Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Sorgespelet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Det kunde jag ju icke se.
– Är detta allt vad du har att vittna?
Anastasia teg.
– Säger ditt samvete, att detta vittnesbörd
är tillräckligt för att döma den anklagade skyldig?
Se honom! Se honom, den åldrige mannen, som
väntar liv eller död av dina ord! Tänk på din
son och svara nu på min fråga!
Anastasia fortfor att tiga. Hon tvekade, hon
kämpade med sig själv. Men när hon i hopen
bakom sig förnam nya, otåliga, hotande rop och
fruktade, att det blodtörstiga packet skulle rusa
fram och sönderslita offret ... när hon såg
mordlystnadens föremål, som med halvt medvetslös
blick stirrade i hennes ansikte, då kunde hon icke
längre motstå intrycket av Teodoros’ ord och
sin egen bättre natur.
- Nej, nej, jag kan icke taga hans blod på
mitt samvete. Jag tror, att han är oskyldig ...
jag kan ingenting vittna ... Han är oskyldig ...
Jag tror det ... hören, I vänner, jag tror, att han
är oskyldig ... och ingen får taga hans liv, innan
han tagit mitt.
Detta ropade Anastasia. Hennes samvete och
hennes kvinnliga känslor voro väckta. Svindeln,
som drivit henne att förena sig med de
blodtörstiga hoparne, var svunnen. Hon såg nu allt
som med andra, klarare ögon. Hon kastade sig
ned vid sidan av den sårade och fattade hans
hand.
Segern började luta till Teodoros’ sida. Det
gällde att gripa ögonblicket för att vinna den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
