Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Klemens och Eusebia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
intryck på Eusebia, vars fromhet var ett fikande efter känslorus,
och som i ångern, botgöringen och upprättelsen hade upptäckt
vällustiga efterkänningar av synden, ljuvare än själva syndandet.
När Klemens’ röst vart osäker och alltmer darrande av den rörelse,
som han förnam i sitt hjärta, så meddelade denna ton sin dallring
åt samma känslosträng i Eusebias; och vare sig att hon känt sig
väckt av hans förmaningar eller icke, verkade ensamt medkänslans
makt och sinnenas lust därhän, att tårar framträngde under hennes
ögonfransar, som nu slöjade de nyss så djärvt blickande ögonen.
Hastigt steg hon upp, kastade sig till Klemens’ fötter, fattade hans
hand och förde den till de tårdränkta ögonen.
Därefter följde med bruten röst en bekännelse, att hon hade varit
en grym härskarinna, en stor synderska. Hon bad Klemens förlåta
hennes högmodiga uppförande och lovade högtidligt bot och bättring.
Klemens rördes av denna plötsliga ödmjukhet, och även hans ögon
tårades, på samma gång som han kände innerlig glädje över denna
väckelse, vars medel han varit.
Eusebia reste sig upp, men Klemens’ hand, som hon fattat, höll hon
ännu emellan sina, då hon återvände till soffan och överväldigad av
sinnesrörelse nedsjönk där.
-– Min syster, sade Klemens, jag vill bedja, att denna din väckelse
måtte bära varaktiga frukter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
