Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Pelarhelgonet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Kom till mig! Räds icke! sade han med
omisskännlig ömhet i sin ton.
Klemens lydde. Han nalkades med den
djupaste vördnad, böjde sitt huvud och sade:
– Din välsignelse, gode fader!
Månen lyste i denna stund på två varandra
närmade anleten: ynglingens sköna och ljuvligt
rena, gubbens vidunderligt fula och skräckinjagande
... de närmade sig varandra, liksom för
att tydligare visa det omätliga avstånd, som kan
finnas mellan individuella daningar inom samma
släkte, ty de voro så skilda, så motsatta, som det
typiskt mänskliga skiljer sig från det urartade,
det som i förlusten av sitt mänskliga varder
förskräckligare än det rysligaste, djurvärlden har att
uppvisa ... och likväl – vem skulle ana detta?
– var det den änglalike ynglingens uppriktiga,
varma, innerliga längtan att varda, vad han var,
den ohyggliga, vidunderliga skepnaden, som satt
framför honom och lade sin ena hand på hans
lockar, medan den andras skrumpna, med långa
naglar väpnade fingrar foro över hans kind.
För Klemens försvann det rysliga i
uppenbarelsen för det heliga, som han inlade i henne.
För honom var denne gubbe skön.
Under detta uppträde kände sig Petros orolig.
Han fruktade, att pelarmannen skulle säga något,
som han icke borde. Han skyndade därför att
avbryta det med följande ord:
– Fromme fader, jag har nu tillfredsställt din
önskan att se min unge, högt älskade son. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
