varandra. Deras sanningar skola förmälas till ett harmoniskt helt, och den sak, för vilken den siste atenaren stred förtvivlans strid — den politiska, religiösa och vetenskapliga frihetens sak — kämpar ännu, men icke längre förtvivlat utan med segervisshet.