Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. En orgie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sorlet, för prokonsuln över Akaja går det icke an
att låta Aten brinna, om han kan släcka branden,
vore det även med sitt blod. Aten, det
härliga, minnesrika! Aten, vetenskapens och
konstens amma! Aten, kejsarells ögonsten! Mina
gäster, jag måste lämna er ... kommen efter till
staden ... där skola vi fortsätta festen. Här
återstå endast två skålar. Upp och fatten bägaren!
Upp, du slöa, likgiltiga, fördärvade ungdom! Upp
envar, som ännu älskar fädernas minnen! Bägarne,
bägarne! En skål för de gamla, evigt unga gudar!
– Hör på katekumenen!
– Tyst, här finns ingen katekumen! ropade
Annæus Domitius. Gudarnes skål!
Han tömde sin bägare. De rusiga gästerna
följde föredömet. Karmides betraktade Annæus
Domitius med förvåning. Han kände denne och
anade plötsligt av hans uppförande, hans
hållning, tonen i hans röst, att något utomordentligt
hänt eller förestod.
– Sista skålen, men den främsta av alla!
ropade Annæus Domitius, i det han fattade den
väldiga, mitt på bordet stående bålen. I botten,
tömmen den i botten för världens herre, Roms
kejsare, Julianus Augustus!
En dödstystnad uppstod. Karmides fattade
Annæus Domitius i armen och viskade:
– Vet du, vad du säger? Eller vad har hänt?
– Tyst, tyst! Han är rusig. Han talar
huvudet av oss! Förbannelse! Slavarne ha hört hans
rop. Vi äro förlorade.
Gästerna hade plötsligt blivit nyktra. De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
