Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Bröllopet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppfostra min Petros till en stor man, om jag gjorde det.
Jag är nu helgon, och min son är biskop. Jag hatade icke Paulos,
men jag hatar dig, Filippos, emedan du är en otacksam, avundsjuk,
förrädisk son. Jag säger dig än en gång: gå härifrån eller akta dig
för mina klor! Känn själv, huru de kunna klämma!
Simon hoppade fram till Klemens, utsträckte sina långa, magra armar,
och hans köttlösa, mörkbruna fingrar grepo kring Klemens’ hals.
Ynglingen gjorde en våldsam ansträngning för att slita sig lös. Men
förgäves. Simons armar och fingrar voro som av järn. Han släppte icke
sitt tag. Hans ögon, lysande av vansinnets eld, tycktes kasta gnistor.
-– Pojke, väste han, svär att gå härifrån ... för alltid ... eller jag stryper dig!
Fattad av dödsfasa skulle Klemens svurit den ed, som helgonet avfordrade
honom; men han kunde det icke. Han kände sig nära att kvävas. Förskräckelsen
gav honom en ögonblicklig styrka, så att han förmådde resa sig upp från
mossbädden, där han suttit under detta uppträde. Han grep med ena handen
om den ryslige gubbens långa, toviga skägg; den andra sökte instinktmässigt
fiendens ögon för att blända honom.
Simon uppgav ett skri, liknande ett sårat vilddjurs rytande. Hans händer släppte
sitt tag. Klemens hade intryckt hans ena öga. I nästa ögonblick föllo båda under
brottningen till marken.
Men Klemens’ kraft var nu uttömd. Simon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
