Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. Slutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Av denne tjänare hade Annæus Domitius mottagit brevet.
Huru Teodoros flytt är svårt att säga. Måhända hade han
begagnat en av de fiskarbåtar, som lågo uppdragna på
stranden nedanför de klippor, som skyddat nybyggarehärens
ställning. Med en av dessa små båtar kunde han, då havet
var lugnt, lätt nog hava rott ett stycke förbi det fientliga
lägret, därefter sökt stranden och skyndat landvägen till Aten.
Nog av, hans vänner där, och Myro bland dem, hade sett
och talat med honom. Att han dolde sig för alla andras
blickar var naturligt, ty det var ingalunda hans avsikt att
låta fånga sig av det homoiusianska prästerskapet eller
den kejserliga rättvisans hantlangare. Han hade mycket
att leva för.
Sedan han där i några dagar förgäves avvaktat ett tillfälle
att få tala med Krysanteus’ dotter, hade han från Korintos
anträtt en äventyrlig fotresa, vars mål var Italien.
Han hade fattat det djärva beslutet att träda inför
västerlandets kejsares ögon, anropa hans beskydd
för Hermione och utverka av hans nåd, att Krysanteus’
dotter måtte insättas i rättigheten till den förmögenhet,
som hennes fader bestämt åt henne i sitt arvsförordnande.
Sitt hopp om framgång grundade han på Gud och på
de lovord, som för mänsklighet och rättvisa skänktes
den grymme och vidskeplige Valens’ ädlare broder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
