Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. En orgie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
friserade lockarne klädde väl. Mellan dessa olika
slags damer visade sig under samtalets gång intet
spår till avundsjuka, men många av stark
dragningskraft och växande förtrolighet. Och när inga
missljud från detta håll störde glättigheten,
varifrån skulle de då komma?
Vi veta, att dagen var mulen, men även om
morgonsolen skinit med sin klaraste glans, skulle
svårligen en stråle funnit väg genom de tjocka
tapeterna för salens fönster. Rummet upplystes
av lampors festliga sken.
Ej heller fanns, sedan två till tre timmar
förflutit, någon i sällskapet, om icke Annæus
Domitius, som påminde sig, att det var full dager
därute. Därtill bidrogo ej endast lamporna, utan än
mer de ljuva, förrädiska viner, varmed man flitigt
fyllde de kransade bägarne.
Samtalet fortgick naturligtvis allt livligare, allt
mer sprittande. Karmides hade öppnat det med
en gäspning, det sista spåret av en orolig natt;
Olympiodoros med en poetisk utgjutelse över
morgonen och morgonrodnaden, företrädesvis den,
som strålade på de fyra damernas kinder.
Annæus Domitius, den av statsgöromålen nedböjde,
var icke otacksam för sina gästers bemödande
att förströ hans sinne. Hans glättighet
växte med de övriges. Vi vilja anmärka, att
Annæus Domitius bland nyktra människor var
prokonsul, patricier och romare; själve hans förtrogne
unge vän Karmides påminde sig blott ur dimman
av grundliga rus en faunartad Annæus Domitius.
Men en sådan fanns och väntade blott på tjänligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
