Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. I Aten, en morgon för ett tusen fem hundra år sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under bordet? Mina minnen från i natt äro som
skuggor, vankande vid Letes strand.
– Du minnes rätt väl. Men smäda icke vår
Annæus Domitius! Han är en märkvärdig man...
– Ja, han har en märkvärdig lycka med
tärningen.
– Jag menar nu icke den egenskapen ...
– Vann han även i natt?
– En obetydlighet. Min speljakt strök segel
för några caniculæ[1] såsom han kallar dem.
– En obetydlighet? Din lysande speljakt?
Ah, din själsstyrka är beundransvärd, min
Karmides; men så har du också en guldförande
Paktolos att ösa ur. (Olympiodoros tillade för sig:
Guldfloden måste snart vara utvaskad. Ve mig!
Var skall jag nästa år finna en annan Karmides?)
– Vad jag hos vår prokonsul beundrar, fortfor
Karmides, är hans förmåga av självbehärskning. De
bojor, som vinguden pålägger en sådan man, äro
blomsterkedjor, dem han sliter, när han vill. Han
låg i natt på sin soffa, bägaren hade fallit ur hans
hand och kransen glidit ned emot hans näsa, hans
ögon voro halvslutna och hans tunga lallade slappt
efter tonerna av den lydiska flöjten under de mest
löjliga försök att följa dess löpningar, då
dörrvaktaren lät anmäla, att en kejserlig brevbärare
väntade honom. Vår Annæus Domitius sprang upp
som en fjäder, lade bort kransen, ordnade manteln
och skred med majestätiska steg ut i aulan, där
han emottog brevet, läste det vid skenet av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
