Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Hermiones natt i templet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förrådde en under honom dold kropp, och bredvid
manteln en spira, halvt jordad i sanden. På
avstånd sprängde en skara ryttare bort på snabba
hästar. De buro höga mössor och ringbrynjor,
och bågen hang över deras axlar.
Även denna tavla upplöstes i dimmor. Hermione
förnam genom dem ett buller och sorl av
röster, som förskräckte henne och återkallade
henne närmare verkligheten. Hon såg sig åter
på pytians trefot. Apollons bild lutade sig ned
och omslöt henne med sina kalla armar. Men
bildens anletsdrag voro icke mer desamma: de
voro en ynglings, som Hermione länge velat
glömma.
– Karmides! ropade hon och flög upp från
stolen. Hennes ögon öppnades. Allt var i sitt
förra skick. Men var det ett genljud från den värld
hon lämnat? – utanför tempelporten hördes ett
buller, blandat med människoröster. Var det
stormen, som brusade därutanför? Nej, dörren
skakades av tunga, avmätta slag, rösterna talade som
vinden ej kan tala. Hermione lyssnade, for med
handen över sin panna, sina lockar, sin dräkt.
Hon såg lagerkransen, som smyckat henne, ligga
vid sin fot. Hon övertygade sig, att hon icke
drömde. Förskräckelsen fattade beslut för henne:
hon ilade till rummets bakgrund och dolde sig
bakom ett altar. Dörren öppnades, flera skepnader
inträdde. Hermione såg det och pressade
händerna mot sin skälvallde barm.
– Fort, människa! In! Ha, jag tror du är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
