Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Rakel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Karmides och fruktade nästan, att han ej skulle
komma. Det föreföll henne, som om Karmides
måste hava lämnat staden, eftersom den icke längre
var det glada, livliga Aten, utan genombävades
av rädda aningar. Hon kände, att hans närvaro,
åsynen av hans glada anlete, på vars panna hon
aldrig upptäckt en skugga, vore det enda, som
kunde förjaga hennes ängslan.
Hur glad vart hon därför icke, då på toppen
av Skambonide visade sig en gestalt, som var
hans! Han såg upp till altanen och vinkade till
Rakel. I bakdörren stod den gamla tjänarinnan
och gav honom det tecken, som lät förstå, att
marken var fri. Strax därefter hördes hans lätta
steg i trappan. Rakel vände sig om; han stod
framför henne, glad och leende, och räckte henne
en bukett av de utsöktaste blommor. Icke ett
spår av bekymmer kunde upptäckas i hans väsen.
Han kom just nu från badet och syntes strålande
av hälsa och ungdom. Rakel hade aldrig sett
honom vackrare än nu.
– Du kom då äntligen, utbrast hon och kände
sig färdig att med systerlig hängivenhet kasta sig
hans armar.
– Jag försummar icke ett enda av de sällsynta
ögonblick, då jag får träffa Rakel, svarade
Karmides. Visdomen och Rakel äro mina gudinnor.
Jag offrar åt den ena de stunder, som den andra
icke kan förunna mig. Äro dina föräldrar i
synagogan, mitt barn?
– Ja, svarade Rakel och synade förtjust de
vackra blommorna, som Karmides givit henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
