Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. En orgie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Konversationen var icke blott yster utan gudlös.
Förgäves påminde Annæus Domitius med en anstrykning
av allvar, att han var katekumen, att man
borde skona hans religiösa känsla och teologiska
övertygelse; man skrattade åt kristianernas
trehövdade gud, liksom åt den gamle giktbrutne Zeus.
Det var ett hån utan gränser, och hade Olympen
ännu ägt en ljungeld, måste de vilda hädelserna
nedkallat honom över sällskapets huvuden.
Man grinade åt den dumma tron på själens
odödlighet och prisade den visa lära, som bjuder
att leva, så länge man lever. Man var nio vid
bordet; man ropade på den tionde, på
benrangelsmannen. Och benrangelsmannen, som var redo,
emedan han, där gästerna så fordrade, aldrig borde
saknas i ett välförsett och gästfritt hus,
benrangelsmannen infördes och fick säte mellan gästerna, på
en av de svällande vilosofforna kring bordet. Man
kransade honom, man förde bägaren till hans mun
och hånade honom, emedan han icke kunde dricka.
Härunder inträdde taffeltäckaren, viskade
något i sin herres öra och gick.
Annæus Domitius steg upp, tog en slev och
slog henne kraftigt emot den stora, mitt på bordet
bland dessertens läckerheter stående bålen, till
dess han med denna infernaliska ringning slutligen
lyckats tilltvinga sig sällskapets öra.
Han lade bort murgrönskransen, tog en min
av allvar och värdighet och sade:
– Barn, jag nämnde nyss ett ord om teologisk
övertygelse. Det ordet var allvarligt, alltför
allvarligt för att ej varda en förbisedd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
