Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Klemens och Eusebia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förtrogne och höra varje svaghet, varje syndig tanke, som uppstår i
min själ. Det är en sådan öm och förtrogen biktfader jag efterlängtat
och funnit i dig. Ack, kom ofta och snart till din syster, älskade Klemens!
Huru länge Eusebia hade avvaktat detta ögonblick, då hon öppet och
utan förlägenhet kunde uttala dessa ord: älskade Klemens!
Hon hade ofta upprepat dem i hemlighet för sig själv –- i sin budoar,
på torget, då hon mellan palankingardinerna spejade efter den unge
föreläsaren i något mötande prästtåg, i kyrkan, där hon från sin läktare
betraktade honom, när han uppläste söndagens evangelium.
Det låg också mycken ömhet och halvförborgad segerglädje i tonen,
varmed de yttrades.
Eusebias uppsåt var i hennes egna ögon det oskyldigaste på jorden.
Hennes böjelse för Klemens skulle vara av rent platonisk natur, en
andlig kärlek alldeles omängd med jordiska beståndsdelar. Hon önskade
den lyckan att kunna väcka en genkärlek av samma slag hos ynglingen,
helst blandad med en oskyldig tillsats av svärmeri, liksom hos henne
själv. Om under utvecklingen av detta ömsesidiga ideala förhållande
svärmeriet skulle blandas med en matt gryning av andra känslor, så ville
Eusebia ingalunda fälla en sträng dom varken över sig eller Klemens;
hon medgav tvärtom för sig själv, att hon önskade något sådant, ty det
vore eldprovet för renheten av hennes böjelse. Hon skulle då, för att öva
sin själsstyrka, medgiva dessa känslor ett visst spelrum –- låta dem med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
