Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Mötet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppenbarelse av föremålet för sina tankar. Även
Karmides syntes överraskad. Det uppstod en kort
tystnad, som bröts då Karmides i en ton, som
klingade allvarligt och vördnadsfullt, sade:
– Hermione, var icke förskräckt. En tillfällighet
har fört mig hit, och jag anade ej ett
sådant möte vid denna sena timme. Jag skulle
annars hava hållit mig fjärran från denna nejd.
Men då ödet nu så fogat, att jag råkat dig ...
törs jag då nalkas dig? Vågar jag bedja dig
stanna och höra några ord från Karmides’ läppar?
Det låg ej blott i Karmides’ ton utan även
i hans drag ett uttryck, som Hermione trodde för
alltid försvunnet därifrån, och som påminde henne
om den forne Karmides. Hälsans rosor hade
vissnat på hans kinder, och hans blick var dyster,
men i trots härav liknade han i denna stund sig
själv, sådan han var, då Krysanteus ännu kallade
honom sin älskade lärjunge. Han syntes densamme,
men uppstigen från en långvarig sjukdom.
Hermione besegrade sin förvirring och sade:
– Jag vill höra dig, Karmides.
Och då efter dessa ord ånyo en tystnad
uppstod, varunder Karmides syntes tveka, vad han
skulle göra eller säga, tillade Hermione, i det
hon satte sig och anvisade honom en plats i sitt
grannskap: – Din ankomst överraskade mig i
första ögonblicket, ty jag väntade dig icke, och
det är nu så längesedan vi sågo varandra. Den
vackra natten har lockat mig att tillbringa timmen,
fastän långt framskriden, i det fria. Och samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
