Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Sorgespelet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
striden. Atanasianerna hade uppstämt en av sina
krigspsalmer, densamma som Simon en gång hörde
från kalkstensbrottet mellan olivkullarne. Män,
kvinnor och barn sjöngo:
Se Rövarbergen! På sin grund de svikta för hans ögas blink,
och krigarskaror domnande nedlägga vapen på hans vink,
se vagnen stannar med sitt spann,
och dött är stridstrumpetens ljud
och sänkt i dvala häst och man
vid blott en vink av Jakobs Gud.
Psalmens sista toner förklingade under det
allmänna härskri, som uppgavs av de stormande.
Anfallet skedde från alla sidor av ett tal så stort,
att ett öga överfarande massan måste vänta att
nästa ögonblick se atanasianernas lilla skara
nedtrampad, kvävd under dess fötter. Och likväl
hejdades för en stund de framvältrande hoparne
genom det mördande stenregn, varmed de mottogos.
Men blott för en stund, ty om de främste
tvekade, återstod dem likväl intet annat än rusa fram
eller kasta sig ned och låta trampa sig under den
efterföljande, oemotståndligt påträngande mängden.
Kretsen, som omgav de belägrade, vart därför
allt trängre, likt en holme som översvämmas
av den stigande sjön.
Palatinerna, som icke ett ögonblick låtit hejda
sig av stenregnet, ehuru det försatte flera ur
stridbart skick, hade redan hunnit fram.
Allt motstånd var hopplöst. Atanasianerna
sågo döden och martyrkronan för ögonen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
