Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Pelarhelgonet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de ville utrota sina sinnliga böjelser, tillika funno
sin enda räddning i kroppsliga kval emot ett
skuldtyngt samvetes förtärande flammor, och som
uppmuntrades att fortgå på denna bana, att
mångfaldiga sina plågor, att uppfinna det otänkbara
för att öka dem, emedan de hänfördes av den
beundrande mängdens dyrkan, av helgonglorian i
detta livet och hoppet om högre salighet, om
onämnbara fröjder och ofattlig vällust i det
tillkommande.
Simon pelarhelgonet – så kallades han –
var nu vida känd i den kristna världen. Man
vallfärdade från öster- och västerlandet för att se
honom och undfå hans välsignelse. Glansen av
hans helgongloria ökades genom en upplysning
av Petros, att han, pelarmannen, var en bekännare,
en av de få ännu levande, som vid den sista
förföljelsen under kejsar Maximinus hade
hjältemodigt lidit för sin tro. Varifrån han
kommit visste för övrigt ingen, om icke biskopen.
Men fyra år, det visste alla, hade Simon
tillbragt däruppe på pelarens kapitäl, å ett rum av
några fots omkrets, med bråddjup runt omkring,
och dagligen, från solens uppgång till dess nedgång,
med vissa uppehåll förnyat sina knäböjningar.
Det sades, att han knäböjde tusen gånger om
dagen. Fyra somrars sol hade där tömt sin eld
på hans hjässa, fyra vintrars snöstormar där rasat
omkring honom. Hans dräkt var en björnpäls och
ett rep som gördel; hans enda bohag linan, varmed
han upphissade den föda stadens fromma kvinnor
buro till honom. Han var den kristianska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
