Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Hermiones natt i templet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
voro styvnade som ett liks, hela organismen död
för den yttre världen. Men inom det förstenade
skalet levde ett medvetande, som troget och
eftertänksamt följde skiftena inom sig själv. Detta är
eget för det tillstånd, som föregår extasen, såsom
Jamblikos[1] skildrar det och sådant det uppenbarar
sig i den närskylda magnetiska sömnen, likasom
någon gång i skendöden.
Den första känsla, som efter viljans slutliga
seger inställde sig, var en smärtsam. Hermione
kände sitt huvud sammantryckt som med ett
järnband. Men smärtan upphörde ögonblickligt och
efterträddes av ett underbart färgspel. Hjärnan
var förvandlad till en eldfontän, som kastade
stjärnkaskader av bländande prakt, i vilka alla färger
sammanflödade eller blixtsnabbt avlöste varandra.
Småningom bleknade färgspelet och efterlämnade
ängslande mörker. Detta varade länge, men
genomskimrades slutligen av ett milt sken från
trakten under hjärtat. Tankar och känslor
strömmade ur den förmörkade, dovt arbetande hjärnan
ned till denna punkt, och sedan medvetandet där
samlat sig, utvidgades dess gränser över en värld.
Hermione tyckte sig sväva på en dimma
genom oändliga rymder. Himmelen välvde blå och
ren omkring henne, luften, som hon andades, var
rusande: Dimman sänkte sig och lämnade Hermione
på smaragdgröna ängar. Klippor, på vilka
ljusa skyar vilade, reste sig i bakgrunden. Mellan
dem brusade ett vattenfall ned emot en flod, som
bred och majestätisk genomflöt dalen. Alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
