Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Pelarhelgonet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
korpvärlden tillbragt åren i klipporna och lundarne
vid Kefissos, ensam och sörjande, till dess han
slutligen fann en ny sällskapare av ett annat släkte,
fann en vän, som i mycket liknade honom själv,
och till vilken han småningom drogs genom detta
medkänslans band, denna blida, outrannsakliga
makt, som giver varje hjärta, även det ensammaste,
kyligaste och mest förtorkade, ett föremål, varpå
det kan utgjuta den ömhet, varav det ännu är
mäktigt.
Det förtroliga samspråk pelarmannen förde
med sin korp avbröts, när hans skarpa öra
uppfångade ljudet av nalkandes steg på gräsmattan.
Han hade suttit med ansiktet riktat mot
olivdungarne i tavlans bakgrund. Nu vände han sig
om och lade sig på magen, och hans kala huvud
med det lurviga skägget stack fram emellan
kapitälens lövverk, som ett hiskligt vilddjurs, spanande
genom ett busksnår. Korpen hade flyttat sig till
hans axel.
Simon var harmsen över att störas i sin måltid.
Han hade väl ännu icke sjungit sin aftonpsalm,
men det började lida långt in på natten,
och han ville vara ensam. Därför röt han redan
på avstånd mot de kommande:
– Gån bort, gån bort! Gån, säger jag!
Men när de likväl nalkades, gnistrade hans
ögon, och han började i en ton av gäckeri:
– Kommen, mina barn! Kommen och hören!
Varför skall örat vara fäst vid huvudet? Slit av
örat, dumma människa, och spika det på ditt
bröst ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
