Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Prokonsuln i förlägenhet. I biskopliga palatset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i det han tillsnörde pungen, i vilken han nedlagt
de räknade silvermynten.
– Klemens, min älskade son, fortfor biskopen
vänd till den unge föreläsaren, tag denna summa
och utdela henne till de väntande arma bröderna.
Jag vet, att de helst emottaga allmosan ur dina
händer. Tillsäg på samma gång de rättsökande,
att de återvända i morgon vid vanlig tid, och de
nådesökande, att de nu hava företräde.
Gossen i prästdräkt spratt till som ur djupa
tankar, då han hörde sitt namn. Hans blick hade
oavvänt varit riktad på Krysanteus’ ansikte. Det
var första gången han såg den atenske
ärkehedningen, om vilken biskopen så ofta, än med
harm, än med ömkan, talat till honom. Men bilden,
som Klemens, på grund av biskopens ord, hade
fantasien målat av den bekante filosofen,
överensstämde icke med verkligheten. Klemens ville
tvinga sig upptäcka något hårt, övermodigt och
självkärt eller demoniskt hos honom. Det var
detta arbete han nu stördes.
Då Petros vände sig bort från Krysanteus,
hade denne vid ett ögonkast över salen varsnat
den unge prästen. Klemens var blek och spenslig,
men hans anletsdrag strålade av serafisk renhet,
som trängde till den skönhetsälskande atenarens
hjärta och fyllde det med deltagande. Det
förekom honom som en grym lek av ödet, att en så
späd och älsklig varelse redan var iklädd en dräkt,
som dömde honom att avsäga sig själens
självständighet och hjärtats naturligaste böjelser.
Klemens hade nyss avlägsnat sig genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
