Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Hermiones natt i templet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Begripen I mig nu? sade den gulbleke med
ett ihåligt skratt. Vi skola fuska i kläromantien.
Du, Eusebius, drager ur Marcellus’ hjälm för
Julianus.
– Anatema över hans namn! mumlades i korus.
– Och jag drager ur Osius’ för mig själv.
Apollon, varhelst du är, i Olympen eller helvetet,
så manar jag dig nu att styra våra händer till
det rätta! Har du någonsin uppenbarat, vad tiden
bar i sitt sköte, så gör det nu!
Den gulblekes ton förrådde i detta ögonblick
allt annat än skämt. Han mumlade mellan tänderna
en besvärjelseformel, stack därefter handen i Osius’
hjälm och framdrog en pergamentlapp. Eusebius gjorde
detsamma ur Marcellus’ och räckte det på slump
fångade papperet åt sin herre.
Den gulbleke genomögnade först det för
Julianus av lottningen bestämda orakelspråket,
och dragen i hans dystra ansikte tycktes stelna –
därefter det, som skulle gälla för honom själv.
Hans omgivning betraktade honom med yttersta
oro. Det dröjde några ögonblick, innan han
öppnade sin mun och sade med matt röst:
– Eusebius, din arm!
Eusebius skyndade att stödja den vacklande.
– Konstantius, min herre och kejsare, utbrast han.
– Det är ingenting. En plötslig matthet. Den
häftiga ritten har medtagit mina krafter. Vänner,
låt oss gå, tillade han efter en paus. Ingen dödlig
må veta, att jag varit här! Innan jag nedlägger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
