Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Sorgespelet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trogne i Aten, just då förföljelsen brast lös. De
tarvade att tröstas, styrkas, uppeldas för att
uthärda henne. Hans många vänners fängslande,
pelarhelgonets död, upploppet, som rasade i
staden, sällade sina intryck till de förra i gubbens
själ. Han var i ett drömlikt tillstånd, vari
hänförelse, lugn och värme blandade sig med
obestämd längtan.
Kommen ett stycke innanför den Akarnaniska
porten, mötte honom en hop män och kvinnor.
– Där är Batyllos. Han kommer, som om
han vore kallad, hördes en röst i hopen.
– Där är han! Där är han!
Hopen uppgav ett vilt glädjeskri vid åsynen
av den gamle.
– Olivhandlaren och giftblandaren!
– Det var han, som räckte Simon den förgiftade maten.
– Nej, ropade en kvinna, det var icke han ...
han bara tillredde den ... men det var Tabita,
hans hustru, som lämnade den till Simon. Jag
såg det själv.
– Hören I? Anastasia har själv sett det!
– Jag såg det själv, säger jag, skrek samma
kvinnliga röst.
– Död åt kättaren! Vi skola slita giftblandaren
i stycken!
– Håll, gott folk, hördes en karlröst, låt det
vara kvinnornas ensak! Låt kvinnorna också göra
något till Guds och homoiusions ära! Det är
just en lämplig motståndare för dem, den här.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
