Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Sorgespelet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Nu står du icke på talarestolen, ropade det
kvinnliga vidundret. Giv akt! första hugget är mitt.
– Håll! utbrast en karl, skyndade fram och
fattade furiens arm. Låt honom tala ut! Du har
icke förgivit den helige, säger du. Svär det vid
Gud!
– Vid Gud den Allsmäktige!
– Och vid den enfödde Sonen, av lika
väsen med Fadern ...
– Nej, nej, vid Sonen, som är av samma
eviga gudomsväsen. Jag svär det vid honom.
Dessa ord, det förföljda kristianska partiets
lösen, väckte en storm av ursinniga rop i hopen:
– Där hör ni det: Slå ner kättaren! Slå ner
honom, Kyriaka!
Kyriaka, så kallade sig furien, svängde den
tunga sandalen i luften och träffade i nästa
ögonblick Batyllos’ huvud, så att blodet färgade hans
grå lockar och rann nedför hans panna.
Batyllos vacklade mot trappan till närmaste
hus. Ett nytt slag sträckte honom till marken. I
trots av Kyriakas gensagor, som ville behålla bytet
för sig, rusade nu hopen, som sett blod, från
alla sidor fram för att sönderslita den anfallne,
som, där han låg, hade knäppt händerna över
bröstet och med försvinnande medvetande bad
Stefanos’ bön för sina mördare.
Under uppträdet hade en man, som var klädd i
kristianernas prästkåpa, med hastande steg
närmat sig. Han hade hört de vilda skriken och anat,
att något gruvligt förehades. Nu stod han vid sidan
av den fallne, hans stämma ljöd över sorlet, hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
