Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Början till ett sorgespel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vatten, Klemens. Min törst är starkare än min
nyfikenhet. Man har alldeles glömt bort mig i dag.
– Teodoros, jag törs icke. Petros har förbjudit
oss att giva dig vatten.
– Jag fick dock några droppar av Eufemios
går afton. Bröt han mot biskopens bud? Jag
skulle icke tro det, ty jag känner Eufemios.
– Nej, biskopen har bestämt ett dagligt mått
för att läska din tunga. Du skall icke tro, att han
vill låta dig dö av törst. Han vill endast övervinna
din hårdnackenhet. Han sörjer över ditt avfall,
Teodoros.
– Du hör ju, att Eufemios har förgätit mig.
Vid Gud, som lever i himmelen, man har under
denna långa dag icke givit mig en droppe vatten.
Och maten, som räckes mig, är salt. Hungern har
tvungit mig att smaka den. Skynda dig, Klemens!
– Jag vågar icke, sade Klemens suckande.
– Gosse, jag lider den rike mannens kval i
skärselden. Ve ditt unga, hårdnade hjärta!
Teodoros lämnade gluggen. Han kastade sig
på sin halmbädd och lade, som förut, sin förtorkade
tunga intill den kalla källarmuren.
Tystnaden, som följde på fångens ord, verkade
överväldigande på den unge föreläsaren.
Teodoros hade stillatigande överlämnat sig åt
sina kval. Klemens hörde en suck, som de
avnödgade honom. Mer förmådde han icke. Han
skyndade till aulan och in i Eufemios’ kammare,
tog nyckelknippan och kruset, som han fann
därinne, fyllde det med vatten och ilade tillbaka till
fängelset. Han öppnade den yttre dörren, steg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
