Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Hermiones natt i templet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
står tänkaren åter framför samma företeelse, och
nittonde århundradets teistiske filosof, mannen på
höjden av sitt tidevarvs vetande, nödgas i extasens
väsen se llästan detsamma, som de gamla hedningarne
Plotinos, Jamblikos och Krysanteus före honom!
Skall Julianus eller Konstantius
segra? Var är Filippos, min försvunne
broder? Inom dessa frågor – den senare av
flickans hjärta, utan föregången överläggning,
sällad till den förra – sökte Hermione samla sitt
medvetande. Om någon i denna stund inträtt i
orakeltemplet, skulle han vid foten av Apollons
bild skådat en annan, blek, orörlig och skön som
han. Vinden suckade mellan försalens pelare.
Stormens brus förnams som en dämpad klagan
genom de tjocka murarne. Hermione ville icke
höra det. Hon bjöd sitt öras nerver dö. Hon såg
tanken ännu den skumma tempelsalen, de skymtande
pelarne, den virvlande rökelsen, och lampskenet
smög som ett matt, mörkrött skimmer
genom hennes ögonlock. Hermione ville icke se
det. Hon bjöd synens känseltrådar och den
härmande inbillningen domna.
Så under viljans kamp med sinnena samlade
sig oräknad niinut till minut. Då genomflög henne
brådsnabb en tanke på ansiktet, som skådade över
hennes, Apollons ansikte, detta oföränderliga, som
århundraden stirrat såsom nu. I denna tanke
kom något rysligt, förenad som han var med minnet
av ställets demoniska natur och ensamhetens
känsla. I och för sig kan ensamheten, djupt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
