- Project Runeberg -  Den siste atenaren /
V:156

(1914) [MARC] [MARC] Author: Viktor Rydberg With: Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Pelarhelgonet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lyssnande med ironisk förtjusning till pelarhelgonets
sträva sång. Karmides, insvept i en veckrik mantel,
låg i samma behagliga ställning som hans vän
Olympiodoros, men i stället för att välja ett lika
hult örngott i Myros knä, hade han med armbågen
stödd emot relingen lutat sig över vattnet och roade
sig med att skåda månens bild där nere i djupet och
doppa fingerspetsarne i den svala böljan. Myro
hade tagit kransen från hans huvud för att fläta
violer i rosorna och kastade allt emellanåt, liksom
det övriga sällskapet, en blick bort till pelaren
och småskrattade eller försökte småskratta, alldeles
som det övriga sällskapet, åt den underliga,
skrovliga sången, som likväl skar igenom märg och ben,
allvarlig som han var, och i de känslor, de tankar,
han väckte och uttalade, så avbrytande mot den
sorglösa omgivningen, den tysta nejden, den milda
himmelen, den sköna natten med dess trolska ljus.

Ty Simon sjöng om något, som är jämmerfullt
och förkrossat, om en varelse i skapelsen, som
icke delar hennes harmoni, vars ben smäkta, vars
lemmar brinna av syndmedvetandets tärande eld,
som ryter i sitt hjärtas ångest, seende att synderna
likt stormande vågor slå tillsammans över hennes
huvud.

Simon sjöng om en sträng och förskräcklig
Gud, vars vrede ingen kan stilla, som försätter
bergen, rör jorden, så att hennes pelare darra, talar till
solen, att hon ej går upp, och förseglar stjärnorna;
som sänder sina änglar med vredens skålar över
världen att omstörta hedningarnes stad, det stora
Babel, det glada, av silke, guld och scharlakan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 03:21:10 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/atenaren/a0156.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free