Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Karmides och Rakel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller till Hermione och jollra med henne! Jag vill
vara här, och återstår mig än en önskan, så är det
att få vara ensam med mig själv, för att samla
mina tankar, ty jag går härifrån till offeraltaret.
– Vad menar du? Skall du icke återvända till din moders hus?
– Joväl, så ofta dess dörr vill öppna sig för
hennes dotter. Det skall komma nätter, mörkare än
denna, när tröskeln skall säga: drag tillbaka din
fot, och dörren skall säga: jag känner dig icke.
– Rakel, sade Karmides, i det han lutade sig ned
och fattade hennes hand. Mitt sista innerliga farväl!
Min önskan om ett lyckligt återseende, då
såren äro läkta och våra gemensamma minnen luttrats
från sin bitterhet!
– Må Gud bevara dig för ett återseende! Det skulle
grumla din lycka, sade Rakel med rösten av en sierska.
Karmides svepte manteln omkring sig och lämnade sitt
offer. Hon satt orörlig vid bäckens strand i grannskapet
av pilgruppen, så länge Karmides ännu kunde skönja henne
genom nattens mörker. Regnet föll nu i strida strömmar,
och vinden suckade i den gamla förfallna muren, som
skilde den öde platsen från Piræiska gatan.
Då hon var ensam, gav hon luft åt den djupa förtvivlan,
som, tillbakahållen under samtalet med Karmides, hade
givit henne en skenbar styrka och hämmat hennes tårar.
Hon vred sina händer, kallade sig en övergiven änka,
kastade sig till jorden, ryckte slöjan från sitt huvud
och strödde sand i sitt hår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
