Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Petros och Baruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunde leva utan hennes kärlek. Då hade Rakel
tröstat honom därmed, att även hon älskade honom.
Detta var allt vad Rakel vågade tillstå. Hon
gjorde det stammande, rodnande av blygsel,
alltsomoftast döljande sitt ansikte i händerna, rädd
att möta sin faders ögon. Själv hade hon icke
klart begrepp om det förskräckliga i det, som hon
förteg, men hennes jungfruliga känsla vägrade att
låta ett ord därom komma över hennes läppar, och
hon anade, att en upptäckt skulle krossa hennes
faders hjärta.
En sten föll ifrån Baruks bröst. Han upplyfte
sin dotter, bad henne lugna sig och förklarade,
att han skulle glömma hennes felsteg, om
hon hädanefter toge sig nogsamt till vara och
komme i håg, vad hon vore skyldig sig själv, sina
föräldrar, sin trolovade, sina fäders tro och sitt
namns ära. Dessa plikter voro heliga; bröte hon
dem, så skulle hon föra sin faders grå hår med
sorg i graven. Han bad henne väpna sig med
tanken härpå; då skulle hon lätteligen övervinna
böjelsen för en yngling, som icke blott var hedning,
utan även en stor slösare, en lastbar, fördärvad
och samvetslös människa.
Baruk hoppades, att dessa skäl skulle verka,
och tröstade för övrigt på sin faderliga myndighet.
Rakel hade varit nära att falla i en avgrund,
men lyckligtvis var hennes ära, så tänkte
den gamle, ännu ofläckad. Således ännu ingenting
förlorat. Förföraren hade dårat henne med
sitt vackra utseende, sina skenfagra ord, men
Rakels böjelse för honom kunde ännu icke hava
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
