Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Skeptikern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans ord måhända icke gjort det intryck som nu,
då de understöddes av skymningen, molnens mörka
skridande skaror och regnets vemodiga sorl.
Medes längtade efter Hermiones hemkomst, ty han
ville meddela henne sina bekymmer och hoppades
med visshet, att hon, filosofens dotter, skulle
skingra dem med några ord av sin vishet. Han
längtade att komma i grannskapet av hennes lugna
väsen, under inflytelsen ej endast av hennes ord,
utan ock av hennes ögon, som ensamma för sig
föreföllo Medes som bevis på odödligheten.
Han verkställde samma afton sitt beslut.
Hermione var färdig att gå till vila, när den gamle
portvakten knackade på dörren till hennes
sovkammare och frågade, om han finge stiga in,
emedan han hade något viktigt att spörja henne, vilket
han ej kunde uppskjuta till morgondagen.
Hermione lät honom komma. Den gamle slaven
tog förtroligt plats bredvid sin härskarinna
och fattade hennes hand. Han hade gungat
Hermione på sina knän, då hon var liten, och var
van att av henne behandlas ej blott med
vänlighet, utan med den vördnad, varpå ett silvervitt
skägg, trohet och redlig vandel ha anspråk.
– Min goda härskarinna, sade Medes, jag
prisar gudarne, att jag nu får tala med dig. Jag
skulle annars fått en sömnlös natt.
– Vad är det då, som oroar dig, min gamle
vän? frågade Hermione.
– Jag har i afton börjat grubbla, sade Medes,
och det på ting, som jag icke fattar.
– Nåväl? sade Hermione.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
