Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Pelarhelgonet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
berättarens inbillning skapat denna syn av ingenting
annat än skuggan från ett förbi månen seglande
moln; eller kanske hade den dova, obestämda,
tryckande fruktan, som lik en tung luft vilade
på befolkningen, givit sig uttryck i denna sägen.
Men var och en, som i detta ögonblick sett den
enslige vandraren skrida över det skydda
pelarfältet, kunde gripits av en liknande aning och känt,
att en olycksande, lekamliggjord i detta väsen,
närmade sig den slumrande staden.
Sången, cittraspelet och det muntra sorl, som
nyss förnummits, hade överröstats av Simons
starka, andaktsfulla sång och plötsligt tystnat, och
endast de jämna årslagen hördes, medan båten
gled fram på sin ljusa, lugna, slingrande bana
mellan pilar och cypresser. Det glada lag, som
var samlat inom relingen, hade upphört att skratta
och sjunga och lyssnade nu för omväxlings skull
till pelarmannens sång.
Båtens förstäv var prydd med rosor, blomsterkedjor
hängde kring hans sidor; två gossar, fagra
som Hylas och Ganymedes, förde årorna, Praxinoa,
den förtjusande hetären, satt som härskarinna
över rodret. Olympiodoros, den gudomlige men
av en otacksam eller minnesslö eftervärld förgätne
skalden, låg vårdslöst utsträckt på svällande dynor
med huvudet i Praxinoas knä och svärmade, småleende,
lycklig och halvrusig, bland månen, stjärnorna och
de vita strömolnen. Palladios, sångaren,
som nyss hade tystnat, satt där bredvid med ena
armen kring sin cittra och den andra kring livet
på en femtonårig, svartögd, syrisk dansarinna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
