Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Mötet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bland stridsmännen för den goda saken; hans
strid är aldrig gagnlös, han vinner, även när han
dukar under, och han segrar även genom sin död.
Det var Julianus’ bild, kring vilken Hermione
samlade dessa tankar. Men bilden vek, utan att
hon visste huru, för en annan, som plötsligt stod
för hennes andes öga. Det var en skön man, i
vars anlete strålade en överjordisk mildhet och
renhet, vars ögon, fästa i Hermiones själ, syntes
i sin blick hava samlat och förmänskligat det
högsta väsendets ofattliga kärlek. Han bar, lik
Apollon, en krans om sin panna, men kransen
var icke vriden av lager, utan av törne, och
bloddroppar sipprade på hans vita änne. Han
framräckte sina händer – även de blödde ur djupa
sår, men han log och sade: – Se, även jag har
segrat genom min död.
Huru uppsteg denna bild i hennes fantasi?
Hermione igenkände nasarenen, om vilken
Teodoros talat med så innerlig hänförelse, och för
vilken han redan förmått ingiva henne ej blott den
vördnad hon måste känna för en stor teurg, en
av himmelen älskad människa, utan även en högre
känsla, i vars värme hon anade och fruktade en
gryende kärlek.
Hon fruktade den, ty det kristna namnet var
henne förhatligt. Hon hade från barndomen lärt
och genom sin egen kännedom av världen nödgats
förknippa med detsamma föreställningarna om
det fula, låga, grymma och dumma. De två
kejsare, som hitintills burit det kristna namnet, hade
varit lömska, menediga män, som rasat mot sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
