Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Filosofens hem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
just den stackars Narkissos. Först och främst
ångrar jag, att jag kallat honom narr, ty en narr
dör ej av kärlek – icke ens till sig själv. För det
andra beklagar jag Ekos sorgliga öde. Hon gentog
klagoropen kring den döde, som förskjutit henne;
hon gentog dem helt visst med smärtsammare
ton än hon förnummit dem. Hon kände intet agg,
ingen bitterhet, endast kärlek, kärlek in i sista
stunden, den goda, olyckliga Eko. Men för det
tredje bör detta lära en flicka att icke slösa sina
känslor på ett kallt och likgiltigt föremål, utan
spara dem åt ett tacksammare, som känner sin
skyldighet att med suckar och slavtjänst söka vinna
dem ... Eko, är det icke sant? ropade Ismene
bort emot aulan.
– Sant! upprepade genljudet från aulans
pelargång. Ismene klappade händerna av förtjusning
och fortfor:
– För det fjärde uppstod hela olyckan därav,
att Narkissos levde i en tid, som icke ägde andra
speglar än källornas. Hade Narkissos, liksom jag,
speglat sig dagligen alltifrån barnskorna, så hade
han nog vant sig vid en småningom tilltagande
hygglighet och älskvärdhet ... Jag kan icke neka,
att jag tycker mycket om att spegla mig, tillade
Ismene och intog ett bekvämt läge i divanen med
båda armarne över huvudet och blicken på
springbrunnens spelande strålar.
– Ismene, sade Berenike, har ej haft mindre
än fyra tankar väckta av Julias verser ...
– Ja, inföll Ismene, var icke det mycket det?
– Ovanligt mycket, svarade Berenike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
