Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Mötet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vackra natt har lockat dig att styra kosan till ett
ställe, där du ser havet lyst av månen, och där
du kan påminna dig så många barndomshändelser.
Är det icke så?
– Jag vet icke, om natten är vacker eller
ej, sade Karmides, i det han satte sig mitt emot
Hermione och kastade manteln tillbaka. Jag
har intet öga för naturen. Jag ser, att månen
skiner, jag finner natten tyst och nejden lugn,
det är allt. Men barndomsminnena ... du nämnde
dem. Det var måhända de, som förde mig hit.
Jag vet det icke själv, men jag vet, att dessa
minnen ha börjat plåga mig ... Låt mig tala fritt
om mig själv, Hermione! Dölj din motvilja och
hör vad jag säger! Jag skall sedan lämna dig
och undvika ditt grannskap.
Jag vill fråga dig: hava de rätt att plåga mig,
minnena av min barndom, av din faders godhet
och din egen kärlek? Har jag förfelat min
bestämmelse och förslösat min lycka? Har jag varit
otacksam emot din fader? Har jag förorsakat
dig själv smärta? Du finner vad det är, som jag
frågar mig själv. Hör nu även de inkast jag gör
emot sådana frågor. Din fader uppfostrade mig
till att älska vishet och skönhet. Han ingav mig
trängtan till bådadera. Jag ville vara vis, jag ville
begripa Gud och världen och mig själv, jag ville
inrätta min vandel efter hans eget mönster, och
jag var lycklig i min inbillning att kunna göra
det. Men jag rönte omsider, att jag icke är
skapad till dykare i filosofiens bottenlösa hav; ligger
sanningen där förborgad, så skulle hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
