This is a special version of Den siste atenaren, with the entire text in one long file. The purpose is to simplify download for offline reading and browsing. We want your comments to editors@runeberg.org
Project Runeberg publishes electronic editions of Nordic literature and art, such as this one, which are created or compiled by unpaid volunteers. You should consider to join our team! Working with Project Runeberg is highly interesting and a serious hobby. You are welcome to visit us at http://runeberg.org/
Skrifter av Viktor Rydberg
V och VI
Nionde upplagan
Stockholm
Albert Bonniers förlag
Stockholm
Alb. Bonniers Boktryckeri 1914
Herr Fil. Doktor S. A. Hedlund
tillägnas detta arbete
av hans vän
Författaren.
Viktor Rydberg (1828-1895) was one of Sweden's most important authors in the 19th century, between Almqvist and Strindberg. Den siste atenaren ("the last Athenian") constitutes volume V and VI of fourteen in Skrifter av Viktor Rydberg ("collected works"), which appeared in the decades following the author's death, edited by Karl Warburg (1852-1918). This collection was sold in numerous editions, and other, smaller collections with similar names were also sold. Find an overview in our presentation of this Nordic Author.
The 9th edition, printed in 1914, was used when preparing this electronic edition.
Some of the text has been proofread by Annika Olsson and is presented in plain text. The rest of the 319 + 382 pages are presented in facsimile in 120 dpi grayscale, combined with unprocessed, "raw" text from optical character recognition (OCR).
Förord till de två första upplagorna.[*]
Broder Hedlund!
Då jag ägnar efterföljande arbete åt dig, så pryder jag det med namnet på en riddare »sans peur et sans reproche», en man, vars kärnfasta karaktär, klara huvud och varma hjärta jag under flerårigt umgänge i gemensamma publicistiska strävanden lärt känna, akta och älska.
Det är för övrigt du, som befordrat detta arbete i dagen. Ehuru du förutsåg, att de långa, besynnerligt klingande namnen Olympiodoros, Annæus Domitius o. s. v., med vilka mina figurer äro uppkallade, redan vid första anblicken skulle förskräcka de följetongläsande damerna, så tvekade du ej att giva »Den siste atenaren» plats under linjen i din tidning, och det är ytterligare du, som åstadkommit den metamorfos, genom vilken samme »Atenare» nu i bokform överlämnas åt allmänheten.
Jag förutspår, att du icke skall skörda guld på detta företag -- lika litet som jag författarerykte. Mitt opus är icke av den art, att det kan vinna många läsare. Och bland dem, som det lyckas erhålla, skall det icke vinna odelat bifall. Ty medan jag skrivit, har jag känt mig som stridsman under de idéers fana, för vilka jag lever och andas, och mitt arbete är ett spjut, som jag slungat mot de fientliga lederna, i krigarens lovliga uppsåt att såra och döda.
Man kan icke bära en sedel till valurnan, icke tala eller skriva om en allmän fråga utan att medvetet eller omedvetet kämpa för den ena eller den andra av de världsåskådningar, i vilka den civiliserade världen är delad, och vilken strid utgör den världshistoriska processen. Finnas ej två grundtyper, till vilka alla mänskliga varelser kunna hänföras -- en orientalisk och en västerländsk? Jag föreställer mig, att själva naturen bestämmer fanan, under vilken vi ställa oss i denna oförsonliga kamp. Naturen, den goda modern, sörjer lika för sina barn och sänder med sträng opartiskhet förstärkningar till bägge lägren. Hon fyller lika gärna jesuiternas seminarier med lärjungar, som hon skänker kämpar åt barrikaderna. Individerna av den orientaliska typen känna sig naturligt dragna till det reaktionära lägret, den tillbakaskådande världsåsikten, vars paradis blomstrade vid människosläktets vagga; de av den hellenisk-västerländska typen välja lika ovillkorligt det progressistiska lägret, den framåtskådande världsåsikten, vars paradis är ett tillkommande Guds rike, för vilket civilisationen skall rödja rent. En neutral massa av obestämd prägel ställer sig slutligen på den plats, till vilken de själviska intressena inbjuda henne -- vanligen i grannskapet av de gyllene tronerna och de glittrande tiarerna, ty idéerna äro nakna, hava icke guld till att köpa en klädning och än mindre att köpa anhängare. Grunddraget i den orientaliska typen är den fromma undergivenheten under de yttre makterna. Subjektet bildar sig efter den värld, det förefinner utom sig, vilken det uppfattar som det oföränderliga uttrycket av den gudomliga viljan. Stöpta i samma form vandra släktena i en ändlös rad mot graven och hava uppfyllt sin bestämmelse, »fullgjort lagen», när de under vägen offrat i templen och knäböjt för Herrans smorda. Uttröttad av ett så enformigt skådespel, nedlade Hindostans Klio för mer än tre tusen år sedan för alltid sin diamantgriffel. Men orientaler födas icke blott vid Ganges, utan även vid Seine och Mälaren. Den hellenisk-västerländska andan har däremot upptäckt, att religionen och rätten och sanningen och skönheten strömma genom subjektet in i det objektiva, att de yttre makter, som i statens, kyrkans, vetenskapens, konstens gestalter träda människan till möte, äro kött av hennes kött och anda av hennes anda, äro formade efter de oklara, men klarnande mönsterbilder, som äro nedlagda i subjektet självt och utgöra dess idéer; att således dessa yttre makter äro behäftade med ofullkomlighet, hemfallna under subjektets dom och ämne för dess omgestaltningsförmåga. Den hellenisk-västerländska världsåskådningen är således utvecklingens. Från det minnesvärda 1789, då hellenismen framträdde öppet på arenan, föres kampen å ömse sidor fullt medvetet om avsikterna och målet. Reaktionen vill lyckliggöra människosläktet genom att återföra det till en omyndig barndom. Hellenismen vill göra släktet myndigt, emedan detta är dess bestämmelse, och han ser dess sanna lycka i intet annat än uppfyllandet av denna bestämmelse. Vi leva, andas och hava vår varelse i striden mellan dessa motsatta riktningar.
Det arbete, jag tillägnat dig, min vän H., är en återblick på en tid, som i många hänseenden var lik vår egen -- som hon, framställande en tragisk kamp mellan tvenne världsåskådningar, vilka vi igenkänna desamma som nutidens, om än till vapendräkt och lösen dem olika.
Jag föreställde mig, att en återblick på antikens undergång och kyrkans första stora triumf skulle kunna varda lärorik i en tid, då striden mellan de stora partierna är icke minst livlig på det kyrkliga området.
De tecken, som där för våra blickar uppenbara sig, äro i sanning förtjänta av all uppmärksamhet. Å ena sidan den subjektiva riktningen, vilken är densamma som den hellenisk-västerländska, företeende sig i kampen mot auktoritet och samvetstvång; i ett strävande till ren andlighet, vilket avskyr formelväsendet som en avgudatjänst; i ett bemödande att förverkliga i levernet det religiösa idealet.
Å andra sidan ett förtvivlat försök att med förtvivlade medel
rädda, betrygga och stärka kyrkans myndighet. Man slår den otrogna
världen i ansiktet med en ny dogm om Jungfru Marias obefläckade
avlelse, man upphöjer till rang av evangelium en uppenbarelsebok, som
härflutit ur en nunnas genom onaturlig ensamhet orenade fantasi. Man
talar i de protestantiska landen med ökad tonvikt om »den rena läran»,
om en »stark bekännelse», man vill skapa ett
Alla nya idéer födas med smärta till världen, och det vore lika orätt att förebrå idéen detta, som att förebrå barnet de plågor det kostat sin moder. Man må således icke fördöma kyrkan, om man får se, att hon ofta segrat genom avskyvärda medel, att hon värmt sina blodbestänkta händer vid kättarebål, och att hennes målsmän ofta varit samvetslösa, vederstyggliga personligheter. Men man må ej heller förebrå de idéer, som genom franska revolutionen blivit världsmakter, vad åtskilliga revolutionens heroer brutit. Själve Marat är dock en plastisk gestalt, en på den besegrade Pyton hånfullt trampande Apollon, när man jämför honom med åtskilliga av kyrkans helgon. Om någon av mina läsare tror, att jag efterföljande arbete skildrat kyrkan och hennes representanter i nog mörk färgton, så vet du, att jag tryggt kan hänvisa honom till den opartiska världshistorien, som i fråga om dessa ämnen begagnat ett lika svart tusch som jag.
Göteborg den 8 september 1859.
Din tillgivne vän
Viktor Rydberg.
[*] Detta företal, som jag skrivit
Förf:s not till femte upplagan.
I Aten, en morgon för ett tusen fem hundra år sedan.
-- Hur är det, Karmides: har druvans gud någon son?
-- I sanning, Olympiodoros, det är lättare att utreda de atenska hundarnes ättartavlor än de olympiska gudarnes. Varför då denna fråga? Ämnar du sysselsätta dig med mytologien?
-- Nej, vid Zeus, det har aldrig varit min tanke. Det överlämnar
jag åt Krysanteus och hans sköna dotter. Jag menar blott, att om en
sådan son gives, skall jag ännu i dag dikta en sång. till hans ära.
Hans binamn har jag redan färdiga:
-- Väl möjligt. Zeus födde ju vishetsgudinnan ur sitt huvud; varför skulle då icke Olympiodoros ...
-- Alldeles. Och jag undrar icke, om tinningsmeden, likasom hon, träder fullrustad ut och överraskar världen med städet under armen och hammaren i handen.
-- Trösta dig, min vän! Morgonluften skall förjaga dessa mytologiska fantasier. Hur frisk vinden blåser från havet! Det är ljuvligt att inandas honom.
-- Ah! ... Du har rätt. Morgonstunden är härlig -- en naturhistorisk upptäckt, som jag skall meddela mina vänner. Huru lång är skuggan?
-- Det lider mot torghandelns slut, svarade Karmides, i det han med vant öga mätte solens höjd över det avlägsna, stelt uppstigande Lykabettos. Begiva vi oss till torget? Vi kunna under vägen gå in till Lysis och tömma en bägare lesbiskt med is.
-- Ett gott infall. Det skall lindra mina födslovåndor. Hallå, Karmides! Strö då ditt guld i någon Danaes sköte hellre än på gatan! Där tappade du en ring. Han ligger vid dina fötter.
-- Ah! Rakels ring! Underpanten på min lilla judinnas flamma! sade Karmides till sig själv, i det han från gatan upptog ringen och fäste honom vid sin guldhalskedja. Prisade vare dina skarpa sinnen, Olympiodoros! Jag ville icke förlorat denna klenod för min kappadokiske Akilleus.
-- Jag förstår dig, du nye Alkibiades. Ack, trefalt lycklige vän! Du drack i natt som Milon krotoniaten, men vinet är för dig vad daggdroppen är för rosen: du hälsar din morgon dess mera frisk och strålande. Hur var det? Föll icke vår gode värd, prokonsuln, falernsäcken, slutligen under bordet? Mina minnen från i natt äro som skuggor, vankande vid Letes strand.
-- Du minnes rätt väl. Men smäda icke vår Annæus Domitius! Han är en märkvärdig man ...
-- Ja, han har en märkvärdig lycka med tärningen.
-- Jag menar nu icke den egenskapen ...
-- Vann han även i natt?
-- En obetydlighet. Min speljakt strök segel för några
-- En obetydlighet? Din lysande speljakt? Ah, din själsstyrka är beundransvärd, min Karmides; men så har du också en guldförande Paktolos att ösa ur. (Olympiodoros tillade för sig: Guldfloden måste snart vara utvaskad. Ve mig! Var skall jag nästa år finna en annan Karmides?)
-- Vad jag hos vår prokonsul beundrar, fortfor Karmides, är hans förmåga av självbehärskning. De bojor, som vinguden pålägger en sådan man, äro blomsterkedjor, dem han sliter, när han vill. Han låg i natt på sin soffa, bägaren hade fallit ur hans hand och kransen glidit ned emot hans näsa, hans ögon voro halvslutna och hans tunga lallade slappt efter tonerna av den lydiska flöjten under de mest löjliga försök att följa dess löpningar, då dörrvaktaren lät anmäla, att en kejserlig brevbärare väntade honom. Vår Annæus Domitius sprang upp som en fjäder, lade bort kransen, ordnade manteln och skred med majestätiska steg ut i aulan, där han emottog brevet, läste det vid skenet av altarlampan och avfärdade budbäraren för att återvända och fortsätta dryckeslaget ...
-- Nåväl, och brevets innehåll?
-- Bah, vilken fråga! Gå till Egyptens sfinx och utforska, om du kan, naturens gåta!
-- Jag förmodar, att Julianus ...
-- Tyst! Nämn icke det namnet! inföll Karmides och såg sig omkring.
-- Fördömde tinningsmed! ... Hur var det,min Karmides: är jag ej i dag utbjuden till din lantgård? Det föresvävar mig några ord ur din gudomliga mun om gröna träd och britanniska ostron.
-- Alldeles.
-- Men Myro och Praxinoa?
-- De följa med.
-- Härligt!
-- Och med några andra av dina vänner har jag stämt möte, en timme efter torghandelns slut, vid trappan till Akropolis.
-- Gott!
-- Du får ej bereda dig på något överdrivet, Olympiodoros. Allt kommer att tillgå enkelt och lantligt.
-- Förträffligt! jag längtar just efter natur och oskuld. Jag skall med nöje valla dina oxar och klippa dina får och dricka vatten ur samma källa som dina herdar. Vatten, gudadryck! Jag hatar ... ah, fördömde tinningsmed! ... alla drycker utom vatten. Jag upptäcker i detta ögonblick min sanna bestämmelse. Jag skall varda en herde -- en ny Dafnis. Du måste låta någon Testylis eller Amaryllis inviga mig i ostberedningens mysterier, min Karmides. Jag föraktar kulturen och ilar till naturens modersbarm. Apollon har ju varit herde, Paris likaså; herde var
»Gossen, som Kypris själv i de frygiske skogarne följde,
skogen såg hennes fröjd, och skogen såg hennes tårar:
herde Endymion var, och hos hjorden han sov, då Selene
steg från himmelen ned att kyssa hans rosiga läppar:
Rhea begråter en herde, och Ljungarn själv har i örnham
kretsande flugit kring Idas topp för en vallande gosse!»[2]
-- Varför skulle då icke Olympiodoros kunna nedlåta sig till krokstaven och herdepipan? Men ett ord, min Karmides! Har du vaktlar, stridstuppar och raffellådor i ditt Arkadien?
-- Var lugn. Jag har en aning om naturlivets fordringar.
-- Vet du, vid nästa kapplöpning låter jag min Bellerofon uppträda. Silvervit, krusmanig, byggd att klyva luften som en pil. Vad tror du väl? Jag vågar honom mot prokonsulns trakiske hingst.
-- Det kan du göra tryggt.
-- Jag hoppas det.
De båda ynglingarne befunno sig nu utanför Lysis' samtalssal, ett av dessa för atenarne sa kära, med målningar smyckade tillhåll, av vilka staden ägde flera än året har dagar. En mängd kunder hade redan infunnit sig och vandrade samtalande i portiken eller sutto därutanför, i skuggan av ett från bjälklaget nedfällt soltält, njutande sin frukost: bröd doppat i vin. Sedan Karmides och Olympiodoros förfriskat sig med en bägare lesbiskt, kylt med is, styrde de sin kosa till torget.
Här rådde livlig trängsel, ty den allt kortare och snedare skugga, som det tempelprydda Akropolis kastade, påminde köpare och säljare, att timmen nalkades, då de måste utrymma torget. Fiskare i röda mössor och korta tuniker upphåvade ur sina flyttbara sumpar sprittande tonfiskar och påminde med höga rop, att det nu var fullmåne och deras vara bäst. Småhandlare lupo omkring med prov på sina varor; unga flickor, utbjudande blomsterkvastar, kransar och bindlar, vandrade mellan de långa raderna av vagnar, som -- medan deras dragare, mulor och attiska klippare, betade bakom dem -- fängslade ögat med anblicken av citroner, persikor, fikon, lök och grönsaker. Från andra vagnar störtade i strålar de pressade vinsäckarnes innehåll i hämtningskärlen. Ett stycke därifrån, just omkring Torg-Hermes' kolossala bildstod, således på samma plats som i Aristofanes' dagar, utbjödo kött- och korvmånglarne sina i form av pelare och festoner ordnade varor, omgivna av talrika kunder, bland vilka de rikes slavar voro mest högljudda, ty här om någonstädes bestämde pungens vikt personens. Under det slaven efter slutat köp avlägsnade sig med den fulla korgen på huvudet, smög däremot den fattige borgaren undan med sin njuggt tillmätta bit under manteln, lycklig, om ej ett hål i denna förrådde en fullblodig atenares förnedring. Längre bort, där trängseln var mindre stark, stodo gipsfabrikanter, krukmakare och glashandlare mellan lederna av sina ofta konstnärligt fulländade arbeten; och än fjärmare från det livligaste vimlet av sorlande och gestikulerande människor -- kring äreporten, som skulle påminna om kassanderska rytteriets nederlag, voro lysande bodar, till vilka dyrbara tyger från öarna och Asien, rökverk och salvor från Arabien och Indien, juvelerarearbeten och överflödsvaror av allehanda slag lockade välklädda avnämare av båda könen.
Karmides och Olympiodoros, som, innan vi träffade dem, redan hade hunnit besöka baden och hårfrisören, gingo nu att öka antalet av de unga sprättar, som genom någon märkvärdig ödets skickelse kommit ut så tidigt på förmiddagen och utan annat ärende än att öka trängseln och tillfredsställa sin nyfikenhet armbågade sig genom de köpslående grupperna, än nickande åt någon fager tärna från kvarteret Skambonide, än granskande de till salu utbjudna slavinnorna, som, samlade hit från olika land, läto ögat fritt skåda alla skiftningar av kvinnliga behag, från den svarta etiopiskans till den rodnande syriska flickans. De främmande köpmännen förtjänte även, åtminstone av det ovana ögat, att skådas: man såg bland hundra andra i det brokiga vimlet den spenslige, livlige alexandrinen, som, ehuru född ej långt från pyramiderna, med sin gammalhelleniska dräkt ville hävda ursprunget från jordens mest bildade folk och som, tillfrågad om sin börd, skulle svarat, att han var en makedonisk hellen; den grovlemmade illyriern i anspråkslös yllemantel, som dock ej saknade den om hans fria börd vittnande röda kanten; mannen från det persiska gränslandet, igenkännlig på sin ludna, kägelformiga mössa, sin blommiga rock och de vid smalbenet hopknutna vidbyxorna; den stolte hispaniern, vars bjärta mantel (vävd svulst!) med Senekas sorgespel vittnade om hans landsmäns tycke för det prunkande; den långskäggige juden i mörk kaftan, fodrad med skinn; samt, för att äntligen sluta urvalet, den yppige halvhellenen från Asien med parfymerade lockar, guldringar i öronen och fotsid tunik.
Kommande från Piræiska gatan syntes en man taga sin väg över torget. Folkmassan öppnade sig villigt för honom, och alla närståendes ögon fästes på hans höga, majestätiska skepnad, kring vilken manteln föll i plastiska veck, under det han skred förbi, hälsad av många i hopen.
-- Krysanteus! mumlade Karmides, och hans ansikte mörknade.
-- Vem är han? viskade främlingarne och följde honom med blicken, tills han försvunnit i vimlet.
Svaren ljödo: -- Krysanteus, arkonten. -- Den rike Krysanteus. -- Filosofen Krysanteus, ärkehedningen.
Det sista av dessa svar kom från en kristian.
Nu ljöd torguppsyningsmannens klocka genom sorlet, och få minuter därefter voro alla bodar nedtagna, alla vagnar förspända, och den brokiga mängden uppslukades efter hand i mynningarna av Piræiska gatan, Kerameikos och de gator, som gingo åt ömse sidor om Akropolis. Straxt därefter voro ett antal stadsslavars armar i rörelse, för att feja torgets stenläggning, och vattenkärror korsade varandra, utdelande, för att lägga dammet, ett fint duggregn, som hastigt uppsögs av de friska fläktarna från havet. Torget, nyss i deshabillé -- och idenna dräkt så gott som okänt och oigenkännligt för de många atenare, som älskade morgondrömmar -- återvann såsom genom ett trollslag sitt vanliga utseende, som bättre överensstämde med dess minnen och värdighet av hjärta i vishetsgudinnans stad.
En åskådare, som valt sin ståndpunkt framför Zeus Eleuterios' tempel eller den kungliga pelarhallen, vilka åt söder begränsade torget, skulle då till höger sett rådhuset, Rättvisans tempel, Metroon och Apollons tempel -- en linje av kolonnader i de olika marmorarternas matta skimmer, alla vilande i skuggan av Akropolis, medan till vänster solen lyste på målningsgalleriets blåvita pelare och i tavlans bakgrund göt sin strålflod över Areopagens kulle och det vid hans fot belägna krigsgudens tempel. Omgivet av dessa byggnadskonstens ädla skapelser, pelarrad vid pelarrad, i vilka den korintiskas prakt vek för den doriskas majestät och detta för den joniskas luftiga behag, ingav det vidsträckta, nu nästan tomma, av en djupblå, vid synranden grönskimrande himmel övervälvda torget en obeskrivlig känsla av vemodsfull storhet, mäktigt stegrad genom de brons- och marmorbilder, som efter människomassans försvinnande ensamma befolkade och i tysta högtidliga linjer, fotställ vid fotställ, omgåvo det. Där de nu stodo, med anletsdragen stämplade av olympiskt lugn, genomandat (såsom alltid hos antikerna) av en vemodsfläkt, syntes dessa vålnader av forntidens väldiga andar, höjda över tidens växlingar och saliga i sig själva, drömmande åse solstrålarnes lek och skuggans spårlösa skridande på den minnesrika platsen.
Småningom livades denna tavla. Från den ståtliga gatan Kerameikos
nedstego grupper av medborgare, som vid denna tid plägade samlas å
torget för att tala om dagens nyheter och stadens ärenden; och hos
dessa atenare kunde främlingen, om han hade öga för sådant, ännu
beundra den attiska finhet i skick och tal, vars like aldrig funnits
utanför Atens murar, den smakfulla och flärdlösa enkelhet i dräkt, som
även hade funnits annorstädes, men nu var utträngd från den övriga
världen av despotismens dotter: barbarisk yppighet. Ett offertåg skred
tyst och obemärkt, så obemärkt, att det kunde ingiva medlidande,
mellan dessa grupper hän emot marmortrapporna, som förde upp till
Propyléerna. I målningsgalleriets pelargång samlade en mästare i
stoiska filosofien ett antal åhörare, som till större delen voro
romerska senatorssöner och andra förnäma ynglingar, komna till Aten
för att inhämta hellenisk visdom. Ty denna stad var ännu, vid sidan av
Alexandria, den antika bildningens medelpunkt, ett universitet för
romerska världsriket, och överglänste sin medtävlarinna med minnena av
tankens och levnadsvishetens heroer: Sokrates, Platon, Aristoteles,
Zenon, Epikuros. Ännu, sedan kristna kyrkan länge varit en
triumferande, sedan i själva Rom det sista hedniska altaret,
Från nordöstra delen av staden började klockorna ringa i en kristen kyrka. Luften, ren och spänstig, fortplantade de mäktiga, dallrande ljuden vida över nejden. De genljödo i portikerna, brötos mot Akropolis' kalkbranter och förnummos, studsande från dessa, som djupa aningsfulla suckar, pressade ur Pallas Atenas kopparbarm, där hon, jättestor, skinande i solen och skönjbar för seglaren långt bortom Sunions udde, reste sig från klippans spets och med hjälmtäckt huvud, över Partenons gavel, nedblickade på sin skyddsling, staden under hennes fötter.
[1] Lägsta tärningkastet kallades så av romerska
rafflare.
[2] Teokritos.
[3] »Jag tror, emedan det är orimligt» -- ett uttryck,
som tillskrives kyrkofadern Tertullianus, ehuru det ej ordagrant i
denna form återfinnes i hans skrifter.
Möten på torget.
Klockorna ringde ännu, då Karmides och hans vänner voro samlade vid
marmortrappan till Propyléerna. Dagen var kristianernas glädje- och
vilodag; man såg dem familjevis skrida över torget på väg till kyrkan.
Skaran var talrik: hon lät ana, att själva Aten, hedendomens bålverk,
kanske snart skulle tillhöra en fiende, som uppväxt inom
förskansningen, ej inträngt utifrån. I Rom vid Tibern och Rom vid
Bosporen, i alla det stora världsrikets folkvimlande städer voro
kristianerna redan de till antalet överlägsne; där hade, med kejsaren
och hovet till föredöme, flertalet av de rike och förnäme småningom
samlat sig omkring korset; där hade envar, som kände en gnista
äregirighet i sin barm, skyndat att bekänna en lära, som var enda
villkoret för en av despotismen mindre fjättrad verksamhet; där hade
äntligen oräkneliga nödens barn ej förmått tillbakavisa gåvan av en
klädning och tjugu guldmynt, som utgjorde den lockmat, varmed
Konstantinus, en ny människofiskare, uppdrog själar ur hedendomens
djup. I Aten var förhållandet ett annat. Aten låg utanför området för
det kejserliga hovets omedelbara inflytelse; filosofien hade i denna
sin moderjord de starkaste rötterna och bar än i denna stund blommor.
Atenaren var bunden vid sina fäders tro av ärofulla historiska minnen,
av filosofiens och konstens tjusande makt. Han fann det hårt att
fördöma Perikles och Aristeides, att tänka sig Sokrates och Platon som
verktyg för onda demoner: han ville ogärna nedbryta sina tempel,
byggnadskonstens mästerverk, och sönderslå sina bildstoder, mejselns
under. Därför var mängden av bildade atenare ännu tillgiven den gamla
religionen, sådan hon länge varit: förädlad av klarare gudsmedvetande,
genomträngd av filosofien. Många bekände henne med större hänförelse
än någonsin, emedan hennes tillvaro var hotad och de i henne sågo den
mänskliga värdighetens, tankefrihetens, den undergående kulturens enda
räddning. Men alla de, för vilka forskning, konstnjutning och
historiska minnen voro såsom icke tillvarande, alla de, som tärdes av
en hemlig smärta, av ånger över synder, för vilka de ej sågo någon
försoning, av grymma samvetsagg eller fruktan för förintelsen, alla
dessa oräkneliga hade skyndat att mot vissheten om försoning och evigt
liv utbyta en lära, som endast lämpade sig för de själsstore, för
glada, lyckliga och harmoniska eller för mycket tanklösa och
lättsinniga människor, men erbjöd föga tröst åt de svage, som kände
sig duka under i livets strid, åt de fattige och eländige, den
brottslige och ångerfulle, med ett ord, den stora, ofantligt
övervägande delen av människosläktet i denna hårda, olyckliga,
sönderslitna tid.
Vi återvända till torget, som i denna stund företedde en tavla av
gripande motsatser. Templens härliga kolonnader, gudarnes, tänkarnes,
skaldernas, hjältarnes bildstoder, bestrålade av en mild sol,
överspända av en leende himmel, och inom denna ram, flätad av naturens
och konstens glada skönhet, de till kyrkan vandrande kristianernas
skara, som nedströmmade från stadsdelarna Kolyttos och Skambonide, en
allvarlig, ja dyster hop, kvinnorna oslöjade, de flesta männen höljda
i grova mantlar, främmande för sin omgivning, med skriande motsatser
inom sig själv; bredvid trasiga uslingar de kejserliga ämbetsmännen i
asiatiskt prunkande dräkter; bredvid svärmare, höljda av smuts,
blödande ur självslagna sår, de lysande av slavar burna palankiner, i
vilka förnäma kristinnor vilade -- allt detta, skridande förbi ögat,
medan luften skälvde av den vigda malmens manande rop.
Gruppen vid marmortrappan minskade icke intrycket av denna tavla,
antik i sin arkitektur, romantisk i sitt staffage. De unga epikuréerna
stodo skämtande kring en bärstol, mellan vars gardiner man varsnade än
blott en flik av det koiska tyg, som för sin genomskinlighet kallades
byssosdimma, än en mjällvit guldsmyckad arm, än och i bästa eller
värsta fall ett lockigt flickhuvud, som tillhörde ingen mindre person
än Praxinoa, Atens täckaste hetär. Medan man ännu väntade på Myro,
hennes väninna eller kanske medtävlarinna, framleddes av slavar
tessaliska gångare, smyckade med lysande täcken. Karmides,
huvudfiguren i gruppen, bar en vit, till knäet räckande, veckrik
kiton, kring livet sammanhållen av en med gyllene meandrar stickad
gördel, och över livrocken en vid tyrisk mantel, vårdslöst kastad över
den ena skuldran. Kring halsen hängde en guldkedja, vid vilken
signetringen var fästad. Benen, blottade från knäet till den av en
sidensko omslutna foten, hade den marmorlika glans, som endast
kroppsövningar och badslavarnes frotteringar med oljor, essenser och
pimsten kunna åstadkomma. Karmides' vänner voro klädda nästan som han.
Det hela erbjöd en lysande, men för de förbiskridande kristianerna
ingalunda uppbygglig anblick.
-- Hu, dessa människor, sade Praxinoa om kristianerna, deras åsyn
skrämmer mig. Vackre Karmides, drag för gardinen. Jag blir sjuk, om
jag måste se dessa olyckliga ansikten.
Då Praxinoa kallade Karmides vacker, så var denna för övrigt
vanliga artighet här överensstämmande med verkliga förhållandet. Hans
gestalt, som ägde den grekiska typens naturliga ädelhet, var genom
gymniska övningar utbildad till en formfulländning, värdig att mejslas
i marmor, och hans anletsdrag voro regelbundna, utan att regeln
hämmade själslivets fria lek; men i dessa drag spelade tillika en
besynnerlig blandning av lättsinne med beslutsamhet, hårdhet och
högmod, och hela hans varelse, från ögats blick till muskelspelet i
hans lemmar, bar vittne om den tragiska strid, i vilken naturen,
långsamt tröttnande, men ännu segerrik, bekämpar verkningarna av
ihärdiga utsvävningar.
-- Vid Dionysos! utbrast Olympiodoros, i det han ordnade sin
gångares betseltyg och kastade en blick över torget, där ha vi ju
prokonsuln.
-- Var?
-- Vid Torg-Hermes bild. Han står bredvid en bärstol och samtalar
med damen i densamma.
-- Riktigt. Jag ser honom.
-- Det är Eusebias bärstol, sade Karmides. Jag igenkänner den.
-- Aha! ... Men se på vår Annæus Domitius! Jag tror, vid Here, att
han på öppet torg emottager en sparlakansläxa av sin sköna hustru,
inföll en av ynglingarne.
-- Det vore icke underligt, anmärkte en annan.
-- Jag inbillar mig likväl, att de ömsesidigt hava skäl att förlåta
varandra. Eller huru, Karmides? Fortsätter den fromma Eusebia sina
försök att omvända dig?
-- Nej, svarade Karmides, vi ledsnade bägge på försöket. Eusebia är
mycket ombytlig ...
-- Och du är själva troheten!
-- Och hon har förmodligen, tillade Karmides, en älskvärdare
proselyt i sikte.
-- Se här är Myro! Nå äntligen! ... Välkommen, du fjärde bland
Behagens gudinnor!
-- »Välkommen, dagens stråle, som aldrig lyste klarare för vår
stad!» deklamerade Olympiodoros och fortfor, i trots av Myros
solfjäder, som hotande kretsade i grannskapet av hans mun:
Sedan nu Myro anlänt, var sällskapet fulltaligt. Ynglingarne
svingade upp på sina hästar, slavarne lyfte Praxinoas bärstol på sina
skuldror, och tåget satte sig i gång.
Vi lämna det och begiva oss till Annæus Domitius för att höra, huru
det förhöll sig med sparlakansläxan, om vilken någon av Karmides'
vänner varit elak nog att framkasta en förmodan.
Vi nalkas Annæus Domitius med den aktning hans samhällsställning
och personlighet böra ingiva. Han är prokonsul över Akaja och den
förste i andra rangklassen av romerska rikets storvärdighetsmän, med
rättighet att kallas illustris och clarissimus; hans
stamtavla räknar filosofen Senekas bland sina yngre namn och styrker
hans härkomst från en redan i republikens dagar ansedd släkt. Annæus
Domitius' mantel är stickad med palmlöv och stjärnor; stövletterna,
som utmärka hans rådsherrevärdighet, lysa i purpurglans och prydas,
såsom bruket är hos nobiles, av gyllene halvmånar, vilka skola
antingen utmärka hans höga börd, som berättigar hans ande efter döden
till en plats ovan månen, i grannskapet av stjärnorna, eller (eftersom
Annæus Domitius är kristian och dylika föreställningar honom ovärdiga)
snarare innebära en hälsosam varning därom, att »under månen, den
omväxlingsrike, bodde ingen fri från ödets kast». Nog av, halvmånarne
finnas där, deras betydelse må vara vilken som helst. Tvenne slavar,
som burit fyrfat med rökelse i prokonsulns spår, stå nu på
vördnadsfullt avstånd, samtalande med Eusebias palankinbärare. Annæus
Domitius är en man om fyratio år, lagom lång, men mer än lagom fet.
Hans mage skulle anstå varken Hermes eller Apollon, men däremot icke
misspryda en bedagad faun. Prokonsulns hjässa är kal, hans ansikte
uppbär godlynt överflödet av en dubbelhaka, ögonen äro livliga och
kloka. Rouéen, gurmanden, den beräknande världsmannen, se där Annæus
Domitius, såvida icke skenet bedrager. Linjerna kring munnen teckna
ännu nöjet av den sista lukulliska supéen, de slappa dragen skvallra
om nattliga orgier, eller (om man får tro prokonsulns egna antydningar
till sin hustru) om nattliga studier (vilka enligt samma källa skulle
omfatta teologien och drivas i allra djupaste hemlighet). Men Annæus'
profil är kraftig, och ögonen, vi nämnde dem nyss, äro ensamma i stånd
att förläna liv och uttryck åt denna fettmassa.
Men nu ett ögonkast på hans gemål, Eusebia, kallad den sköna, än
oftare den fromma. Hon är romarinna, måhända 27 år gammal, med
örnnäsa, stora mörka ögon och rubinröda små svällande läppar. Eusebia
är på väg till kyrkan, som hon aldrig försummar, när Petros, de
rättrognes, det vill vid denna tidpunkt säga homoiusianernas[2] biskop, den hjärtgripande förmanaren, den ljungande
bestraffaren skall predika. Hennes dräkt är botgörerskans -- och vad
den kläder henne väl, ehuru den icke består av en tråd mer än den
svarta klädningen, som ogördlad och fotsid faller så mjukt om de
yppiga formerna! Icke ens en linnetunik under denna klädning! Dess
färg brytes, som bårtäckets på en nyfallen driva, mot den junoniska
halsens och de lika junoniska armarnes alabaster, för att nu icke tala
om en sådan liten förtjusande obetydlighet som den nakna foten, vilken
sticker fram, då hon vänder sig på bärstolens kuddar. Diademet,
öronhängena, halskedjan, armbandet, ringarne, alla dessa fåfängliga
grannlåter, ända till den juvelprydda solfjädern, äro lämnade hemma på
nattduksbordet. Eusebias mörka lockar svalla, utan att hämmas av en
enda hårnål, i fria vågor kring axlarne, och hennes fingrar, berövade
sina diamanter, hava ingen annan prydnad än sin naturliga skönhet och
den lätta rosenfärg toalettpenseln givit deras naglar. Eusebias kind,
annars livligt färgad av hälsa och ungdom, är i dag något blek, ty
blekhet kläder botgörerskan. Konsten har här, med några lätta drag av
en pensel, doppad i vitt smink, uppfyllt en önskan, som naturen,
lämnad åt sig själv, för ögonblicket icke kunde tillfredsställa.
-- Annæus, säger Eusebia i milt förebrående ton, och hennes blick
svävar mellan bärstolens gardiner hän mot gruppen vid marmortrappan
(som då ännu väntade på Myro), du var således även denna natt upptagen
av viktiga sysselsättningar. Var det med statssaker eller med
teologien?
-- Med teologien? Nej, min Eusebia! Med statssaker? Ja, vid
Herakles, bedyrade prokonsuln, och han tillade i halvt förtvivlad ton:
-- Dessa statssaker jäkta mig till döds.
Prokonsuln uppdrog ur gördeln en purpurkantad duk och torkade sin
hjässa, liksom om blotta tanken på dessa ansträngningar kom honom att
svettas. Under tiden skickade han ett förstulet ögonkast till sina
hedniska vänner, epikuréerna, där särskilt de båda bärstolarne ådrogo
sig hans uppmärksamhet.
-- Annæus, sade Eusebia och hotade med fingret, du har ännu det
rysliga oskicket att svära vid de hedniska gudarne, och likväl är du
katekumen.
-- O, förlåt mig, Eusebia! Jag skall, vid martyrernas benrangel,
vid helgonens relikskrin, hädanefter vakta min tunga för denna synd.
Ack, när få vi återvända till vårt Korintos, goda Eusebia? Detta Aten,
i vilket kejsarens vilja kvarhåller mig, denna stad, som skenbart är
så lugn, så stilla, så avlägsen från händelserna, -- ah, du anar icke
vad som jäser i hans barm. Min själ är i oupphörlig spänning.
-- Stackars Annæus! ... Han är dock ännu vacker, den arme i mörkret
vandrande ynglingen.
Dessa sista ord, som Eusebia endast tänkte, icke uttalade, gällde
icke prokonsuln, utan Karmides, som just nu steg till häst.
-- Jag vet, fortfor hon, vad du menar. Vi veta det alla rättrogna,
och Petros tvekar ej att uttala det på predikstolen. Det är
Krysanteus, den hedniske arkonten, som är den ena roten till det onda.
Att du icke fängslar Krysanteus, som dock är den rebelliske Julianus'
förklarade anhängare. Vi alla i församlingen undra däröver.
-- Ah, min vackra maka, inföll Annæus Domitius leende och hotade i
sin ordning med fingret. Nu bryter du vår överenskommelse. Inga
statssaker oss emellan! Du minnes det?
-- Den andra roten till det onda, fortfor Eusebia med harm, äro
homousianerna, dessa förskräckliga kättare, som påstå, att Sonen är av
samma eviga gudomsväsende med Fadern. Är det icke en blindhet utan
like?
-- Ah, en obegriplig blindhet ... och ett lättsinne sedan! instämde
prokonsuln. O, Eusebia, vad du i dag är förtjusande!
Prokonsuln fattade och kysste hennes hand.
-- Annæus, fortfor Eusebia, är det sant, att kätteriets huvud,
Atanasios, varit sedd i dessa nejder?
-- Vad vet jag mer än ryktet? Vad kan jag göra mer än skicka
befallning till alla ämbetsmän i Akaja att efterspana och gripa honom?
O, dessa statssaker, de utmärgla mig ... småningom.
-- Arme, arme Annæus! ... Men säg dock, viskade Eusebia och lutade
sitt huvud närmare hans, har du i natt emottagit något budskap från
Konstantinopel?
-- Eusebia, ja! svarade prokonsuln i samma ton och lade pekfingret
på sin mun.
Eusebia visste det förut, ty budbäraren hade sökt prokonsuln i
dennes hem, innan han genom en förtrogen kammarslav visades till det
hus, där prokonsuln superade med Karmides, Olympiodoros och hetärerna.
Men vad Eusebia icke visste och nödvändigt ville känna, var brevets
innehåll.
-- Nåväl? frågade hon i yttersta spänning.
-- Julianus ... Men tyst för himlens skull, Eusebia!
-- Nå, skynda dig! Hur är det med den gudlöse troninkräktaren?
-- Uppror inom hans trupper! Två galliska legioner hava gått över
till kristendomen och Konstantius' fana. Men jag besvär dig, Eusebia,
göm denna hemlighet i djupet av din själ!
Den sköna botgörerskan sammanknäppte händerna och höjde en tacksam
blick till himmelen.
Då prokonsuln gav sin maka förtroende av denna underrättelse,
visste han, att den inom några timmar skulle vara biktad för biskop
Petros. Meddelandet var också avpassat därefter.
-- Och nu, min Annæus, förmodar jag, att du är på väg till kyrkan,
för att lova Herran och bedja om fortsatt framgång för kejsarens
vapen?
-- Eusebia, jag känner detta både som plikt och längtan. Men
statsgöromålen, ve mig, statsgöromålen!
Prokonsuln såg sig om och gav ett tecken åt en man, som stannat i
hans grannskap.
-- Stackars Annæus! Jag vill icke uppehålla dig.
-- Sköna! Din åsyn är min lycka, men det är sant, att jag för
tillfället har bråttom ... och även du bör skynda, ty där ser jag
redan biskopen och klerkerna.
Eusebia blickade ut genom palankinen. Hon sökte någon i skaran av
de präster, som i högtidligt tåg följde biskopen till kyrkan.
Förmodligen fann hon även den hon sökte, ty blixten i hennes mörka öga
upplöste sig plötsligt i trånfullt skimmer, hennes barm hävdes av en
suck, och drömmande sjönk hon ned på bärstolens kuddar. Ett ögonblick
därefter gav hennes ringklocka tecknet till bärarne att sätta sig i
gång.
Så snart prokonsuln var ensam, vinkade han mannen, som väntade i
hans grannskap. Denne smög ett brev i hans hand.
-- Var? frågade prokonsuln.
-- Mitt emellan Aten och Korintos.
-- Gå!
Prokonsuln lossade med sin stylus det band, varpå sigillet var
tryckt, och genomögnade hastigt överskriften.
»... till Petros, biskop i Aten, broderlig hälsning och frid av
Fadern såsom ock av Sonen, av lika men ej samma väsende som Fadern!»
Därefter stack han brevet i gördeln under sin mantel, ordnade denna
och ämnade gå, då biskop Petros, som red på en mula i spetsen för sina
präster, nickade och höjde korset, som han bar i handen, till tecken
att han önskade tala med prokonsuln. En annan vink till klerkerna
befallde dessa draga sig tillbaka. Prokonsuln ilade med spänstiga steg
och de bägge rökelsebrännarne i fjäten att möta prelaten på halva
vägen.
Petros, den homoiusianske biskopen, var ännu i sina kraftigaste år,
en bredskuldrad, mager och muskulös man med högburet huvud, som i
varje drag bar viljestyrka präglad. Stridshästen hade bättre än mulan
anstått en sådan gestalt. Petros' panna var låg och rak, blicken skarp
och letande, ögonbrynen långa och starkt välvda, näsan krökt och väl
danad, munnen stor, men skönt bildad.
Vilken motsats mellan denne man, ur folkets lägsta klass uppstigen
till sin värdighet, och den patriciske Annæus Domitius! Prokonsuln
över Akaja syntes liten och löjlig, där han i sin pråliga statsdräkt,
med kal hjässa, pussig hy, dubbelhaka, istermage och kvinnligt fylliga
vador stod framför Petros, biskop av Aten. Men förhållandet jämnades,
när man iakttog romarens lugna världsmannahållning, hans spelande
självmedvetna blick, det fina leendet på hans läppar.
-- Lysande och ädle herre, sade Petros i en ton, vars överlägsenhet
motvägde ordalagens ödmjukhet, får jag den äran att i morgon se dig
under mitt tak, eller tillåter du din ringe tjänare att vid samma tid
besöka dig? Tiderna äro onda. Julianus' ursinniga företag har till
fruktansvärd höjd stegrat modet hos kättarne likasom hos hedningarne.
Här finnes mycket, som uppmanar oss till gemensamma överläggningar.
Prokonsuln medgav detta under en betänklig skakning på huvudet och
skyndade försäkra, att han skulle infinna sig varthelst biskopens
gunst och hans egen plikt kallade honom. Efter utbytta hälsningar
satte Petros åter sin mula i gång, följd av klerkerna. Prokonsuln
vandrade i motsatt riktning över torget.
Epikuréerna, som vi nyss lämnat, hälsades på sin färd genom den
långa gatan Kerameikos med bifallsrop av bekanta och obekanta bland de
skaror, som vimlade i samtalssalarne och portikerna. Men många voro
även de, som korsade sig och valde en annan gata, när de varseblevo
det lättfärdiga tåget.
-- Idel äkta atenare! Det gör mitt hjärta gott att se dem, sade en
gammal utsvulten atlet.
-- Jag känner dem! Hellener av gamla stammen, som älska konsten och
fädernas tro! ropade en bildhuggare i luggsliten mantel och klappade
händerna.
-- Den där på grå skymmeln, han, som skrattar så gott och skämtar
med hetären, gissa vem han är! sade en bokhandlare, i det han vände
sig till en romersk yngling, som tillfälligtvis var hans granne. Jo,
ingen mindre än Olympiodoros, den odödlige skalden. Det var jag, som
förlade hans första epigram. De hade dålig avsättning, ty världen är i
sin nedgång och litteraturen föraktas. Men jag beklagar mig ej, nej
visst icke. Ännu finna muserna höga gynnare ... Och som jag
tillfälligtvis har med mig ett alldeles nytt exemplar av de beundrade
epigrammen (bokhandlaren drog fram en liten rulle under sin mantel),
så avstår jag det med nöje åt en ädel främling ...
Romaren sade intet, men vinkade åt en slav, som mottog och betalte
rullen, varefter han avlägsnade sig ur den närgångne pratmakarens
grannskap.
-- De präktiga gossarna! utbrast en blomsterflicka till en annan, i
det hon lyfte på slöjan och blickade efter ryttarne, såg du Karmides,
min vän? Såg du honom?
-- Demofilos, sade en borgare till en annan, ser du molnet över
Teseustemplet?
-- Jag ser intet moln, min vän. Himmelen är ju alldeles klar.
-- Så hör då!
Med en böjning av huvudet fäste borgaren sin väns uppmärksamhet på
två personer i deras närhet. Den ene var en gubbe, som med en korg på
ena armen hade satt sig att vila på trappan till portiken, den andre
en kristiansk presbyter. Den senare tilltalade den förre med följande
ord:
-- Du är Batyllos, olivhandlaren?
-- Ja.
-- Du gäller för en from man, men i kyrkan såg jag dig likväl
aldrig. Varav kommer detta?
-- Jag är en rättrogen. Guds hus vanhelgas sedan länge av dem, som
halta mellan ordets sanning och Arios' lögn.
-- Du är då en av dem, som splittra den enda kyrkan och sönderdela
Herrans lemmar. Förutsen I icke vedergällningens dag?
-- Martyrernas dag, segerns dag! svarade gubben så högljutt, att
han ådrog sig alla omkringståendes uppmärksamhet. Homoiusianen
avlägsnade sig.
-- Demofilos, ser du molnet nu?
-- Ja. Det är kvalmigt i luften. Det liknar sig till åska.
-- O, hon är välkommen, om hon blott rensar luften.
-- Min Klinias, viskade Demofilos, ryktet går, att Julianus ...
-- Tyst, människa! avbröt honom Klinias i samma ton och såg sig
omkring med en ängslig blick. Nämn ej hans namn, om huvudet är dig
kärt. Kejsaren underhåller hundra tusen spejare. Murarna hava öron,
vassen skvallra, likasom på Midas' tid, själva månen låter nedbesvärja
sig för att yppa vad han läser genom dina ögon. Tala icke, hoppas
icke, tänk icke, så framt du ännu älskar det rosiga ljuset!
[1] Sapfo.
[2] Kristna kyrkan är vid tidpunkten för denna
berättelse delad i tvenne huvudsakliga partier, som bekämpa varandra:
homousianernas och homoiusianernas. Det är icke romanförfattarens
skuld, att dessa flockar för ögat endast skiljas genom ett litet i,
men det är under sådana förhållanden en ursäktlig pedantism, om han
ber läsaren lägga vikt på denna annars lätt förbigångna skiljaktighet,
så att de icke, till harm för dem bägge, förblandas med varandra. Jag
kunde visserligen kallat de förre de rättrogne, ett namn, varpå
de ha segrarens anspråk, och då nämnt de senare halv-arianer. Men
segerns altare är till all lycka nedbrutet, och det är ingens
skyldighet att offra på dess spillror.
Delfi. Orakelspörjarne.
Apollons ryktbara orakeltempel var beläget i en dal, på tre sidor
omsluten av berget Parnassos. Nejden är vild och skräckinjagande --
och måste varit det än mer för en pilgrim, som beträdde henne första
gången, bävande i känslan av att nalkas en hemlighetsfull, gudomlig
eller demonisk makt och oviss, hur ångan ur den pytiska hålan skulle
gestalta hans framtid. Till en sådan främling var själva naturen ett
varnande rop att icke lättsinnigt söka utleta de öden, som bidade
närmare hans grav. Öppen mot söder smalnar dalen, varda klipporna
högre och brantare, deras former mer vidunderliga, ju mer man närmar
sig den punkt, där dalväggarna i spetsig vinkel sammanstöta. Här, i
skuggan av cypresser, springer Kastalia i tre källådror ur klippan.
Denna mångbesjungna källa fostrar en bäck, som efter enslig
vandring genom dalen förenar sitt öde med ån Pleistos och samfällt med
henne finner sin grav i Korintiska viken. Längs denna bäck gick vägen
till orakeltemplet.
En höstafton, året 361 efter vår tidräkning, vandrade på
tempelvägen en äldre man och en ung flicka, som vid sidan av varandra
styrde kosan inåt dalen. Båda voro vitklädda, och man kunde ansett dem
för pilgrimer, om ej oraklet mer än trettio år förut hade tystnat vid
ett maktspråk av den förste kristne kejsaren och vallfärderna till
Delfi sedan dess upphört. Främlingar voro de ändå i denna nejd, att
döma av blickar och åtbörder, som röjde, att föremålen de här mötte
voro för dem nya eller åtminstone icke alldagliga. Flickan betraktade
med häpnad de mörka klipporna, som å ömse sidor upptornade sig emot
himmelen, och ryste måhända för den djupa tystnaden, som snarare
höjdes än stördes av bäckens sorl och cikadans klagande sång. De
övriga sinnena voro dömda till vila, medan ögat mättade själen med
bilder av en skräckfull natur.
Vägen, som fordom vimlat av sändebud från städer och konungar, av
offertåg och pilgrimer, huru ödslig nu! Gräs och mossa täckte honom;
myrten spirade i rämnor emellan hans stenar. Han skyddes även av
dalens invånare; de valde hellre en annan, närmare staden Delfi,
emedan nejden vid denna tid oroades av rövare, som hade tillhåll i
Parnassens otillgängliga klyftor. Detta visste de båda främlingarne,
men de voro upptagna med tankar, som utträngde farhågan för deras
säkerhet.
Det fanns emellan mannen och hans ledsagarinna, trots skillnaden i
år, en påfallande yttre likhet. För bägge var den grekiska profilen
gemensam, och hos bägge mildrades han, ehuru i olika mån, av samma
individuella avvikelser. Det var svårt att av mannens utseende
bestämma hans ålder. Hans lemmar tecknades ännu av en härlig
mannakraft, men kindernas linjer voro fördjupade av åren och -- vad
som tydligast röjde den överskridna medelåldern, men tillika gav ett
märkvärdigt uttryck åt hans anlete -- valken under ögonbrynens yttre
bågdel framträdde ovanligt bred och lade ett drag av kraft emellan
pannans allvar och det nästan svärmiska i blicken. Man återfinner
detta drag i antika bilder av Nestor och Ajax. Hans hår var något
glesnat över pannan; hans skägg (vid denna tid en sällsynt prydnad),
mörkbrunt och krusigt som håret, omgav läppar och kinder. Hans gestalt
var hög och full av värdighet. Flickans ansikte var regelbundnare än
hans, regelbundet ända till typisk stränghet, och denna ökades av den
klara, genomskinliga, men friska blekheten i hennes hy. Hon liknade en
marmorbild; men marmorn värmdes av de stora mörkblå ögonens milda ljus
och livades av munnens ljuvt böjda linjer, som för en Lavater skulle
gällt som osvikligt tecken för hjärtats godhet.
-- Hermione, sade mannen till flickan vid sin sida, bergstoppen,
som höjer sig därborta, iklädd avståndets blå mantel, är Lykoreia. På
henne och hennes syskonhöjder lustvandrade, innan tvivlet förjagade
dem, Apollon och sånggudinnorna. Silverskyarna, som kransa henne, voro
då farkoster från Lycksalighetens öar, landsättande sälla andar, som
kommo att i de olympiskes sånger höra och i deras danser symboliskt
skåda världsalltets mysterier. Dessa sånger, så berättar sagan,
förnummos under stilla aftnar, lika denna, ner i dalen, och på deras
toner sänkte sig sinnesfrid i de lyssnandes hjärtan ...
Och nu, sade mannen för sig själv, kringdriva på samma höjder
olyckliga människobarn, blodsmän och kristianska svärmare, utstötta ur
ett religionssamfund, som är dem värdigt. Rövare på Parnassen! Sådana
lära funnits där före dessa, men de plundrade endast skalderna.
Ett leende spelade vid denna tanke på mannens läppar.
-- Fader, sade flickan, dessa klippor skulle förskräcka mig, om jag
vandrade ensam. De äro så höga och gruvligt söndersplittrade. Men ögat
uppfriskas av Lykoreia, ty på henne gjuter solen sitt sken, och
himmelen är klar och ren kring hennes hjässa.
-- Så är det. När vår omgivning är mörk och dyster, söker ögat
gärna ett ljusare fjärran ... Hermione, fortfor han och pekade till
vänster, där nere vilar den urgamla staden Delfi, av Homeros besjungen
under namnet Pyto. Nu äro dess tusental av stoder sönderslagna, dess
skatter rövade, dess glans försvunnen. Teatern, stadiet, lärosalarne,
gymnasierna stå tomma. Kristianerna, Hermione, hata konstens höga lek
likasom forskningens djupa allvar. De tala om fattigdom och skövla
våra tempel, om ödmjukhet och trampa våra nackar. Fordom genljödo dess
gator av päaner, vimlade de av högtidsklädda främlingar och
vitmantlade offerpräster. Nu vandrar ett tungsint folk över dess torg.
Det fält, du ser därborta, med tvinande grönska, tecken av sparsam
odling, till vars fullföljande saknas armar och håg, detta fält är det
Krisseiska, dit fordom hellenernas skaror drogo att vittna snillets,
styrkans och skönhetens segrar.
Hammarslag ljödo från staden. Man bröt sten ur en pelarhall till en
under byggnad varande kristiansk kyrka. Det var den knidiska
pelarhallen, på vars väggar Polygnotos, penselns Homeros, hade målat
det vapentagna Troja, grekernas avfärd och Odysseus' besök i
underjorden. Förstörelsen kunde ses från den punkt, på vilken de båda
främlingarne befunno sig. De sågo det: flickan höljde sitt ansikte i
slöjan; mannen fattade hennes hand och påskyndade sin gång.
Så inträdde de i en lund av åldriga lagrar, som skilde staden från
orakeltemplet. Lunden fyllde det innersta av dalen emellan Parnassens
branter och ökade med sin mörka grönska skymningen. Han var helgad
Apollon, och kransarna till Hellas' skalder och de pytiska
segervinnarne hade lämnats av honom. Hans åldriga stammar lutade över
bäcken, samlade sig till viskande flockar, flätade sina kronor till
dunkla valv, i vilkas skuggor man anade höga minnen. Och konsten hade
kommit aningen till mötes. Där en stråle av dagen nedsköt under
träden, där lyste han stundom på marmorpannan av en Homeros, som
gripen av ingivelsen slog upp de tomma ögonen mot höjden, eller på en
grupp dryader, samlade kring en cittraspelande Orfeus. Nu skyddes
lunden av mången som en hednisk demons tillhåll, och de friska blad,
han årligen sköt, funno ingen panna att smycka, ty palestran saknade
sina oljade kämpar, och där ingivelsen ännu vidgade en skaldebarm,
ljödo hymner till Honom, »den okände Guden», om vilken Paulus en gång
talat till folket i Aten.
Där var så tyst nu i lunden, medan Hermione och hennes fader
vandrade igenom honom. Där var tyst, sedan de övergivit honom -- tyst
genom århundraden, medan Delfi sakta häntvinade och byn Kastris
lerhyddor sökte stöd emot dess fallna pelare.
Men en dag, tolv hundra år oss närmare än tidpunkten för denna
berättelse, sågo Kastris kvinnor, medan de sköljde kläder i källan
Kastalia, några främlingar i den glesnade lunden. Vad sökte de i denna
glömda vrå emellan bergen? De sade på ett för kvinnorna obegripligt
språk, att Kastalia var vanhelgad, och bröto från ett gammalt
lagerträd några kvistar, kysste dem och vandrade bort. De främmande
männen voro från Rom. Romerska folket hade beslutit, att en skald vid
namn Tasso skulle lagerkrönas på Kapitolium, och fastän lager växte i
deras egna lundar, föredrogo de att hämta den från Parnassos. Var då
den brutna kedjan mellan förr och nu återknuten? Ja, en stor
förändring hade inträtt, ehuru det goda, halvvilda folket i Kastri
anade intet därav. Hellas var återuppståndet i frihetsanden, konsten
och vetenskapen. Vetenskapen och konsten äro av naturen hellener och
oomvändeliga hedningar. De vörda Golgatas oliv, men Parnassens lager
är symbolen för deras strider och segrar.
De vitklädda vandrarne -- fadern och hans dotter -- stego på en
förfallen stentrappa uppför en klippa vid foten av den ena dalväggen
och sågo nu orakeltemplet vilande under de mörka fjällbranterna. En
ålderstigen Apollonpräst, den ende övervordne av hundra, bevakade dess
bleknade prakt. Han träffades, vilande under en cypress och stirrande
på det hemlighetsfulla E, som någon av forntidens män hade tecknat
över ingången till templet. Det händöende livets aftonrodnad
genomskimrade hans infallna kinder, och skägget föll i vita böljor
över hans bröst. Pilgrimerna, ty sådana voro de likväl, hälsade honom
med vördnad.
-- Jag heter Krysanteus, sade främlingen, och är en man från Aten.
Denna flicka är min dotter Hermione och sedan sexton år tillbaka mitt
enda barn.
-- Jag hälsar er välkomna, sade Apollonprästen Herakleon. Är edert
ärende att se helgedomen?
-- Nej, svarade Krysanteus, vårt ärende är ett annat än
skådelystnadens, som endast skulle mätta oss med grämelse. Vi hava
kommit för att rådfråga oraklet.
Den gamle prästens ansikte uttryckte förvåning. -- Vet du icke,
sade han, att pytians röst är förstummad och de profetiska ångornas
källa sinad? Den sista prästinnan är längesedan död.
-- Tyvärr, jag vet det alltför väl, svarade Krysanteus. Men fast
pytian är död, lever den siande guden evigt.
-- Apollon är död! genmälde Herakleon och fäste på Krysanteus en
blick, vars mystiska uttryck höjde det oväntade och besynnerliga i
dessa med övertygelsens fulla ton uttalade ord. Gubbens ögon
uppenbarade en själ, som helst dväljes i sig själv, men när hon från
självbetraktelsen drages till de yttre tingen, snarare fattar dem i en
enda bild än fäster sig vid de särskilda företeelserna. En sådan blick
är egen för teosofer och mystici; han har något hemskt och andligt för
världens barn: han siar om döden och nödgar till tro på
oförgängligheten. Han uppenbarar tillika ett något, som ligger utanför
förståndets krets, på gränsen till vanvettet. Måhända var det just
detta, som Krysanteus fann i gubbens ögon -- varur han förklarade det
svar, som denne givit. Arkonten av Aten kände en rysning genomila sig.
Han teg ett ögonblick och sade därefter i en mild, av medlidande
genomträngd ton:
-- Jag lämnar din tro på sina grunder. Men månne ej vi alla, som
Sokrates, bära ett orakel i vår egen barm?
-- Om så är, vi kom du hit att rådfråga det förstummade?
-- Den som vill drömma söker ju tystnaden, ensamheten och mörkret,
icke bullret, människovimlet och dagsljuset. Så även den, som vill
tala med Gud i bönen och förnimma hans svar i ingivelsen. Honom är
icke tystnaden för det yttre örat nog, icke mörkret för det yttre
ögat. Varje jordiskt ljud måste hava förtonat i känslan, och varje
jordisk bild utplånats i fantasien, ty känslan är ju såsom själens
öra, och fantasien som hennes öga, varmed hon förnimmer det gudomliga.
Men var finner jag en ort, vilken som denna fattar känslan med
majestätet av tusenårig helgd och griper fantasien med sin enslighet
och den höga symboliken i sin natur? Se därför, Herakleon, kommo vi
hit, jag och min dotter.
-- Nåväl, vari kan jag nu gå din önskan till mötes?
-- Min dotter är en from ungmö. Låt henne undergå reningar, som
kroppsligt stödja själens ansträngning att frigöra sig från jordiska
tankar och varda emottaglig för himmelska! Och sedan detta skett, led
Hermione till den heliga trefoten och låt henne en natt förbliva i
templet!
Hermione, som uppmärksamt lyssnat till Apollonprästens och hennes
faders samtal, sade nu: -- Vördnadsvärde man, uppfyll min faders
önskan!
Apollonprästen besinnade sig ett ögonblick och svarade:
-- Om det är ditt uppsåt, atenare, att din dotter själv skall vara
på en gång den frågande, den ingivelsen emottagande och den
ingivelsens mening uppfattande, så är mitt ämbete här överflödigt, och
jag bryter ej mot kejsarens påbud, om jag för er, likasom för varje
skådelysten besökare, öppnar tempeldörren. Du själv, Krysanteus, må
leda din dotter till trefoten. För det orakel, som du vill tillfråga,
är det likgiltigt vem som förrättar en sådan handling. Och vad
reningarna vidkommer, må din dotter, om hon vill följa de föreskrivna
bruken, bada i källan Kassotis, tillbringa en dag med fasta och
betraktelser och, när hon kommit till trefoten, dricka en skål av
Kastlias vatten. Min tjänarinna skall undervisa och hjälpa henne i
dessa förberedelser. Men under tiden skolen I vara mina gäster. Jag
har ej under långa månader skådat ett främmande ansikte: jag lever här
som i en värld för mig och bidar döden i skuggan av mitt tempel. Men
dess kärare är mig åsynen av en man, som du, och en ungmö, sådan som
din dotter. Följen mig! Jag vill hälsa er välkomna över min tröskel.
Den gamle Herakleon räckte Hermione handen och förde sina gäster
till ett rum i en byggnad nära templet. Hans ålderstigna tjänarinna,
den enda människa, som delade hans enslighet, bäddade vilosoffor åt
Krysanteus och Hermione, tvättade deras fötter och dukade dem ett bord
med bröd, mjölk, frukt och druvor. Hon glömde ej heller att av friska
blommor fläta kransar, varmed gästerna till den enkla måltiden skulle
smycka sig.
Det började redan skymma i kammaren, vars enda fönster vette åt den
närstående klippväggen. Samtalet kom under måltiden att falla på det
rövarband, som oroade trakten. Den gamle prästen visste icke mer
därom, än att dessa rövare voro kristianer av någon viss, utav de
övriga kristianerna hatad sekt, att de icke voro infödingar, utan
ditkommit, man visste icke huru eller varifrån, samt att de en dag
under den sistförflutna våren hade till betydligt antal infunnit sig
här och avfordrat honom tempelnycklarna, men lika litet tillfogat
honom och hans tjänarinna något ont som skadat något i templet, vilket
för övrigt icke ägde någonting mer, som kunde tillfredsställa
rovgirigheten. Kejsar Konstantinus hade i detta fall längesedan
förekommit dem, i det han låtit bortföra de sista dyrbarheter den
fordom omätligt rika helgedomen ägde. Gubben vidrörde denna sista
omständighet i en ton, som ej förrådde någon bitterhet. Ålderdomen
hade kanske iskylt hans hjärta. Men den atenske mannens ansikte
mörknade, och han lyssnade knappt till den gamla tjänarinnan, som nu
tog till ordet och förtalde, att rövarbandet hade flera gånger gjort
nattliga infall i den närlägna staden Delfi, plundrat mycket och
ihjälslagit många människor. Men nu hade från Korintos anlänt en trupp
soldater till Delfis hägn. Detta visste tjänarinnan att berätta, ty
hon plägade besöka staden i hushållsärenden, men hennes herre gjorde
det aldrig.
Sedan måltiden var intagen, lämnade man kammaren, för att i det
fria njuta kvällens bleknande skönhet. Herakleon förde sina gäster
till en grotta, som fanns ett stycke från templet. Bäcken sorlade i
hennes grannskap. Hon var öppen mot väster, och aftonsolen, som lyste
genom ett trångt pass där mitt emot, göt sitt rosenskimmer i hennes
skymning. Cypresser, myrten och rosenhäckar växte runt omkring,
murgrön och kaprifolium slingrade sig kring hennes väggar. Här på en
mossbänk vid grottans ingång satte sig Apollonprästen, arkonten av
Aten och hans dotter.
Hermione sade: -- Minns du, Herakleon, om oraklet, när det ännu
talade, någonsin yttrade sig om honom, av vilken kristianerna tagit
sitt namn?
Den gamles ansikte ljusnade, liksom om denna fråga varit honom kär
att besvara. Han genmälde: -- Hören följande orakelspråk, givna en
man, som för mer än hundra år sedan anlände hit och frågade oraklet
just om Jesus:
Då spörjaren undrade, att en så ädel man måste lida missdådarens
död, svarades genom pytian:
-- Jag känner dessa orakelspråk, sade Krysanteus, Porfyrios anför
dem i sin bok emot kristianerna.
-- Är detta allt vad oraklet yttrat om den galileiske
vishetsläraren? frågade Hermione.
-- Nej, vi hava även en utsaga från en mycket senare tid:
-- Apollon, fortfor Herakleon, var skön till dragen, men såsom
siare kallades han likväl den snedmunte, emedan han hade sina skäl att
än med allmänna, än med tvetydiga ordalag tillbakavisa den närgångna
nyfikenheten. Så mycket är dock klart, att oraklet ingalunda hyst agg
till Jesus. Ingen, icke ens Sokrates, har av Apollon varit så prisad,
som den vise från Judalandet.
-- Han var, sade Krysanteus, en religiös ande, genomvärmd av det
gudomliga, en praktisk vishetslärare och en stor teurg. Porfyrios
berättar om sin mästare Plotinos, att denne har fyra gånger, i
hänförelsens tillstånd, skådat ur-enheten, den ende och sanne Guden.
Detta skedde på hans ålderdom emot slutet av en levnad, vars hela
traktan var själens rening och idéernas värld. Jag föreställer mig,
att vad Plotinos uppnådde genom att sänka sin ande i det begrepps- och
formlösas hav, -- det ägde Josefs son mer av naturen, och såsom något
stadigvarande, så att han kunde vandra bland människorna och verka i
det yttre, utan att hans skådning i det gudomliga vart grumlad. Vad
han ägde i högsta mån, det äga vi alla, åtminstone till möjligheten, i
en lägre. Lotosblomman synes gunga fritt på vågen, men hennes stängel
ringlar genom djupet och är rotfast i dess botten. Så svävar
människoanden med begränsad frihet på världsflodens yta, och hans
förnuft är som blomsterkalken, vilken öppnar sig för solen och vänder
sig efter henne, men han är med tvenne rötter, känslan och fantasien,
rotfast i världsanden -- Apollon, eller vad man vill kalla honom.
Genom dem intränger Gud oss; genom dem, som genom ett språkrör, talar
han i våra själar och låter sig förnimma i många former: som samvetets
röst, som konstnärens ingivelse, som aning och profetia. Att grunden
till dessa förnimmelser ej är i den enskilda människan själv, utan är
en allmän och gemensam, nämligen Gud i sin uppenbarelse som
världsande, det skönjes därav att grunddragen i samvetets lag äro hos
alla folk och människor desamma, och att konstens verk, ehuru i olika
fullkomlighet och från olika sidor, spegla samma idé.
Då Krysanteus tystnade, och den gamle Herakleon, som småleende
lyssnat, ej syntes benägen att genmäla något, tog Hermione blygsamt
ordet och sade:
-- Det röjer sig ock av den himmelska värme, som sprider sig i
själen, när hon fattas av något skönt, sant och gott. Men olikheterna
kunna förklaras av människornas olika själsanlag. Två blommor, som
växa bredvid varandra i samma jordmån och ur honom hämta samma näring,
omarbeta henne till enlighet med deras egna, sinsemellan olika naturer
och avyttra henne såsom ljuva, men sinsemellan skiljaktiga vällukter.
Är det ej så, min fader?
Krysanteus log bifallande, lade sin arm kring dotterns hals
och kysste hennes panna.
Då solen gått ned, återvände Herakleon med gästerna till sin
boning. Här lämnade dem Hermione och följde den gamla tjänarinnan, ty
flickan skulle samma kväll bada i Kassotis och göra andra
förberedelser till den förestående natten, som borde tillbringas under
betraktelser och böner. Den följande dagen skulle vidare ägnas åt
fortsatt badande, fasta och ensliga betraktelser, till dess skymningen
inbrutit. Då skulle Hermione ledas av sin fader till pytians över de
profetiska ångornas håla stående trefot och förbliva under natten
ensam i templet, avvaktande uppenbarelse.
När männen voro ensamma med varandra i den lilla kammaren, vilande
på sina soffor, med den tända lampan emellan sig, äskade Krysanteus en
förklaring av de besynnerliga ord hans värd yttrat om Apollons död.
Herakleon var villig att giva förklaringen, och det
visade sig nu, att den gamle, driven av sin andes krav, hade uppgjort ett eget
teosofiskt system, i vilket han fann den tröst han behövde för
den läras undergång, som han från sin barndom hade tjänat
och med religiös värme omfattat. Han älskade sina minnen,
vördade den fallna storheten, i vars tjänst han verkat, och kunde
likväl, emedan denna lära försonade honom med ödet, dö
nöjd och lugn, den siste Apollonprästen med blicken på sitt
övergivna tempel.
Herakleon sade:
-- I andevärlden, av vilken den synliga, såsom Platon säger, är en
skugga, har redan längesedan, nämligen vid tidpunkten för Jesu
leverne, en stor förändring timat. Om denna förändring veta vi dock
endast föga, ty när det skuggande föremålet lider en omväxling, då
skiftar väl även skuggan, men hon återgiver dock endast, och även
detta ofullkomligt, föremålets utlinjer. Det, varpå jag syftar, skall
varda dig klarare av vad jag nu vill berätta. Jag har uppspårat och
antecknat många hemlighetsfulla tilldragelser, som bära vittnesbörd om
den i andevärlden timade förändringen, men skall bland dem endast
anföra följande: [1]
Epiterses, fader till retorn Emilianus, reste en gång till Italien
på ett skepp, som hade många resande och mycket handelsgods ombord. Då
skeppet hunnit utanför Ekinadiska öarna, uppstod vindstilla. Det var
kväll, men de fleste av skeppsbesättningen och de resande voro ännu
vakna, då plötsligen alla förnummo en röst, kommande, såsom det
tycktes, från Paxäöarna och ropande styrmannens namn. (Han var en
egyptier och hette Tasus.) En allmän undran uppstod, och Tasus själv
greps av skräck. Först sedan rösten tre gånger låtit höra sig,
förmådde han svara, varefter den ropande med än högre röst lät
förnimma följande befallning: När du hunnit till orten Palodes, så
tillkännagiv, att den store Pan är död! Allas undran ökades och man
överlade, vad som vore att göra. Tasus själv beslöt att i händelse av
god vind utan vidare åtgöranden segla förbi Palodes, men inträffade
vindstilla i dess grannskap, skulle han ropa ut vad han hört. När
skeppet nu anlänt utanför Palodes, var det åter vindstilla och havet
lugnt, varför Tasus, i enlighet med sin föresats, ropade, från aktern
av sitt fartyg och vänd mot land, de ord han hört: Den store Pan är
död! Knappt voro dessa ord uttalade, förrän luften fylldes av ett med
undran blandat suckande.
I Rom vart denna händelse snart känd genom de många, som varit
vittne till henne, och kejsar Tiberius lät kalla Tasus till sig och
anställde en närmare undersökning av händelsens förlopp, möjliga
grunder och betydelse.
En liknande tilldragelse, fortfor Herakleon, upplevde grammatikern
Demetrios på sin upptäcktsresa kring de britanniska öarna. Med detta
ställer jag i förbindelse det rykte, som vid Jesu tid gick kring
världen och gjorde mycket uppseende i Rom, att nämligen fågeln Fenix
ånyo visat sig i Egypten[2]; likaledes den
omständighet, att från samma tid har den eviga lampan i den egyptiske
Ammons tempel krävt för sitt årliga underhåll ett mindre mått av olja
än fordom[3]. Ty små ting, Krysanteus, kunna vara
tecken av en mycket stor förändring. Men vittnesbörd, än klarare än
dessa, finnas ju även. Sådana ser jag däri, att den profetiska kraften
mer och mer försvann från detta orakel, långt innan kristianerna vordo
en mäktig sekt, och att alla de otaliga andra oraklen efter hand
förstummades av sig själva; vidare däri, att tron på gudarne slocknat
i allt flera hjärtan, att skalder och konstnärer icke undfå den
ingivelse som fordom, och att rysliga olyckor, följande varandra tätt
i spåren, gå över världen, minskande människosläktet. Hela vårt Hellas
kan nu, såsom jag finner det skrivet, icke uppställa så många tungt
väpnade krigare, som fordom det lilla Megara skickade emot perserna.
Märker du ej, att något saknas, som fordom varit, att någon hand, som
fordom var öppen, nu knutit sig över världen? Kan du säga, vilka de
murar voro, som fordom höllo den okända österns skaror inom sina
landamären, och varför dessa murar på en gång fallit? Varifrån den
trånad, som fattat öknens söner och driver dem, våg på våg, att
krossas mot våra legioners järn? Skola de icke slutligen bryta hindret
och översvämma oss? Kan du säga, varför våra skogar och källor icke
susa som fordom, varför naturens symboler plötsligt stelnat till
andelösa tecken, i vilka inga gudakrafter uppenbara sig? Det
obeskrivliga och ofattliga, som fordom andades genom tingen, detta
något, som vi kallade den store Pan, vilket likasom med flöjters ljud
livade naturens enslighet, detta är borta. Det uppsteg som en dimma ur
jorden, lyfte sig allt högre och försvann i rymden. Jag har spårat
dess väg. När det övergav Gäa, vart rösten ur den pytiska hålan och
Trofonios' grotta allt svagare, ty den obeskrivliga kraften hade
lämnat jordens djup och likasom svävade nu över jordytan, inträngande
i människoandarne. Därav förklarar jag den företeelse, att världen på
en gång uppfylldes av spåmän, sibyllor, magi, teurger, goeter och
undergörare, bland vilka Apollonios av Tyana var den störste. De voro
förut så gott som okända, men alltid enstaka; nu översvämmade de
landen. Från Ktesifon till Herakles' stoder vittnade folken deras
undergärningar, tills slutligen även hos människorna den obeskrivliga
kraften var försvunnen. Dessa äro de tecken, jag iakttagit hos
skuggan, och av vilka jag sluter till en stor förändring hos
det skuggande. Men varuti består nu denna förändring och varifrån har
hon uppkommit? Denna fråga har sysselsatt min själ under de långa år
jag tillbragt här i ensamheten. Och när jag hade forskat i tio år, i
tjugu år och försökt många olika vägar för att intränga i denna
hemlighet, så måste jag dock slutligen stanna vid den förmodan, som i
första ögonblicket av mitt tänkande i detta ämne trängde sig på mig,
men vilken jag då förkastade såsom låg och ofilosofisk. De naturlagar
(så är min tanke), vilka råda i människovärlden, äro skuggor av
andevärldens och finna i dem sin motsvarighet. Den lag, som bjuder,
att människan skall födas, åldras och dö, är en skugga av den lag, som
de olympiske voro underkastade. De hava, dock i högre mening än de
mänsklige, blivit födda -- det säger själva myten -- de hava
åldrats, och de äro döda. Den store Pan är död, Apollon är död, de
väsen, som våra fäder dyrkade, äro döda. Häpna ej, Krysanteus, över
mina ord! De innehålla intet hädiskt. Dessa väsen, goda och
dyrkansvärda, som uppfyllde världen med skönhet och glädje, som
älskade de dygdige, värnade samhällena och straffade brottslingar,
voro dödliga som människan, deras skyddsling, och odödliga som
hon. O, låg jag ej redan som yngling framför min Apollons bild och
skådade hela timmar i hans anlete, hänförd av hans lugna,
övermänskliga skönhet! Och likväl strömmade mina tårar, ty ju längre
jag betraktade honom, dess mer smältande genomskimrades hans skönhet
av ett vemod, olympiskt och övermänskligt som hon, och jag undrade, om
konstnärn medvetet hade inlagt detta drag i sitt verk, eller om det
nödvändigt, utan konstnärens uppsåt, åtföljer den högsta, i former
framställbara skönhet.
Jag vet nu det dragets betydelse: det var medvetandet av
dödligheten. De olympiske voro ett släkte högre än vårt: våra fäder
kallade dem gudar, I filosofer kallen dem med ett riktigare namn
makter eller demoner. Som människans första uppfostran styrdes av dem,
så var deras egen uppfostran och fortsatta uppgift att ordna vårt
släkte i samhällen, lära dem det rätta och väcka dem för det sköna.
Från denna verksamhet äro de bortkallade; de finnas ej mer för oss, ty
de hava återvänt i det sköte, som födde dem: i mångfaldens enhet,
alltets källa, det varandes medelpunkt: den ende, sanne Guden.
Bannlyst vare den tanke, att de gudar, i vilkas knän våra fromma fäder
nedlade sina böner, som de åkallade i sin bedrövelse och lovsjöngo i
sin lycka, voro tomma foster av deras föreställningar! Men att de voro
dödliga, därom fanns redan i den grå forntiden en aning, varåt
Hesiodos gav sinnlig form i denna utsaga av en najad:
Så talade Apollonprästen, medan lampans sken flämtade på hans
vissnade ansikte. Hans gäst hade lyssnat med uppmärksamhet, men ville
nu ej med någon framställd anmärkning mot hans åsikt förlänga
samtalet, kanske fördenskull att natten redan var långt framskriden
och den gamle tarvade vila.
[1] Berättelsen återfinnes hos Plutarkos.
[2] Tacitus.
[3] Plutarkos.
Krysanteus.
Läsaren torde från första kapitlet av denna berättelse påminna sig
en man, som en vacker morgonstund gick över torget i Aten, medan
handelsvimlet där var som livligast, och som då av olika personer
utpekades som den rike Krysanteus, filosofen Krysanteus, Krysanteus
ärkehedningen. Det är samme man, som läsaren nu ser uppträda i Delfi,
störande den siste Apollonprästens ensamhet. De tre ovannämnda
tilläggen till hans namn voro alla berättigade, icke minst det sista.
Att Krysanteus var den rikaste mannen i Aten betydde vid denna tid
icke så mycket; mer betydde det, att om han utbytt detta Aten mot det
yppiga Babel vid Tibern eller dess ungdomslysande medtävlarinna vid
Bosporen och där utvecklat ett levnadssätt, överensstämmande med hans
tillgångar och tidens skick, skulle han i slösande yppighet svårligen
kunnat fördunklas av andra än kejsarens gunstlingar och de kristna
biskoparne, ty vi tala ej om hovet själv och dess kolossala prakt, som
naturligtvis stod över jämförelse med vad en enskild man i den vägen
kunde åstadkomma. Men Krysanteus var alldeles otillgänglig för en
äregirighet av sådant slag. Han förblev i sitt Aten, och grunden
härför låg icke i Cesars stolthet att hellre vilja vara den förste i
en by än den andre i Rom. I själva Aten överglänste honom mången i
prakt och vällevnad.
Men vartill använde då Krysanteus sin rikedom, då man i hans hus
såg ingenting av den asiatiska lyx, varmed den tidens förmögne omgåvo
sig? Varje atenare kunde besvara denna fråga. De visste, att hans
skarpsinne hade utletat tusen andra sätt att förstöra penningar. Hans
slöseri var av alldeles eget slag. Landet kring Aten hade fordom varit
ryktbart för sina olivplanteringar. Attikas bergsluttningar voro då
klädda med skogar av detta härliga och nyttiga träd, helgat, som man
vet, åt Pallas Atena. På Krysanteus' tid voro dessa skogar i det
närmaste försvunna, och Attika hade förlorat den förnämsta av sina
inkomstkällor. Krysanteus ville komma henne att flöda med ny ymnighet,
och han kämpade, utan att tröttna, en jättekamp mot natur, människor
och tidsförhållanden för att återskänka de nakna bergen deras prydnad
och deras eländiga bebyggare välmåga. Striden hade nu fortgått i tjugu
år och Krysanteus ännu icke slappats, uppmuntrad, i stället för
nedslagen, av den jämförelsevis obetydliga framgången av sina
ansträngningar. Lantegendomarne omkring Aten hade under stadens
självständiga och lysande tid varit mycket dyra; nu lågo de till stor
del öde. Krysanteus köpte sådana ödeliggande fält, insatte sina
frigivna slavar till förpaktare och hade den glädjen att se skördar
vaja, där förr knappt fanns fårbete. Men denna glädje var i det
närmaste hans enda jordränta, ty prokonsuln Annæus Domitius kände
visserligen å ena sidan den sanningen, att »där ingenting är att taga,
där har kejsaren förlorat sin rätt», men drog å andra sidan härav den
följdriktiga slutsats, att där någonting är att taga, där har kejsaren
icke förlorat sin rätt. Den praktiska tillämpning han gav häråt var
lika följdriktig som slutsatsen själv och ledde i en cirkel tillbaka
till premissen: den förstnämnda sanningen. Endast den personliga
avgiften -- »nässkatten» -- steg under kejsar Konstantius' tid till 26
guldstycken. Vad skulle då Krysanteus göra? Han fann sig i sin lott
och tröstade sig med, att den magra, stenbundna nejden kring Aten ännu
bar skördar, medan i det härliga Kampanien 400,000 tunnland -- en
åttondedel av landskapet! -- lågo öde till följd av de kejserliga
ämbetsmännens utpressningar. Men Krysanteus' slöseri hade icke
inskränkt sig till olivplanteringen och jordbruket. Varhelst han på
torg och gator fann en atenare, som skylde sitt fullblod under en
trasig mantel, anhöll han denne dagdrivare med frågan: vad nyttigt kan
du göra? Nu fanns i Aten en hel mängd trashankar, vilkas ädla stolthet
sårades av denna fråga, fast hon var given i vänligaste avsikt, och
när de på långt håll sågo Krysanteus, smögo de, hellre än att möta
honom, in i en portik, en samtalssal, en barberarstuga; men många voro
även de, vilka ett uppriktigt svar på hans fråga hade skänkt välstånd.
Krysanteus gav inga allmosor, utan åt ålderstigna och orkeslösa --
kristianerna tadlade den rike mannen för denna hjärtlöshet -- men han
ägde en beundransvärd förmåga att upptäcka, vartill människor dugde,
och använda dem på deras rätta plats. Kanske var det ena dagen en
avkomling av Kleon, som Krysanteus satte i stånd att driva ett
garveri; kanske andra dagen en ättling av Hyperbolos, som fick låna
penningar att inrätta en lampfabrik. Nog av att yrken, för vilka det
forna Aten var frejdat, ånyo uppblomstrade: stadsdelen Skambonide
genljöd ånyo av städens klang i vapen- och metallverkstäder, i
Kolyttos tillverkades åter kläden och tyger, i Piræus byggdes åter
skepp. Sedan Krysanteus givit första stöten, fortfor rörelsen av sig
själv och tillväxte utan hans åtgöranden. De summor, han nedlagt på
näringsflitens uppmuntran, strömmade tillbaka i kassakistan i hans
aula. Om framgången således överskylde hans slöseri i denna riktning,
så framstod det dess naknare i andra. Krysanteus hade en lång tid den
vurmen att vilja se de sköna konsterna återlivade i deras egen
födelsestad. Fidias och Parrhasios hade genom sina skapelser
förvandlat konstnärn i folkets ögon från en vanlig hantverkare till en
det skönas präst, ingiven av Apollon, helig som sådan. Men Hellas'
konst hade gått under med sista skenet av Hellas' frihet. De som nu
förde mejseln eller penseln betraktades, i trots av sina egna anspråk,
för vad de verkligen voro: hantverkare -- stenhuggare och
färgstrykare. Felet låg hos dem själva, som gjorde konsten föraktad,
och hos tiden, som lät förleda sig att förakta konsten och hennes
utövare. En yngling av ädel börd kunde icke längre taga penseln eller
mejseln i hand, om än den räcktes honom av själva Pallas Atena.
Hedningarne förgudade sina gamla konstnärer och missaktade sina unga:
kristianerna hatade både de gamla och de unga. Under sådana
förhållanden var den uppgift, Krysanteus här ville lösa, en mycket
svår. Också misslyckades försöket alldeles, såvida man nämligen
antager, att målet icke var att förstöra penningar, utan att upphjälpa
konsten. De målningar, Krysanteus köpt av unga konstnärer och
frikostigt gäldat, prydde nu väggarna hos hans förpaktare; de
bildstoder, vilka samma vurm förmått honom tillägna sig, voro
allesammans förda till hans lanthus och uppställda i en lund, där
deras behag doldes av cypressers skugga och vaktades av taggiga
rosenbuskar. Tyvärr hava vi ännu icke slutat förteckningen på den
atenske arkontens penningödande dårskaper. Vi nödgas tillägga, att han
älskade litteraturen. Själv ägde han en bokfabrik, som översvämmade
världen med skrifter, icke blott av de gamla klassiska författarne,
utan även av åtskilliga nya, sådana som Hierokles, Porfyrios och
Jamblikos. Han hade icke länge sedan i sin egenskap av bokhandlare
lidit en ansenlig förlust genom kejsar Konstantius' påbud, att alla
skrifter av Porfyrios skulle brännas. Porfyrios hade nämligen skrivit
emot kristendomen -- Hierokles och Jamblikos likaledes. Spridningen av
sådana böcker var ensam tillräcklig grund för det namn av ärkehedning,
som Atens kristianer givit Krysanteus, men varav han icke fann sig det
ringaste sårad. Frände med hans kärlek till litteraturen var den för
teatern. Han hade i sin ungdom offrat summor, som vi blygas omtala,
blott för att låta atenarne än en gång skåda ett sorgespel av
Sofokles, uppfört med samma glans som fordom. Han själv hade avlönat
skådespelarne och uppsatt de lysande dekorationerna, han själv inövat
körerna, till vilka Aten på hans uppmaning lämnat sin förnämsta
ungdom. Också belönade honom staden med en lagerkrans och en bildstod.
Men den senare var som konstverk ovärdig en plats vid sidan av de
forntida koragernas, och lagerkransen -- förtjänte han verkligen så
stora offer? Vi lämna denna fråga därhän och fortsätta med oblidkelig
stränghet vår förteckning över arkontens svagheter. Hans kärlek för
teatern höll sig icke strängt inom sorgespelets gränser: den lade
stundom bort koturnen och strövade in på komediens område. Krysanteus
hade funnit en ung komediförfattare, den ende talangfulle konstnär i
hela Aten. Krysanteus uppmuntrade honom och satte honom i stånd att
uppföra sina komedier. De vunno åskådare i tusental. I början voro de
harmlösa eller gjorde på sin höjd maskerade, tokroliga utfall mot
prokonsuln Annæus Domitius. Men författarens djärvhet växte med hans
lycka. Krysanteus var i Pergamos som gäst hos sin gamle lärare i
filosofien, Ädesios, då hans skyddsling, under stormande bifallsrop av
fem tusen atenare, lät ett lustspel gå över tiljan, vilket i grova
drag förlöjligade kejsar Konstantinus', av Konstantius fortsatta
bemödanden att lösköpa själar ur hedendomen, till ett pris av en
högtidsklädning och 20 guldmynt per stycke. Dagen efter gavs av samme
författare ett annat, som framhöll, huru de kristianska biskoparne i
stora skaror rastlöst kringflackade Europas och Asiens landsvägar,
från det ena så kallade kyrkomötet till det andra, ödeläggande
postverket, medan de reste efter den enda saliggörande tron. Petros,
biskop av Aten, skickade genast till patriarken Makedonios i
Konstantinopel underrättelse om vad som skett, utpekande filosofen
Krysanteus såsom det djärva ofogets upphovsman. Denne hade ingen aning
om hela oväsendet, förrän han återkom till Aten, och han ogillade de
båda lustspelen, så snart han lärt känna deras innehåll -- icke av
omtanke för egen säkerhet eller med hänseende till deras
anti-kristianska syftning, utan emedan det var hans natur vidrigt att
se förhållanden, som ingåvo honom smärta, handfarna med löje och
ytligt lättsinne. I hans väsen låg mycket av den romerska värdighet,
detta honestum och decorum, som ej vill sänka sig till
gycklet; men det förmäldes hos Krysanteus med helleniskt behag och
härflöt ur en enväldigt rådande känsla för det andligt sköna. Följden
av hans skyddslings, komediförfattarens, lättsinne vart kännbar för
hela romerska världen i formen av ett edikt, som stängde alla teatrar.
Krysanteus själv överraskades med ett handbrev från kejsaren, på en
gång en varning och ett nådevedermäle. Dominus Augustus nedlät sig
till att inför den atenske medborgaren rättfärdiga sitt stränga påbud
och inbjöd honom till sitt hov i Konstantinopel. »Makedonios,» skrev
kejsaren bland annat, »brinner av otålighet att se dig. Han vill
tvista med dig, såsom den ene filosofen tvistar med den andre, och
hoppas kunna omvända dig.» -- Krysanteus besvarade det kejserliga
nådebeviset i uttryck av djup, men kylig vördnad, och kom icke,
lämnande fritt att tyda uteblivandet som rädsla för Makedonios'
övertygande vältalighet.
I redogörelsen för det sätt, varpå Krysanteus använde sin rikedom,
bör icke glömmas den frikostighet, varmed han sörjde för offrens prakt
och de övriga bruk, som tillhörde den gamla folkreligionen, ej heller
den vård han ägnade skolorna och gymnastiksalarne. Det var måhända
Krysanteus' förtjänst, att ungdomen ännu icke alldeles hade övergivit
dessa senare. Hans blotta åsyn, när han genomvandrade Herodes Attikos'
yppiga termer, var en levande förebråelse till ungdomen, som här
överlämnade sig åt de varma badens slappande njutning, och mången
yngling, som rönt hans välvilja, fann det obehagligt att där
överraskas av den stränge vishetsläraren.
När vi nu till allt detta lägga hans verksamhet som en av stadens
förnämsta ämbetsmän, så måste det synas, att en man som han, försänkt
i så mångfaldiga praktiska bestyr, skulle sakna tid och sinne för
filosofiska studier och vetenskaplig verksamhet. Det finns ett slags
människor, som alltid hava ont om tid och aldrig uträtta något. Det
finns ett annat slags människor, vilkas tid är tillräcklig till allt,
utan att de någonsin brådska. Till dessa senare hörde Krysanteus. Det
måste, sedan vi nu känna hans yttre verksamhet, förundra, att
Krysanteus i grunden icke var en praktisk, utan en inåtvänd, för
betraktelser danad, ja, svärmiskt stämd ande. Han ärvde sin stora
förmögenhet som yngling, ännu sittande vid nyplatonikern Ädesios'
fötter under Akademias popplar. Med motvilja inskränkte han då sina åt
studier ägnade timmar, för att uppfylla de nya plikter han ansåg
förbundna med sin nya ställning. Men denna motvilja upphörde snart.
Han fann, att mycket gott och stort, många av hans varmaste
önskningsmål, då han redan som gosse fick ögonen öppna för och själen
uppfylld av den smärtsamma jämförelsen mellan förr och nu, kunde
förverkligas med detta guld. Hans praktiska verksamhet ingrep som en
faktor i hans andes samklang. Hon skänkte honom mången ljuv
tillfredsställelse och gav genom omväxlingen ökad spänstighet åt hans
spekulativa forskningar. Han betraktade denna yttre verksamhet i den
helgande dagern av ett prästerligt kall, med syfte att förverkliga det
sköna i människolivet, och som ett själens prövningsmedel, som, om hon
segrade i prövningen, läte henne luttrad framgå till sitt yttersta
mål: vilan i Gud. Hon bidrog även i sin mån att läka de sår, som ödet
slog hans husliga lycka, när det genom döden avhände honom en älskad
maka och genom en mystisk tilldragelse hans ende son, som vid två års
ålder försvunnit tillika med två kristianer av hans husfolk. Detta
hade skett för sexton år sedan.
Hans enda barn var nu den tjuguåriga dottern Hermione. Hon var hans
glädje och stolthet, medhjälparinnan i hans arbeten, tröstarinnan i
hans mörka ögonblick. Han hade själv med förkärlek ägnat sig åt hennes
uppfostran, och måhända var det detta, som i flickans jungfruliga själ
inlade det drag av manligt allvar, som hon ägde. En syn av lugnt,
antikt behag skulle det varit, om någon vid inträdet i arkontens aula,
i ramen av pelare, marmorbilder och blomsterfyllda vaser sett en
grupp, bildad av honom och henne: han, den tankfulle, majestätiske
mannen, lutad över flickan, med sin arm kring hennes hals, granskande
den plan, som hon med ritstiftet i handen visade honom, till någon
byggnad, någon plantering, eller lyssnande till den allegoriska
utläggning, som hon gjort av någon bland de heliga myterna. Ty hon,
som han, var svärmiskt tillgiven fädernas tro, och filosofens dotter
älskade tankelekar, som till filosofien förhöllo sig som skaldens
tolkning av en blommas natur förhåller sig till vetenskapsmannens.
Efter Ädesios, som tidigt lämnade Aten, vart Krysanteus den
»gyllene länken i platonismens kedja». Krysanteus föreläste nästan
dagligen i Akademias trädgård för ett ännu tämligen talrikt antal
lärjungar, dels atenare, dels främlingar från skilda delar av världen.
Hans filosofiska system, som avsöndrat mycket av Jamblikos' teurgiska
tillsatser, gick tillbaka till Plotinos, men anknöt till en tankeföljd
av denne en riktning på den yttre världen, som annars var främmande
för nyplatonismen och skenbart stridande mot hans ande. Krysanteus
själv tycktes erkänna denna stridighet genom ett yttrande, som han
ofta fällde : -- När jag blir sextio år gammal, vill jag draga mig
tillbaka inom mig själv och försänka mig i åskådningen av Gud.
Krysanteus' filosofiska system återfinnes ej i någon bok, ty han
utgav aldrig dess enskilda delar i skriftligt sammanhang. Men hans
lära och undervisning bar en världshistorisk frukt i en av hans
lärjungar -- Julianus.
Julianus hade under tvenne tidpunkter av sitt liv åtnjutit hans
undervisning. Den gamle filosofen Ädesios skrev en dag till
Krysanteus:
»Lämna ditt Aten och kom till mig! Intet får hindra dig att
uppfylla min bön! Jag är själv för gammal, och min jord har förlorat
sin alstringskraft, men i din vill jag nedlägga ett ädelt frö, som
skall uppspira till ett träd och överskygga jorden. Jag vart i dag
icke litet förvånad, när den unge Julianus steg över min tröskel. Du
känner huru han blivit uppfostrad av sin faders mördare. Biskopen
Eusebios av Nikomedia har velat göra honom och hans broder icke till
furstar, cesarer och hjältar, icke heller till människor, utan till
kristianska helgon. Macillums fästningsmurar, inom vilka de stackars
barnen tillbragt sitt liv, understödde hans bemödanden. Och vem anade
annat än att de lyckades? Julianus såväl som Gallus knäböjde ju för
munkar, kysste eremiters trasor och föreläste evangeliet inför den
kristianska församlingen i Nikomedias storkyrka! Nåväl, Gallus är
sådan man velat göra honom. Han är kristian -- av samma halt som
Konstantius och Konstantinus. Men då Julianus i dag inträdde under
mitt tak, omfamnade han mig med tårar i ögonen och sade, att han
längtat efter mig, ty mitt namn hade genom Macillums murar trängt till
hans öra. Han framtog bok efter bok ur mitt bibliotek och upprepade
med hänförelse deras författares namn. Jag förstod honom icke i
början. Du vet, att Eusebios understödde kejsaren, när denne utrotade
sin släkt, endast skonande dessa barn, Gallus och Julianus. Men jag
trodde, att Eusebios' brottslighet var för Julianus okänd. Så var det
icke. Det erfor jag, när Julianus fattade min hand och sade: »Jag
hatar kristianerna. Han, som undervisade mig i deras lära, ryker av
min faders blod. Jag kastar nu till dina fötter den mask, som dolt min
avsky för honom och dem alla. Han ville intvinga min själ i de
formler, som han och hans likar pånödga världen. Nu är jag fri.
Ädesios, jag känner dessa präster, som på sina kyrkomöten föreskriva
än på det ena, än på det andra sättet, vad kristianerna skola tro. Det
är en gräslig samling av blodsmän, ränksmidare, hycklare och
dumhuvuden. De sönderslita världen och varandra i tvister om ord utan
mening, men det vari de alla överensstämma är det jag mest avskyr:
alla bannlysa de förnuftets frihet, alla lära de, att härskarens makt
och folkets träldom äro av Gud. Friheten är försvunnen ur
verkligheten, men dessa människor förneka henne även i tanken.
Ädesios, nu är jag herre över min tid. Jag älskar mina fäders tro och
republikens ärofulla minnen. Vill du undervisa mig i Platons vishet
och i myternas mening? Vill du vara mig en fader, eftersom jag är
fader- och moderlös?» -- Så talade Julianus. Han stannade intill
aftonen i mitt hus. Han är en eldsjäl, men hans eld brinner med jämn
låga, som lovar varaktighet. Han är en yngling, uppfylld av stora
krafter. Hans natur är mild, älskvärd och glad, men av hans öde
blandad med främmande beståndsdelar. Kom till honom, Krysanteus, och
rena hans själ från hat och bitterhet! Lär honom glömma vad han lidit,
men älska med förstånd och hjärta, vad han nu endast älskar med
hjärtat! Jag passar icke för honom. Jag kunde fördärva ett så härligt
verk, om jag fattade det med mina darrande händer. Min tunga är kylig
och vanmäktig av ålder. Men till honom måste man tala med en eldtunga.
Bör icke han, som älskar sanningen, höra henne i hennes segerkraft?
Böra icke dessa minnen, som han älskar, upplivas för honom i deras
härlighet? Ve, om min ålders köld skulle dämpa hans låga! Nej, jag
passar ej mer för honom. Du skall komma, min Krysanteus, och i
Julianus skapa en framtid. Jag har sagt Julianus, att jag överlämnar
honom åt dig, och vi vänta båda, att du skall komma.»
Krysanteus hörsammade kallelsen. Han infann sig i Efesos, där
Julianus nu på kejsarens befallning vistades. Den unge furstens steg
bevakades av spejare. Kejsaren höll kunskapare i hans omgivning, och
Eusebios var mån, att hans lärjunge icke skulle råka i umgänge med
nyplatonska filosofer. Två sådana -- de mest fruktade för sin
vältalighet och glansen av sin rena vandel -- Maximos och Libanios,
voro förvisade från Efesos. Endast lönligen och nattetid kunde
fördenskull Julianus och Krysanteus hålla sina möten. Men dess
oemotståndligare lockade de ynglingen. Han jämförde Eusebios,
Konstantius' onde ande, själen i hovkabalerna och kyrkotvisterna, vars
hand dröp av blod och vars tunga av hyckleriets salvelse, han jämförde
denne sin lärare i kristna religionen med den hedniske filosofen, vars
väsen bar den klara prägeln av en ande, som i forskning och levnad
harmoniskt strävade till skönhetens och sanningens urkälla. Den luft,
han andades i Krysanteus' närhet, var en rusande: det var de höga
minnenas, skaldekonstens, filosofiens och mystikens. Sina egna tankar
återfann han här, men icke som enstaka tankar, utan nödvändiga lemmar
i en förnuftets tempelbyggnad: han kunde se fotstället, varpå de
vilade, arkitraven, som de buro. Krysanteus lärde ynglingen förakta
vällusten och glädjas över sin dödlighet som villkoret för en högre
tillvaro. Julianus var på en gång skarpsinnig och svärmisk. Båda dessa
riktningar voro även nyplatonska filosofiens -- den antika
forskningens sista titaniska ansträngning att storma himmelen. Allt
förenade sig att öka Julianus' hänförelse: lärarens personlighet,
lärans skaplynne, som ur dialektikens klarhet förde genom mystikens
hänförande halvdager in i teurgiens aningsfulla mörker, ja även det
sätt, varpå hon framställdes, då hon endast med sin kraft ville
övertyga. Deras hemliga sammankomster fortgingo flitigt i tre månader.
Därefter återvände Krysanteus till Aten, kvarlämnande hos sin lärjunge
outplånliga känslor av vördnad och kärlek.
Två år därefter timade, att Gallus, som av Konstantius fått
värdigheten av Cesar, föll offer för sin gynnares vilda
misstänksamhet, ökande hekatomben av fränder, som denne slaktat.
Gallus hade ockrat med sin korta styrelsetid för att hinna förvärva
ett rykte värdigt Kaligulas och Neros. Hans bror, den för statssaker
alldeles främmande Julianus, vart endast på Konstantius' gemåls förbön
räddad och skickad från hovet till Aten. Han hörde sin förvisningsdom
med hemlig glädje. Under sin vistelse i Aten var han Krysanteus' gäst
och för andra gången hans lärjunge. Sex månader, de lyckligaste i
Julianus' liv, hade han tillbragt i vishetsgudinnans stad och
Akademias lund, då en kejserlig befallning nödgade honom återvända
till hovet, som då vistades i Milano. Från den tiden hade Krysanteus
icke återsett sin älskade lärjunge, men världen uppfylldes snart med
dånet av hans bragder. Julianus i spetsen för Galliens legioner hade
slagit de allemanniska barbarerna i flera blodiga drabbningar. Hans
ära hade väckt Konstantius' avund. Hovet gycklade förgäves över »den
skäggiga apan, som lärt krigskonsten av Krysanteus i Atens
trädgårdar». Hånet förstummades av nya stordåd. På slagfältet vid
Strassburg knäböjde sju germaniska konungar och tio furstar för sin
besegrare, den skäggige filosofen. Några dagar därefter slog samme
filosof frankernas konungar och räddade Gallien för denna gång från
översvämningen av deras vilda skaror. Under de två följande åren
förtalde ryktet tid efter annan om nya segrar, som Julianus tillkämpat
sig i hjärtat av barbarernas eget land. Nu var måttet av Konstantius'
avund och farhågor rågat. Han beslöt att avhända den unge hjälten hans
här och Gallien dess försvarare. Julianus' legioner fingo
uppbrottsorder till -- Persien! Hela Gallien genljöd av ett samfällt
ångestrop, ty barbarerna stormade åter mot dess gränser, och kejsarens
befallning bortryckte dess hägn och värn. Legionerna gjorde uppror och
utropade sin älskade fältherre till kejsare. Historien, då hon
förtäljer dessa dagars tilldragelser, lämnar Julianus fri från varje
fläck. Konstantius tillbakavisade varje bön om försoning. Då vår
berättelse börjar, är Julianus i spetsen för sina fåtaliga, men
segervana trupper på tåg emot Konstantinopel. Konstantius samlar
österlandets alla stridskrafter kring sin hotade tron. Kriget, som
förestår, är ej endast ett krig mellan Julianus och Konstantius. Det
innebär långt mer. Världen skälver av hopp och fruktan. Julianus har
överlämnat sig »i de odödliga gudarnes hägn». Han har offentligt
avsagt sig kristendomen. Den säd, Krysanteus sådde, har skjutit upp i
dagen. Kriget står mellan den antika bildningen och kristendomen. Två
tidsåldrar skola sammanstöta med vapen i hand.
Och frågan, som Krysanteus vill förelägga oraklet, är denna:
Skall Julianus eller Konstantius segra?
Hermiones natt i templet.
En kulen dag följde på den, som sett atenaren och hans dotter
anlända till Delfi. Himmelen var tung av moln. Mot kvällen föll regn i
strida skurar, och från Korintiska viken blåste en häftig sunnan in i
dalen, som öppen mot söder fångade och i allt smalare svängrum mellan
sina väggar inpressade vindstötarne, tills ett lodrätt fjäll stängde
deras väg och tvang dem till kamp mot sina påträngande efterföljare.
Sålunda danad till tummelplats för vindarne, är den delfiska nejden
ryktbar för de stormar, som icke sällan under höst- och vintertiden
rasa där. En sådan storm, förtälja hävderna, tillintetgjorde en gång
en svärm av galliska barbarer, som ditlockats av helgedomens
vittberyktade skatter.
Orakeltemplet vilade på en fjälltrappa, som skyddades av höga
klippor mot sunnanvinden. Utanför stridens värsta tummel hörde man där
hans vilda dån, när vindarne brottades emellan de stängande bergen och
instormade i de trånga skrevor, som öppnade dem en utflykt mellan
branterna.
Sådan var kvällen, då Hermione, efter fulländade reningsceremonier,
leddes av sin fader till Apollons tempel att där tillbringa natten.
Hon var lagerkransad och iklädd en pytisk prästinnas dräkt.
Krysanteus kände hennes hand darra i sin. Han stannade och sade: --
Låt oss återvända!
Han lyssnade till vindens toner och upprepade: -- Låt oss
återvända!
Hermione såg upp mot templets, av kvällens mörker omlägrade
kolonnad, varöver de jagande molnens jätteskuggor skymtade. Hon
tvekade. Men då Krysanteus lade sin arm kring hennes liv och gjorde en
rörelse för att vända om till Herakleons bostad, reste sig den
andaktsfulla känsla, som dagens botövningar och böner lämnat i hennes
barm, och segrade, i förening med tanken på deras ärende, över en ännu
icke fullrustad rädsla. Hon svarade:
-- Den gudamakt vi nalkas är ljusets, som älskar människorna. Och
du, min fader, vakar ju i natt, tänker på mig och kommer vid första
morgongryningen att hämta mig? Nej, må det ske vad vi beslutit! När
jag övervunnit intrycket av det ovanliga, är jag lugn.
De fortsatte sin väg. Vinden lekte med Hermiones lockar, medan hon
vid sin faders hand steg upp för tempeltrappan och genomskred den med
doriska pelarrader smyckade försalen. Här skimrade dem till mötes ett
svagt ljus genom den halvöppna dörren, som förde till helgedomens
inre.
Ett helleniskt tempels naos -- det inom försalen belägna
rummet, byggnadens medelpunkt, vari gudabilden stod -- var alltid
omgivet av murar utan fönster, och i de flesta fall övertäckt, i
synnerhet där de religiösa bruken såsom här buro en hemlighetsfull
prägel. Rummets enda öppning var således dörren, som alltid vette mot
öster, för att mellan försalens pelare insläppa den uppgående solens
strålar. Där man ej föredrog den mystiska skymning, som måste råda på
ett sådant ställe, brunno kandelabrar dag och natt på gudens eller
gudinnans altar.
Det delfiska orakeltemplets naos var ursprungligen delat i två
delar med ett gyllene galler, framför vilket de frågande, när de,
kransade, under trumpeters klang inträdde i helgedomen, skulle avvakta
pytians svar. Bakom gallret var det allra heligaste: den profetiska
hålan med den över henne ställda trefoten, samt Apollons bild omgiven
av lagrar. Nu var gallret längesedan borttaget av roylystna händer.
När Hermione uppslog sin blick, såg hon, i det matta skenet från en
enda taklampa, en pelarsal, vars bakgrund förlorade sig i mörkret.
Skymningen ökades av välluktande dimmor, som uppstego ur rökelsekar
mot pelarnes kapitäler och svävade som ljusblå skyar under taket.
Lampans sken samlade sig på Apollons drag och visade dem i en mild,
förklarad skönhet.
Krysanteus förde Hermione till trefoten. Hålan täcktes av en
marmorhäll, i vars mitt var en öppning. Flickan ryste, ty hon nalkades
verkstaden för en demonisk makt. I hennes fantasi uppstod pytians
bild, profetiskt rasande, med skälvande lemmar, rullande ögon,
skummande läppar. I detta ögonblick tröstade det Hermione, att de
profetiska ångornas källa var försinad. Hon satte sig på trefoten.
Hennes anlete var blekt som marmorbilden, mot vars fotställ hennes
huvud dignade tillbaka. Krysanteus räckte henne skålen, som Herakleon
fyllt med Kastalias vatten och ställt på altaret. Hon drack den
kyliga, ingivelsebringande drycken. När Krysanteus emottog skålen,
möttes deras blickar. Hermiones var matt och glanslös. Fadern
upprepade: Låt oss återvända! Men flickans läppar krusades av ett
ansträngt småleende. Hon vinkade med handen till tecken av sin
beslutsamhet. Därefter lade hon armarne korsvis i sitt sköte och slöt
sina ögon.
Hon hörde faderns steg, då han avlägsnade sig över marmorgolvet.
Hon hörde dörren stängas och nyckeln omvridas i låset. Hon var ensam.
Då Idéen, en himmelsk uppenbarelse, nedsteg i Platons själ, lades
grunden till en mäktig och genomgripande omvälvning i den mänskliga
tankevärlden. Människan upphörde att vara stoft och världen blott en
byggnad av atomer. Materien förvisades ur verkligheten till
möjlighetens skuggrike. Allt förandligades: naturen, människan,
gudarne. Allt dallrade som etervågor kring den för medvetandet
uppgångna ursolen. Men enheten, som vunnits mellan det sanna varat och
sinnevärlden, var snarare en siaretanke än frukten av den stränga
forskningen. Idéernas värld, den sanna, fastän funnen, låg i ett
oupphinneligt fjärran -- och tvivlet, forskningens negativa element,
helt nära. Huru varda förvissade om vår kunskaps sanning? Äro
våra satser sanna, så var finnes prövostenen, varmed det kan
ådagaläggas? Tvivlet födde oro, oron en längtan att frigöra sig
därifrån. Man ville en sanning, oåtkomlig för tvivlets inkast. Men
denna sanning visar sig oupphinnelig för den blotta
förståndskunskapens slutledningar. Hon finnes endast, sade Greklands
sista filosofer, ovan sinnevärldens förvirrande sken, ovan
förståndskunskapen, ovan förnuftet och alla begreppsbestämningar, i
det begrepps- och formlösa, där världsanden inströmmar i den enskilde
människoanden. Vill du tillägna dig det gudomliga, vill du skåda
sanningen anlete mot anlete, så undertryck allt vad som är sinnligt,
allt vad som är ditt egna och för dig egendomliga, allt vad som gör
dig till ett enskilt väsen, skilt från det ena och allmänna, utplåna
ur din själ varje tanke, varje känsla, varje bild, varje viljeyttring!
Då, endast då kommer du till åskådningen av det ena, översinnliga,
obegripliga. Intet står då emellan den skådande själen och det skådade
gudomliga. Den skådande och det skådade äro ett. Sanningsletaren är
vorden ett med sanningen. Detta tillstånd, vari själen icke längre
lever sitt eget liv, utan världsandens, världsförnuftets, och i sig
upptager dess vishet, dess förutseende, dess obundenhet av tid och
rum, på samma sätt som magneten genomströmmas icke av egen, utan en
allmän kosmisk kraft -- detta tillstånd är ett av högsta hänförelse:
extasens. Extasen, sade nyplatonikerna, är formen för det högsta
vetandet: den omedelbara åskådningen. Musiken, bönen och kärleken äro
krafter, som förhjälpa den sannings- och renhetsälskande själen till
grannskapet av det himmelska; det övriga måste hon själv göra genom
att försänka sig i fullkomlig overksamhet, genom att bilda sig till
ett tomrum,vari det gudomliga rent och omängt av mänsklig sinnlighet
inströmmar.
Grekiska filosofien, man finner det av denna antydning, led genom
nyplatonikerna samma omdaning, som den antika byggnadskonstens minnen
genom medeltidens byggmästare. Platons tanketempel med dess ljusa
pelargångar vart genom en kedja av förvandlingar till en byggnad med
genombrutna fönster, målade av mystiken, och spetsbågar, spända av
himmelsk längtan.
Då under den stormiga natten Krysanteus' dotter, ensam i det
hemlighetsfulla templet, nedsjunken på pytians trefot, slöt sina ögon,
vilande armarne i sitt sköte och huvudet mot siaregudens fotställ,
avvaktade hon det profetiska måttet av extasen, det lägre, för vanliga
människor upphinneliga hänförelsens tillstånd, i vilket själen,
svävande över det medvetslösas hav, men ännu ej försänkt i dess djup,
skådar med världsharmoniens förutseende öga det hon vill röna.
Man skall en gång kunna redogöra för de lekamliga företeelser, som
ledsaga det extatiska tillståndet: för vissa nervflätors överretning,
andras förslappning. Men extasen själv -- vem förklarar honom och hans
häpnadsväckande andliga fenomener? Huru märkvärdigt! Femton
århundraden hava vandrat över den siste helleniske filosofens grav och
släktets forskande ande har härunder kämpat mången väldig strid, men
den dag, som i dag är, står tänkaren åter framför samma företeelse,
och nittonde århundradets teistiske filosof, mannen på höjden av sitt
tidevarvs vetande, nödgas i extasens väsen se nästan detsamma, som de
gamla hedningarne Plotinos, Jamblikos och Krysanteus före honom!
Skall Julianus eller Konstantius segra? Var är Filippos, min
försvunne broder? Inom dessa frågor -- den senare av flickans
hjärta, utan föregången överläggning, sällad till den förra -- sökte
Hermione samla sitt medvetande. Om någon i denna stund inträtt i
orakeltemplet, skulle han vid foten av Apollons bild skådat en annan,
blek, orörlig och skön som han. Vinden suckade mellan försalens
pelare. Stormens brus förnams som en dämpad klagan genom de tjocka
murarne. Hermione ville icke höra det. Hon bjöd sitt öras nerver dö.
Hon såg i tanken ännu den skumma tempelsalen, de skymtande pelarne,
den virvlande rökelsen, och lampskenet smög som ett matt, mörkrött
skimmer genom hennes ögonlock. Hermione ville icke se det. Hon bjöd
synens känseltrådar och den härmande inbillningen domna.
Så under viljans kamp med sinnena samlade sig oräknad minut till
minut. Då genomflög henne brådsnabb en tanke på ansiktet, som skådade
över hennes, Apollons ansikte, detta oföränderliga, som i århundraden
stirrat såsom nu. I denna tanke kom något rysligt, förenad som han var
med minnet av ställets demoniska natur och ensamhetens känsla. I och
för sig kan ensamheten, djupt och plötsligt känd, verka överväldigande
på människan. Hermione flög upp från pytians trefot. Hon darrade och
gömde ögonen i sina händer. Fantasien föregycklade henne, att
marmorbilden lämnat sitt fotställ och stod med de orörliga ögonen
riktade mot hennes. Hon vågade ej se. Tystnaden skrämde henne, men
varje avbrott i tystnaden skulle isat hennes blod. Så stod hon,
väntande på styrka att kämpa mot sin rädsla. Och denna styrka vann hon
i tanken på sin far. Hon öppnade ögonen. Allt var ju som förr: gudens
bild hade ej lämnat sin plats, lampan tycktes sprida ett klarare sken,
rökelsekaren en mildare doft. Krysanteus' dotter förebrådde sig sin
kvinnliga räddhåga. För att härda sig mot dess återkomst betraktade
hon länge Apollons drag och vandrade därefter med fasta steg igenom
tempelsalen. Hon besåg de votivtavlor och troféer, som ännu smyckade
väggarna, de altaren och trefötter, som ännu stodo mellan pelarne.
(Konstantius' och hans gunstlingars nit hade nämligen hittills skonat
sådana templets tillhörigheter, som ej voro av guld eller silver.) Hon
trevade på dörrarna, som hon fann i bakgrunden, ledande till
opistodomen och de små sanktuarierna på var sin sida om denna.
Därefter återvände hon lugnad, satte sig på trefoten och slöt ånyo
ögonen.
Timmar förflöto, medan Hermiones vilja kämpade en ny, äntligen
segerrik strid med sinnena. Stormen ven som förut kring den gamla
byggnaden, men hon hörde det icke mer. Ögonlocken med sina mörka
fransar lågo stelnade, blåvita och ogenomskinliga över sina ljus.
Lemmarne voro styvnade som ett liks, hela organismen död för den yttre
världen. Men inom det förstenade skalet levde ett medvetande, som
troget och eftertänksamt följde skiftena inom sig själv. Detta är eget
för det tillstånd, som föregår extasen, såsom Jamblikos[*] skildrar det och sådant det uppenbarar sig i den
närskylda magnetiska sömnen, likasom någon gång i skendöden.
Den första känsla, som efter viljans slutliga seger inställde sig,
var en smärtsam. Hermione kände sitt huvud sammantryckt som med ett
järnband. Men smärtan upphörde ögonblickligt och efterträddes av ett
underbart färgspel. Hjärnan var förvandlad till en eldfontän, som
kastade stjärnkaskader av bländande prakt, i vilka alla färger
sammanflödade eller blixtsnabbt avlöste varandra. Småningom bleknade
färgspelet och efterlämnade ängslande mörker. Detta varade länge, men
genomskimrades slutligen av ett milt sken från trakten under hjärtat.
Tankar och känslor strömmade ur den förmörkade, dovt arbetande hjärnan
ned till denna punkt, och sedan medvetandet där samlat sig, utvidgades
dess gränser över en värld.
Hermione tyckte sig sväva på en dimma genom oändliga rymder.
Himmelen välvde blå och ren omkring henne, luften, som hon andades,
var rusande. Dimman sänkte sig och lämnade Hermione på smaragdgröna
ängar. Klippor, på vilka ljusa skyar vilade, reste sig i bakgrunden.
Mellan dem brusade ett vattenfall ned emot en flod, som bred och
majestätisk genomflöt dalen. Alla föremål, även de mest avlägsna,
begränsades av klara linjer. På floden svävade en båt, som hastigt
nalkades. En yngling satt lutad över relingen och blickade ned i
vattnet. Hermione såg hans anletsdrag, och hennes hjärta igenkände den
älskade brodern.
Hon ville ropa honom, men rösten bortdog klanglös, som om luften
här varit för eterisk att bära tyngden av ett mänskligt ord. Hon ville
sträcka armarne efter honom, men kunde det icke. Det var, som om denna
fruktlösa ansträngning inverkat på tavlan omkring henne.
Färgerna bleknade, föremålen upplöstes i dirnmor.
-- Filippos, var är du? O, kom, kom till din fader och syster!
Var det denna bön som omskiftade tavlan till vad hon vart? Ur
dimmorna framstod Tripodgatan i Aten. Hermione var förflyttad utanför
sin faders hus. Gatan vimlade av människor. Hermione spanade i
folkmängden efter sin broder. En aning sade, att han skulle komma. Då
såg hon nalkas ett tåg av kristianska präster. I spetsen på en mula
red biskopen av Aten. Denne man gjorde i drömmens som i verklighetens
värld ett obehagligt intryck på Krysanteus' dotter, och hellre än att
förlänga det, vände hon sig om och gick in. Men då hon genomskridit
vestibulen, stod hon icke i den välbekanta aulan -- hon såg ett gult
sandfält, som utsträckte sig till synranden. Solen glödde däröver med
odräglig hetta. Helt nära flickan låg en purpurmantel, vars veck
förrådde en under honom dold kropp, och bredvid manteln en spira,
halvt jordad i sanden. På avstånd sprängde en skara ryttare bort på
snabba hästar. De buro höga mössor och ringbrynjor, och bågen hang
över deras axlar.
Även denna tavla upplöstes i dimmor. Hermione förnam genom dem ett
buller och sorl av röster, som förskräckte henne och återkallade henne
närmare verkligheten. Hon såg sig åter på pytians trefot. Apollons
bild lutade sig ned och omslöt henne med sina kalla armar. Men bildens
anletsdrag voro icke mer desamma: de voro en ynglings, som Hermione
länge velat glömma.
-- Karmides! ropade hon och flög upp från stolen. Hennes ögon
öppnades. Allt var i sitt förra skick. Men var det ett genljud från
den värld hon lämnat? -- utanför tempelporten hördes ett buller,
blandat med människoröster. Var det stormen, som brusade därutanför?
Nej, dörren skakades av tunga, avmätta slag, rösterna talade som
vinden ej kan tala. Hermione lyssnade, for med handen över sin panna,
sina lockar, sin dräkt. Hon såg lagerkransen, som smyckat henne, ligga
vid sin fot. Hon övertygade sig, att hon icke drömde. Förskräckelsen
fattade beslut för henne: hon ilade till rummets bakgrund och dolde
sig bakom ett altar. Dörren öppnades, flera skepnader inträdde.
Hermione såg det och pressade händerna mot sin skälvande barm.
-- Fort, människa! In! Ha, jag tror du är mörkrädd, hördes en röst
bakom den förste, som tveksamt inträdde med en lykta i handen.
-- Här brinner en lampa, här brinner rökelse, fortfor samma röst,
vars ägare vid sidan av en bland följeslagarne tog några steg framåt i
salen, medan flera andra skockade sig vid dörren.
-- Tillåt mig upplysa, svarade denne, att här ännu lär finnas en
gammal präst. Det är förmodligen han, som med iakttagande av gamla
vanor ...
-- Nåväl. Tänd en fackla! Det är skumt i djävlanästet. Mer ljus!
Kort efter att denna befallning var given, ökades belysningen med
det röda, rökiga och flämtande skenet från en hartsfackla.
Altaret, bakom vilket Hermione flytt, stod i skuggan av en pelare.
Flickans blick var med obeskrivlig ångest fastnaglad vid uppträdet
framför henne. De främmande männen voro alla höljda i kapuschonger och
väpnade. När en mantel föll tillbaka, bröts fackelskenet mot ett
svärdfäste. Han, som nyss talat, var synbarligen den förnämste. Han
var av medelmåttig höjd, hans rörelser häftiga och befallande. Hans
ansikte och vapenskrud doldes av kappan.
-- Ha, ha! skrattade han, och hans röst ljöd ihålig och ohygglig,
vi vilja se, hur det förhåller sig. Apodemius och Eusebius, I han på
skändligt sätt plundrat Apollon. Rubb och stubb! Bilden, bilden menar
jag. Han själv! Vi skola se, om han finnes.
-- Rask gärning! fortfor mannen, i det han gick fram till pytians
trefot och sparkade omkull den. Hit, karlar, och lyften undan stenen!
Fort! Vi vilja se, om Apollon... Vi vilja styrka, att de äro lögner,
alla dessa sägner ... Hur var det, Osius? Du sade, att en präst ännu
lever här?
-- Ja, domine, svarade den tillfrågade med en djup bugning.
-- Vi skola vid tillfälle lägga honom på sträckbänk. Här
måste ännu finnas gömda skatter. Anteckna min tanke, Eusebius,
så att vi icke glömma honom! ... Vad? Ären I förlamade eller huru?
Kunnen I ej lyfta en så usel tyngd, I slavar? Osius, du nye Goliat,
hjälp dem att öppna porten till underjorden!
Sedan mannen, som nämndes Osius, förenat sina krafter med de
andres, lyckades de skjuta åt sidan den häll, som täckte den pytiska
hålan.
-- Osius, fortfor han, som kallats dominus, du är en Stentor och
din röst en rycktråd genom tio tusen palatiner, uppställda i
slagordning. Nåväl, väck nu Apollon! Ropa, ryt, ty kanske sover han
eller är han död!
-- Herre, vad är din vilja?
-- Dumhuvud! Galning! Begriper du ej, att det är ett infall? Ett
härligt infall, vid alla änglar! Så, bort till hålan, lägg dig vid
randen och ropa ned i helvetet: Apollon!
-- Du skämtar väl icke, herre?
-- Ve dig, om jag skämtade! Skynda!
Osius nalkades åter hålan, som nu gapade med bredare svalg. De
övriga männen makade sig mot dörren, likasom rädda för vad komma
skulle. Deras herre drog kapuschongen tillbaka, kanske för att höra
bättre, och lät fackelskenet fritt falla på sitt dystra, gulbleka,
skarpt präglade ansikte.
Osius såg ned i det svarta djupet och sade snarare än ropade:
Apollon!
-- Högre! röt den gulbleke. Skurk, var är din röst?
-- Apollon!!
Ropet, som denna gång gjorde heder åt den nye Stentor, vart, vad
måhända ingen av de närvarande väntat -- besvarat. Ur jordens
innandömen uppstego ljud, dova som bullret av en avlägsen åska. Det
var som om en här av demoner, bundna i grottorna där nere, hade vaknat
till medvetande av sina kedjor och suckande undrat, vem som störde
deras vila. När det underjordiska bullret upphört, rådde djupaste
tystnad i templet. Skepnaderna stodo som förstenade. Endast Osius
visade tecken till liv, ty han ryggade tillbaka från djupet, vid vars
rand han stod.
-- Bah! utbrast slutligen den gulbleke, det var genljudet av din
röst, Osius, och ingenting annat. Man säger, att det finns milslånga
gångar och salar där nere. Den rösten siar icke. Hallå, fortfor
han och steg intill hålan, hallå, du där nere, vem än du är, vad säger
du om förrädaren Julianus? Svara!
Samma dova, underjordiska buller rullade än en gång under deras
fötter.
-- I hören! Inga fattliga ord! Endast mummel, mummel, även då det
gäller avgrundens bäste vän. Först talade han flödande hexametrar,
denne Apollon, så vordo hans verser något knaggliga, så nedlät han sig
till prosan, skaldeguden, och nu -- mummel!
-- Hur hans tunga flödar av hädelse, tänkte Osius och kanske flera
av de närvarande. Vi äro kristianer, men böra dock icke reta de
hedniska makterna.
-- Apodemius, vad synes dig om det här skämtet? frågade den
gulbleke skrattande.
-- Renaste attiska salt, o herre!
-- Förtjänar det icke fortsättas?
-- Din nåd bereder oss ett gränslöst nöje.
-- Orakelboken, var är hon?
-- Förmodligen i något av sanktuarierna.
-- Fort dit! Följen mig!
-- Vid Gud, han rörde ögonen och vinkade med handen, viskade en av
de väpnade till en annan.
-- Vem, vem?
-- Apollon ... bilden menar jag.
-- Ah! Detta ändar icke väl. Och jag ... jag såg något vitt skymta
där borta vid pelaren. Må Gud och hans änglaskaror bevara oss!
Han nickade åt den punkt, där Krysanteus' dotter, mer död än
levande, låg nedsjunken bakom det skyddande altaret.
De män, som viskande fört detta samtal, medan de följde de övrige
bort mot opistodomen, buro under sina kappor gardescenturionernas
lysande vapendräkt.
Man stod framför det ena sanktuariet. Med tillhjälp av sitt korta
romerska svärd lyckades det Osius bända upp den murkna dörren, innan
den gulbleke hunnit mer än en gång stampa i golvet av otålighet.
-- Närmare med facklan! ljöd den bjudande rösten inifrån
sanktuariet. Skatter finnas här inga. Eusebius och Apodemius, jag
säger er än en gång, I han plundrat skamlöst ...
-- Herre, här är fyndet!
-- Ha, låt se! Idel lösa blad! Och vilken massa sedan! Apollon har
hunnit hopa flera lögner än jag trodde på sitt samvete. Tag handen
full, Eusebius. Det är nog för det skämt vi vilja anställa.
Männen utträdde åter ur sanktuariet. En av dem bar i handen en
mängd blad, på vilka forntida orakelspråk, givna av den delfiske
Apollon, voro upptecknade. Man hade förvarat dem med samma omsorg som
de sibyllinska utsagorna. Men de voro icke sammanbragta i rulle- eller
kodexform. I överensstämmelse med ett uråldrigt, för heliga skrifter
gällande bruk hade man samlat dem i ett skick, som skulle påminna om
deras tillkomst och oberoende av varandra, kanske även om de mytiska
sibyllornas sed att skriva sina spådomar på löv, som de enligt
skaldernas skildring kastade i floden eller spredo för vinden.
När gruppen åter stod under lampan, vars sken var stadigare än det
flämtande blossets, avtogo på befallning två av männen de hjälmar, de
buro under kapuschongen, och framräckte dem att fyllas med de ur
sanktuariet rövade papperen.
-- Begripen I mig nu? sade den gulbleke med ett ihåligt skratt. Vi
skola fuska i kläromantien. Du, Eusebius, drager ur Marcellus' hjälm
för Julianus.
-- Anatema över hans namn! Mumlades i korus.
-- Och jag drager ur Osius' för mig själv. Apollon, varhelst du är,
i Olympen eller helvetet, så manar jag dig nu att styra våra händer
till det rätta! Har du någonsin uppenbarat, vad tiden bar i sitt
sköte, så gör det nu!
Den gulblekes ton förrådde i detta ögonblick allt annat än skämt.
Han mumlade mellan tänderna en besvärjelseformel, stack därefter
handen i Osius' hjälm och framdrog en pergamentlapp. Eusebius gjorde
detsamma ur Marcellus' och räckte det på slump fångade papperet åt sin
herre.
Den gulbleke genomögnade först det för Julianus av lottningen
bestämda orakelspråket, och dragen i hans dystra ansikte tycktes
stelna -- därefter det, som skulle gälla för honom själv. Hans
omgivning betraktade honom med yttersta oro. Det dröjde några
ögonblick, innan han öppnade sin mun och sade med matt röst:
-- Eusebius, din arm!
Eusebius skyndade att stödja den vacklande.
-- Konstantius, min herre och kejsare, utbrast han.
-- Det är ingenting. En plötslig matthet. Den häftiga ritten har
medtagit mina krafter. Vänner, låt oss gå, tillade han efter en paus.
Ingen dödlig må veta, att jag varit här! Innan jag nedlägger mitt
huvud, skall detta djävlanäste vara rivet till sina grundvalar.
Konstantius, ty det var han, romerska rikets kejsare, Konstantinus'
son, lämnade templet, stödd på sin kammarherre Eusebius' arm, omgiven
av sin svit. I Apollons lund väntade deras hästar. En halv timme
därefter hade de den delfiska dalen bakom sig. Några dagar senare
mönstrade han i Antiokia den här, med vilken han dragit från persiska
gränsen för att möta Julianus. Med undantag av hans närmaste förtrogne
visste ingen, att han under dessa dagar lämnat sitt palats.
När Krysanteus vid pass en timme efter ovan skildrade uppträde, i
den första morgongryningen, nalkades templet, fann han sin dotter
sittande på trappan till försalen, med huvudet lutat mot en pelare och
de mörka lockarne, fuktade av morgondaggen, spridda av vinden,
svallande över marmorbleka kinder.
[*] I ett verk, bevarat åt eftervärlden.
[http://runeberg.org/atenaren/02.html]
ANDRA KAPITLET.
»Kom, gudinna, nu och ur kvalens tunga
band oss lös! Fullkomna den bön, som hjärtats
ömma trånad ber dig fullkomna: -- hulda, strid vid vår sida!»[1]
[http://runeberg.org/atenaren/03.html]
TREDJE KAPITLET.
Känt av de vise är, att ur kroppens förgängliga boja
svingar sig oförgänglig den mänsklige anden, men ingens
själ i olympisk flykt sig lyft på vitare vingar.
Icke av kroppsligt ve befläckas odödlige anden:
lida är allas del, att himmelen vinna den frommes.
Stunget av mask, av sol förtorkat eller i frostnatt
gulnat eller alltren i knoppen danat till vanväxt
ser jag på världens träd vart blad; men ett är fullkomligt.
Nio släkten av kraftige män mångpratande kråkan
ser förblomma; men tre gånger fler snabbfotade hjorten.
Tre hjortåldrar är korpens liv; korpåldrarne nio
levas av Fenix, som bränd vi tio gånger få skåda,
vi, den egisskakande Zeus' skönlockiga döttrar.
[http://runeberg.org/atenaren/04.html]
FJÄRDE KAPITLET.
[http://runeberg.org/atenaren/05.html]
FEMTE KAPITLET.
[http://runeberg.org/atenaren/06.html]
Prokonsuln i förlägenhet. I biskopliga palatset.
-- Klart som dagen, eller huru, lysande och ädle herre? Har jag icke tydligt ådagalagt, att Atanasios är sofist eller snarare alldeles icke sofist, utan sämre än en sofist, ty sofisten gör dock skenbart riktiga slutledningar?
Denna fråga utgjorde en av länkarne i ett samtal eller en samtalsvis hållen föreläsning, som en vacker afton ägde rum i tepidariet till det guld- och marmorskimrande badhus, som Herodes Attikos hade skänkt atenarne. Tepidariet var en med marmorgolv, väggmålningar och kasetterat tak smyckad, dunkelt upplyst sal, i vars vällustigt varma, av vällukter mättade luft badgästerna uppehöllo sig, innan de gingo till varmvatten- eller svettbadet, och dit de sedan återvände för att undergå de mångfaldiga gnidningar, som utgjorde badets sista och högsta njutning. Personen, vars fråga vi här återgivit, stod insvept i ett lakan och demonstrerade -- än med högra pekfingret vid sin långa och tunna näsa, än ritande med samma finger dialektiska kretsar i sin vänstra hand -- framför en liten tjock figur, som avklädd vilade på en av salens med svällande kuddar försedda bronssoffor, omgiven av slavar, vilka ur flaskor av kristall och alabaster övergöto hans lemmar med oljor och parfymer samt förtrogna med frotteringens alla mysterier fullgjorde dessa med största iver och ordentlighet.
Den tillfrågade, som dvaldes i badnjutningens sjunde himmel, svarade blott med ett stånkande ljud, som uttryckte på en gång stundens vällust och hans otålighet över att störas i den fulla, odelade njutningen av sin kroppsliga tillvaro.
Mannen i badlakanet tydde det grymtande ljudet som ett bifall och fortfor:
-- Att Origenes i vissa stycken hyste kätterska meningar är icke blott min enskilda åsikt, utan kan jag i detta fall åberopa Epifanios' vittnesbörd och flera andras. Atanasios rentvår honom förgäves. En mor blir icke vit, om han också nio gånger om dagen toge kallbad, varmbad, svettbad och läte gnida sig med borste och pimsten av alla slavar i de här välsignade termerna. Moren är och förblir svart, lysande och ädle Annæus Domitius, eller hur?
Ett nytt stånkande och ett otåligt grin till svar.
-- Men för att nu återkomma till Atanasios, fortfor den teologiserande badgästen, så finns väl ingenting löjligare och tillika oblygare än hans påstående att kyrkomötet i Nicæa, bedrövligt i åminnelse, när det antog ordet homousios, överensstämde med och bekräftade de antiokeniska fädernas beslut, som förkastade just samma kätterska ord? Vad gör nu Atanasios för att reda sig ur denna klämma? Den sofisten säger, att de båda mötena menade samma sak, när det ena antog samma ord, som det andra förkastade. Nu frågar jag ...
-- Nej, nej, nej, fråga mig icke, utbrast Annæus Domitius med en förtvivlad ansträngning. Jag gillar i förväg allt vad du yttrat och ämnar yttra. Du gör mig en tjänst, om du flyttar dig något åt sidan, ty du ser, att du hindrar mina slavar deras förrättning ... Ack, vad livet är uppfyllt av besvär! ... Karmides, min ögonfägnad, var är du?
-- Här, min älsklige prokonsul! svarades från en annan av slavar omgiven soffa.
Huat hanat haut
Ista pista sista
Domiabo elamnaustra.
-- Vad säger du, min Annæus?
-- Ack, jag läser en besvärjelseformel, som min gamla amma nyttjade mot gikt och ledvrickning, men som kanske även hjälper mot närgångna pratmakare. Det tål åtminstone att försöka.
Mannen i badlakanet var synbarligen mycket stött över denna vändning i samtalet. -- Prokonsuln umgås med utsvävande hedningar, men tål ej, att hans fattiga bröder i församlingen nalkas honom på tio stegs avstånd. Han är en halv hedning ... och för övrigt alltför inskränkt för att begripa teologien, mumlade han till sig själv, i det han med högtidliga steg vandrade fram och åter i tepidariet. Han försvann därefter genom dörren till avklädningsrummet, varifrån man snart genom sorlet av röster hörde hans stämma i de spridda orden: Nicæa ... Origenes ... Atanasios ... homousion ... Antiokia ... Paulos av Samosata, o.s.v.
Att teologisera var i denna tid både mod och behov. Kyrkomötenas ordtvister skulle icke hava skakat världen så som de gjorde, om de ej funnit genljud i de oräkneliga folkmassorna. Despotismen hade kvävt allt deltagande för statssaker; den nya statsreligionen bannlyst filosofien; litteratur och konst voro döende; hågen för timligt förvärv kolnad genom de inbördes krigen och styrelsens rovlystnad. Varje kristian måste välja sin plats bland de stridande flockarne, då själve hedningen ej kunde undgå att spörja efter de orsaker, som förvandlade de stora städernas kyrkor till blodstänkta slaktarhus och förde brandfacklan till de mest avlägsna byar i Paflagonien och Afrika. Endast teologien besvarade denna fråga. Och teologien skulle nu besvara alla frågor, som den forskande anden uppställt. I segerfröjden över att äntligen hava vunnit den första grundval, som filosofien förgäves sökt i förnuftet själv, uppgingo alla strävanden i det enda att med facklan, tänd vid uppenbarelsens ljus, belysa de gudomliga och mänskliga mysterierna. Icke underligt. Tröstlösheten av den förintelse, vari filosofien upplöst den gamla folktron, hade i miljoner människosjälar varit alltför djup, för att icke detta begär skulle framträda med oerhörd styrka. Att sysselsätta sig med teologien var således ett behov för tiden, och där det icke kändes som sådant, var det en modsak. Allt var färgat av teologien: kejsarens drömmar, hovets kabaler, skolornas skrivövningar, kvinnornas glam, samtalen på torg och gator, larmet på cirkus, de enskilda tvisterna, de inbördes krigen. Kunde Annæus Domitius med sin gammalromerska trollformel bortmana figuren i badlakanet, så återstodo honom otaliga andra av samma slag, ty de vimlade som mygg, varhelst en anständig kristian kunde sätta sin fot. Och dit hörde även badhusen, ehuru många kristianer förvisade renlighetens hedniska dygd till litanian.
Sedan Annæus Domitius och Karmides genomgått badslavarnes sista handläggning och nu voro iklädda de dräkter, som deras egna i samlingssalen väntande slavar hållit redo, uppgjorde de ett gemensamt program för den nästkommande dagens nöjen och skildes åt. Karmides gick med några andra vänner till det i grannskapet av tepidariet varande biblioteket, där Olympiodoros väntade dem för att uppläsa sitt nyaste skaldestycke: en lättsinnig skildring av vardagslivet i Olympen. Annæus Domitius var nu som alltid jäktad av statssaker. Han ilade till biskopliga huset, ty Petros hade genom en diakon framburit sin önskan att samma afton få tala med prokonsuln över Akaja.
Skymningen var redan inne, då Annæus Domitius lämnade termerna. I tempelportikerna voro lamporna tända: facklor brände vid alla offentliga byggnader, kring gudarnes och heroernas stoder; gator och torg voro översållade av fotgängares lyktor. Annæus Domitius svepte sig i sin mantel. Hans panna var rynkad. Redan Karmides hade hos prokonsuln upptäckt en viss tankspriddhet, ett visst kallsinne, när de överlade om bästa sättet att döda morgondagen. Prokonsuln var i själva verket upptagen av mycket allvarsamma saker. En skara demoniska Om och Men sleto hans hjärna. Se här hans tankar:
Fördömda skrivelse! När emottog jag någonsin en sådan? Kejsarens regering ger mig rätt att taga Krysanteus' huvud, men ålägger mig det icke. Brevet skänker mig en gåva, som jag ej vill ha, och när det lägger filosofens huvud i mitt knä, höjer det svärdet över ett annat, som är mig oändligt dyrbarare, nämligen mitt eget. Vem kan veta, huru länge den närvarande styrelsen skall stå? Underrättelserna från krigsskådeplatsen äro för Julianus dels gynnsamma, dels ogynnsamma. Antag, att Julianus segrar! Hur går det mig då, om jag tagit min vän Krysanteus' huvud? Julianus är hans lärjunge, vän och beundrare. Det första huvud, den nye kejsaren låter avslå, är då mitt. Han skall utan miskund offra Senekas ättelägg åt platonikerns skugga. Hur går det mig, om jag med egen fara har skonat Krysanteus? Jag blir ett dyrbart föremål för min nye kejsares omätliga tacksamhet. Han skall linda mig i ömma omsorger. Han gör mig till prefekt i Rom, till konsul, och mitt namn går till odödligheten i evig förening med en av länkarne i tidens årskedja. Ännu om tusen år härefter måste skolgossarne inprägla i sitt minne, att den eller den märkvärdiga händelsen inträffade året Annæo Domitio et Q Q consulibus. Men, tyvärr, här möter nu ett annat antagande. Konstantius segrar! Hur artar sig då mitt öde, om jag tytt berättigandet för vad det är: en varsamt given befallning? De ännu mäktiga hedningarne skola fattas av förbittring, och kejserliga regeringen skynda att välva hela skulden på dådets verkställare. Därpå är skrivelsens bokstavslydelse just beräknad. Fördömda vare de listiga rävarne i kejsarens omgivning! Om jag däremot har låtsat missförstå befallningen, så tyder man det lindrigast som oduglighet, och utan överdriven stränghet som misstroende till kejsarens lycka, som en avsikt att rädda mig själv för den händelse, att rebellen skulle intaga tronen. O ve, vad skall jag nu göra?
Medan Annæus Domitius ömsevis svär vid helgonen och vid Olympens gudar över sin olycka, ila vi honom i förväg till det biskopliga palatset.
Utanför porten till detta står, som vanligt vid denna tid på aftonen, en hop tiggare, som vänta på allmoseutdelningen och under tiden ordna sina lumpor, så att de icke må skyla de självslagna, ohyggliga såren. Har man lyckligt funnit en väg genom denna vedervärdiga skara och genom förstugan inkommit i aulan, skönjer man i den skumma pelargången närmast vestibulen en samling människor, som vänta på audiens: dels hedningar, som vilja anmäla sitt beslut att övergå till kristna läran, dels rättsökande kristianer, som föredragit att hänskjuta sina tvister till Petros i stället för den världsliga domstolen. På den öppna gården och i pelargångarne närmast intill det i bakgrunden belägna ämbetsrummet synas, vid skenet av två facklor, grupper av präster, som avvakta sin förmans befallningar: presbyterer, diakoner, besvärjare och föreläsare, inbegripna i viskande samtal om de sista nyheterna rörande avfällingen Julianus, om ryktet att Atanasios varit sedd i nejden av Aten, och framför allt om den högst viktiga underrättelse, som just samma afton kommit biskopen tillhanda från Konstantinopel. Homousianerna därstädes ha blivit gräsligt tuktade, när de med våld velat hindra flyttningen av den helige Konstantinus' kvarlevor från det förfallna kapell, vari de vilat, till en av homoiusianerna nybyggd kyrka. En presbyter viskar till de kring honom lyssnande diakonerna, att enligt vad biskop Petros själv berättat honom, hade brunnen utanför denna kyrka blivit fylld med kättarlik, och kättarblod hade översvämmat rännstenarna i stadsdelen däromkring. Ett förebud till vad komma måste även i Aten -- så tänkte inom sig alla.
Vi inträda i ämbetsrummet, en avlång sal, i mitten upptagen av ett stort bord, vid vilket två präster, biskopens sekreterare, äro sysselsatta, den ene med skrivning, den andre med räkning av penningar. Lutad mot bordet, med blicken riktad mot bakgrunden av rummet står en yngling, knappt hunnen ur gossåren, iklädd en föreläsares prästerliga skrud. De, på vilka hans stora, feberglänsande ögon äro fästa, och vilkas samtal han uppmärksamt följer, äro två högvuxna, vördnadsbjudande män av för övrigt mycket olika utseende: den ene är Petros, biskopen av Aten, den andre Krysanteus, den hedniske filosofen.
Den nya smaken, den kristianska, har åt det biskopliga ämbetsrummet givit en prydlighet, värdig dess bestämmelse. Det upplyses av tvenne phari: skålformiga, på gjutna pelare vilande lampor, men det trånga fönstrets höjd över golvet ger det även vid lampskenet ett dystert utseende. Väggarna, målade med azurblått, äro genom meandrar och arabesker delade i fält, som innehålla vart sin kristliga symbol. Fisken, som i den fornkristna symbolikens minnesmärken sällan saknas, är målad i guld över dörrfältet.[1] I de övriga fälten ser man Lammet med korset; evangelisternas tecken: Ängeln, Lejonet, Oxen och Örnen; andens Duva, försynens Öga, vaksamhetens Tupp, fasthetens Klippa, fridens Oljeblad, segerns Palm, uppståndelsens Fenix, med flera dels egna, dels från antiken hämtade symboler. I bakgrunden hänger en målning: Kristus som Orfeus, med frygisk mössa och lyra på armen, spelande, medan lejon och tigrar vila vid hans fot och brokiga fåglar lyssna i trädet, varunder han sitter.
Under tavlan, på det med mosaik inlagda bordet, mot vilket Petros nu under samtalet med Krysanteus stöder sin knutna hand, står en i elfenben skuren bild: Kristus som ung herde i kort tunika, smekande det återfunna lammet. Tunikan är överhöljd med ädelstenar. Den unga konst, som alstrat dessa båda verk, är ännu bunden vid antika motiv; hennes hela egendomlighet ligger i teknikens råhet och grannlåtssträvandet. Orörd av en ny folkande är hon i själva verket ännu den gamla konsten, men i allra djupaste förfall.
I motsatta ändan av salen står ett gyllene kors och i grannskapet av detta en för tillfället öppen kassakista.
De båda vid arbetsbordet sittande prästerna läto icke störa sig i sina sysselsättningar. Tukten förbjöd dem att med ett ögonkast yppa sitt deltagande för samtalet, som hölls i en särdeles avmätt och kylig ton. Men deras öron voro spända, och de förlorade icke ett ord av vad de ville höra.
-- Du har några dagar varit borta från Aten, sade biskopen till Krysanteus.
-- Ja ... Och du har tillkännagivit, att du önskade ett samtal. Vad vill du mig?
-- Du återkom just i rätt tid för att få del av ett edikt, varom den förste bland stadens valda ämbetsmän är skyldig att taga kännedom.
-- Och det är du, som har att meddela mig det?
-- Ja.
-- Du måtte då göra det å prokonsulns vägnar, ty hitintills har det varit han, genom vilken kejsaren kungjort staden Aten sin vilja.
Petros besvarade icke denna anmärkning, utan vände sig till den penningräknande presbytern. -- Är räkningen slutad? frågade han.
-- Slutad, högärevördige fader, svarade denne, i det han tillsnörde pungen, i vilken han nedlagt de räknade silvermynten.
-- Klemens, min älskade son, fortfor biskopen vänd till den unge föreläsaren, tag denna summa och utdela henne till de väntande arma bröderna. Jag vet, att de helst emottaga allmosan ur dina händer. Tillsäg på samma gång de rättsökande, att de återvända i morgon vid vanlig tid, och de nådesökande, att de nu hava företräde.
Gossen i prästdräkt spratt till som ur djupa tankar, då han hörde sitt namn. Hans blick hade oavvänt varit riktad på Krysanteus' ansikte. Det var första gången han såg den atenske ärkehedningen, om vilken biskopen så ofta, än med harm, än med ömkan, talat till honom. Men bilden, som Klemens, på grund av biskopens ord, hade i fantasien målat av den bekante filosofen, överensstämde icke med verkligheten. Klemens ville tvinga sig upptäcka något hårt, övermodigt och självkärt eller demoniskt hos honom. Det var i detta arbete han nu stördes.
Då Petros vände sig bort från Krysanteus, hade denne vid ett ögonkast över salen varsnat den unge prästen. Klemens var blek och spenslig, men hans anletsdrag strålade av serafisk renhet, som trängde till den skönhetsälskande atenarens hjärta och fyllde det med deltagande. Det förekom honom som en grym lek av ödet, att en så späd och älsklig varelse redan var iklädd en dräkt, som dömde honom att avsäga sig själens självständighet och hjärtats naturligaste böjelser.
Klemens hade nyss avlägsnat sig genom dörren till aulan, när denna utifrån öppnades av väktaren för en liten hop män och kvinnor. De voro nådesökande, det vill säga hedningar, som äskade upptagas i den kristna församlingens gemenskap. Det var svårt att av deras yttre gissa, vilka bland dessa människor drivits hit av hjärtats behov och vilka av världsliga skäl. De syntes alla tillhöra den olyckligaste samhällsklassen.
Mitt i hopen visade sig en man, som bar mantel över sin tunika, en trasig mantel, men som talade om bättre dagar. Hans lätta, fria åtbörder skilde honom ytterligare från de andre, som tysta och vördnadsfulla stannade vid dörren. Denne man var siste ättlingen av en atensk släkt, som räknade sina anor från Ifikrates. Han hade i utsvävningar förstört sitt fädernearv. Han tog två steg framåt i salen och ämnade just med vanlig oblyghet omtala sitt ärende, då han hastigt varseblev Krysanteus. Denne hade han minst av alla väntat att träffa här. Mötet var honom mycket obehagligt och nära att bringa honom ur fattningen. Men han fann sig hastigt nog, kastade en blick av låtsad förvåning över salen och utbrast:
-- Vid Zeus! detta var ett löjligt misstag, en Odyssé i smått! Du måste ursäkta mig, min biskop, jag söker icke dig, utan din granne, min förträfflige vän antikvarien.
Med dessa ord svängde han om på hälen, hälsade med oförskämd förtrolighet Krysanteus och lämnade salen.
Petros vände sig nu till de nådesökande och sade med eftertryck i tonen:
-- Barn, I haven hitkommit för att räddas ur det hedniska mörkret och tillfångataga ert förnuft under Kristi lydnad?
De tillfrågade bejakade frågan med bugningar.
-- Väl, uppgiven edra namn och bostäder för denne broder presbyter. I mottagen av honom skriftliga intyg, som, uppvisade för prokonsulariske skattmästaren, förskaffa eder nya högtidsklädningar. Iklädda denna dräkt infinnen I eder nästa Guds vilodag i vår storkyrka, för att undfå handpåläggningen till nytt liv, varefter I ägen att hos nämnde skattmästare på samma intyg uppbära var och en tio guldstycken. Presbyter Gregorius, lämna dem intygen och inskärp vad jag sade dem!
Med dessa ord vände sig Petros från de nådesökande för att fortsätta samtalet med Krysanteus. Att emottaga och avfärda avfälliga hedningar var för biskoparne vid denna tid en alldaglig förrättning, som icke krävde vidare omständigheter.
-- Du ser, sade Petros, som nu, så strömma dagligen nya hopar till korsets fana. Din och de dinas vishet förmår ej svalka törstiga själar, som trängta till en brunn med levande vatten. Människonaturen, säger Tertullianus, är av naturen kristen: se där upphovet till deras trängtan, driften som tvingar dem hit.
-- Jag önskar, att så vore.
-- Verkligen?
-- Emedan det skulle utplåna det föraktliga, om än icke det sorgliga i skådespelet, vartill du synes hava inbjudit mig.
-- Vi bryta den råa malmen, lika gott med vilket verktyg, men till att förädla den.
-- Dock till saken! Du talade om ett edikt, som vidkomme staden Aten.
-- Se här!
Petros tog en på bordet liggande elfenbenstavla och räckte henne till arkonten. Medan denne läste, voro biskopens ögon fästa på hans anletsdrag och iakttogo den smärtsamma häpnad, som de uppenbarade.
Krysanteus återlämnade tavlan. Hans ansikte uttryckte en harm och en smärta, som han ej vårdade sig att kväva.
-- Ediktet, sade han, skulle således skänka er, kristianer, krigsgudens tempel, ett av de skönaste i Aten, uppfyllt av minnen från våra ärofulla tider. Dock, det är ej första gången sådant händer. Utfäster ej kejsaren belöning åt sådana städer, som riva de byggnader, man upprest åt de gudomliga makterna, åt heroerna och människosläktets välgörare? Och vad som skänkes eder, det förstören I, för att av det härligas spillror hopsätta ett lappverk, värdigt, det är sant, den styggelse, som I där innesluten -- dessa benrangel och köttslarvor av helgon, dessa dödens vämjeliga lämningar, dem I kyssen och tillbedjen.
-- Herre, miskunda dig! Vilken hädelse! suckade den ene av sekreterarne, medan den andre korsade sig. Den unge Klemens, som under samtalet återvänt, reste sig upp ur sin lutande ställning, hans kinder överdrogos av harmens rodnad, och han undertryckte med möda ett ord av vrede, som redan svävade på hans läppar.
Men Petros smålog och sade:
-- Om det kan lända dig till tröst, må du veta, att detta tempel icke kommer att rivas. Jag hoppas, att det skall kunna brukas, sedan vi endast skrapat och rökt dess väggar, stänkt murarne med vigvatten och avlägsnat allt, som påminner om den onde ande, I där han dyrkat.
-- Men, sade Krysanteus med en axelryckning, under ediktet såg jag ett namn, som jag ej är skyldig hörsamhet. Vem är denne Makedonios, som vågar bortgiva vad han icke äger? Templet med sina skatter, historiska minnesmärken och konstverk tillhör staden Aten. Våra fäder hava byggt det, och deras efterkommande allt intill denna dag riktat och vårdat det. Huru vill då en av edra präster, en för Aten alldeles okänd främling, frånröva oss vår egendom?
-- I morgon taga vi det i ägo, svarade Petros.
-- Det återstår oss då endast att klaga hos kejsaren.
-- Som icke skall höra er.
-- Jag vet det, sade Krysanteus med en djup suck, och ådrorna i hans panna svällde av blodet från hans sammanpressade hjärta.
-- Och för övrigt, fortfor Petros, läs detta!
Han framtog en annan, med gyllentyg omvecklad elfenbenstavla, vars ram smyckades av råa basreliefer, föreställande kapplöpningar och dylikt, kring namnen på årets konsuler, Taurus och Fulgentius, och räckte henne till Krysanteus. Sedan denne genomögnat tavlan, sade han:
-- Jag ser, att kejserliga regeringen ger sin helgd åt den besynnerliga gåvan.
-- Och, som nämnt, i morgon tager jag henne i besittning. Du finner henne besynnerlig. Det är i din mun ett milt uttryck. Du menar mer. Men du och de dina, I han icke makt att göra motstånd. Filistéernas välde är brutet.
Krysanteus' tanke flög till Julianus. Filistéernas välde var ännu icke brutet. Den sista striden återstod.
Det var som om Petros hade anat denna tanke, ty då Krysanteus frågade: -- Har du något vidare att säga mig? inföll han:
-- Jag har i dag fått nyheter om Julianus. Vill du höra dem?
Han ledsagade denna fråga med en segerblick, som kom den annars så starke mannen att rysa av hemlig förskräckelse. Samma känsla som griper vandraren, då han, i vila vid vägkanten, känner en kall slingrande orm under sin hand, avtvang Krysanteus ett instinktmässigt nej. Han ordnade sin mantel, hälsade biskopen och de övrige i rummet varande och gick mot dörren.
-- Farväl, filosof! Tänk på din ringhet inför Gud och din själs salighet! utbrast nu den unge föreläsaren, vars ögon under tiden varit häftade på Krysanteus' anletsdrag.
Denne stannade och mönstrade ynglingen med en sträng blick, som dock hastigt vart mild och vänlig, när han i föreläsarens vackra ansikte upptäckte icke hån, icke övermod, utan nitets uppriktighet. Klemens' ögon voro så klara och allvarliga. -- Välmeningen ger värdighet åt dina unga läppar, sade Krysanteus, då han gick.
Utkommen i aulan och tagande sin väg emellan prästerna, som där väntade, kände han sig hastigt omfamnad av någon, som han vid fackelskenet igenkände vara ingen mindre person än prokonsuln över Akaja.
-- Ah, vad ser jag? utbrast denne; -- min egen Krysanteus! Du har då återkommit till vårt goda Aten! Jag har i dessa dagar allestädes sökt min arkont och ingenstädes funnit honom. Välkommen! Trefalt välkommen! Jag ser, fortfor han viskande, du har varit hos biskopen. Även jag är kallad till honom. Kallad -- du förstår mig? Prokonsuln över Akaja löper på order av en präst. Men varför icke finna sig i tidsomständigheterna, när kejsaren vill så ha det? Kärleken till vår heliga kyrka gör underverk, min vän ... men det förstår du icke, och jag förlåter dig denna svaghet. Du begriper icke teologien, du. Omnia vincit amor et nos cedamus amori!
Och prokonsuln svävade hän mot dörren till ämbetsrummet, som ostiarien slog upp på vid gavel för hans lysande och ädla person.
Biskopen drog sig med sin höge gäst tillbaka till ett av sina enskilda rum, vars slösande prakt ville likasom rättfärdiga sig med de heliga former hon iklätt sig: golvets av skimrande stenar sammansatta mosaikverk föreställde Gideon, som nedbryter avgudens altaren, de med guldfransade purpurdynor prydda stolarne och vilosofforna voro inlagda med heliga symboler i elfenben och silver, de massiva silvervaserna och kandelabrarne voro idel änglar och tabernakel, fälten emellan väggpilastrarne prålade med bilder av apostlarne.
Samtalet började därmed, att biskopen klagade över den osäkerhet, som rådde på landsvägarna i Akaja. Det hade nämligen under den senare tiden ofta hänt, att budbärare, skickade från honom till Konstantinopel och Korint, hade överfallits på vägen och berövats sina brev. Detta, antydde biskopen, lände Akajas styresman till föga heder.
Annæus Domitius ursäktade sig med tidernas allmänna osäkerhet. Tillståndet i Akaja vore dock bättre än i de flesta andra provinser. Till följd av Julianus' uppror hade ju större delen av de trupper, över vilka prokonsuln förfogat, dragits till Konstantinopel. De övriga voro fördelade på sådana punkter, som ovillkorligt krävde besättningar: Korint, Aten, Argos, Sparta och nu senast även Delfi, det arma Delfi, som hemsöktes av de där till Hellas väderdrivna, i Parnassens otillgängliga klyftor innästlade donatistbanden. Vad skulle då prokonsuln göra?
Annæus Domitius förteg, att de till biskopen skickade, förkomna breven hamnat i hans, Annæus', förvar. De skrivelser, han tid efter annan emottog från kejserliga styrelsen, kunde, det visste han, för ingen del, vad pålitlighet vidkom, mäta sig med de förtroliga brev, som biskoparne med sina egna budbärare, vanligtvis underordnade präster, tillsände varandra. I breven från Makedonios till Petros fick Annæus Domitius de bästa underrättelserna om upprorets ställning, om ränkerna vid hovet och de stämplingar, som där gjordes för och mot hans egen person.
Prokonsulns utskickade hade emellertid icke lyckats få i sitt våld ett brev från samme Makedonios, vilket just samma dag hade överlämnats till Petros. Detta brev innehöll åtskilligt, som prokonsuln genom sina enskilda källor redan kände, men också åtskilligt, varom han icke hade en aning. Det var skrivet med chiffer och meddelade Petros bland annat följande:
-- »Kejsarens hälsa, så skriver till mig Eusebios, visar sig ytterst vacklande. Sedan han flera dagar hållit sig innestängd i sitt palats, under vilken tid han endast lät sig se av Apodemius och Eusebius, kammarherren, men till och med vägrade emottaga vår Eusebios, biskopen av Nikomedia -- vilket, i förbigående sagt, väckte yttersta oro hos de rättrogne och ingav de ständigt lurande atanasianerna de djärvaste förhoppningar -- är han nu äntligen tillgänglig för sina vänner, men visar sig, till deras häpnad, plågad av förskräckliga syner och talar, som om han vore gripen av yrsel. Den fromme fursten, vars själ annars var försänkt i heliga betraktelser och djupsinniga undersökningar i de gudomliga mysterierna, lider nu av en underlig föreställning, att han förföljes av den delfiske Apollon. Eusebios har sökt besvärja denne djävul, men tyvärr utan framgång. Må Herren bevara det allra heligaste majestätets dyrbara liv! Hans bortgång kan varda en förfärlig olycka, vår och sanningens undergång, om vi ej träffa åtgärder att för varje händelse trygga vår ställning. ----Atanasios' anhängare glöda av hat och raseri; med otålighet avbida de ögonblicket, då Konstantius, vårt stöd, skall falla bort. ---- Ännu, om också blott för några dagar, äga vi maktens svärd i våra händer. ---- Du vet, vad som skett här i Konstantinopel. ---- Denna tuktan var sträng, men icke tillräcklig. ---- Ett allmänt bud utgår till de våra att var i sin stad må göra vad han kan, medan tid är.»
Makedonios hade icke undertecknat brevet, ty det var högmålsbrott att skriva om kejsarens hälsa, om man skildrade henne som klen.
Medan prokonsuln klagade över den brist på trupper, som hindrade honom att med tillbörlig kraft upprätthålla ordningen i Akaja, frågade honom Petros, huru stor besättningen för ögonblicket vore i Aten.
-- Sju hundra man legionärer och femtio man av jovianska gardet, upplyste Annæus Domitius.
-- En obetydlig styrka för en sådan stad, anmärkte biskopen. Legionärernas befälhavare, Pylades, är ju rättrogen kristian?
-- Ja.
-- Och trupperna för övrigt pålitliga?
-- Ja, min biskop.
-- Anföraren för jovianerna är emellertid hedning, eller huru?
-- Ja. Ammianus Marcellinus är ohjälplig hedning, men präktig soldat.
-- Gott. Det betyder för närvarande mindre, att han är hedning. Finnas bland trupperna atanasianer?
-- Åtminstone icke inom befälet. De homousianer, som tillhörde detta, äro avlägsnade. För övrigt, min Petros, hava väl tuktade trupper, sådana som dessa, ingen annan tro än sin befälhavares. Beklagansvärt eller icke, är det en sanning.
-- Omständigheterna nödga mig måhända att kräva den världsliga maktens hjälp. Jag önskar, att samtliga trupperna ställas till mitt förfogande.
-- Du har rättighet att fordra det. Skall det ske redan i afton?
-- Nej. Det är tids nog till i morgon.
-- Vågar jag fråga dig om orsaken?
-- Du skall i god tid få veta den.
-- Jag önskar då blott ett skriftligt intyg, att du begärt förfogande över de kejserliga trupperna i Aten.
Petros skrev detta intyg genast, och Annæus Domitius stoppade det i sin gördel.
Prokonsulns anlete uttryckte hemlig glädje. Han anade vad som förestod och hade fått en ingivelse, huru han med begagnande av de kommande händelserna skulle oskadd slippa ur den klämma, vari regeringsskrivelsen med avseende på Krysanteus hade försatt honom.
Staden måste inom några dagar varda skådeplatsen för blodiga, förskräckliga uppträden. Under sådana kan mycket tima omärkt. Prokonsuln insåg, att det gällde atanasianerna, men en och annan hedning kunde ju av misstag eller ovarsamhet även råka med i spelet. Vid sådana tillfällen lössläppas ju alla lidelser. Allra minst kunde Annæus Domitius, sedan han ställt hela besättningen till biskopens förfogande, hindra en rovlysten skara plundra den rike Krysanteus' hus, eller en fanatisk hop angripa den hatade Krysanteus' person. Annæus Domitius ämnade för övrigt i god tid skudda stoftet av sina fötter och förflytta sig med sin sköna Eusebia till Korint, dit viktiga, ouppskjutliga statsfrågor naturligtvis kallade honom. Komme sedan vad komma ville, så visste Annæus Domitius, att ingen regering skulle misstycka, om han försummade att begagna sig av rättigheten att taga en död mans huvud, om också ingen skulle belöna honom för att han underlåtit det.
Medan Annæus Domitius välvde dessa tankar, överflyttade Petros samtalet just på den person, som var deras föremål. Han frågade i viskande ton, ty han kände sina presbyterers och diakoners uppövade hörsel -- han frågade, om prokonsuln fått befallning från hovet att taga huvudet av arkonten.
Annæus Domitius svarade på denna fråga med nej, i det han smålog och lekte med sin halskedja.
En suck lättade Petros' barm, ty biskopen hade verkligen fruktat tillvaron av en sådan befallning.
-- Dess bättre, sade han. Man anser honom vid hovet som ivrig anhängare av Julianus, och som farlig genom inflytande och rikedom. Jag har av rent medlidande lagt mig ut till hans förmån hos eusebierna och Apodemius. Mannen har ju sina goda sidor ...
-- Utan tvivel.
-- Och måhända ha mina föreställningar burit frukt. Men det är likväl ovisst, om icke en sådan befallning kan anlända ännu i afton, i morgon, när som man minst väntar den. Oss emellan sagt (Petros sänkte åter sin röst till viskning), det är farligt att vara rik i våra dagar. Hovets eunucker ... du förstår mig?
Annæus smålog och nickade bifall. Han tänkte ej blott på hovets eunucker, utan ock på dess biskopar. Därefter betraktade han sina fylliga vador och svor i tysthet en ed över sin alipilarius[2], ty hans skarpa öga upptäckte på högra skenbenet ett hårstrå, som undgått den ifrågavarande slavens uppmärksamhet.
-- Men det, fortfor Petros, vartill jag nu vill komma, är en bön till dig, min lysande och ädle herre, och tillika en uppmaning, given av själaherden till ett av fåren i hans hjord. Innan du kröker ett hår på Krysanteus' huvud, niåste du därom underrätta mig. Jag ber dig därom såsom ett högsta prov på din vänskap, besvär dig därom i namn av den heliga allmänneliga kyrkan, som skulle lida en svår, en oersättlig förlust, om du förgäter den bön jag härmed lägger dig på hjärtat och minnet.
Prokonsuln bedyrade, att han skulle vara mycket lycklig, om han i en så ringa sak kunde ådagalägga den oändliga vördnad och tillgivenhet han hyste för biskopen av Aten.
Sedan Petros därefter förevisat den skrivelse från kejserliga ministrarne, som berättigade kristianerna att taga krigsgudens tempel i sin ägo, och prokonsuln lovat att träffa alla anordningar, som denna åtgärd krävde, var samtalet ändat.
Annæus Domitius avlägsnade sig, lyckligt döljande den djupa harm han kände över att en sådan skrivelse meddelats biskopen i första hand och icke honom.
-- Dessa präster, tänkte han, i det han trädde ut på gatan Kerameikos, skola slutligen växa själve kejsaren över huvudet.
[1] På grekiska språket bildas ordet Fisk av
begynnelsebokstäverna till de särskilda orden i formeln: Jesus Kristus
Guds Son Frälsare.
[2] Slav, vars göra var att utrycka hårstrån.
[http://runeberg.org/atenaren/07.html]
Petros.
Sekreteraren och de uppvaktande prästerna hade avlägsnat sig. Månen, som gått upp över Lykabettos, göt sin glans på den västra pelarraden i den övergivna aulan.
Petros var ensam i sin studiekammare, genom vars enda glugglika fönster månljuset inströmmade, i kamp med skenet från en lampa, som stod på ett tungt, i bucklig form arbetat bord, och vars strålar med en skärm voro så riktade, att de föllo på en där bredvid uppslagen bok.
I grannskapet av bordet stod ett i samma stil arbetat skåp, som tjänade till underlag åt ett bokfack med några band och papyrusrullar.
På väggen mitt emot bokfacket hängde en karta över jorden, ritad i enlighet med Ptolemäos' åsikt om landens och havens läge. På denna karta hade biskopen med fina, men tydliga bläckstreck utmärkt gränserna för de kristna moderkyrkornas områden: man såg, huru österlandet var delat mellan Konstantinopels, Korints, Antiokias, Jerusalems och Alexandrias patriarkat, huru dessa trängdes med varandra på sin sida av jorden, medan återstoden bildade ett ofantligt helt, som omfattade Italien, Afrika, Mauretanien, Hispanien, Gallien och Britannien, med sin medelpunkt i Rom.
Roms blotta namn var ännu en makt. Skygg för de frihetsminnen, som spökade där, hade den förste kristne kejsaren flyttat hovet till den nya huvudstad han anlagt vid Bosporen. Han hade slösat världens skatter för att giva denna sin skapelse en glans och storhet, som kunde tävla med, om möjligt överträffa den gamla Tiberstadens. Han hade avhänt tusen städer deras konstverk, för att därmed smycka denna enda. Han hade kallat sin stad Nya Roma, för att det nya med namnet skulle ärva det gamlas majestät och dyrkan.
Men i folkets ögon var och förblev det gamla Rom världens huvudstad, och i trots av Konstantinus' ansträngningar vilade det nyas värdighet ytterst på intet annat än den lösa sägen, att hälften av de gamla senatorliga och patriciska släkterna hade ditflyttat och bosatt sig inom dess murar. Så stor är minnets, namnets och vanans makt.
I sin egenskap av biskopssäte ökades för övrigt det gamlas betydelse just av imperatorns frånvaro och hovets avlägsenhet.
Då Petros framför kartan ritade dessa linjer, ledsagades handen av en tanke, som länge varit klar för hans medvetande: att icke Konstantinopel, icke Alexandria eller något annat av de österländska patriarkaten, utan att Rom vore kallat till utgångspunkten och härskarsätet för det prästvälde, som nu, likt en ofantlig polyp, med dagligen mångfaldigade, allt längre växande armar grep omkring jorden från skytiska stepperna till världshavet.
Troddes det icke allmänt, att de stora apostlarne Petrus och Paulus hade lidit martyrdöden i Rom? Hade icke Petrus grundat den kristna församlingen där, och betraktades han ej som hennes förste biskop?
Var ej den Simon, som Kristus givit detta namn, klippmannen, på vilken han skulle bygga sin församling? Var det ej han, till vilken mästaren sagt: »Föd mina får!» och åt vilken ensam han gav himmelrikets nycklar för att visa, huru kyrkan och prästadömet skulle finna en medelpunkt-- för att åskådliggöra kyrkans och biskopliga maktens enhet?
Hade ej redan Cyprianus martyren kallat Rom Petrus' katedral och till kristenheten framställt den ödesdigra fråga: »Vem kan ännu mena att förbliva en lem i Kristus' kyrka, om han lösrycker sig från Petrus' biskopsdöme, på vilket kyrkan är byggd?»
Biskopen av Aten stannade nu, såsom hundra gånger förr under sina nattliga betraktelser, framför Ptolemäos' karta och upprepade i tanken dessa frågor. Och han fortfor:
-- Redan Irenæus erkänner Roms företräde framför andra biskopstolar. Den stolte Viktor, den djärve Stefanus hava längesedan sökt göra det gällande. Och vad mer är: det har ingått i föreställningssättet hos de ofantliga människomassor, som bygga i det stora västerlandet. De blicka redan med helig vördnad till Roms biskop. På folkets föreställningssätt vilar den makt, som tyglar det. Vad mer, om österlandet, det splittrade, förslavade, förnekar romerske biskopens övervälde? Tyvärr, vi hava en uslare herre, en världslig furste, som påtvingar oss sina växlande meningar och stämplar till öppen lögn vad våra kyrkomöten skriva under sina påbud: »Ingivna av den Helige Ande». Tyvärr, de hava länge varit ingivna av Konstantius' ande. Vi måste nöja oss med den tröst, att det åtminstone i vissa fall är en av de våra, den oskattbare Eusebios, som i sin ordning inverkar på honom. Men var, om ej i Rom, kan uppväxa den makt, som skall rädda kyrkan ur neslig träldom under en jordisk furste och lägga den världsliga makten, där hon bör vara-- om hon ens bör finnas-- : vid kyrkans fötter?
Vi erkänna, att den Helige Andes kraft är genom handpåläggningen fortplantad inom kyrkan intill våra dagar. I denna lära ligger grundstenen till Roms storhet, ty Andens kraft kan icke skiljas från Kristus' ämbete, som med himmelrikets nycklar överlämnats till Roms förste biskop och genom honom med handpåläggningen överflyttats från efterträdare till efterträdare. De romerska biskoparnes oavbrutna följd bildar då pulsådern, varifrån den Helige Andes kraft som ett livande blod inströmmar i den kyrkliga lekamens alla delar, genom otaliga kanaler och förgreningar: från Roms kyrkofurste till de av honom vigda biskoparne, från dem till prästerskapets lägre ordningar, och från dem till folkens massor. Så vandrar denna magiska ström från hand till huvud för att vattna de yttersta ängder. Och fördenskull är han, som skiljer sig från kyrkans lekamen, lik en avhuggen lem. Han utesluter sig från delaktigheten i det gudomliga livet och frälsningens nåd. Han kan icke tillägna sig denna nåd genom tron på återlösaren. Nåden vinnes genom föreningen med kyrkan, Treenighetens kropp.
Sublima lära om kyrkan och bekännelsens enhet!
Du uppväxer ur ett ringa, i skriften knappt synligt senapskorn till ett väldigt träd, som skall skugga jorden. Du är djärvare än någon människotanke, och ingen mänsklig klokhet har mäktat uppfinna något jämförligt. De medel, som de listigaste av människors barn upptäckte för att skapa ett välde över sina likar, äro mot dig intet. I ditt sköte bär du en väldighet, för vilken jordens folk och konungar skola knäböja. Den makt, du kan förläna, skall sträcka sig ej endast till ägodelar, liv och kroppar, utan till själarna. Du skall klippa själva tankens vingar och förvandla den fria örnen till en struts, som tam och betslad ledes på den väg, han får vandra. Du skall fatta trådarna till människornas allra egnaste känslor-- skrämma när du vill, trösta när du vill. På din vink skall broder väpna sig mot broder, modern förneka sitt barn och barnet sin moder, brudgum och brud bortvända sig från varandra och dölja sin smärtas tårar såsom pressade av en brottslig känsla. På din vink skola krigets och hatets flammor slockna, fiende försona sig med fiende, härskaren ödmjuka sig för slaven, frid råda över jorden ...
Din tankeföljd är bildad av diamantlänkar, mot vilka filosofernas slutledningar äro spindelväv. Med nödvändighetens oemotståndliga makt skall du tvinga dig på världen och lägga henne i din kedja. Och den, som skakar kedjan, han är dödens, han skall utplånas ur Israel, för honom stänges det mänskliga samfundets och salighetens port, för honom tändas helvetets eviga lågor.
Det fattas dig endast ett: en man som kan begagna dig.
Jag känner två, som skulle kunna det. Den ene är Atanasios, den järnhårde, oböjlige, underbare, sluge, förfärlige gubben, de rättrognes dödsfiende och kätteriets ende, men oomkullstötlige pelare, den nye Proteus, som alltid densamme visar sig i tusen skepnader, den biltoge, bannlyste, av vagnar och ryttare förföljde, som uppträder, då man minst anar det, och försvinner, innan man sansat sig nog för att gripa honom, som lurar Konstantinopel utanför kejsarens dörr, då man efterjagar honom i Gallien, som efterspanas i Rom, medan han döljer sig bland munkarne i Egyptens ödemarker, och uppenbarar sig måhända här Aten, medan Georgios darrar vid ryktet, att han gömmer sig i Alexandria.
Lyckligtvis har Atanasios aldrig fäst sin blick på Rom. Hans strid gäller det biskopsdöme, som han så ofta ägt och mist: Alexandria. Han har ej fått ögonen öppnade för Roms betydelse. Besynnerligt nog!
Besynnerligt nog och lyckligtvis! Ty den andre mannen, som i Atanasios annars skulle få en övermäktig medtävlare, är jag själv!
Petros lämnade sin ställning framför kartan, kastade sig i en karmstol och försjönk i tankar på sin storslagna framtidsplan.
Han hade även denna dag tagit ett steg emot sitt djärva mål. Med summor, försträckta av kejserliga skattkammaren i och för det nu som ivrigast drivna omvändelseverket bland göterna, hade han utrustat två missionärer, två till blind lydnad uppfostrade, för homoiusion fantiserade unga präster, och sänt dem, icke till barbarerna, utan till Rom för att förkunna homoiusion och utbreda Petros' rykte inom romerska församlingen.
Den bok, som uppslagen på hans bord lystes av lampan, var Tertullianus' avhandling De Carne Christi. Han läste henne, kanske mindre av vetgirighet, än för att inhämta västerländska kyrkans språk, latinet, och av denne mästare i en hård, nästan vild, men kraftig och hänförande framställning lära rätta sättet att begagna en nödvändig hävstång för den plan, vilken retade hans ärelystnad och berusade hans inbillning, men tillika framstod för honom som en gudomlig frälsningstanke, som han vore kallad att i sin mån verkliggöra till människosläktets räddning ur timlig och evig nöd. Uppriktigheten, varmed han trodde på denna tanke, eldnitet, varmed den uppfyllde honom, vore de vikter, som han i självrannsakelsens ögonblick kastade i den ena vågskålen och vilka då syntes mer än uppväga de själviska bevekelsegrunder och de endast ur ändamålets synpunkt ursäktliga medel, som tyngde den andra.
Denna inre sofistik hade i förflutna tider kostat Petros mången sömnlös natt. Ihärdigare och häftigare hade han kämpat med sig själv än måhända de fleste göra. Men fastare och oryggligare än de fleste hade han ock efter kampens slut intagit och förskansat sig i den ställning, som utgången anvisade honom.
Månljuset, som inströmmade genom fönstret, föll nu på hans ansikte och väckte honom till tankar på ärenden, som till tiden lågo honom närmare. Han ringde, och en man i prästerlig dräkt, som tycktes hava bidat detta tecken, inställde sig genast.
Den inträdande var en undersätsig, bredaxlad karl, men så korthalsad, att det underligt formade svartlockiga huvudet tycktes omedelbart fäst mellan skuldrorna. Den mycket låga pannan bildade en vitgul strimma mellan två jämnlöpande linjer: hårfästet och de breda, sammanvuxna ögonbrynen. Som mannen bar huvudet något framlutat, voro hans små svarta ögon riktade uppåt, när han måste se på en samtalande. Detta gav hans anlete ett uttryck, som en välvillig granskare kunde tyda som fromhetens och ödmjukhetens.
Mannen var Petros' närmaste förtrogne, presbytern Eufemios.
Förtroligheten dem emellan var verkligen mycket stor, men kom dock aldrig Eufemios, den äldste presbytern, att glömma, att Petros var hans förman. Eufemios satte sig icke, innan biskopen pekat på en stol och framställt en fråga, som han då i ödmjuk ton, med korta, tydliga, liksom räknade ord besvarade.
-- Du har i dag varit hos änkan Apollonia? frågade biskopen.
-- Jag kom för en halv timme sedan från hennes sjukbädd.
-- Hon dör välberedd?
-- Ja.
-- Och hennes testamente?
-- Är skrivet och undertecknat i laga form.
-- Och du har nu lämnat henne ensam med arvingarne?
-- Gregorios avlöste mig och sitter vid hennes säng. Hon skall icke ett ögonblick vara ensam ... Förmodligen slocknar hon i morgon.
-- Gud vare hennes själ nådig! Hon var alltid en from kvinna. Hon emotser med lugn och glädje sin upplösning.
-- Ja, lovad vare Gud!
-- Och testamentet?
-- Det skall i morgon vara i dina händer.
-- Och dess innehåll?
-- Ack, högärevördige fader, hon har varken förgätit kyrkan eller dig, hennes biktfader, ej heller sina släktingars naturliga anspråk. Hon har till och med ihågkommit mig, den fromma ädla kvinnan, med en gåva, den dyrbaraste och värderikaste av alla...
Biskopen stannade. En mörk skugga for över hans panna, och han fäste en ljungande blick på presbytern.
-- Dig? sade han med dämpad röst. Nåväl, jag lyckönskar dig hjärtligt.
-- Ja, svarade Eufemios ödmjukt, och hans ögon blickade fromt, men stadigt, under de breda ögonbrynen, i biskopens ansikte. Jag är i sanning icke värdig en sådan lycka, men då Herren låtit mig henne vederfaras, så emottager jag henne med innerligaste glädje och tacksamhet.
Biskopens blick var fortfarande riktad på presbytern, då han i torr ton sade: -- Redogör för testamentets enskilda punkter!
-- Apollonia skänker till kyrkan sitt hus i staden, en tomt vid Piræiska gatan och sin lantgård utanför Melitiska porten, i få ord: hela sin fasta egendom.
-- Den fromma, förträffliga kvinnan! Detta skall tusenfaldigt vedergällas henne där ovan. Men fortsätt!
-- Till dig, sin herde och biktfader, skänker hon sina reda penningar, samt allt sitt guld och silver...
-- Jag är ovärdig en sådan godhet, sade biskopen, medan han gick fram och åter över golvet, -- men förbigå detta och fortsätt!
-- Släktingarne, som äro en gammal syster, en ogift brordotter och en femårig brorson, äro ihågkomna med hennes övriga lösegendom: möbler, bohag och en slavinna.
-- Och du själv? inföll biskopen icke utan otålighet i tonen, i det han ånyo stannade framför Eufemios och mätte honom med ett granskande ögonkast.
Det vore omöjligt att skildra uttrycket i den korthalsade presbyterns ansikte, där han i detta ögonblick satt med armarne lagda i skötet, huvudet sänkt och de besynnerliga ögonen uppåtriktade, mellan ögonhåren fästa på Petros. Dessa ögon sköto en blixt -- om av harm eller glädje är svårt att säga. Han suckade och svarade:
-- Ack, min älskade biskop, din ringe tjänare blyges över sin ovärdighet. Jag kunde icke ana en sådan lycka. Men jag skulle känna dig illa, om jag kunde tro dig vara i stånd att misstänka, det jag genom övertalning eller andra medel tubbat den goda änkan att till kyrkans eller ditt förfång, men till min egen förman ...
-- Gott, gott! inföll biskopen; -- vad skänker dig änkans testamente?
Med en ny suck svarade den korthalsade och slog ned ögonen:
-- Den ädla Apollonia har för de ringa, men hjärtliga omsorger, varmed jag omgivit hennes sjukbädd, gjort mig till ägare av hennes yppersta skatt -- tre i en kristallflaska förvarade skäggstrån av martyren, den helige Polykarpos.
-- Avundsvärde! utbrast biskopen, medan ett löje, som han ej kunde tillbakahålla, spelade kring hans läppar.
-- Ja, jag är i sanning avundsvärd, instämde Eufemios och tuggade på sina naglar.
-- Jag skulle vilja byta med dig, fortfor biskopen, om ej det punktliga uppfyllandet av den fromma Apollonias testamente vore oss en helig plikt.
-- Nej, nej, jag byter icke. Du får ej fordra för mycket av mig, o fader! Jag byter icke.
-- Men nu till något annat, sade biskopen med klarnat anlete, medan han gick upp och ned i det trånga avlånga rummet. Du skulle i dag på förmiddagen uppsöka juden Baruk.
-- Jag fann honom hemma.
-- Och du förmådde honom meddela, vad vi vilja veta?
-- Ja, efter någon svårighet.
-- Jag inskärpte, huru du skulle gå till väga, och känner för övrigt ditt skarpsinne. Huru mycket är Karmides skyldig honom?
Eufemios framtog under sin kåpa ett papper, som han räckte biskopen. Denne genomögnade det och utbrast:
-- Han är en förfärlig slösare. Detta kan icke fortfara länge.
-- Jag sade detsamma till Baruk.
-- Med vad verkan?
-- Då jag påpekade möjligheten, att de säkerheter, han erhållit, torde vara otillräckliga att trygga honom emot förluster, vart han likblek.
-- Såå?
-- Han kommer att ansätta Karmides mycket hårt.
-- Du är förvissad därom?
-- Ja.
-- Förträffligt, min gode Eufemios. Har Karmides varit synlig i den där resande vällustfilosofen Atenagoras' sällskap?
-- Ja, han och några andra av Atens förtappade unga hedningar hava varit sedda, när de nattetid eller fram emot morgonen lämnat Atenagoras' hus.
-- Det är gott. Denne Atenagoras är en såningsman och hans väg igenom landen en fåra, i vilken förtvivlan och samvetskval uppväxa. Men skörden, så vill Gud, ger ofta den renaste säd i kristendomens lada. Må han fördenskull fortsätta sin verksamhet! Herren vänder det onda till gott.
-- Tyvärr har även prokonsuln varit synlig i Atenagoras'...
-- Vi lämna prokonsuln åsido, min son. Han har sina fel, likasom sina stora förtjänster. Ätervändom till Karmides! Har du inhämtat flera av de underrättelser, jag äskat om denne olycklige yngling?
-- Obetydligt, min fader.
-- Låt höra!
-- Alkmene talar stundom med den vackre slavgossen han köpte ...
-- Jag vet ... till ett fabelaktigt pris. Hela Aten har talat därom. Men vidare! Vad har Alkmene fått veta av gossen?
-- Endast det att hans herre är förfärligt dyster, när han är ensam. Han dricker då rusande viner och föraktar att blanda dem med vatten. Det är dagar, på vilka han stänger sig inne och ej låter sig ses av någon annan än sin kammarslav.
Han ruvar då på sorgliga tankar och dricker oupphörligt. Men annars skyr han ensamheten och tillbringar dagarne i vilda sällskap, från vilka han vanligen hemför de vanfrejdade tärnorna Myro och Praxinoa. De styra och ställa som härskarinnor i hans hus, befalla slavarne, tillställa fester, vända upp och ned på allt och begå de värsta dårskaper. Jag ryser vid blotta tanken på ett sådant liv, min fader.
-- Du må väl göra det ... Du nämnde nyss den unga flickan, som är kammartjänarinna hos Krysanteus' dotter. Vad är det hon heter?
-- Alkmene.
-- Du har i dag träffat henne?
-- Ja. Hon yttrade samvetsbetänkligheter över att hon måste dölja sin tro och foga sig efter de hedniska bruken i sin husbondes hus.
-- Du lugnade henne med den försäkran, att hon uppoffrar sig för ett gott ändamål?
-- Ja, och jag lovade henne absolution av dig själv.
-- Hon skall få den. Vad hade hon denna gång att säga dig?
-- Föga.
-- Ingenting om deras hemlighetsfulla frånvaro från Aten?
-- Alkmene har sökt utfråga sin härskarinna om denna sak. Det synes endast ha varit en förlustelseresa.
-- Bland de gäster, som besöka Krysanteus' hus, finns ännu ingen, som är företrädesvis gynnad av Hermione?
-- Nej. Hermione synes mena allvar, då hon anförtrodde Alkmene, att hon ville leva uteslutande för sin fader.
-- Och med hänseende till Karmides?
-- Krysanteus har förbjudit honom sin tröskel.
-- Det är en gammal historia ...
-- Och Hermione har förbjudit Alkmene att nämna hans namn.
-- Det betyder mer, mumlade biskopen, men är, om jag dömer rätt, ett gott tecken. En sådan kvinna glömmer icke lätt. De hava från barndomen älskat varandra ... och Karmides, om han vill, är oemotståndlig. Eufemios, tillade han högt, denna Alkmene synes vara oduglig för sin plats.
-- Nej, inföll Eufemios med bestämdhet, hon är ovanligt klok och förslagen.
-- Och har likväl icke förmått att vinna sin härskarinnas fulla förtroende?
-- Jag skall giva henne nya förhållningsregler ...
-- Och just med hänseende till Karmides!
-- Ja, min fader.
-- Ha de aldrig upptäckt något spår efter den späde gossen, Hermiones broder, som för sexton år sedan försvann ur deras hus?
-- Förmodligen icke. Krysanteus sörjer honom ännu. Han är, berättar Alkmene, föremål för de böner, som fader och dotter varje kväll uppsända till sina vanmäktiga gudar, och Hermione glömmer aldrig omtala för Alkmene, när hon om natten drömt om sin broder. Ty det är för henne en ljuvlig dröm.
-- Alkmene berättar detta?
-- Ja, det är hennes ord.
Du har sedan i morse icke varit hos Teodoros?
-- Nej, icke sedan jag bar maten till honom.
-- Hans halsstarrighet inger mig de djupaste bekymmer. Jag hoppas dock, att det medel, vi nu använda, skall bryta den.
-- Han var ännu i morse full av hädelse, min fader.
-- Sedan dess hava femton timmar förflutit. De timmarne hava varit honom långa. Han torde hava besinnat sig. När du i morgon bittida besöker honom i fängelset, så ställ vattenkrukan utanför gallerdörren, så att han kan se henne utan att nå henne. Gud göre mig det och det, om jag ej skall kväsa upprorsanden i denne vanartige son!
-- Amen! mumlade Eufemios.
-- Kvällen är långt framskriden. Gå till vila, min vän. Men tillsäg dessförinnan Klemens, att jag är färdig.
-- Skall ske. Jag önskar dig en god natt, min fader!
Den korthalsade försvann genom en dörr, som förde ut till peristylen.
Pelarhelgonet.
En stund därefter skredo två skepnader, höljda i kåpor, över aulan och trädde genom vestibulen ut på gatan Kerameikos. De voro biskopen och den unge föreläsaren.
Den långa gatan utmynnade i söder till torget och ändade i norr vid Dipylon eller dubbelporten, utanför vilken den förnämsta begravningsplatsen, Atens Père-Lachaise, var belägen. Genom dubbelportens vänstra valv trädde man ut på den så kallade heliga vägen, som förde till Eleusis; genom det högra valvet såg man den raka, av almar och plataner skuggade väg, som förde till Akademia och de platonska filosofernas lustgårdar.
Gatan livades ännu av vandrare, som utlockats av den milda luften och det härliga månskenet. Först på andra sidan om Teseustemplet glesnade deras vimmel, och längre bort stördes nattens tystnad blott av vapenklangen och stegen av en förbigående patrull. Petros och Klemens valde det högra portvalvet, gingo förbi den vaktande legionären och togo, sedan de vandrat ett stycke av den mörka alléen, sin väg till höger genom en gallerport av järn, som förde in till gravfältet.
Klemens korsade sig och läste en bön, när han trampade detta av kristianerna skydda ställe. Det var dock en härlig ort, full av skönhet och höga minnen. Här vilade Hellas' och mänsklighetens största män och de tusen sinom tusen ynglingar, som det forna Aten hade uppammat i skönhet och glädje till en tidig hjältedöd. Tempellika vårdar och avbrutna pelare reste sig över lagerträdens och cypressernas dunkla grupper, som skuggade enkla minnesstenar eller till hälften dolde tysta grottor, där urnor och bildstoder skymtade. Kerameikos' likfält var Atens historia, mejslad marmor.
Dess nuvarande förfall, dess ovårdade skick, det över gångarne växande ogräset, de lutande vårdarne med sina utplånade inskrifter, de stympade basrelieferna och fallna stoderna talade ock med hävdernas tunga. Bakom stadsmuren, som på ena sidan gränsade till platsen, skådade från fjärran ned på gravfältet det höga Akropolis med Pallas Atenas jättestod, de kyklopiska murarne och templens uppstigande pelarrader, försilvrade av månen. Levde i dem en ande, han förnam då vad ett människohjärta kan känna vid återblicken på det förflutna, när det sörjer en skönhet, som gått förlorad, en kraft, som är död.
-- Fader, sade Klemens, medan han vid sidan av Petros påskyndade sin gång, de döde, som vila här, voro hedningar, men bland dem fanns ju likväl mången, som sökte rätta stigar?
-- Visserligen, svarade Petros, de hade den naturliga lagen inskriven i sina hjärtan.
-- Och tror du ej, frågade Klemens och kastade en vemodig blick på marmorvårdarne, som skymtade mellan lövmassor, tror du ej, att Försonarens död skall räknas även dem till rättfärdighet?
-- Jag tror det, svarade biskopen. Då Kristus efter döden nedsteg till underjorden, predikade han där förlossning för hedningarnes själar.
-- O Guds godhet! Han förskjuter intet av sina barn. De förtappade få återvända till hans faderssköte.
Ynglingen suckade djupt och tystnade. Petros sade:
-- Min son, du tänker måhända i detta ögonblick på din jordiske fader, den okände, som gav dig livet.
-- Ja, du själv väckte den tanken, när du i afton lät mig skriva mitt testamente.
-- Du undrar utan tvivel, att jag manade dig därtill.
-- Ja, vad har jag att bortgiva? Jag kommer ju med tomma händer från Antiokia, där din faderliga godhet öppnade mig utväg att genom studier bereda mig till mitt heliga kall. Det jag äger har jag ju av dig. Du upptog mig, när jag var ett hjälplöst, övergivet, åt hungersnöden utsatt barn. O, min arma, arma moder!
Klemens överväldigades av tanken på denna moder, som han icke kände, denna kvinna, som varit i stånd att begå det onaturligaste och rysligaste brott: att förskjuta sitt späda, hjälplösa barn. Han stannade och brast i gråt.
Biskopen fattade hans hand och sade: Min älskade Klemens, sök att råda över dina känslor! Tänk ej mer på henne! Hon förtjänar det icke. Själva tigrinnan älskar sin avföda och försvarar den i döden.
-- Tala icke så, min fader, bad den unge föreläsaren och uppslog sina tårfulla ögon. Jag känner icke världen och människornas hjärtan, men jag förstår likväl, att min moder måste varit mycket olycklig, innan ett så rysligt beslut fick rot i hennes själ. Tror du ej, att hon göt tårar, då hon lämnade mig? Ack, hon gjorde det! Hon var förvildad i den stunden och visste icke vad hon gjorde. Jag tror, jag är viss därom, att hon sedan, snart nog, återvände till det rum, där hon utsatt mig, och förtvivlade, när hon icke återfann mig.
-- Tro det, Klemens! Du gör rätt däri. Det torde verkligen hava förhållit sig så, anmärkte biskopen tröstande.
-- O, att jag finge återse henne, tänkte Klemens och avtorkade sina tårar, jag skulle icke förebrå henne, nej! Men hon skulle säkert glädja sig, att hennes son lever, att Gud miskundat sig över honom och henne.
Biskopen fortfor:
-- Jag lät dig uppsätta detta testamente, emedan det är möjligt, att din börd uppdagas. Guds vägar äro underbara. Vem vet, om du ej är arving till stora rikedomar?
Klemens smålog sorgset över denna djärva gissning.
-- Tänk dig denna möjlighet! Testamentet är och skall förbliva i dina egna händer. Du äger att tillintetgöra det, ifall du ger vika för frestelserna av en oväntad rikedom och ångrar att hava ställt honom för kyrkans bästa till mitt förfogande. Jag talar nu endast om möjligheter, min son; men den som brinner av kärlek till kyrkan, han hoppas även på det omöjliga och har syn för allt, som kan gagna henne.
-- Ack, varför redogöra för dina bevekelsegrunder? Du är lika god, som du är klok och förutseende. Detta vet jag, och det är nog.
-- Och jag tänkte, fortfor biskopen milt, jag tänkte på din längtan att skiljas hädan. Din kroppshydda är svag, älskade barn. Du är icke kallad att leva länge i denna värld.
-- Jag hoppas det och tänker därpå med glädje.
-- Väl den, som får sätta sig vid Herrens fötter, medan de andres lott äro hushållssorgerna! Men även dessa äro nödvändiga. Kyrkan tarvar ordnare och försvarare. Jag trår som du från dessa mångfaldiga göromål, dessa tvister och strider, till den stilla betraktelsen, det tåliga bidandet. Men striden är mitt kall, så länge min arm kan föra svärdet, ty sanningens fiender äro många och farliga.
De hade under samtalet fortsatt sin gång. De lämnade gravfältet genom en port, motsatt den, genom vilken de inträtt.
Framför dem låg nu i månens klara sken en slätt, som till höger hade en rad kullar, över vilka stadsmuren slingrade sin ofantliga gråvita gördel. Bakgrunden stängdes av olivklädda höjder, och ur deras skuggor framträdde en å, som kom från andra sidan om Lykabettos, sakta slingrade emellan höga vass, enstaka pilar och cypressgrupper, och bruten återkastade månens bild, tills hon på sin väg till floden Kefissos dolde sig bakom den långa, mörka, i fjärran svinnande rad av åldriga träd, som tecknade vägen till Akademia.
Från mitten av detta fält reste sig en ensam pelare. Ovanpå honom skönjdes ett rörligt föremål, likt en människoskepnad.
Det rörliga föremålet var i själva verket en människa -- en gubbe med kal hjässa och grått, böljande skägg. Han lutade med böjda knän över djupet och höll i handen en lina, likasom ville han mäta avståndet till marken.
Det var likväl icke hans uppsåt. Vid pelarens fot stodo tre kvinnor, av vilka de två försökte undanskuffa varandra, medan båda i tävlan sträckte upp korgarne, som de buro, för att fästa dem vid en järnkrok, varmed linans nedhängande ända var utrustad.
-- Fromme Simon, ropade den ena upp till gubben, det är endast ett bröd och ...
-- Ur vägen med dig, utbrast den andra; att du, som är en kätterska, bara vågar bjuda den helige, rättrogne Simon ...
En ny knuff från den förra avbröt detta inpass.
-- Gode Simon, det är jag, Tabita, Batyllos' hustru, olivhandlarens, som så ofta kommer till dig ...
-- Det är bara ett bröd och några droppar vin ...
-- Det är gift, hon bjuder dig, Simon! Jag är Anastasia, den rättrogna Anastasia ... Ur vägen med dig, orm! ...
-- Lama ragschu gojim! hördes gubbens röst, vresig och mullrande. Fördömda pladdrerskor! Vad gören I där?
Nu kom den tredje kvinnan sin vän till hjälp och ryckte korgen från Tabita. Anastasia fick tid att fästa sin vid linan, som i detsamma drogs i höjden.
-- Se så, utbrast Anastasia segerstolt till Tabita, som skyndade att taga upp sin lilla vinflaska, som under striden fallit ur korgen ned gräset, se så, vad fick du för din möda? Du har burit ugglor till Aten och hö till Megara. Har du icke, så säg!
Gubben uppe på pelaren tömde den upphissade korgen och kastade honom ned till hans ägarinna.
-- Flygen härifrån, I snattrande skator, ropade han med arg och skrovlig röst ned till de grälande kvinnorna, annars ... annars ...
-- Kom, sade Anastasias väninna och fattade hennes arm; vi skola icke störa honom längre. Han vredgas, och du vet, att han då talar förfärliga ord.
Gubbens hotelse verkade så mycket, att de stridande efter ett par ytterligare, mycket korta, men mustiga utgjutelser åtskildes. Anastasia tog sin tomma korg på armen och återvände med sin ledsagerska till staden, varvid hon gjorde en lång omväg, för att undvika de hedniska gravarna. Tabita med sin fulla korg styrde nedslagen sina steg mot olivkullarne i slättens bakgrund, mellan vilka Batyllos', hennes mans, torftiga boning var fäst.
För omkring fyra år tillbaka hade Petros blivit biskop i Aten. Kort därefter hade han från ett hedniskt tempel låtit bortföra och uppresa en pelare på ett fält utanför stadsmuren, man visste ej för vilket ändamål. Men två ynglingar, som vandrade ut till Akademia för att där åhöra Krysanteus, överraskades en morgon vid åsynen av en rörlig skepnad på den ensamma pelaren. Förvånade gingo de närmare och funno, att det var en gubbe, som knäböjde, reste sig och knäböjde åter, med ansiktet vänt emot den nyss uppgångna solen. Han fortfor på detta sätt, så länge de betraktade honom. I stället för att fortsätta vandringen till Akademia, ilade ynglingarne tillbaka till staden och omtalade vad de sett. Ryktet spred sig med otrolig hast bland de nyfikna och livliga stadsboarne, och under hela dagen strömmade de, kristianer och hedningar blandade om varandra, genom dubbelporten för att taga den nya företeelsen i skärskådande. Man trängdes för att icke komma för sent; slätten fylldes av en brokig blandning fotvandrare, åkande, ryttare och bärstolar, av borgare, främlingar, soldater, barn och kvinnor. Men brådskan var överflödig. Ännu vid middagstiden var den långskäggiga, hiskligt fula, okända varelsen på sin besynnerliga plats och fortsatte med korta mellanskov sina enformiga kroppsrörelser. Han tycktes ej ha öga för de tusen, som vimlade kring pelaren och åsågo honom med blandade känslor av nyfikenhet, beundran, avsky och rädsla. Men hans ansikte var nu vänt mot söder, varifrån middagssolen sände sina brännande strålar.
Vem var han? De vidskeplige bland hedningarne tvivlade, att han var människa; de togo honom för ett förfärligt järtecken, som bådade gräsliga olyckor, en skengestalt, som visade sig för att snart försvinna. Men nyckeln till gåtan vart snart funnen, då emot aftonen stadens kristianska prästerskap, anfört av biskopen, med kors och fanor tågade ut till pelaren, ordnade sig kring den, sjöng psalmer, knäföll och i korus bad om den okändes välsignelse. Solen var då i nedgående, och gubbens anlete vänt emot väster; hans kala hjässa tycktes äga heliotropens längtan och törsta efter det sjunkande eldklotets sista stråle. Först när det var försvunnet bakom Ägales klippor, såg han ned på de församlade. Hans ögon stirrade blodsprängda, hans skägg föll ned som en lång, tovig hängmossa över kapitälen. Han utsträckte sina armar och mumlade: Jag välsignar er!
Mannen på pelaren var en kristiansk asket, ett bland dessa vidunder av självplågeri, som en missförstådd kristendom alstrat i tävlan med Indiens förintelselärande religioner -- en bland dessa själar, som, splittrade in i hjärtroten av motsatsen emellan det andligas och världsligas krav, strävade att vinna andens fullkomlighet genom att mörda sin natur -- måhända en bland dem, som, medan de ville utrota sina sinnliga böjelser, tillika funno sin enda räddning i kroppsliga kval emot ett skuldtyngt samvetes förtärande flammor, och som uppmuntrades att fortgå på denna bana, att mångfaldiga sina plågor, att uppfinna det otänkbara för att öka dem, emedan de hänfördes av den beundrande mängdens dyrkan, av helgonglorian i detta livet och hoppet om högre salighet, om onämnbara fröjder och ofattlig vällust i det tillkommande.
Simon pelarhelgonet -- så kallades han -- var nu vida känd i den kristna världen. Man vallfärdade från öster- och västerlandet för att se honom och undfå hans välsignelse. Glansen av hans helgongloria ökades genom en upplysning av Petros, att han, pelarmannen, var en bekännare, en av de få ännu levande, som vid den sista förföljelsen under kejsar Maximinus hade hjältemodigt lidit för sin tro. Varifrån han kommit visste för övrigt ingen, om icke biskopen.
Men fyra år, det visste alla, hade Simon tillbragt däruppe på pelarens kapitäl, å ett rum av några fots omkrets, med bråddjup runt omkring, och dagligen, från solens uppgång till dess nedgång, med vissa uppehåll förnyat sina knäböjningar. Det sades, att han knäböjde tusen gånger om dagen. Fyra somrars sol hade där tömt sin eld på hans hjässa, fyra vintrars snöstormar där rasat omkring honom. Hans dräkt var en björnpäls och ett rep som gördel; hans enda bohag linan, varmed han upphissade den föda stadens fromma kvinnor buro till honom. Han var den kristianska befolkningens stolthet; de båda stora fientliga trosflockarne, homousianerna och homoiusianerna, stredo om äran att räkna honom i sina leder; båda betraktade honom som Atens yppersta märkvärdighet och prydnad. Hedningarne däremot avskydde pelarmannen, sedan han upphört vara föremål för deras nyfikenhet. De offrade ju blommor och rökverk åt livets och glädjens gudamakter och kransade de sköna bilder, som konsten skänkt av dessa. Kristianerna däremot knäböjde för sina helgons benrangel. Fördenskull föreföll det hedningarne helt naturligt, att kristianerna skulle ägna en varmare dyrkan åt denne smutsige, fule, förryckte gubbe, som likväl hade det företräde framför benranglen och mumierna, att han var en levande avgud.
De hedningar, vilkas religiösa känsla och skönhetssinne icke nödgade dem avsky honom, åsågo honom med samma likgiltighet som tritonen, som i århundraden svängt sin väderfana på Vindarnes torn vid torget i Aten. De tycktes båda, pelarhelgonet och bronstritonen, vara av samma ämne, lika känslolösa för solglöd och stormar, lika rotfasta på sin trånga höjd.
Men om Simon var känslolös för naturens krafter, var han det måhända icke för den dyrkan, som ägnades honom, ty sådana dagar, på vilka många främlingar infunnit sig för att begapa honom, visade han sig blid emot de fromma kvinnor, som kommo med bröd, vin och vatten; hade han däremot under dagens lopp varit föga uppmärksammad, undfägnade han dem om aftonen, efter solens nedgång, ty först då talade han, med förvirrade ord och hemska hotelser.
Natten förbehöll Simon åt sig själv. Han tarvade dess timmar för att samla styrka till den följande dagens mödor. Sedan han närmare midnatt sjungit sin aftonpsalm, fick ingen nalkas hans pelare. Han tycktes blygas över sitt beroende av den naturlag, som bjuder vila växla med rörelse, sömn med vaka. Men sov han, så var det fågelns lätta sömn, ty han väcktes av den enslige nattvandrarens steg och var alltid färdig att slunga rysliga förutsägelser efter honom. Att om natten vandra över pelarfältet skydde därför både hedningar och kristianer.
Sedan de tre kvinnorna avlägsnat sig, hörde biskopen och föreläsaren, medan de nalkades pelaren, huru helgonet, som nu hade satt sig att spisa sin aftonmat, upphov ett underligt kraxande ljud, som besvarades från en liten lund på andra sidan ån. I nästa ögonblick sågs en stor, svart fågel höja sig över lunden, rikta sin flykt mot pelaren och med flaxande vingar sväva däromkring, likasom hade han velat, men icke vågat sänka sig ned.
-- Kom då, korpen min! hördes helgonets skrovliga röst. Kom och ät din kvällsvard! Så kom då, kom då, korpen min, korpen min!
Korpen besvarade dessa ord med ett sorgset och misstänksamt kraxande, men fortfor att flaxa kring pelaren, medan helgonet följde honom med handen, i vilken han förmodligen lagt några brödsmulor.
-- Var då icke rädd! Jag är icke ond på dig längre. Jag skall icke vrida halsen av dig. Så kom då, kom då!
Tonen, vari dessa försäkringar gåvos, tycktes inverka på korpen. Han slog ned på kanten av kapitälen, men hoppade baklänges, rörde vingarne och uppstämde några hesa ljud, då Simon utsträckte handen för att fånga honom. Hans misstankar voro ännu icke alldeles övervunna. Men sedan Simon avstått från försöket och vänt sig bort, för att fortsätta sin måltid, återvann fågeln småningom förtroende till sin herres uppsåt. Han kom närmare, hoppade slutligen i Simons knä och lät honom fritt stryka sig över den kolsvarta, glänsande ryggen, medan han med mycken glupskhet deltog i helgonets måltid.
-- Du har varit borta hela dagen, suttit arg och trumpen där borta i träden, sade Simon i vänligt förebrående ton. Jag agade dig nog strängt i går, det gjorde jag, men så är du så dum och oläraktig, att jag ibland blir rasande och vill vrida halsen av dig. Två långa år i skolan, och ännu har du icke lärt dig namnet Elpenike!
Simons korp var nästan lika ryktbar som helgonet själv. Kristianerna trodde sig veta, att han var mer än hundra år gammal, och man omtalade, att en dag, då Simon förgätits av de fromma kvinnorna, som bodde i grannskapet av dubbelporten, hade korpen tillfört honom föda, liksom det fordom timade med Elias, den store profeten.
Kanske var han verkligen en gammal enstöring, en Metusalem i sitt långlivade släkte, som överlevat de sina och främmande för den yngre korpvärlden tillbragt åren i klipporna och lundarne vid Kefissos, ensam och sörjande, till dess han slutligen fann en ny sällskapare av ett annat släkte, fann en vän, som i mycket liknade honom själv, och till vilken han småningom drogs genom detta medkänslans band, denna blida, outrannsakliga makt, som giver varje hjärta, även det ensammaste, kyligaste och mest förtorkade, ett föremål, varpå det kan utgjuta den ömhet, varav det ännu är mäktigt.
Det förtroliga samspråk pelarmannen förde med sin korp avbröts, när hans skarpa öra uppfångade ljudet av nalkandes steg på gräsmattan. Han hade suttit med ansiktet riktat mot olivdungarne i tavlans bakgrund. Nu vände han sig om och lade sig på magen, och hans kala huvud med det lurviga skägget stack fram emellan kapitälens lövverk, som ett hiskligt vilddjurs, spanande genom ett busksnår. Korpen hade flyttat sig till hans axel.
Simon var harmsen över att störas i sin måltid. Han hade väl ännu icke sjungit sin aftonpsalm, men det började lida långt in på natten, och han ville vara ensam. Därför röt han redan på avstånd mot de kommande:
-- Gån bort, gån bort! Gån, säger jag!
Men när de likväl nalkades, gnistrade hans ögon, och han började i en ton av gäckeri:
-- Kommen, mina barn! Kommen och hören! Varför skall örat vara fäst vid huvudet? Slit av örat, dumma människa, och spika det på ditt bröst ...
Dessa ord utgjorde inledningen till en av de förvirrade straffpredikningar, med vilka han plägade skrämma ensliga vandrare, som nalkades pelaren i olämplig tid. Men Simon hann ej fortsätta, ty han avbröts av en välkänd röst, som ropade:
-- Fader Simon, du skall icke vredgas. Det är jag, Petros, som kommer.
-- Ah, det är du, Petros, biskopen ... biskopen! Ah!
-- Jag har uppfyllt din önskan och för min unge Klemens till dig.
-- Vem är Klemens?
-- Du vet det, fader.
-- Klemens? Nej.
-- Klemens, min unge fosterson, om vilken jag en gång talade med dig, och som du önskade få se.
-- Ah! Nu vet jag.
-- Han kommer för att bedja om din välsignelse.
Pelarmannen låg kvar en stund i den ställning, han intagit, och fäste sin blick på biskopens unge följeslage, som nu hade dragit tillbaka kåpan och visade blottat sitt av långa, ljusbruna lockar omsvallade huvud. Därefter reste sig Simon på knä, förde handen eftertänksamt till sitt skägg, såg sig omkring med spejande blickar i alla väderstreck och fattade sin lina, vars ena ända han lade flera varv kring ett av kapitälens utskjutande blad.
Korpen, som nu var sömnig, oroades av denna rörelse, flaxade, lyfte sig och flög med tunga vingslag till närmaste punkten av den halvförfallna stadsmuren, där han satte sig i skuggan av en myrtenbuske och stack huvudet under vingen.
Vid den tystnad, som rådde, förnummos från avstånd melodiska toner, och på ån, som lyste i månens sken likt smältande silver, närmade sig en båt.
I nästa ögonblick fattade helgonet med bägge händerna linan, sköt sig ut från kapitälen och gled ned till marken.
Han stod, eller rättare, han satt nu nedhukad bredvid pelaren framför biskopen och föreläsaren, vars vördnad för helgonet, när han såg det så nära för sina ögon, borde hava blandats med fasa. Solen hade bränt och vindarne torkat denna varelse till ett benrangel, överdraget av ett svartbrunt skinn, där ådrorna lågo som strängar och rörde sig som hopsnodda maskar, medan de genomströmmades av den ringa blodmassa, som ännu spred liv i de ohyggliga formerna. Ögonen lågo djupt i sina hålor, och ringarne kring deras stenar lyste med brunröd glans. Helgonet satt i en halvt knäböjande ställning, med benen under sig, framlutad, stödd på de långa hårvuxna armarne, som lämnades bara av björnpälsen.
Petros vidrörde vördnadsfullt hans skägg och knän, samt viskade därvid i hans öra:
-- Fader, vakta din tunga!
I Simons ögon blandades den vilda glansen med ett uttryck av klokhet och hemligt förstånd. Han nickade och riktade sin blick på Klemens.
-- Kom till mig! Räds icke! sade han med omisskännlig ömhet i sin ton.
Klemens lydde. Han nalkades med den djupaste vördnad, böjde sitt huvud och sade:
-- Din välsignelse, gode fader!
Månen lyste i denna stund på två varandra närmade anleten: ynglingens sköna och ljuvligt rena, gubbens vidunderligt fula och skräckinjagande ... de närmade sig varandra, liksom för att tydligare visa det omätliga avstånd, som kan finnas mellan individuella daningar inom samma släkte, ty de voro så skilda, så motsatta, som det typiskt mänskliga skiljer sig från det urartade, det som i förlusten av sitt mänskliga varder förskräckligare än det rysligaste, djurvärlden har att uppvisa ... och likväl -- vem skulle ana detta? -- var det den änglalike ynglingens uppriktiga, varma, innerliga längtan att varda, vad han var, den ohyggliga, vidunderliga skepnaden, som satt framför honom och lade sin ena hand på hans lockar, medan den andras skrumpna, med långa naglar väpnade fingrar foro över hans kind.
För Klemens försvann det rysliga i uppenbarelsen för det heliga, som han inlade i henne. För honom var denne gubbe skön.
Under detta uppträde kände sig Petros orolig. Han fruktade, att pelarmannen skulle säga något, som han icke borde. Han skyndade därför att avbryta det med följande ord:
-- Fromme fader, jag har nu tillfredsställt din önskan att se min unge, högt älskade son. Och han har även undfått vad han efterlängtade: din välsignelse. Det är tid att lämna dig i ro.
Pelarmannen stödde sig med ena handen mot marken; den andra förde han till sina ögon, likasom hade han bländats av månens klarhet.
-- Klemens, sade biskopen, jag har några förtroliga ord att säga den helige. Gå förut och vänta mig vid stadsporten.
Van att lyda, hälsade den unge prästen det gamla helgonet ett vördnadsfullt farväl och avlägsnade sig över fältet.
En stund förflöt under tystnad, medan Simon förde handen över sina ögon. Han avlägsnade från dem en främling, som sedan länge icke hade visat sig där -- en tår, pressad av ömma känslor. Därefter sade han, i det han såg sig omkring:
-- Varför gick Filippos?
-- Nämn icke detta namn, min fader! bad Petros med oro, ehuru ingen kunde höra dem. Jag vågade icke låta honom stanna kvar, ty du förmår ej vakta din tunga.
-- Du har rätt, sade gubben och lade båda händerna på sin hjässa. När jag har knäböjt länge, blir jag så besynnerlig här uppe. Det susar och brusar i min hjärna. Men låt mig få återse honom! Jag skall nog akta mig. Han heter nu icke Filippos, utan Klemens; han är icke längre Elpenikes son ... visst icke!
... O, fortfor han till sig själv, vad han liknar henne! Elpenike i bröllopsskrud med myrtenkrans på sina lockar! Elpenike i gravskrud med sellerikrans omkring sin panna! Elpenike i gravskrud ... Elpenike!
Simons järnbröst höjdes av en djup suck, som liknade en dödsrossling; han vände sig och lutade mot den kalla pelaren sitt rysliga ansikte, sin brännande panna, sin kind, som vittnade det nya undret av en tår.
-- Lugna dig, fader! sade Petros, som först nu varsnade helgonets upprörda tillstånd. Hör du ej? Här nalkas människor. Det kommer en båt på ån. Låt ingen se, att du har lämnat ditt tillhåll där uppe!
Petros' påminnelser understöddes av en cittras toner, som ledsagade en livlig, klar, melodisk sång, stundom avbruten av skratt och glada, samtalande röster. Båten, varifrån dessa ljud förnummos, närmade sig med sakta och jämna årslag i det silvrade vattnet.
Biskopens ord voro fullkomligt ägnade att återkalla Simon till sans, ty de talade till hans asketiska ärelystnad. Han rätade sig upp, sände en skarp och hastig blick bort emot ån, fattade linan, jämkade henne till den skuggade sidan av pelaren och klättrade med en apas vighet upp till kapitälen. Uppkommen dit, intog han sitt vanliga läge, stack huvudet ut mellan kapitälens lövverk och sade i förtrolig, angelägen ton:
-- De kunna icke hava sett mig, Petros.
-- Nej, du må vara lugn.
-- Petros, Filippos är kristian?
-- Ja visst.
-- Filippos är ju döpt? Filippos är ju präst?
-- Ja.
-- Härligt, härligt! Så ville jag hava det. Lilla lamm, som vi frälste ur vargens klor! Lilla lamm, som vi buro hem till den rätte herden! Petros, låt mig få återse det lilla lammet! Var icke rädd! Jag skall vakta min tunga. Låt honom komma före solnedgången; du vet, att jag icke talar före solnedgången.
-- Jag skall varje afton hitsända Klemens med bröd och vin.
-- Petros, du är en god son. Min tusenfaldiga välsignelse över dig, min gode Petros! Men hur är det? Är det den förhatlige, som låter ringa klockorna i staden?
-- Krysanteus? Du menar honom?
-- Ja. Äro icke han och hedningarne ånyo herrar i staden?
-- Vad säger du? Den högste hindre, att en sådan tid någonsin återkomme!
-- Eller firen I nu varje natt martyrernas fest?
-- Vad har ingivit dig denna tro, min fader?
-- Han I ej i de två sista nätterna samlats där borta? sade Simon och utsträckte armen mot olivdungarne. Har jag icke hört de trognes psalmer ljuda, såsom komme de ur jordens sköte? Det är ju som fordom, då vi förföljdes för vår tro och firade Herrens fest i kulor och gravkamrar. Härliga tid!
Och pelarhelgonet började sjunga en av dessa psalmer -- i början med sakta röst, som om han velat härma de ljud, om vilka han talat -- sedan med allt starkare stämma, som om han velat överrösta de glada tonerna från den allt mer och mer sig närmande båten:
Guds namn är känt i Judaland, förhärligat i Israel,
han Sion till sin borg har valt, i Salem står hans helga tjäll.
Han krossar bågar, spjut och svärd,
de stolte digna till hans fot,
och bävande den hela värld
förstummas för hans vredes hot.Se Rövarbergen! På sin grund de svikta för hans ögas blink,
och krigarskaror domnande nedlägga vapen på hans vink,
se vagnen stannar med sitt spann,
och dött är stridstrumpetens ljud
och sänkt i dvala häst och man
vid blott en vink av Jakobs Gud.
Petros' ansikte uttryckte den största spänning vid den upptäckt, han trodde sig hava gjort i helgonets ord om den nattliga gudstjänsten. Men som han visste, att det skulle båta till intet att äska vidare upplysningar av Simon, och då han dessutom kände, att denne, så snart han fördjupat sig i sina älsklingspsalmer, icke ville störas, beslöt han att i tysthet avlägsna sig, så mycket mer som Klemens väntade honom vid stadsporten och natten var långt framskriden.
Han vandrade med långsamma steg över slätten, på vilken hans skepnad, höljd i den vida kåpan, kastade en fantastisk jätteskugga. Det gick i Aten en sägen, att någon hade sett en skugga på marken såsom av en människa -- men utan att en sådan eller något annat rörligt föremål kunde upptäckas -- långsamt över fälten närma sig dubbelporten och där försvinna. Måhända hade berättarens inbillning skapat denna syn av ingenting annat än skuggan från ett förbi månen seglande moln; eller kanske hade den dova, obestämda, tryckande fruktan, som lik en tung luft vilade på befolkningen, givit sig uttryck i denna sägen. Men var och en, som i detta ögonblick sett den enslige vandraren skrida över det skydda pelarfältet, kunde gripits av en liknande aning och känt, att en olycksande, lekamliggjord i detta väsen, närmade sig den slumrande staden.
Sången, cittraspelet och det muntra sorl, som nyss förnummits, hade överröstats av Simons starka, andaktsfulla sång och plötsligt tystnat, och endast de jämna årslagen hördes, medan båten gled fram på sin ljusa, lugna, slingrande bana mellan pilar och cypresser. Det glada lag, som var samlat inom relingen, hade upphört att skratta och sjunga och lyssnade nu för omväxlings skull till pelarmannens sång.
Båtens förstäv var prydd med rosor, blomsterkedjor hängde kring hans sidor; två gossar, fagra som Hylas och Ganymedes, förde årorna, Praxinoa, den förtjusande hetären, satt som härskarinna över rodret. Olympiodoros, den gudomlige men av en otacksam eller minnesslö eftervärld förgätne skalden, låg vårdslöst utsträckt på svällande dynor med huvudet i Praxinoas knä och svärmade, småleende, lycklig och halvrusig, bland månen, stjärnorna och de vita strömolnen. Palladios, sångaren, som nyss hade tystnat, satt där bredvid med ena armen kring sin cittra och den andra kring livet på en femtonårig, svartögd, syrisk dansarinna, lyssnande med ironisk förtjusning till pelarhelgonets sträva sång. Karmides, insvept i en veckrik mantel, låg i samma behagliga ställning som hans vän Olympiodoros, men i stället för att välja ett lika hult örngott i Myros knä, hade han med armbågen stödd emot relingen lutat sig över vattnet och roade sig med att skåda månens bild där nere i djupet och doppa fingerspetsarne i den svala böljan. Myro hade tagit kransen från hans huvud för att fläta violer i rosorna och kastade allt emellanåt, liksom det övriga sällskapet, en blick bort till pelaren och småskrattade eller försökte småskratta, alldeles som det övriga sällskapet, åt den underliga, skrovliga sången, som likväl skar igenom märg och ben, allvarlig som han var, och i de känslor, de tankar, han väckte och uttalade, så avbrytande mot den sorglösa omgivningen, den tysta nejden, den milda himmelen, den sköna natten med dess trolska ljus.
Ty Simon sjöng om något, som är jämmerfullt och förkrossat, om en varelse i skapelsen, som icke delar hennes harmoni, vars ben smäkta, vars lemmar brinna av syndmedvetandets tärande eld, som ryter i sitt hjärtas ångest, seende att synderna likt stormande vågor slå tillsammans över hennes huvud.
Simon sjöng om en sträng och förskräcklig Gud, vars vrede ingen kan stilla, som försätter bergen, rör jorden, så att hennes pelare darra, talar till solen, att hon ej går upp, och förseglar stjärnorna; som sänder sina änglar med vredens skålar över världen att omstörta hedningarnes stad, det stora Babel, det glada, av silke, guld och scharlakan skinande, så att ljus och ljusstake icke mer skall lysa där, bruds och brudgums röst aldrig mer varda hörd därinne ...
När denna sång tystnat, ljöd ånyo från den blomsterprydda båten cittrans toner, som ledsagade följande dityramb:
Gossar och flickor!
härlig är livets
rosiga morgon.
Luftiga, ljuva,
mysande timmar
sväva i lätta,
flyktiga rader
över dess nejds e-
lysiska vår.
Snabba, o snabba
äro de sköna
himmelska väsen,
flyende hän mot
strålande fjärran;
medan er egen
glättiga kor
föres av ödet
bort till ett motsatt
mörknande fjärran.
Skynden, o skynden,
flickor och gossar,
skynden att bryta
luftiga kedjan,
ilen att slå i
njutningens bojor
dessa olympiskt
leende, ljuva,
flyktiga barn!
Hän ur vår ena
dallrande vågskål
plockar beständigt
moiran, den grymma,
fröjdernas gyllne,
räknade vikter,
kastar i andra
sjunkande vågen
slappade sinnens,
mattade krafters,
mödors och sorgers
tyngande bly.
Hastigt som facklan
fångas och flyr från
hand och till hand i
panateneiska
nattliga festen,
måsten I lämna
ungdomens evigt
brinnande fackla
till de bakom er
ilande yngre
rosiga släkten,
medan I själva
sjunken i ålderns
svartnande skuggor,
sjunken i gravens
tigande natt.
Kindens som ängens
blommor förblekna.
Svallande lockar
glesna som lundars
höstliga kronor.
Strålande blickar
slockna som festers
tynande lampor.
Skynden, o skynden,
gossar och flickor,
flickor och gossar,
skynden att tömma
fröjdernas nektar!
Kransa pokalen,
slut till ditt ännu
svärmande hjärta,
flicka, din gosse,gosse, din mö!
*
Petros hade återvänt till sitt palats och önskat god natt åt den unge föreläsaren, som väntat honom vid stadsporten och nu gått till sitt sovrum i peristylen.
Petros var åter ensam i sin studiekammare. Ehuru han under hela den förflutna dagen varit i sträng verksamhet, kände han icke behov av vila. Han sökte fängsla sin uppmärksamhet vid Tertullianus' bok, som låg uppslagen på bordet, och hans blick föll på följande ord, dessa märkvärdiga, vilt kraftiga paradoxer, i vilka Tron har skrivit sin frihets- och självständighetsförklaring mot Vetandet:
»Guds Son är korsfäst. Det är skymfligt och därför ingenting att blygas för.»
»Guds Son är död. Det är orimligt och just fördenskull troligt.»
»Och begraven stod han upp ifrån de döde. Det är visst, emedan det är omöjligt.» [*]
Men de enade krafterna av den läsandes vilja och den lästes eldiga vältalighet voro icke i stånd att tillbakatränga de tankar, som biskopen hemfört i sin själ. Han lämnade boken och vandrade länge av och an i rummet.
Innan han äntligen gick till sin sängkammare, hade han öppnat det under bokfacket stående skåpet, framtagit en liten flaska av silver och en större av glas, gjutit några droppar av den förra, som innehöll en dvaldryck, i den senare, som innehöll ett lätt, oskyldigt vin, och därefter ställt de båda flaskorna tillbaka på sin plats och läst skåpet.
Efter tre till fyra timmars sömn var han åter vaken för sina tankar. Han lämnade bädden i morgongryningen, just vid den tid, då Eufemios, den korthalsade presbytern, krokig och höljd i sin kåpa, med en lampa och en nyckelknippa i ena handen och ett lerkrus i den andra, gick över en liten mörk gård bakom peristylen och stannade framför en källardörr, som han med en stor nyckel, sedan han ställt lampan på en bänk, öppnade.
Palatsets gamle nattväktare, som på en gång var kyrkobetjänt och biskoplig tjänare, satt insvept till näsan i en grov kappa på samma bänk, funderande bredvid sitt timglas och sin hornlykta. Han dök med munnen upp ur kappan, vände sig till Eufemios och sade:
-- Broder, det har varit en ledsam natt. Jag har hört där nedifrån hans suckar och kvidande, och det var mig rysligt svårt att icke ge honom vatten. Vad har han då gjort?
-- Han förnekar kyrkan, svarade Eufemios, i det han återtog lampan och gick ned för källartrappan.
* »Crucifixus est Dei filius; non pudet, quia pudendum est. Et mortuus est Dei filius; prorsus credibile est, quia ineptum est. Et sepultus resurrexit; certum est, quia impossibile est.»
Filosofens hem.
Nedanför Akropolis' östra sluttning sträckte sig från norr till söder den vackra Tripodgatan, vars västra husrad, börjande vid Prytanernas palats och slutande vid Perikles' Odeion, var en oavbruten kedja av monumentala byggnader, medan den östra utgjordes av enskilda hus, uppförda i lätt stil och endast en eller två våningar höga, för att ej genom sin storlek minska intrycket av de förra, vilka, liksom hellenernas offentliga byggnader i allmänhet, utmärkte sig mer för ädla former än kolossalitet.
Av Tripodgatans praktverk återstår än i dag en rund, tornartad, av korintiska halvpelare omgiven byggnad med sirligt bjälklag, mejslad fris, som framställer Dionysos' äventyr med rövare, samt välvt tak, som överst prydes av en akant med yppiga, behagfullt fallande blad. En inskrift upplyser, att byggnaden skall föreviga äran av atenaren Lysikrates' och hans stams, den akamantiskas, seger i en tragisk kortävlan.
Denna smakfulla minnesvård av en seger i skönhetens värld har under senare århundraden stått inklämd mellan de dystra, smutsiga murarne av ett kapucinkloster -- liknande där ett leende barndomsminne, som fortlever i en grubblande, mörk och sluten själ. Munkarne hava nyttjat honom till gisselrum och fängelse. Ödet leker, som en konstnär, med färgbrytningar.
Mitt emot denna minnesvård, vid andra sidan av gatan, låg Krysanteus' hus. Endast två våningar högt, hade det stor utsträckning och inneslöt, utom aulan och fruntimmersgården, en icke obetydlig trädgård. Fattade man den förgyllda bronsring, som prydde porten, och med en knackning tillkännagav sin önskan att slippa in, öppnades den snart av en gammal fryntlig tjänare, och man inträdde i en lång, skum förstugugång, som dag och natt upplystes av en lampa. När den motsatta, vanligen stängda dörren öppnades, tedde sig en överraskande vacker, av himmelens klarhet övergjuten tavla. Man stod då i den öppna aulan, vars joniska pelare av pentelisk marmor tecknade sina vita, luftiga rader mot en bakgrund i klar, mörkröd färgton och uppburo ett genombrutet, kring övre våningen gående galleri. Aulan, i vars mitt stod ett altar med ständigt brinnande rökverk, omgavs på tre sidor av pelargången. Bakom den förde dörrar till rum av olika slag: besökrum, gästrum, sovkammare, badrum o. s. v. Den fjärde sidan -- den gent emot ingången -- upptogs av två större rum: konstkabinettet och biblioteket, båda stängda endast med violettfärgade täckelser, som vanligen voro tillbakadragna, så att man såg deras i harmoniskt spel av klara färger hållna väggmålningar och mosaikgolv. Dessa rum åtskildes av en bred, mitt emot förstugudörren belägen öppning, varigenom utsikten förlängdes över fruntimmersgården, med dess vattenkonst, omgiven av blomstervaser, och öppnade sig till trädgården, där genomblicken ändade med en skuggig gång av lummiga träd, glesare här och där, för att låta solskenet falla på en bildstod eller bryta sig i pärlregnet från en sorlande springbrunn.
Dagen efter den, på vilken Klemens i biskopens sällskap hade besökt det ryktbara pelarhelgonet, och vid tionde timmen [*] hände, att portklappen på Krysanteus' hus skramlade med ovanlig häftighet. Den gamle portvakten såg ut genom sin lilla fönsterglugg och upptäckte, att den, som förorsakade bullret, var en ålderstigen man i tarvlig dräkt. Portvakten i Krysanteus' hus var i många stycken olik sina ämbetsbröder. Först och främst var han icke eunuck, utan lycklig familjefader med hustru och många barn; för det andra var han av sin herre förmanad att visa sig lika hövlig mot alla slags besökande, och för det tredje hade han icke lynne att antaga det snäsiga skick, som, om vi få tro de gamla komedierna, var ett stående drag hos den tidens portvaktare. Men särdeles förkärlek och ytterlig vördnad hyste han för alla, som buro skägg och filosofmantel -- ty hans älskade herre, ehuru han icke bar filosofmantel, var ju filosof -- och med den gubbe, som nu höll i portklappen, var just förhållandet, att han var både skäggig och filosofmantlad, ehuru manteln var av grövsta slaget. Vår portvakt skyndade således att öppna.
-- Vem söker du? frågade han.
-- Går jag rätt? Jag söker Krysanteus, arkonten.
-- Detta är Krysanteus' hus. Men han är icke hemma.
-- När hemväntas han?
-- Därpå kan jag icke giva dig säkert svar. Men har du tid att invänta honom, så är du välkommen över hans tröskel.
-- Jag tackar dig.
-- Jag tycker mig se, att du är främling i staden ... kanske långväga resande?
-- Så är det.
-- Måhända gammal vän till min herre? fortfor portvakten, som av välmening blottställde sig för att synas nyfiken.
-- Nej, svarade främlingen. Jag känner honom endast av ryktet.
-- Ja, vem gör icke det? sade portvakten med stolthet. Men du är alltid välkommen. Min herre är glad att se främmande filosofer i sitt hus.
Under samtalet hade portvakten stängt dörren till gatan och ledsagat främlingen till motsatta dörren. Han öppnade denna, bjöd gästen stiga in i aulan, vinkade en ung slav, vilken tjänstgjorde som atriensis, och återvände till sin portkammare.
Okos, den unge slaven, portvaktarens son, en yngling med glad uppsyn och städat skick, underrättade främlingen, att det torde dröja något länge, innan hans herre hemkomme; det vore därför hans, Okos', skyldighet att visa gästen, var han skulle finna badrummet, om han ville bada, biblioteket, om han ville läsa, ett avskilt gästrum, om han vore trött och föredroge ett sådant framför vilosofforna i aulan.
Främlingen valde biblioteket. Han visades dit, betraktade en stund de sköna målningarna, skakade därvid på huvudet, tog en pappersrulle och slog sig ned i en bekväm vilosoffa för att läsa. Några ögonblick därefter inträdde en gosse, Okos' yngre bror, och ställde bredvid gästen ett litet runt bord med frukter, konfityrer och krystallflaskor, den ena med vin, den andra med vatten, nyss hämtat i trädgårdskällan. Sedan detta skett, gick gossen, men återvände snart med friska, välluktande blommor, som han utbytte mot andra, ännu icke vissnade, i en blomstervas under draperiet vid ingången till rummet. Sedan han på sådant, i detta hus vanligt sätt sörjt för den okände, mycket tarvlige främlingens trevnad, avlägsnade han sig.
När portvaktaren öppnade för den obekante, hade han icke iakttagit, att denne, medan han knackade, utbytte en förtrolig blick med den gamle olivhandlaren Batyllos, som stod på gatan ett stycke därifrån, med häpnad tydligen målad i sitt ansikte, och att icke långt ifrån Batyllos stodo två män, den ene präst, som viskade sinsemellan och mönstrade främlingen med skarpa blickar.
Dessa båda hade utanför Prytanernas palats råkat möta främlingen samt därefter vänt om och följt honom på kort avstånd. Främlingen, som var en skarpsynt man, hade märkt, att han var föremål för deras iakttagelser, men utan att visa något tecken till oro helt lugnt fortsatt sin väg, till dess han stannade utanför Krysanteus' hus.
Den ene av de båda var en kejserlig agent -- ett slags brevpost och tillika spanare -- som föregående dag hade anlänt till staden med brev till prokonsuln.
-- Bah, fortsatte agenten sitt samtal med prästmannen, i det de avlägsnade sig nedåt gatan, du säger, att du sett honom två gånger; jag säger, att jag sett honom hundra gånger. Om denne gubbe är Atanasios, så får du skära näsan av mig, till rättvist straff för att hon vädrat så galet. Det är för löjligt! Till vilken stad jag nu kommer, i Europa, Asien eller Afrika, har man nyss sett Atanasios. Man behöver bara vara okänd på stället och ha några skrynklor i synen för att genast vara Atanasios, han och ingen annan. Det är med honom som med Jerusalems skomakare, som bönderna påstå sig se i var gammal trashank, som stryker genom deras by.
-- Nå nå, anmärkte Eufemios, jag sade icke, att han är Atanasios, utan att han är snarlik honom. Det skadar icke att ha ögonen med sig.
-- Ögonen? Ja, dem glömmer jag aldrig hemma, lika litet som öronen, var viss därom, ärevördige presbyter! Och mina ögon sade mig, att denne gubbe är en duvunge mot Atanasios.
-- Men du vet, att det finns vissa medel, som kunna förställa ... föryngra utseendet. Man färgar håret med lixivium, man ...
-- Hör på! inföll agenten och stannade. Syna mig noga! Hur gammal tror du mig vara?
-- Omkring femtio år, gissade Eufemios.
-- Min vän, jag är i dag verkligen femtio år gammal. I morgon är jag kanske sjuttio, i övermorgon tjugu. Men annars är jag född för trettio år sedan. Du bär hö till Megara, om du vill lära mig, att det finns en sådan konst.
-- Vid änglaskarorna! Du förvånar mig, min vän. Den konsten vore värd att inhämta. Min bäste vän, jag släpper dig icke, förrän du ger mig någon undervisning däri. För övrigt tvivlar jag icke, att du har alldeles rätt i avseende på gubben. Det slöt jag strax därav, att han gick in i ärkehedningens hus. Därtill skulle dock Atanasios visst aldrig förmå sig, om än han icke tvekar att gömma sig i filosofmantel och låta skägget växa. Mannen är utan tvivel filosof, en av de hundske, att döma av den grova manteln. Men nu vidkommande den märkvärdiga konsten, så ...
-- Är hon för dig alldeles överflödig, anmärkte agenten skrattande, ty bara du ej glömmer att taga halsen med dig, när du går ut, är du tillräckligt oigenkännlig. Ha ha ha! Förlåt mig! Jag vill icke såra dig. När man av naturen är kvick, komma sådana infall av sig själva.
Vi övergiva de båda samtalande, prästen och den hemlige atanasianen, samt återvända till filosofens hus. Men nu stanna vi ej i aulan, där vi lämnade den hemlighetsfulle främlingen, utan fortsätta vår väg till fruntimmersgården.
Liksom aulan, omgavs den av joniska pelare, som buro en med bildstoder smyckad altan, till vilken man utträdde från övre våningen. Oavsett vissa mellanrum för fri förbindelse, var altanen uppfylld med praktväxter och överdragen med ett fint, från gården omärkligt nät, varinom fladdrade sångfåglar och andra, på vilkas metallglänsande fjädrar naturen slösat sina bjärtaste färger. Marken eller rättare golvet -- ty dessa gårdar voro under årets flesta månader boningsrum med himmelen till tak -- var rutformigt lagt med svarta och vitgula stenar, utom i mitten, där springbrunnen, omgiven av en gräsmatta, fällde sina strålar i en marmorbassäng bland lekande flockar av kupidoner och delfiner. I grannskapet av springbrunnen finna vi Krysanteus' dotter, Hermione, och några hennes väninnor.
Aftonen är vacker. Himmelen välver hög och skyfri över denna täcka, från stadsbullret avskilda vrå, där blommor dofta och fågelsång blandas med sorlet av kaskader. Solen skiner ännu på den östra pelarraden och vattenkonstens högsta krökning: värmen är sådan, att svalkan i springbrunnens grannskap behagar, utan att man åtrår den fulla skugga, som den västra pelargången bjuder. Ett bord med de lätta läckerheter, på vilka grekiska kökskonsten var så uppfinningsrik, och några långa divanlika soffor, med bolstrar överdragna av ett mörkgrönt, sammetslikt, silverbroderat tyg, äro ställda mellan blomstervaserna nära bassängen. Här vila de unga kvinnorna under glatt och förtroligt samtal, medan Alkmene, Hermiones Hebe-lika kammarflicka, svävar mellan blommorna och vattnar dem från en urna, som hon alltemellanåt fyller under springbrunnens strålar.
Den rena himmelen, den ädla pelarbyggnaden, stoderna och vaserna, den spelande vattenkonsten, och i denna omgivning den vackra gruppen av unga kvinnor, klädda i de enklaste, kyskaste och mest smakfulla dräkter, som någonsin omfladdrat de kvinnliga behagen, bildade en tavla av klara linjer, lugn skönhet, ideal poesi, egen för antiken.
Den gammalhelleniska dräkten hade ånyo kommit i bruk bland de förnämare atenarne. Forntidens minnen voro dem nu kärare än någonsin, som vanligt i tider, då en lössläppt oförsonlig kamp emellan olika världsåskådningar framkallar de yttersta motsatser vid sidan av varandra. Hermione var klädd i en snövit kiton av egyptiskt sindon, fäst med en agraff över vänstra skuldran och försedd med långa överstycken, som från halsen nedföllo över barmen och ryggen och nästan dolde det ljusblå, guldstickade bälte, som hopdrog kitonen kring midjan, varifrån han fotsid, i rika naturliga veck nedföll över de sandalprydda fötterna. Ärmarna på denna klädning voro mycket vida, från axlarna uppskurna och glest sammanhållna med små guldspännen, så att stundom blott en strimma, stundom hela rundningen av de ädelt formade armarne med deras marmorfasta, bländande, i blekt rosenrött skiftande hull vart synlig. För ökad bekvämlighet vid iklädandet var kitonen uppskuren även under vänstra ärmen ned till midjan, men här fäst med en tät rad agraffer. En gles purpurgarnering omgav den nedersta fållen och höjde intrycket av veckens plastiska fall.
Hermiones rika, mörkbruna hår var icke benat, utan naturligt ordnat, som på ett lockigt gossehuvud, och sammanhållet av ett enkelt, diademlikt band, men delade sig under detta mitt över pannan i långa våglinjer, som nalkades de fint penslade ögonbrynen och slutade med små skruvformiga lockar, medan håret baktill nedföll i ett svall av långa, glänsande böljor över hals och skuldror.
Av de övriga närvarande damerna voro de två klädda som Hermione, men buro över den vita kitonen en annan kortare, som hos den ena var saffran-, hos den andra ametistfärgad.
Den tredje var en vacker brunett i romersk klädsel: den unga Julia, maka till Krysanteus' vän, jovianske gardestribunen Ammianus Marcellinus, som gjort sitt namn odödligt genom en värdefull historia över sin tid.
Julia var född i Galliens huvudstad Parisii, vars namn då ännu icke hade så världshistorisk klang som nu. Hon hade vistats där, ännu sedan den unge cesarn Julianus ditflyttat med sitt anspråkslösa hov. Hon kunde förtälja och gjorde det gärna om den isande förskräckelse, som de allemanniska barbarernas anstormande hade väckt i Gallien; om det allmänna jublet över landets räddning genom Julianus' hjältemod, om den välmåga, trevnad och trygd, som nu under hans rättvisa, kraftiga och välvilliga styrelse lyckliggjorde det nyss så lidande, utarmade landet. Med ett ord: Ammianus Marcellinus' maka beundrade Julianus, och denna beundran var emellan henne och Hermione den första väckelsen till en vänskap, som vart innerligare, ju mer de lärde känna varandra, och ytterligare stärktes av gemensam vördnad för den gamla tron, gemensam kärlek till visdom och skönhet.
Ismene och Berenike voro infödda atenskor och Hermiones barndomsvänner, ännu, liksom hon, fria från Hymens band -- Berenike en mörklockig flicka med själfulla drag och lugn värdighet i sina later, Ismene en blond, leende och självsvåldig sextonåring, vars ansikte var den klaraste spegel för en glättig, känslig och av nycker styrd sinnesstämning, och vars hållning och åtbörder förenade med mycken livlighet mycken täckhet och oskyldig håg att behaga.
-- Vad tyckte du om den lilla visan, min Julia? frågade Ismene, i det hon lade bort lyran och lyfte sina små fötter upp i den svällande soffan, mot vars gröna grund sandalernas pärlor glittrade. Har du hört henne förr?
-- Nej, svarade Julia; hennes melodi är enkel, men oförgätligt vacker. Jag sluter därav, att hon är mycket gammal.
-- Du dömer riktigt, sade Hermione, hon är ett skott ur Simonides' vinstock.
-- Och om jag sjungit henne i min mormors mormors tid, inföll Ismene, så skulle man utskrattat mig för att jag kunde tycka om en så urmodig visa. Ser du, i min mormors mormors tid, då hade världen smak! Då buro damerna en hårklädsel hög som Vindarnes torn, och männen muscher, som gjorde dem alldeles oemotståndliga ... Fy, Alkmene! Ser du icke, att en fjäril sitter i den där blomman? Tror du, att en blomma törstar, så länge hon kysses av en så vacker liten beundrare? Vänta, tills han flugit! Han flyger snart, ty fjärilar äro ombytliga och trolösa, Alkmene, men att dränka dem fördenskull vore alla fall ett för hårt straff. Det är deras natur att vara trolösa ... begriper du icke det, enfaldiga flicka?
-- Julia, sade Hermione, nu är ordningen hos dig att föreläsa det nya stycke, som du översatt till vårt språk, av din romerske Ovidius. Sången om Pyramus och Tisbe var så vacker, att vi längta att höra mer av samme skald ...
-- Och dina verser äro så felfria och lediga, som om helleniskan vore ditt modersmål, inföll Berenike.
-- Jag ville endast övertyga er, sade Julia, att vi romare icke alldeles gagnlöst gått i skola hos er, hellener. Vi lyckas stundom härma er rätt väl. Se här, fortfor Julia och lämnade Hermione en liten sirlig handskrift, här är mitt försök. Denna gång rör sången den stackars Narkissos. Du skall uppläsa den, Hermione; jag vågar det icke själv, ty då jag sist uppläste sången om Pyramus och Tisbe, hände ju, att Ismene, just då hennes ögon tårades över de olyckliga älskandes öde, slog till ett skratt, när jag med romersk brytning uttalade ett av era svåra helleniska ord.
-- Ack, goda Julia, förlåt mig, men det ljöd så löjligt, sade Ismene och började ånyo ofrivilligt skratta vid blotta minnet av detta tillfälle. Motsatsen hade varit så lustig mellan skaldestyckets rörande innehåll och Julias själfulla föredrag samt det felaktigt uttalade ordet.
-- Den egenkäre Narkissos! fortfor Ismene. Denna gång skall jag varken skratta eller gråta. Varken Ovidius eller du, Julia, skall med all er konst kunna avlocka mig tårar över en narr, som vart kär i sig själv.
-- Säg icke så, sade Berenike, det var ju en förvillelse, varmed Eros straffade honom för hans hårdhet mot den stackars Eko. Men vem kan älska den, som man icke kan älska? Alla olyckliga förtjäna medlidande, antingen de själva vållat sitt öde eller icke. Ja, jag tror, att de förre äro olyckligare och fördenskull förtjänta av än större deltagande.
-- Du har rätt, goda Berenike ... men gråta över Narkissos, se det gör jag aldrig, sade Ismene, fläktande med sin solfjäder.
-- Måhända, sade Julia, ligger även i denna myt en djupare mening än den att endast framställa egenkärleken. Döm icke Narkissos alltför hastigt, Ismene!
-- Kanske finner han i Hermione en vältalig sakförare, inföll Berenike. Jag är mycket nyfiken att höra din förklaring över denna myt, min Hermione. När du tolkar våra sagor, äro de mig icke allenast sköna, utan heliga.
-- Ack, mina tolkningar äro endast försök, svarade Hermione, som framkallas av min övertygelse, att dessa sagor äro skrudar kring höga sanningar, på samma sätt som våra gudabilder försinnliga den osynlige guden och hans krafter. Dessa bilder äro icke endast trä och sten. Myten om Eros och Psyke är icke en vanlig kärlekshistoria. Det är mig omöjligt att läsa den eller andra utan att ana symboliskt uttryckta sanningar. De genomskimra dem, som pärlan skimrar från bottnen av en källa, som själen genomskimrar människogestalten.
-- Men, sade Ismene, är det icke skalderna, som diktat dessa vackra saker för sig och andra?
-- Detsamma säga kristianerna, anmärkte Julia.
-- Kristianerna? utbrast Ismene, fläktande åter med sin solfjäder.
-- De säga det, fortfor Julia, emedan de tro, att endast de äro hugnade med gudomlig uppenbarelse. Men min Ammianus, som studerat deras skrifter, berättar mig, att de själva icke tveka att tillgripa samma symboliska uppfattningssätt som vi, när de vilja bringa de gamla judiska sägner, som de tillägnat sig, i sammanhang med sin lära. De se symboler, som skulle hava avseende på dem, i hebréernas uttåg från Egypten, i en kopparorm, som hebréerna uppsatte på ett kors i öknen, i daggdroppar, som föllo på ett fårskinn, som en hebreisk krigare för något ändamål hade utbrett på marken, ja även i en sång, som en judisk konung skrev till en av sina hustrur. Men skillnaden är den, att kristianernas tolkningssätt är mycket godtyckligare än våra filosofers och Hermiones, och att de judiska sägnerna alls icke bära någon symbolisk prägel, såsom våra, utan vilja vara rena historiska berättelser.
-- Men även kristianernas tolkningssätt kan vara giltigt, sade Hermione, ty jag föreställer mig, att de gudomliga sanningarna symbolisera sig i historiska händelser, likasom i skaldernas ingivelser. Du, Ismene, frågade nyss, om det ej är skalderna, som diktat våra myter för att roa sig och andra ...
-- Ja, jag gjorde det -- och nu skall du förklara mig den saken, Hermione.
-- Jag tror, att många av våra skalder haft ett högre syftemål än att roa: att de diktat i pytiskt skalderus, att myterna äro äldre än de, och att de endast givit dem klarare linjer, livligare färger. Men även när skalden skrivit endast för att roa, endast med avseende på skönheten, icke på sanningen, utesluter detta icke möjligheten, att sanningen, honom omedvetet, infinner sig och tager sin boning i de former han skapat, såsom livsgnistan infann sig i Pygmalions bildstod. Skalden förhåller sig då till sitt verk som en moder till det barn, hon givit livet. Modern är barnets upphov, men det är icke hon som bildat tankelagarne för dess själ; hon är omedveten om dess anlag, känner icke arten av den ande, som lever i den späde. Ja, jag tror, att det är omöjligt att bilda något skönt, utan att däruti ovillkorligt döljer sig som kärne något sant, varav det sköna är återskenet. Den sanne konstnärens hand föres ej av honom, utan av en högre makt, och vad som synes vara en nyck av hans fantasi, är en lag i den gudomliga naturen. Därom påmindes jag i går genom en berättelse av min faders vän, matematikern Diofantos ...
-- Diofantos? Den underlige, tankspridde gubben? inföll Ismene.
-- Ja, han.
-- Det lär vara en riktig trollkarl, sade Ismene. De säga, att han räknar ut, huru solen, månen och stjärnorna skola gå, och att icke ens den minsta lilla stjärna kan smyga sig till att gå på annat sätt, än den där flintskallige gubben föreskriver henne. Han lär vara en ordentlig tyrann mot stjärnorna.
-- Vad sade Diofantos? frågade Julia och Berenike.
-- Han omtalade, att han mätt kapitälvolutans snäcklinjer på templet vid Ilissos. Denna voluta är av sin konstnär tecknad på fri hand utan annat mönster än det hans inbillningskraft skapat. Nåväl, hon liknar ända till fullkomlighet den skönaste av alla havssnäckor, som man funnit vid kuster fjärran från våra. Samma svängning av kroklinjen, samma avstånd mellan svängarna. Diofantos, som använder sin räknekonst både på himmelens och havsdjupets under, berättade, att alla snäckhus äro bildade efter två olika matematiska lagar, av vilka den ena danar för människoögat vackrare linjer än den andra. Han förtalde om samma sak mycket annat, som ökar dess märkvärdighet, men som jag ej fullständigt uppfattade, emedan det var så matematiskt ... Men nu, fortfor Hermione, är det tid att komma till Julias översättning av Ovidius.
Medan Hermione på okonstlat och intagande sätt uppläste myten om Narkissos i Ovidius' skaldeverk »Förvandlingarna», hade den främling, som i avvaktan på Krysanteus' hemkomst tillbragt en stund i biblioteket, inträngt i fruntimmersgården och närmat sig de unga kvinnorna, lockad, som det tycktes, av de praktfulla blommor, som stodo i deras grannskap vid springbrunnen, ty han stannade framför dessa och syntes med välbehag njuta av deras doft och färger.
Inledningen till den myt, som Julia hade översatt och Hermione nu uppläste, omtalar, att Narkissos var son av flodguden Kefissos och den mörklockiga nymfen Leriope, och att spåmannen Teiresias, tillfrågad om hans framtid, hade förutsagt, att han skulle uppnå hög ålder endast i det fall, att han aldrig lärde känna sig själv. Narkissos växte upp till en så vacker yngling, att alla, som sågo honom, förälskade sig i hans skönhet, men själv hade han endast sinne för jaktens nöjen och kringsvärmade dagligen i de aoniska skogarne på spår efter grenhornade hjortar. Bland andra, som brunno för den likgiltige jägaren, var nymfen Eko. Lönligen smög hon efter honom, varhelst han gick bland klippor och i skogar, och alltmer uppflammade hennes låga, likasom facklans svavel
Fattar med oemotståndligt begär den närmade elden;
men tyvärr, hon förmådde icke ens meddela honom vad hon kände, ty av en förtörnad gudamakt var hon drabbad med det straff, att hon endast kunde eftersäga de sista orden av vad andra talat. Förgäves grep hon de tillfällen, då även denna ringa förmåga kunnat lända henne till godo. Ropade Narkissos till sin jaktvän: kom! upprepade hon med smäktande röst samma kom! -- men till honom. Som nämnt, det var förgäves. Mött med förakt, smög hon till de grottuppfyllda bergen, höljde sig med trädens löv och tvinade, tärd av sin kärlek, bort, så att endast rösten återstod av hennes väsen. Sedan dess är hon icke synlig mer, men hörd av alla. Hämnden väntade Narkissos. Han var endast sexton år, när den händelse timade, som sannade Teiresias' spådom. Hörom Ovidius!
Silverklar och skinande ren där flödar en källa.
Aldrig av herdar hon än var grumlad, aldrig av getters
fjällgräsmättade flock eller andra hjordar, och aldrig
rörd av en fågel, ett skogens djur eller fallande grenar.
Närmast hon kransas av gräs, som näres av smekande bölja,
hägnas av trän, som ej lida en glimt av ljummande solglöd.
Matt av hetta och törst kom gossen att vila på stället,
lockad av ängdens och källans behag och tröttad av jakten.
Men då han söker en svalkande dryck, han finner en annan
brännande törst, förförd av sin bild i speglande källa,
kär i ett livlöst hopp, förväxlande väsen och skugga.
Tjust han beundrar sig själv: förstenad i blick och i hållning
vilar han där och liknar en bild av pariske marmorn
skådar ett stjärnepar -- sina egna strålande ögon,
skådar ett hår, dionysiskt rikt och värdigt Apollon,
fjunfri kind och retande mun och skinande axlar,
lemmar med glans av snö, som genomskimras av purpur.
Narkissos var förtrollad av sin egen spegelbild. Hungerns, sömnens krav förmådde icke lösslita honom från denna syn. Han klagar för skogarne:
Skogar, o sägen mig, vem har drahbbats av grymmare kärlek?
Vem? I veten I, som givit så många en fristad.
I, som levat i seklernas lopp, o kunnen I minnas,
fingen I vittna förr en sådan tärande längtan?
O, jag ser och är tjust -- vad jag ser, vad tjuser mitt öga,
finner jag aldrig ändå: så hårt är älskaren dårad.
Och, för att öka min glöd, ej havets vidder ha skilt oss
icke stigar och fjäll, ej murar med bommade portar,
endast det tunnaste bryn! Själv trängtar gossen till famntag,
ty så ofta jag räckt mot böljan kyssande läppar,
lika ofta jag sett hur hans läppar tråna till mina.
-- -- -- --
När jag dig öppnar min famn, din räcker du villigt till mötes:
ler jag, ler du som jag, och jag märkte nog även, att tårar
skymde din blick, då jag grät, och att vinkar du gäldat med vinkar.
Och så vitt jag förstått av de älskliga läpparnes dragning,
viskar du svarande ord, som aldrig hinna mitt öra.
O, jag vet: jag är han! Min bild ej gäckar mig längre.
Tänd av begär till mig själv jag på en gång brinner och bränner.
Vad, är det jag som skall be eller bes och varom skall jag bedja?
Det jag vill äga är mitt; mina skatter göra mig nödställd.
Smärtan tärer min kraft. Jag känner, ej äro av livet
många stunder igen, i ålderns morgon jag slocknar;
likväl är döden ej tung, ty kvalen stillas av döden.
O, att du älskade dock finge dröja längre i världen!
Nu i en enda själ vi dö förenade båda.
De tårar, den olycklige gjuter, grumla vattnet, och bilden synes med tynande drag. Då
Under sin vånda han lossar sin dräkt och låter den falla,
slår sitt blottade bröst med händer vita som marmor.
Rodnande matt hans skakade barm då höjer sin livfärg,
liknande trädets frukt, som delvis rodnar och delvis
skiftar i glänsande vitt, eller liknande druvan, som bidar
mognadens tid och stänkes alltmer av skimrande purpur.
När han nu detta ser i den åter klarnade vågen,
längre han härdar ej ut; lik rimfrost, mötande solens
värmande sken, eller lik det gula vaxet, som sakta
smälter vid lindrig eld, så tynar han bort i sin kärlek.
Eko, den föraktade, sörjer honom dock. Hon upprepar sorgset det
farväl, han säger till bilden i källan, innan
Trött han lutar sitt huvud ned i det saftiga gräset,
lycker de ögon till, som tjusats av ägarens fägring.
Ännu sedan sitt rum han fått i skuggornas boning,
speglar han sig i den stygiska våg. Najader, hans systrar,
sörja och klaga hans död och offra hans skördade lockar.
Nymfers, dryaders klagande rop gentagas av Eko.
Bål de nu reda och komma med hår och skakade facklor;
då var svunnet hans lik -- de finna en blomma i stället,
guldgul blomma med vita blad mitt inne i kalken.
Ättlingarne av denna blomma kallas än i dag efter den yngling, vars död gav henne tillvaro, narcisser.
Efter några ögonblicks tystnad sade Julia:
-- Nåväl, Ismene, nu är ordningen först hos dig att yppa de tankar, som dikten väckt i din själ.
-- Mina tankar? genmälde Ismene, skakande sina lockar med djupsinnigt utseende. Jo, vet du, jag har välvt många, rätt aktningsvärda tankar om just den stackars Narkissos. Först och främst ångrar jag, att jag kallat honom narr, ty en narr dör ej av kärlek -- icke ens till sig själv. För det andra beklagar jag Ekos sorgliga öde. Hon gentog klagoropen kring den döde, som förskjutit henne; hon gentog dem helt visst med smärtsammare ton än hon förnummit dem. Hon kände intet agg, ingen bitterhet, endast kärlek, kärlek in i sista stunden, den goda, olyckliga Eko. Men för det tredje bör detta lära en flicka att icke slösa sina känslor på ett kallt och likgiltigt föremål, utan spara dem åt ett tacksammare, som känner sin skyldighet att med suckar och slavtjänst söka vinna dem ... Eko, är det icke sant? ropade Ismene bort emot aulan.
-- Sant! upprepade genljudet från aulans pelargång. Ismene klappade händerna av förtjusning och fortfor:
-- För det fjärde uppstod hela olyckan därav, att Narkissos levde i en tid, som icke ägde andra speglar än källornas. Hade Narkissos, liksom jag, speglat sig dagligen alltifrån barnskorna, så hade han nog vant sig vid en småningom tilltagande hygglighet och älskvärdhet ... Jag kan icke neka, att jag tycker mycket om att spegla mig, tillade Ismene och intog ett bekvämt läge i divanen med båda armarne över huvudet och blicken på springbrunnens spelande strålar.
-- Ismene, sade Berenike, har ej haft mindre än fyra tankar väckta av Julias verser ...
-- Ja, inföll Ismene, var icke det mycket det?
-- Ovanligt mycket, svarade Berenike skrattande; i främsta rummet är jag skyldig medgiva det, jag som icke haft en enda tillräckligt klar, att jag skulle kunna uttala honom. Ack, jag måste vara mycket tanklös och inskränkt, ty när jag hör en berättelse, som denna, så lever jag på hennes yta, fäster mig så vid gestalterna, deras gärningar och lidanden, lever så i färgspelet, rörelserna, formerna, att jag ej kan skåda andemeningen, ehuru jag känner, att en sådan finnes, att det är hon, som inifrån gjuter liv i företeelserna, sprider rodnad eller blekhet på deras kinder, skapar omkring dem naturen, vari de uppträda, och leder dem med nödvändighet efter sina lagar. Men vad jag ej kan, det förmår du, min Hermione. Dina förklaringar över våra myter hava varit mig ljuvliga drycker, älskade vän, i vilka jag insupit djupare vördnad för våra fäders lära.
Hermione svarade:
-- Mina utläggningar äro kanske ofta villfarande; det är endast aningen om det högre och andligas närvaro i de sinnliga formerna, på vilken jag icke själv tvivlar. Och om jag någon gång
träffar en sanning, är hon lik den närmast under skalet liggande hylsan, varifrån det ännu är långt till kärnen. O, I skullen höra min faders föreläsningar i Akademia, fortfor Hermione med glänsande ögon och lyft panna. Honom skullen I höra! Vad är kvinnan i tankens värld emot mannen? Det kan vara henne möjligt att med en bråd aning finna en sanning, till vilken han kan hinna endast med svåra mödor, djupa tankeslut; men genom dessa mödor, endast genom dem, är det vunna en egendom åt vetandet, en bevisad sanning, i stället för ett sant hugskott. Mina tankar äro hugskott, ingenting annat. Jag är rik på hugskott, och dina verser, min Julia, hava framkallat ett nytt.
Narkissos, så tyder jag denna myt, är människoanden. En flodgud var Narkissos' fader, och en källnymf hans moder. Floden och källan tillhöra jorden, men spegla himmelen. Så är människoanden född och ammad i naturens sköte, men tillika ett återsken av det gudomliga. Spåmannen Teiresias förutsade Narkissos en lång och lugn levnad endast i det fall, att han icke lärde känna sig själv. Så förkunnade även Gud, enligt en av hebréernas heliga sägner, det nyskapade människosläktet, att det skulle förlora sitt elysium, om det smakade kunskapens frukt och lärde skillnaden mellan gott och ont. Människoanden, så antyda myterna, så lära filosoferna, levde i början naturdriftens oskyldiga liv; människan var fullkomlig som planta och djur, lycklig som de, omgiven som de av naturens modersvård, som i en oupphörlig krets ledde henne till nöjet, när hon kände längtan därefter, till vilan, när hon njutit, till behovet, när hon vilat ut. Myten syftar härpå, när hon säger, att Narkissos växte upp skön och älskad av alla naturgudomligheter. Detta var ett tillstånd av lycksalighet. Men människan var danad till en annan än den. Hon bar inom sig en kraft, som en gång skulle göra henne myndig och förflytta henne ur oskuldens naturliv, den lägre fullkomlighetens fridfulla elysium, ur okunnighetens och träldomens lugn, till ett högre tillstånd, fullt av ofullkomlighet, mödor och sorger, på det att under strid med sig och världen hon skulle, såsom fri och förnuftig varelse, bana sig väg tillbaka till det oskuldens tillstånd, vilket hon lämnade som ett ofritt naturting, ett högt begåvat djur. Hon är kallad att lyda sedelagen, såsom hon förut lydde driften. Hon är förjagad ur natur-oskuldens elysium, för att över törniga ängder med blödande fötter nå himmelen, den sedliga oskuldens elysium. Myten syftar på denna i människan groende, oroliga frihetskraft, när det heter, att Narkissos, sedan han växt upp, vart en jägare och strövade i skogarne, kall för naturgudomligheterna, som älskade honom. Framför dem alla nämner myten nymfen Eko, emedan naturen i förhållande till människoanden är osjälvständig; hon liksom upprepar våra sista ord, emedan hon färgas av vårt eget lynnes art: synes oss ljus, när vi själva äro lyckliga, mulen, när vårt eget sinne är skumt, förskräcklig i sin åska, sina stormar, sina dystra nejder, när vi rädas dem, sublim i samma företeelser, när vi beundra dem, oregelbunden och hemlighetsfull, när vi icke lära oss förstå henne, regelbunden och upplysande, när vi upplysa oss om hennes lagar. Narkissos törstande, det är människoandens trängtan efter kunskap och ljus. Narkissos nedlutad över källan, det är människan, i vars själ idéernas värld uppenbaras. Källan, som ingen herde, inga hjordar, inga fallande grenar grumla, är visheten. Spegelbilden är idealet i sin gudomliga, ovanskliga skönhet, uppenbarat för den dödliges blick. Det bär hans egna drag, emedan det gudomliga icke kan försinnligas annorlunda än som mänskligt ... emedan det gudomliga är inneboende i det mänskliga, är just den inre människan, som genom kamp och strider skall utvecklas. Anden ser sig själv, skådar sig och gripes av oändlig smärta och oändlig glädje, ty han upptäcker huru högt hans mål är, huru fullkomlig han kunde och borde vara. Idealet är honom så nära, men ändå ofattligt; han möter verklighetens kalla bölja, när han vill kyssa och famna det. Han finner det icke, förrän den himmelska trånaden förtärt allt jordiskt i hans väsen. Då äger han det -- hos Gud. Han är borta -- hos honom -- och dryaderna, som samla sig att klaga kring den döde, finna icke honom, utan en blomma, symbolen av hans återvunna oskuld.
Hermiones röst var böjlig och välklingande; intrycket förhöjdes genom den sällsynta, ljuvliga harmonien av lugn och värme. Tankarnes anstormande mängd, fantasiens ökade kraft, hjärtats livligare slag hade icke påskyndat ordens gång; de utvecklades som en gyllene kedja, länk vid länk, inför de lyssnande vännerna. Hon var hänförande i denna stund, filosofens dotter; allvaret vilade på hennes panna, själens hänförelse tände en högre, andligare glans i de tankfulla ögonen och göt en purpur, lik aftonrodnadens återsken på ett isfält, över de rundade, men bleka kinderna; hennes mun smålog, hennes åtbörder voro lugna som hennes ord, den ädlaste blygsamhet förmälde sig med den omedvetna högheten och värdigheten i hennes härligt formade växt, varav den antika dräkt hon bar var ett kyskt, förklingande eko.
När hon slutat var det tyst över gården. Alkmene hade avlägsnat sig, fåglarne hade upphört att sjunga, endast springbrunnen sorlade som vanligt. Men tystnaden bröts av en okänd röst. Främlingen i den grova filosofmanteln stod framför de unga kvinnorna.
* Omkring kl. 5 efter romerska räknesättet, som vid denna tid, tillika med många andra romerska bruk, gjort sig gällande i Grekland.
Filosofens hem.
(Forts.)
De sågo hans åldriga, fårade anlete och hörde honom säga:
-- Förlåten min djärvhet, I unga kvinnor och du, Hermione, filosofens dotter, som jag igenkänt på dina ord. Jag är en främling, som nyss i aulan väntade på din fader, men frestades så mycket av springbrunnens svalka och de sköna blommorna, att jag vågade intränga hit ... Min djärvhet ökades, då jag såg, att även här är han nu borta, den avundsjuka porten, som för ej så längesedan överallt skilde kvinnornas gård från männens. Förhållandet mellan de starke och de täcka artar sig friare, hjärtligare, jämlikare, såvitt jag får döma av mina egna rön ... och uppmuntrad härav vågar jag det ännu djärvare steget att upplysa er, att jag lyssnat och gärna vill inblanda mig i ert samtal.
-- Du förekommer då vår önskan. Atens kvinnor vörda ännu filosofmanteln. Sitt ner i vår krets.
-- Gubbar äro pratsjuka. Haven undseende med dem! Det följer med åldern, fortfor den okände skämtande. Men nu, utan långa inledningar, till saken. Jag vill tala om Narkissos, även jag. Hermiones tolkning av myten om honom har överraskat mig. Jag har läst den myten hundra gånger, utan att ana en sådan mening. Men samma tolkning har nu ingivit mig själv en annan närliggande, som, ärligt sagt, överraskar mig än mera. Svara mig, Hermione, var ej flodguden Kefissos den stackars ynglingens fader?
-- Jo.
-- Floden,som rinner ur hans urna ... jag menar Kefissos själv ... var flyter han?
-- Här vid Aten ...
-- Min far har just ett lanthus vid Kefissos, inföll Ismene. Du är välkommen dit ut, min filosof.
- Jag tackar dig. Men till saken. Du medgiver således, Hermione, att Narkissos på sätt och vis kan kallas atenare?
- Jag medgiver det gärna.
- När myten med sådan tydlighet angiver hans födelseort, ligger däri måhända en vink, att vi ej böra se i honom en symbol för någonting alltför vidsträckt och allmänt. Att giva honom en inskränktare betydelse kan åtminstone vara skäl att försöka. Du, Hermione, gjorde honom till människan i allmänhet, till märkesmannen för vårt släkte; jag åter gjorde honom helt enkelt till atenare. Det förra var kanske för mycket; det senare är bestämt för litet. Låt oss gå en medelväg och göra honom till hellen! Vi ha rätt därtill, ty Aten har alltid varit Hellas' hjärta.
-- Antaget! sade Hermione. Narkissos föreställer hellenen!
- Gott. Hellenen är, liksom Narkissos, naturens älsklingsbarn ...
- Han har åtminstone fordom varit det ...
-- Lika mycket! Fortsättom nu, då vi äro fullkomligt ense! Narkissos är den hellenska anden, den hellenska åskådningen av livet och världen. Eko är, som du själv tydde det, naturen. Eko har råkat i ogunst hos en gudamakt och saknar nu den fullständiga talförmågan. Detta betyder, att naturen är en fallen, en fördärvad natur, avhänd sin ursprungliga elyseiska skönhet ... ty skönhet är naturens tunga, varmed hon talar till människoögat. Ekos älskling låter henne icke pålägga sig några fjättrar; han är hård emot henne, bryr sig ej om hennes suckar, tårar och vrede. Så höjde sig även den hellenska anden med segerkraft ur den träldom, vari naturen höll de andra folken fångna: dessa fenicier, som offrade sina barn åt vreda naturmakter, dessa egyptier, som dyrkade krokodiler, kattor, oxar och hundar, dessa perser, som ännu knäböja för elden. Har du ännu något att anmärka mot min tolkning? Hermione, du eller någon av dina vänner?
-- Fortsätt, bad Hermione. Vi skola sedan framställa våra anmärkningar.
-- Nåväl. Narkissos var sexton år, när han trånade bort vid källan. Säger icke myten så, du unga skaldinna? frågade gubben Ammianus Marcellinus' maka.
Julia jakade till frågan.
- Antagom, att dessa sexton år betyda sexton århundraden, och låt se, huru detta stämmer ... Javäl, det passar förvånande väl, ty så lång är den tid, som förflutit från trojanska kriget intill nu. Trojanska krigets tidevarv kan med skäl kallas det, i vilket Hellas föddes, hellenerna samlade sig till ett folk, och den hellenska anden antog sin egendomliga prägel. Icke så?
-- Dina sammanställningar äro skarpsinniga, sade Hermione och betraktade den gamle med ökad uppmärksamhet.
-- Den blinde och dock så fjärrskådande Teiresias, fortfor den filosofmantlade främlingen, hade förutsagt, att Narkissos skulle varda olycklig och dö, om han lärde känna sig själv. Huru tilllämpa detta på vår Narkissos? Påminnen I er, unga kvinnor, vad som stod och kanske ännu står att läsa över ingången till den delfiske Apollons tempel? Där stod: KÄNN DIG SJÄLV!
-- Den inskriften finnes där ännu, upplyste Hermione ...
-- Och den inskriften, inföll gubben, var således Hellas' dödsdom.
-- Slutsatsen är från din utgångspunkt riktig, sade Hermione, och en lätt rysning genomilade henne.
Julia, Berenike, själva Ismene undgingo icke intrycket av den okändes sist anförda ord. De ögnade honom med förvåning, och Berenike sade tvekande:
-- Jag ber dig förklara ditt påstående, ty jag fattar det icke.
-- Efter förmåga vill jag villfara din önskan.
Hellenerna voro i sin blomstringstid ett folk av glada, lyckliga och älskliga barn, som, utan att oroas av något tvivel, överlämnade sig åt ett föreställningssätt, som gav liv och personlighet åt varje livlöst ting i naturen. För dem voro bergen stelnade titaner, havsvågorna blåslöjade mör, de mörka skogarne hemvist för Pan och flöjtblåsande satyrer, varje källa hade sin najad, varje träd sin dryad, varje grotta var nymfernas boning; blomman på marken, fågeln i lunden, stjärnan på himmelen hade sin saga, som de viskande förtalde, och deras öden voro ju mänskliga öden, i vilka hjärtat måste deltaga. Men medan de lyckliga, glada barnen -- barnen, som segrade vid Maraton och Salamis -- lekte i sin sköna värld och trodde henne evig, hade en okänd hand längesedan skrivit domen över henne i de delfiska orden: Känn dig själv! liksom redan på det nyfödda barnets änne står i osynlig skrift den lagen: du skall dö! Den glada leken hade fortfarit länge, då det på Atens gator hördes en röst, som upprepade detta: Känn dig själv! Det delfiska budet hade tagit mandom och kallades Sokrates. Filosofien -- icke denna lekande barnfilosofi, som undrade, om världen uppstått genom eld eller fuktighet - utan en helt manlig och allvarsam filosofi ropade till de lyssnande barnen: »Låt ej gäcka dig av dina föreställningar! Lär känna dig själv! Undersök din tankes lagar! Du själv är världens mått. Allena det, som överensstämmer med dem, allena det, som är förnuftigt, är verkligt!» - Vart togo de nu vägen, najaderna, som hällt sin urna över dalen, dryaderna, som blomsterstrött honom? De flydde, och blommorna och stjärnorna tystnade, bergen voro berg, vågorna ett oroligt vatten, ingenting annat. Än mer: det man vördade som rätt vart befunnet orätt, plägsedens heliga band vart en dumhet, en förrostad olidlig boja, den yttre lagens diamantskrift utplånad, ty den enskilde hade funnit lagen i sig, och själva Olympen instörtade, begravande under sina spillror onyttiga gudar - onyttiga, ty förnuftet hade funnit dem löjliga, oheliga, overkliga. Allt var försvunnet, utom människan själv och filosofiens källa, vari hon speglade sig. Som Narkissos vilade hellenen vid denna källa, åskådande sin mänsklighet, men lycklig? Nej! Olycklig, trånande, förtvivlad! Han vilar där ännu, slående sitt bröst, famnande den kalla böljan, blickande nedåt, nedåt, ständigt nedåt, medan omkring honom har uppblomstrat en annan skapelse, över honom öppnats en annan, evig, strålande Olymp, och han hör ej rösten från himmelen, som manar honom: Blicka uppåt, uppåt! Från skenbilden till den verklige! Du älskar den sköna, fullkomliga människan. Väl, här är Jag - Jag Själv, icke min bild! Du mejslade aningsfullt dina gudar till likhet med människan. Jag har gjort mer: Jag, den Evige, har nedstigit till jorden i en människas skepelse. Vad du anat och önskat är ju uppfyllt. Kom till mitt bröst! Jag är sann Gud och sann människa. Jag är Världens Skapare, den Urgamle, Outgrundlige, och se - Jag är även din broder, din älskade broder. Jag har burit ett dödligt, lidande hjärta, som mätt med klappning tidens slag, i min eviga barm - och detta för att göra dig förtrolig med din Gud, hemvand i hans famn, som barnet i sin faders. Kom, min älskling och förstfödde! Räds ej! Dina skulder äro avtvagna med mitt blod. Jag är icke ett rysligt Öde. Jag är din fader, broder och förlossare!
Den okände filosofen hade under dessa ord, uttalade med eldig hänförelse, stigit upp, hans gestalt, annars böjd av åren, hade rätat sig och hans röst ljöd, honom omedvetet, stark och väldig, som om han predikat för tusenden.
- Men nej, fortfor han i sorgsen ton, Narkissos är döv för den himmelska rösten, han är förtrollad av en ljugande bild, han är fängslad av en lögn. Ve den förhärdade, som icke lyssnar till en bedjande Gud! Snart är hans sista stund kommen, och hans dom förkunnad. Myten säger, att han, nedförd i de underjordiskas boning, ännu speglar sig i den stygiska vågen. Myten säger sant. Hans straff varder evigt. Evig trånad, evig smärta. Ve, ve den olycklige! ...
Den okände hade knappt uttalat denna förskräckliga varning, förrän han svepte manteln omkring sig, lämnade de häpna kvinnorna och gick bort genom aulan. I det ögonblick han skred genom ingången, som förenade aulan med fruntimmersgården, inträdde två i lysande dräkter klädda män, som närmade sig gruppen vid springbrunnen, sällade sig till den och gåvo det förstummade samtalet en ny riktning.
Den ene av dessa besökande var Julias make, gardestribunen Ammianus Marcellinus, den andre prokonsuln över Akaja, Annæus Domitius.
Vid skymningen hade den krets, som var samlad kring Hermione, upplöst sig och lämnat henne. Hermione var ensam i sin lilla kammare. Hon väntade sin faders hemkomst. Emellertid förflöt timme efter timme. Himmelens stjärnor blickade, medan de skredo förbi, mellan altandörrens gardiner in till den i vemodigt drömmande försjunkna flickan. Det finns en känslostämning, som icke lämnar rum åt klara tankar, men vari själen känner sig själv mer hel och hållen, emedan denna stämning är förorsakad av hennes samlade intryck. Hermione var länge försänkt i en sådan. Människosjälen är en aldrig vilande konstnär: stunder som denna äro hennes musik; när hon alstrar klara bilder, för hon mejseln eller penseln. Ur Hermiones obestämda drömmar uppsteg slutligen minnet av en händelse, som av allt vad hon på senare tiden rönt hade kvarlämnat det djupaste intrycket, nämligen vistelsen i det delfiska templet under den stormiga natten. Den uppbrutna dörren till sanktuariet och de på golvet spridda papperen hade vittnat, att de uppenbarelser hon haft denna natt icke alla voro av profetisk art eller foster av inbillningskraften. Hermione skådade upp till stjärnorna och enade tanken på deras klarhet och oföränderlighet, på himmelens lugna höghet, med tanken på det skiftande, oroliga, gåtfulla skugglivet i jordens dalar. Hon tänkte vidare på de skimrande, men hemlighetsfulla tavlor, som extasen hade upprullat för hennes inre öga. Filippos, det var hans bild, hans andra jag, som hon skådat gungande på älven, som var tidens älv, som förde honom med rastlös fart, med nödvändighetens oemotståndliga strömdrag till evighetens fjärran. Sådan hon såg honom då, hade hon sett honom i sina drömmar; sådan såg hon honom i sin moders anletsdrag, som, räddade av penseln, förskönade det rum, där Hermione nu överlämnade sig åt sina tankar. Filippos hade ilat före sin fader och syster att finna sin moder - det var den tydning Krysanteus funnit för denna tavlas symbolik.
Svaret på den andra fråga, som Krysanteus förelagt oraklet, eller rättare sin dotter, detta svar dolde sig under vecken av en på marken liggande purpurmantel. Om ej denna syn avbrutits genom den besynnerliga uppenbarelse ur verklighetens värld, för vilken tempeldörren inslogs, så hade måhända en vindstöt, svepande över den solbrända öknen, bortfört manteln och visat dragen av den slagne, som vilade under honom, eller hade Hermione själv med darrande hand lyft en flik för att se Konstantius' för henne obekanta anlete, eller värsta fall de välkända, älskade dragen av Julianus. Nu var denna uppenbarelse föga mindre gåtfull än framtiden, som skulle belysas. Men den heta sandöknen, de i fjärran bortsprängande ryttarne med sina höga mössor och över skuldran hängande bågar? Dessa ryttare, hade Krysanteus sagt, liknade inga andra än Persiens krigare. Öknen skulle kanske återfinnas i det härjade gränslandet mellan Roms och Xerxes' nyuppståndna rike. Konstantius var just stadd på härfärd mot perserna, när underrättelsen om Julianus' uppror kallade honom tillbaka till hans trons räddning. Skulle då ej denna syn, som tydde på död och nederlag, snarast vara en tillämpning på Konstantius? Krysanteus och Hermione trodde det, emedan de ville hoppas det.
Om betydelsen av de syner, som hon uppbesvurit ur djupet av sin själs omedvetenhet, hade han och hon samtalat, medan de vandrade tempelvägen tillbaka, och sedan ofta. Krysanteus hade med allvar och spänning lyssnat till Hermiones redogörelse för dem. Det var icke vidskeplighet, utan följdriktighet i hans sätt att tänka, som verkade detta. Det må synas underligt för oss, söner av fäder, som givit luftpumpen, elektriska apparaten, kemiska ugnen och romboidiska nätet rum bland himmelens stjärnbilder. Vi frukta vidskepelsen till den grad, att vi uppfyllas av fördom emot allt, som ligger utanför de dagliga rönens gräns, och vi skulle kalla den klaraste filosofi mystik, om hon med allvar ledde oss in i det översinnligas värld och stängde porten efter sig. I allmänhet nöja vi oss med några maximer, tjänliga, det är sant, att frälsa oss från ett återfall i andens mörker, men odugliga att föra oss fram på ljusets väg. Vi anse oss hava gjort nog för vår självständighet, när vi icke sälja vår själ åt den tro, som räckes oss i barndomen. Men det är pendelns självständighet, som svänger mellan två ytterligheter, mellan Voltaire och Cagliostro. Vi äro långt ifrån att likna dessa hellenska filosofer, vilka övade sitt tänkande, som atleten sina lemmar, tryggade sig till förnuftet, som han till sina muskler, och med fast fot, med kraftsvällande armar och cestusomlindade händer stodo färdiga att segra eller falla för människoandens självständighet och förnuftets rätt. Funno de i denna självständighet ingen tillfredsställelse för sin religiösa känsla, räcktes dem då av en medlidsam hand en fångrustning, för att tjäna som harnesk, de tillbakastötte henne, föredrogo att hopplöst strida med fria lemmar och föllo som hjältar. Funno de däremot en sådan tillfredsställelse inom sig själva, hade deras tankar givit dem nyckeln till himmelen, så gingo de därin med barnets genius, fröjdade sig åt härligheterna i den ljusa salen, talade med andarne andarnes språk och frågade ej efter, om världen därutanför begrepe dem eller icke eller toge deras umgänge med de osynlige som en gäckande lek med tomma skuggor.
I de syner, Hermione haft i det delfiska templet, hade bilden av Karmides inblandat sig. Hermione undrade ej häröver, ty hon tänkte ofta mot sin vilja på denne yngling. Kärlek till honom eller rättare till den Karmides, som icke mer fanns, den ofördärvade, till dygd och visdom strävande, låg ännu i hennes hjärta. Kväva den hade hon hitintills icke kunnat; i vissa stunder ville hon det ej. Ättling av en förmögen, med Krysanteus närskyld familj, hade Karmides redan i sin barndom förlorat sina föräldrar och därefter upptagits i Krysanteus' hus. Hermione och han hade uppväxt tillsammans. Krysanteus, som förlorat sin ende son, hälsade i sin späde frände en ny, överflyttade på honom en faders hela ömhet och fäste de största förhoppningar vid ett barn, som naturen så rikt begåvat med skönhet och livligt förstånd. Det var för dessa hellener en ofattlig motsägelse, om icke ett skönt yttre skulle hölja rika själsanlag, som det endast vore konsten att utveckla. De ville icke skilja emellan skönhet och sanning, ville icke veta av någon klyfta mellan natur och ande. Platon, deras främste tänkare, var en idealt skön man; Sofokles, deras störste tragöd, likaledes. Deras filosofer omgåvo sig helst med sköna ynglingar och bedrogo sig sällan i valet. Sokrates, ehuru själv ytterligt ful, hyllade samma åsikt och medgav med hänvisning på sin satyrnäsa, att naturen hade nedlagt frön till många laster i hans själ. Men han tillade, att filosofien hade förbättrat honom. Hellenerna medgåvo anden härskarerätten över naturen; de sågo, att den sköne kunde förfulas genom lasten, att den fule kunde förskönas genom dygden. För Sokrates' lärjungar, som älskade honom till svärmeri, försvann hans satyrnäsa, när han talade om dygden, och de slutade med att finna honom skön, emedan någonting gudomligt så ofta genomskimrade hans anletsdrag.
Hermione var en hellenisk kvinna, och varje föremål, som omgivit henne från barndomen, själva den luft, hon andades, hade utvecklat hennes medfödda kärlek till det sköna i alla dess uppenbarelser. Förgäves predikade ej blott kristianerna, utan även mången hellenisk vishetslärare de dagarne om naturens fördärv och sinnlighetens dödande; hon lyssnade väl till dessa läror, och idéernas värld, som Krysanteus öppnat för sin dotters ögon, var även för henne den enda fullkomliga och eftersträvansvärda; men att fatta denna andra som syndig och föraktlig förmådde hon icke. Hon älskade himmelens stjärnor och skyar, jordens berg, källor och skogar, blommor och fåglar; hon förtjustes av konstens skapelser, och varje klart barnaöga var henne en klar vederläggning av den sats, att människosjälen vore ett vredens barn och från förstone platt fördärvad. Ett ytterligare bevis kravde hon icke, men ägde många sådana i de vise, hvilkas levnad varit en fortgående förkovring i dygden, i de kärleksfulle, som lidit för att göra andra lyckliga, i de hjältar, som offrat sig för det sköna och sanna. I allt detta såg hon det gudomliga uppenbarat i det synliga. Hon såg det gudomliga i varje ädelt bildad form, hörde det i varje välljudande röst. Spegeln hade lärt henne, att hon själv hade ett intagande yttre. Varför dölja detta för sig själv eller andra? Hon kunde det icke, även om hon velat det. Hon var glad och tacksam för denna Guds och naturens gåva och fann i dess ägo en vink att varda den värdig genom sin själs förädling.
Att missvårda denna skönhet, avklippa sina rika lockar eller hölja sin gestalt i en vanprydande dräkt, som mången kristiansk svärmerska gjorde, skulle för henne varit en hädelse. Och från den stund - den oförgätliga - då kärleken vart medveten i hennes barm, då de båda fostersyskonen och lekkamraterna utan rodnad, utan förlägenhet, i lydnad för sina oskyldiga hjärtans maning, yppade sin blyga låga och skänkte varandra den lugna, obeskrivliga salighet, som ligger i den första kärlekens ömsesidighet - från denna stund betraktade sig Hermione icke längre som ensam ägare av sin fägring; den var en skatt, som hon förvarade åt dess rätte herre, den ädle och dygdige yngling, åt vilken hon skänkt sitt hjärta.
I de första dagarne, det första året av denna kärleks tillvaro, huru ofta uttalade de icke för varandra sin glädje över skönhetens gåva, som de ömsesidigt funno hos varandra! Om själarnas samklang, om den ömsesidiga högaktningen - detta kalla ord, denna styva högtidsmantel, vari mannen nalkas kvinnan och kvinnan mannen, för att komplimentera och taga varandra i ägo - om sådant talade de aldrig; sympatien, aktningen fanns hos båda, men de tarvade dem ej till täckelse kring sin ögonlust, sin skönhetskänsla, ty i dessa funno de ingenting att blygas för. Och hur skulle Hermione hava kommit på en sådan tanke, hon, som icke kunde höra ett välklingande ord, utan att se det lekamliggjort i sköna former, hon, för vilken till och med den torra logikens slutledningar förvandlade sig till vingade piltar, lekande med blomsterkedjor, och som aldrig hörde ordet Idé, utan att tänka sig en himmelsk, strålande ungmö!
Karmides hade varit henne dubbelt dyrbar genom hennes kärlek och de förhoppningar, som hennes fader fäst vid honom. Liksom hon vårdade sina blommor, ansade dem, flyttade dem från solskenet till skuggan, från skuggan till solskenet, så hade Krysanteus bemödat sig att undanrödja alla hinder för utvecklingen av en natur, som i sitt frö redan lovade mycket. Han hade övat sin skyddslings tankekraft och lemmar, hade sökt elda honom genom höga föredömen, hade velat stålsätta hans själ mot kommande lidanden, liksom emot kommande lockelser, men göra henne mjuk och känslig för alla goda intryck, öppen som ett språkrör för den gudomliga rösten i det inre - han hade med Karmides förknippat tanken på den platonska lärans framtid, i honom hoppats en efterträdare på Akademias lärostol, en ny kämpe, sedan han själv gått bort, för skönhetens religion och förnuftets frihet.
Karmides hade i början motsvarat hoppet. När hans myndighetsår var inne, trolovade han Hermione och företog därefter med Krysanteus' bifall en resa genom Syrien, Egypten och Italien. När han återkommit till Aten, syntes han till lynne och böjelse alldeles förändrad. Han fann sig icke väl i Krysanteus' grannskap. Mot Hermione var han ombytlig och underlig; än visade han sig dyster och hemlighetsfull; än utbrast han i kärleksbetygelser, som förskräckte henne, emedan de buro prägeln av vildhet och onaturlighet; än, och detta oftast, mötte han henne med ett slags galanteri, som måhända skulle ha förefallit Neapels skönheter behagligt, men som förödmjukade Hermione. Det beställsamma ryktet frambar till hennes öra det ena äventyret efter det andra, vari Karmides spelat hjälten. I början trodde hon dem icke; men han själv gjorde allt för att taga henne ur den villfarelse, varmed hon ännu sökte fasthålla sin dröm om ren kärlek och jordisk lycka, sin tro på Karmides' ädla natur och höga kallelse. Krysanteus använde förgäves sin människokännedom och en av ömhet ingiven vältalighet för att återföra fostersonen, den förre lärjungen, till den väg han lämnat. Förhållandet mellan dem vart allt kyligare. Hermione såg sin faders smärta och kände sin egen djupare. Kristianerna pekade på Karmides som ett prov på en hednisk filosofs förmåga att uppfostra människor. Han omgav sig med de mest utsvävande ynglingar i Aten, var föremål för sina liktänkande vänners och de atenska hetärernas beundran eller beräkningar, men alla andras förakt. Den sista gången han visade sig i Krysanteus' hus, var denne frånvarande. Han fann Hermione ensam. Hon förebrådde honom under tårar all den smärta, han förorsakade henne och hennes fader. Han svarade med skämt och lämnade henne. Kort därefter inlät sig Karmides i ett nytt äventyr, som omtalades mer än hans föregående, emedan den andra medspelande var den sköna Eusebia, Annæus Domitius' maka. Annæus upptog saken med ett lugn, så orubbligt, att det verkligen understödde kristianernas välvilliga tydning, att allt inskränkte sig till ett omvändelseförsök, som den fromma Eusebia i sin ängslan för ynglingens salighet hade företagit sig. Men när ryktet i en mindre förmånlig upplaga hann till Hermione, återsände hon, dödligt sårad i sina känslor, trolovningsringen till Karmides.
Att kunna älska mer än en gång föreföll Hermione som en orimlighet. Även nu, då hon ville glömma Karmides, var hon övertygad, att hjärtats drift och den första kärleken aldrig kunna svika. Hon gav honom förlorad endast för livet. Hon trodde på ett framtida tillstånd, då två själar, som från början varit ett, när de vilade i Guds tankes sköte, ånyo skola förena sig, sedan de renats från de fel och villfarelser, som på jorden stötte dem från varandra. Denna tro, som hon närde med läsningen av Platons skrifter och som kanske varje människa en gång i livet har omfattat, gav henne tröst, fast blandad med vemod, då hon lyssnade till sin naturliga längtan att förenas med en älskad man och fortplanta den gudomliga gnista, varav hon själv genom en mans och en kvinnas kärlek blivit delaktig.
Skön och älskvärd som hon var, och arving till en ovanlig rikedom, hade Hermione talrika tillbedjare; men de giftermålsanbud, som de djärvare vågat framställa, hade hon tillbakavisat. Hon förlikte sig med tanken att leva ogift. Lik sagans pil, som läkte de sår, han själv givit, är kärleken ensam i stånd att läka kärlekens sår. Hermione hade mycket att älska. Hon älskade naturen och filosofien; hon älskade att utbreda sällhet till alla i sitt grannskap; hon älskade framförallt sin fader, vars strävanden och ensamma ställning som kämpe för en sjunkande bildning, en undertryckt religion hon förstod och delade. Badande i de friska vågorna av denna kärlek, bibehöll hennes själ sin klarhet, kraft och hälsa; hon var i harmoni med sig själv, fast ackorderna klingade vemod.
---------------------------
Kort före skymningen hade Klemens av biskop Petros skickats till Simon pelarhelgonet med ett bröd och en flaska vin. Flaskan var den, som Petros föregående afton så omsorgsfullt inläst. Den natt, som följde härpå, sjöng Simon ej sin aftonpsalm.
Krysanteus återvände först vid midnattstiden. Han hade då sett, huru krigsgudens tempel togs i besittning av det kristianska prästerskapet. Petros hade funnit för gott att uppskjuta detta till en timme, då man ej hade att vänta onödigt uppseende och folkskockning. En avdelning soldater, förd av tribunen Pylades, hade följt prästerna och uppställt sig framför templet. En ämbetsman läste från trappan den kejserliga kungörelse, som skänkte templet till kristianerna; några nattvandrare, vilkas väg tillfälligtvis fört dem över torget och som stannat, förvånade över uppträdet, fingo föreställa det atenska folket, till vilket kungörelsen var riktad. Läsningen ändade som vanligt med uppmaning till ropet: leve kejsaren! Soldaterna instämde pliktskyldigst, prästerna hjärtligt, atenska folkets tillfälliga ombud tvunget eller av vana. En gammal borgare, vars mun teg, men vars hjärta kanske ropade: leve Julianus! vart av en fanatisk soldat nedstucken. Den gamle mannen hade gått ut för att skaffa läkarehjälp åt en insjuknad dotter. Han hann, förrän han dog, anförtro Krysanteus ej blott sitt ärende, utan ock sitt brödlösa hem; denne ilade bort att skaffa hjälp. Därefter uppspikades kungörelsen på tempeldörren, krigsgudens bild och altare omstörtades och utkastades, målningarna sönderhackades, tempelskatten togs i beslag, arkivet med sina historiska årsböcker uppbrändes, varefter det heliga korset, fridens och försoningens symbol, ställdes framför ingången, just i blodpölen bredvid den mördade.
Detta skedde vid skenet av lampor och facklor, som voro tända i portikerna och kring torgets bildstoder. Däruppe på Akropolis avtecknade sig vishetsgudinnans jättestod mot den stjärnströdda natthimmelen. Kanske hov sig i detta ögonblick hennes kopparbarm.
Rakel.
Aten med sin livliga hamnstad Piræus hade lockat en ansenlig mängd av de civilisationens nomader, de handelns beduiner, som kalla sig Israels barn. De hade redan längesedan förlorat sitt lilla fädernesland och redan hunnit i all fred och ro taga sin lott i det stora, det av astronomerna Tellus, det av vanligt folk jordklotet kallade. Bland hebréerna i Aten var Baruk en aktad man, ty han vandrade ostraffligt efter fädernas stadgar, var miskundsam mot sitt folks fattige och icke sällan även mot gojims arma barn, och framförallt: han var rik, mycket rik. Han ägde skepp, vilkas master voro cedrar från Libanon, vilkas roder voro av ek från Basan eller nejden däromkring, och han skulle gärna, för att i allo rätta sig efter profeten Ezekiel, givit dem segel av egyptiskt linne och soltält, färgade med purpur från Elisaöarna, om ej han funnit detta vara ett för långt drivet slöseri. Med dessa skepp införde han indiska och egyptiska musliner, som voro de atenska hetärernas förtjusning, rökelser från Saba och Rema, färgade ylletyger och spannmål från Syrien, tenn och bly från västern, slavar ej blott från Tuba och Mosoch, titan från världens alla nejder. Varorna utbytte han mot andra, som han med samma skepp utförde: oliver, fikon, vax, hästar, vapen, böcker och konstsaker. Baruk visste på pricken, hvad en Platon, en Homeros i handskrift var värd, ehuru han aldrig hade läst dem; han förstod med kännarens blick att uppskatta värdet - penningvärdet - av bildstoder och målningar, med vilka han skulle betraktat som en dödssynd att pryda sitt hus. Helgon- och gudabilder, kors och amuletter rullade genom hans händer; men han tvättade dessa omsorgsfullt, sedan han vidrört sådana ting, läste sina böner och smålog åt de oskyldiga guldkorn, som den oheliga strömmen kvarlämnat mellan hans fingrar.
Han drev dessutom en indräktig handel med penningar och lånade gärna, mot goda säkerheter och ej särdeles omänsklig ränta, åt Javans* lättsinniga söner, de där fördömt vackra och skamlöst glada, åt fördärvets Gehinom** oundvikligt bestämda atenska ynglingarne, som med så oförskämda blickar förföljde hans dotter, den svartlockiga Rakel, när hon sedesamt mellan far och mor vandrade till synagogan.
-Rakel, lyft då icke på slöjan så där! hände vid sådana tillfällen, att den gamla Ester sade.
- Kära moder, hände det, att Rakel svarade, den här slöjan vill ju alldeles kväva mig. Jag kan knappt draga andan.
- Jag skall göra ett lufthål i henne med första bästa kniv, sade gamle Baruk. Hon är av tyg från Damaskus och har, vänner emellan, ett värde av 50 guldstycken, men hålet skall dit ändå, det lovar jag.
Rakel hade ännu icke fyllt sitt sjuttonde år. Hon var en vacker flicka med fylliga former, svarta lockar, en något stor, men välformad näsa och de eldigaste ögon, som någonsin tänts under orientens sol. Det fanns väl knappt en yngling av Abrahams släkte i hela Aten, Piræus inräknat, som icke svärmade för Rakel och det ansenliga arv, som en gång skulle tillfalla henne. Men vem som helst var icke värdig den rike Baruks vackra dotter. Det visste såväl Baruk som Ester. När de fördenskull bortlovade sin dotter, var det till ingen obetydligare person än rabbi Jonas, den atenska synagogans stolthet, en ännu ung, men mycket lärd man, som ej blott kunde lagens böcker utantill, utan även hade studerat den helleniska filosofien och skrivit långa med kabbalistiska funderingar späckade kommentarier till sin landsman Filons djupsinniga verk.
Föräldrarne hade vid detta val icke gjort sig mödan att rådfråga sin dotters tycke. Sådant var icke brukligt hos deras folk, och för övrigt kunde väl Rakel ej vara annat än nöjd med en man av så utomordentlig lärdom, så stor vältalighet i synagogan och därtill av så ansedd släkt som rabbi Jonas.
De anade icke, att Rakels hjärta redan var fångat av en annan, och denne - o ve! - var en av Javans oomskurna söner, som icke hade en droppe av Abrahams blod i sina ådror och icke kunde läsa en bokstav i de heliga rullarne.
Det är aftonen efter den, på vilken den okände filosofen besökt Krysanteus' hus.
Dagen är hebréernas sabbat. Baruk och Ester ha gått till synagogan. Rakel hade föreburit något skäl för att få stanna hemma. Hon försakar därmed nöjet och uppbyggelsen att höra, huru sinnrikt rabbi Jonas utlägger profeten Daniel. Hon försakar tillfället att se sin trolovade, just i det ögonblick när han är vacker: när framför altaret hans mörka, vemodiga ögon livas, hans av studier fårade panna klarnar och hans av samma ihärdiga studier krökta skepnad rätar sig vid korens sång: »Hur sköna äro dina tjäll, o Jakob, och dina boningar, o Israel!» och vid den församlade menighetens rop: »Hör, Israel! Adonaj vår Gud är den ende Gud!» Då genomströmmas han av fädernas anda och deras bragders minnen; då uppbygger han i tanken Jerusalems grusade tempel och samlar sitt folk, var och en under sin vinstock. Då förgäter sig hans blick, som annars gärna irrar upp till kvinnornas läktare för att bakom en av slöjorna ana dragen av flickan, som han älskar, Baruks dotter.
Rabbi Jonas har ett blekt och fint ansikte, som dock i Rakels tycke är fult. Han har ett skägg, likt manen på en kappadokisk häst, långt, svart och glänsande, som Rakel finner avskyvärt. Han sitter ofta hos Baruk och talar så djupsinniga saker om den attikiserande Moses*** och den verklige Moses, den platoniserande Filon och den filoniserande Platon, att Baruk stryker sitt grå skägg och sin kaftan av lutter förvåning; men Rakel gäspar vid detta tal och finner det odrägligt. Han är i sin älskades närvaro blyg - som en blyg älskare, och han förvirras av hennes strålande ögon. Därför tycker Rakel, att han är en tölp.
Ty ack! Rakel har ett manligt ideal, vid jämförelse med vilket alla andra män förefalla henne som misslyckade försök av Vår Herre att skapa någonting drägligt i karlväg. Huru fult ljuder ej namnet Jonas i hennes öra, huru vackert Karmides! Jonas har aldrig ingnidit sina lemmar med olja, aldrig tumlat i palestrans sand, aldrig suttit på en hästrygg; därför är hans egen rygg krökt, hans gång tung, hans rörelser i den styva kaftanen utan behag. Och Karmides däremot! Han bär osynliga Hermesvingar på sina fötter, hans spänstiga lemmar, omsvävade av den vita kitonen och den tyriska manteln, vilja lyfta honom från jorden. Jonas' blyga, vemodiga blick, vad är den, om den än blickade i evighet, emot ett enda ögonkast av Karmides, ett av dessa djärva, stolta ögonkast, som på en gång skrämma en eldig flicka och tjusa henne? Rakel har hört av sin fader, att Karmides är slösare; hon har sett honom många gånger ej blott på vägen till synagogan, utan ock i sin faders hus, dit han kommit för att låna penningar. Rakel är förtjust över hans slöseri, som gör honom tusenfaldigt älskligare i hennes ögon. Hon är van att se varje litet mynt vänt två gånger, hör dagligen ända till leda upprepas Syraks tänkespråk om sparsamheten. Karmides, som leende strör omkring sig denna metall, som de andre uppgräva med sina fingrar ur modden, vad månde denne Karmides vara, om icke ett ovanligt, ett övermänskligt väsen? Och vad nu lärdomen vidkommer, för vilken Baruk och Ester så ytterligt vörda rabbi Jonas, så är ju Karmides ofantligt mycket lärdare! Det har Karmides själv med ädel uppriktighet försäkrat henne. Skulle hon då icke tro det? Och fastän han är så utomordentligt lärd, är han likväl glad, talar så fullkomligt fattliga, förtjusande saker och sjunger till lyran sprittande visor.
Skulle Rakel i något ögonblick glömma Karmides, finnes i Baruks hus en gammal tjänarinna, som gärna återför hennes tankar till detta föremål. Även hon, tjänarinnan, har sina skäl att beundra Karmides' slöseri. Av det guld, han sår, har något även fallit i hennes hand, och till tack härför har hon åtagit sig att vara budbärarinnan och förmedlerskan emellan honom och Rakel.
Det är en vink av henne, som förmått Rakel att i afton stanna hemma.
Rakel har stigit upp på altanen av sin faders hus. Där är hennes älsklingsställe under så vackra aftnar som denna. Man har därifrån en vidsträckt utsikt över den östra och norra delen av staden. Västerut mötes däremot ögat av de närlägna husens tak och murar, men emellan dessa skymta delar av den branta gata, som från Skambonide leder ned till Kerameikos. Det är den gatan, som man vandrar till och från synagogan. En så uppmärksam utkik som Baruks gamla tjänarinna kan således se det vördnadsvärda paret, när det nalkas, och i tid varsko sin unga härskarinna.
Huset har två ingångar. Den ena större, som vetter åt gatan, är försedd med en järnbeslagen port, som Baruk varsamt stänger, när han går ut. Den andra är en liten dörr i baksidan av huset. Den kan endast öppnas inifrån, och den leder ut till en sluttande, med klipphällar strödd, gräsvuxen plats, som utgör högsta punkten av Skambonides kulle. Denna dörr är av tjänarinnan öppnad, och därifrån leder en trappa upp till altanen.
Rakel lutar sig mot bröstvärnet och ser ut över staden. Himmelen är klar, och friska fläktar komma från havet. Rakel är orolig, hennes hjärta klappar nästan lika häftigt, som då hon bidade det första hemliga mötet med Karmides. Sedan dess har hon ofta träffat honom, just häruppe, under månljusa nätter, sedan föräldrarne och husets få tjänare gått till vila; och genom vanan och övertygelsen om det oskyldiga i sådana möten har varje fruktan, varje betänklighet hos henne försvunnit. Karmides har kommit för att med skämt och joller lätta hennes sinne, när det är tyngt av hemmets enformighet och det instängda liv, hon måste föra; han har stämt hennes cittra och lärt henne att framlocka små melodier därur; han har talat om det glada och brokiga livet därnere i staden, dit hon aldrig får styra sin kosa utan att hava fader Baruk vid ena sidan och moder Ester vid andra; han har härmat rabbi Jonas' gång, åtbörder och sätt att tala, så att Rakel varit färdig att kikna av skratt; han har lindat hennes långa, svarta lockar kring sina fingrar och kallat dem de skönaste ringar, dyrbarare än de gyllene, med diamanter sirade. Han har försäkrat, vad som föreföll Rakel i början alldeles otroligt, att han ej kunde leva, om han ej emellanåt finge se och tala med henne. Hon måste dock tro hans ord, ty han var ju så utomordentligt vis, hade kastat så djupa blickar in i naturen och kände bäst själv de hemliga villkoren för sin tillvaro. Nu kände även Rakel någonting liknande, ty hon fann sig numera aldrig rätt lycklig utan i hans grannskap, under inflytelsen av hans ögons makt.
Den fruktan, som nu kom Rakels hjärta att klappa med oroliga slag, var en, som spreds med luften över de tusen husen och templen mellan Skambonides, Museions, Akropolis' och Kolyttos' kullar. Baruk hade hela dagen synbarligen plågats av en ängslig sinnesstämning. Vid middagstiden hade han under någon förevändning avlägsnat tjänstefolket ur huset och nedburit sin dyrbarare egendom, guld, silver, penningar och viktiga papper till ett lönligt förvaringsrum under husets källare. På flickans frågor om orsaken till detta varsamhetsmått hade han sökt giva lugnande svar. Men av sin mor och tjänstefolket hade Rakel sport, att under den förflutna natten åtskilligt tilldragit sig, som lät dem motse oroligheters utbrott i staden.
Där Rakel nu stod, lutad emot altanens bröstvårn, seende ut över staden, som bestrålades av den nedgående solen eller vilade i de långa skuggor, som kastades av kullarne, längtade hon efter Karmides och fruktade nästan, att han ej skulle komma. Det föreföll henne, som om Karmides måste hava lämnat staden, eftersom den icke längre var det glada, livliga Aten, utan genombävades av rädda aningar. Hon kände, att hans närvaro, åsynen av hans glada anlete, på vars panna hon aldrig upptäckt en skugga, vore det enda, som kunde förjaga hennes ängslan.
Hur glad vart hon därför icke, då på toppen av Skambonide visade sig en gestalt, som var hans! Han såg upp till altanen och vinkade till Rakel. I bakdörren stod den gamla tjänarinnan och gav honom det tecken, som lät förstå, att marken var fri. Strax därefter hördes hans lätta steg i trappan. Rakel vände sig om; han stod framför henne, glad och leende, och räckte henne en bukett av de utsöktaste blommor. Icke ett spår av bekymmer kunde upptäckas i hans väsen. Han kom just nu från badet och syntes strålande av hälsa och ungdom. Rakel hade aldrig sett honom vackrare än nu.
- Du kom då äntligen, utbrast hon och kände sig färdig att med systerlig hängivenhet kasta sig hans armar.
- Jag försummar icke ett enda av de sällsynta ögonblick, då jag får träffa Rakel, svarade Karmides. Visdomen och Rakel äro mina gudinnor. Jag offrar åt den ena de stunder, som den andra icke kan förunna mig. Äro dina föräldrar i synagogan, mitt barn?
- Ja, svarade Rakel och synade förtjust de vackra blommorna, som Karmides givit henne.
- Synagogan är en ypperlig inrättning. Jag tycker om människor, som vörda sin Gud. Men jag kan med skäl anmärka, att er gudstjänst är alltför kort. Den borde räcka hela natten. När komma dina föräldrar hem?
- Ack, i afton dröjer det icke länge.
- Begagna då ögonblicken för vår gudstjänst, sade Karmides. Han fattade flickans hand och drog henne med lätt våld ned på en soffa vid sin sida. Mina andaktsstunder äro de, när jag skådar i dina ögon.
- Fy, du talar som en hedning, vilket du också är ... Men säg mig, Karmides, du är ju även filosof?
- Vilken fråga! sade Karmides skrattande. Visst är jag filosof, och en av de allra främste till och med.
- Ja, du är mycket lärd, det vet jag, men är du också mycket dygdig?
- Naturligtvis. Lärdom och dygd äro tvillingbarn, som aldrig åtskiljas.
- Det gläder mig höra, ty i går sade Jonas till min fader, att visa och dygdiga hedningar, sådana som ...
- Karmides?
- Nej, det sade han icke, utan sådana som ... som ... Platon tror jag, att han hette ... väl kunna räknas till det utvalda folket, fast de aldrig ätit påskalammet.
-- Däri hade den lustige Jonas rätt, min Rakel.
-- Och vad jag var glad däröver, ty jag tänkte genast: då bör även Karmides räknas till mitt folk, och han är icke längre en främling för en dotter av Israel.
-- Hör blott på! Du filosoferar ju förträffligt, även du. Det vore en underlig Gud, som endast skulle tycka om de kaftanklädda, långskäggiga och kroknäsiga mäklare, som kalla sig judar. Han skulle då ha en helt annan smak än du.
Rakel rodnade. Karmides tog buketten och fäste den vid hennes barm.
- Ser du, fortfor Karmides, i det han pekade på solen, vars halva skiva redan sänkt sig i havet, samma sol för våra ögon, samma åtrå till sällhet i våra hjärtan, huru kunna vi då kalla varandra främlingar?
- Samma himmel och där uppe över stjärnorna samme Gud, sade Rakel med en djup blick på Karmides. Den kväll, jag gav dig den lilla ringen, som ... som du icke bär på ditt finger ... Karmides, var har du ringen?
- Här, på mitt hjärta, svarade Karmides och drog honom upp ur sin barm.
- Ack, förlåt mig! Jag ville övertyga mig, att du hade förvarat honom, fortfor flickan med glädjestrålande ansikte. Men jag ville säga dig, att samma kväll drömde jag, att vi alltid finge vara tillsammans. Mina föräldrar omfamnade dig och kallade dig son. Jonas var även närvarande. Han var icke svartsjuk alls; han bara talade och talade med dig om den där Platon och andra besynnerliga saker. Och du visste att svara honom på allt vad han ville veta. Det märktes tydligt, att du var lärdare än han,
- Din dröm skall sannas. Det kommer en tid, då vi alltid skola vara tillsammans.
- Tror du det?
- Beror det ej av oss själva! Se havet, Rakel! Det lyser purpurfärgat, och guldkantade skyar spegla sig däri. Längtar du icke att sväva över dess yta, buren av ett skepp, tusenfaldigt vackrare än något av din faders? Jag skall föra dig till en ö, som jag upptäckt där borta i väster, långt, långt bakom synranden. De kalla henne Lycksalighetens. Hon är en lämning av det i havet sjunkna Paradiset. Där skola vi bo, jag och du.
- O, vad säger du? utbrast Rakel, vars barnsliga obekantskap med världen gav Karmides tillfälle att obesvärat giva luft åt sina hugskott. Men, tillade Rakel betänksamt, icke kan jag lämna fader och moder kvar här i Aten.
- De skola följa oss, Rakel. På Lycksalighetens ö finnas omätliga förråd av den gula metall, som är din faders lust. Han följer oss dit, samlar en skeppslast guld och återvänder som den rikaste människa på jorden för att återuppbygga ert tempel. Vad säger du härom?
- Ack, det är ju härligt! Jag måste underrätta min fader ... jag måste säga honom vad du ämnar göra.
- Nej, nej, icke nu. Min plan måste hemlighållas, liksom våra möten. Hör du det!
- Nå, som du vill.
Rakel hade i sin älsklings närvaro alldeles förgätit den fruktan, som bemäktigat sig henne. Först nu, då talet föll på att lämna Aten, påminde hon sig, att staden i närvarande stund hade något oroväckande, och hon anförtrodde Karmides sina obestämda farhågor.
I själva verket var denna afton besynnerlig även i det avseende, att det väldiga sorl, som annars uppsteg nedifrån staden mot Skambonides topp, var så gott som förstummat. Det rådde en ovanlig tystnad, endast avbruten genom bullret av någon genom gatorna rullande ensam vagn eller ett och annat hammarslag från verkstäderna i grannhället.
Ett skarpt öra skulle likväl just i detta ögonblick kunnat uppfånga ett genom avståndet nästan förtonat sorl av röster, som kom från norr och nalkades mer och mer.
-- Bah, sade Karmides till svar på Rakels frågor, vad har du att frukta? I hebréer kunnen, liksom de olympiska gudarne från sina moln, i god ro förlusta er åt de andres strider. Vad han I att göra med bilddyrkare och kristianer?
- Men det är ju förskräckligt! Du tror då verkligen, att det kommer till strid, till blodsutgjutelse ... och här, här i Aten, kanske utanför min faders port? frågade Rakel bleknande. Men vad har då hänt? Vad är det, som uppretar dem mot varandra?
- Kristianerna ha i natt frånstulit den gamla lärans anhängare ett tempel och lagt beslag på tempelskatten ...
- Men varför, varför göra de så illa? utbrast Rakel.
- Varför? Alla kunna icke vara mäklare här i världen, men alla vilja ha guld. De som ej bli mäklare som judarne, varda rövare som kristianerna. Det är förklaringen. Må packet slåss! De mina känner jag. De äro för fega att våga sina liv. Kristianerna kunna fråntaga dem allt, till och med livet, men av omtanke för sitt liv skulle de icke våga försvara det. Men kristianerna själva, min Rakel, de äro män! Eller rättare: de äro vilddjur ... modigare än lejon, blodtörstigare än tigrar. Amfiteaterns spel äro förbjudna. Vi sakna dem ej, ty vi ha kristianerna. Vi taga plats på åskådarebänken och klappa händerna, när de sönderslita varandra. Vi ha ett präktigt skådespel att vänta.
- O Gud, huru du nu talar, Karmides! Jag nästan förskräckes för dig.
- Lugna dig, flicka! Jag är icke farlig. När jag ej kan avvända åskan eller näpsa stormen, fattar jag mitt beslut: jag fröjdas åt deras höghet. Men hör vidare vad som hänt i natt, som utbreder förfäran i staden! Det rådande kristianska partiet har upptäckt, att det undertryckta hållit hemlig gudstjänst i ett kalkstensbrott i grannskapet av den ohygglige Pelar-Simons fält. De överraskades mitt under sina böner, soldaterna nedrusade i deras underjordiska kyrka, tillfångatogo så många, som ej kunde smyga undan, bundo dem och släpade dem i fängelse. Man säger, att de undertrycktes kämpe, en präst med ett av de där långa namnen, som kristianerna påhittat ... Atanasios heter han ... var närvarande och just predikade, när händelsen timade, men att han i mörkret och villervallan lyckats komma undan. De fängslade voro vid pass femtio: de fleste tillhöra packet, men åtskilliga äro ansedda män och medborgare av Aten. Lagen dömer dem till döden. Du kan begripa, vilken uppståndelse detta väckt bland deras trosbröder, vänner och fränder. Förskoning ha de fängslade ej att vänta. Sorg, häpnad och raseri hos de mång tusen, som kalla sig homousianer. Man tror, att de skola väpna sig för att med våld frigöra de fångne. Det rådande partiets anförare, biskopen av Aten, önskar ingenting hellre, ty han har trupperna till sitt förfogande och vill nyttja tillfället för att krossa motståndarne med ett slag. Se där i korthet mina nyheter, du min svartögda flicka. Vad din blekhet förskönar dig! Jag frestas att skrämma dig alltid för att alltid se dig sådan. Men var lugn! Karmides är ju hos dig. Här, här i min famn, fruktar du här?
Karmides hade utan motstånd tryckt den darrande flickan till sitt bröst och lekte med hennes mörka lockar.
- Jag skulle icke vara rädd, om du alltid vore här. Men du kommer ju och går. Du är borta, då kanske ... Nej, jag törs ej tänka på ett sådant ögonblick.
- Jag skall vara osynlig i ditt grannskap och synlig måtto stå vid din sida, om en fara hotar. Men nu icke ett ord mer om rädsla och fara! Se upp mot himmelen! Där börja stjärnorna tändas. Var är din cittra, barn?
Cittran låg på en bänk. Han tog och stämde henne och sjöng till hennes ackorder en täck, levnadsglad visa. Rakel lyssnade och log. Han började i annan tonart en sång om kärlek, kärlekssmärta, trohet i döden. Rakels blick var tårad, när han lade cittran bort.
- Vad? Tårar? Älskade lilla toka! sade han. Dina ögon hava värmt min själ, men tårarne göra dem till solar, som förbränna henne. Blunda, eller du bländar mig! Blunda, österländska flicka!
Och när Rakel lydde, lade han armarne kring hennes hals och tryckte på hennes läppar en brännande kyss.
Det var den första. Karmides gick stundom långsamt mot sitt mål. Han var en Proteus - olika hos olika kvinnor. En flicka, sådan som Rakel, var för hans övermättade sinnen dock ännu en retelse, dess större, ju mer hennes enfald avbröt mot hans vanliga väninnors världskännedom. Alldagliga byten tog han med storm. Hos Eusebia, den blaserade romarinnan, var det han och icke hon, som spelade blyg, behagsjuk, nyckfull, oerfaren, och ehuru Eusebia genomblickade det, voro båda för kloka att bannlysa en mask, av vilken båda hade samma nöje.
Rakel älskade honom. Han var allt för henne. Vem undrar då, att hon kände sällhet i denna kyss? Men hon öppnade ögonen och rodnade upp till pannan. Hennes blick bad om förskoning från förnyad sällhet; men den djärve var obeveklig. Han rövade kyss efter kyss.
Rakel hörde ej, huru det avlägsna sorl, som förnams från norr, kom närmare, huru det allt tydligare blandades med bullret av en folkmassas tramp, det dova, brusande ljud ett sådant månghövdat, tusenfotat vidunder åstadkommer, när det framtränger genom en stads trånga gator och vid varje gränd, varje öppning det stryker förbi, sväller ut och rycker med sig allt.
Men slutligen urskildes i detta förvirrade larm rop, genomträngande och vilda, vittnande, att det månghövdade vidundret var retat, att det sökte fiender, och att dessa fiender måste darra för en annalkande hämnd.
Nu släppte Karmides Rakels hand. Ropen hade trängt till hans öra. Han anade deras betydelse. Han steg upp och lyssnade. Även Rakel hörde den kommande orkanens brus. Hon grep efter Karmides' hand och tryckte sig darrande intill honom.
Under den förskräckelse, som fattade henne, flög hennes första tanke till föräldrarne.
- O Gud, mina arma föräldrar! De äro ute. Vad kan icke hända dem! Huru skall jag rädda dem ur faran? Jag måste ut. Jag vill skynda till synagogan. Karmides, följ mig! Jag är icke rädd, när du följer mig. Kom!
I detta ögonblick dök den gamla tjänarinnans förfärade ansikte upp över altantrappan.
- De komma! ropade hon.
- Vilka? Vilka?
- Dina föräldrar. De äro redan utanför porten.
- Lovad vare Gud! De äro räddade.
- Farväl, min Rakel, sade Karmides hastigt. Frukta intet! Jag skall vara i ditt grannskap.
Rakel hade knappt mod att släppa Karmides' hand. Man hörde, huru den tunga porten till gatan gnisslade på gångjärnen. Ingen tid var att förlora. Karmides ilade ned för trappan och genom bakdörren ut i det fria. Rakels blick följde honom, då han med skyndsamma steg gick över den hällströdda toppen av kullen och försvann där bakom. Hon skyndade ned att möta sina föräldrar. Hon såg den gamla Ester stödd på rabbi Jonas' arm. Hennes fader lyfte de tunga bommarne, med vilka porten invändigt var försedd, lade dem i kors över varandra och fäste dem vid deras järnhakar.
Baruk och Ester ledsagades ej endast av rabbi Jonas. Sju eller åtta unga, kraftiga israeliter följde dem för att stanna i huset, medan stormen rasade genom staden. De skulle vara husets besättning. Baruk, som handlade med vapen, var rustad med en hel arsenal. I det stängda, bommade huset ville de med svärd i hand avvakta händelsernas gång.
* Javan i bibeln hellenernas stamfar.
** Helvetet.
*** Platon.
Början till ett sorgespel.
-- Från det ena nöjet till det andra! Prisad vare Olympen, som ännu strör rosor över jorden!
Så tänkte Karmides, då han vandrade ned för den del av Skambonide, som sluttade åt Kerameikos. Han vidgick tacksamt, att den stund han tillbragt hos Rakel varit en stund av njutning, det vill säga en skugga av lycka - visserligen blott en skugga, men han nöjde sig härmed, ty han hade längesedan givit verkligheten förlorad.
Han sökte nu en annan förströelse. Från Kerameikos skallade vilda rop, förnummos tusentals larmande röster. Det var förmodligen inledningskoren till en storartad tragedi. Karmides älskade tragedier och skyndade att förvissa sig om rum bland åskådarne.
Som vi veta, var skymningen inne och stjärnorna började tända sig på himmelen. En sådan halvdager är gynnsam för sådana skådespel, liksom en mulen himmel ökar intrycket av ett götiskt tempel. Han döljer sådana små enskildheter som de små människorna, och låter de stora massorna, som äro de på denna bana uppträdande skådespelarne, försmälta till sublima individer.
Karmides stannade ett ögonblick, innan han hunnit den punkt, där de trånga gränder vidtogo, som på denna sida klättrade upp emot kullen. Utsikten härifrån behärskade vissa, av tak och murar avbrutna delar av gatan Kerameikos ända hän emot Areopagens kulle. Alla dessa delar höljdes av en böljande massa, som tycktes vara ett enda jättedjur, sakta, mödosamt och krampartat slingrande fram likt en sårad orm. Två bloss, som lyste i spetsen, voro vidundrets ögon. Men liksom ryktet enligt skaldernas skildring, så var denna jättekropp i hela sin längd betäckt med en man av tungor, icke talande, icke viskande, utan rytande av raseri.
Karmides skyndade vidare. Han kom in i en trång gränd, som mynnade ut till huvudgatan. Medan denna tyngdes av ett övermått av liv, var den förra ödslig, som utdöd. Portarne bommade, fönsterluckorna stängda, ingen människa att se.
Karmides såg sig nu vid själva randen av den förbivältrande, svällande folkströmmen. Ett steg till, och han hade varit bortryckt med dess böljor. Han såg ansikten dyka upp och försvinna, ansikten förvridna av dyster vrede.
- Hämnd, hämnd! Död åt kättarne! Död åt giftblandarne! Död åt atanasianerna!
Dessa rop, blandade med andra av samma slag, skallade i hans öron. Han misstog sig således icke. Förhänget hade fallit, korsången börjat, korsången, som inledde det länge väntade och förberedda sorgespelet.
Karmides hade ingen lust att låta sig bortrycka av den virvlande strömmen. Man uppoffrar ogärna sin vilja och det fria bruket av sina lemmar, när man ej genomtränges av den ande, som sammansmälter den trängande och skuffande massan till ett helt. Karmides ville välja en lämpligare åskådareplats. Han lämnade Kerameikos och vandrade de folktomma sidogatorna hän till torget, sedan han övertygat sig, att strömmen brusade åt det hållet. Han anlände före den till torget. Det var tomt och övergivet av alla, utom bildstodernas tysta rader. De tycktes liksom med hemsk fruktan vänta den annalkande skaran. Karmides steg upp på målningsgalleriets marmortrappa och intog en bekväm plats vid hörnpelaren. Tätt förbi den måste tåget stryka fram; den var bestämd till vågbrytare mot floden. Karmides kunde se allt på nära håll.
Facklorna, som lyste i spetsen, närmade sig. Rymden mellan Pnyx och Areopagen uppfylldes av, och torgets pelargångar återkastade de vilda, ursinniga ropen:
- Död åt kättarne, atanasianerna, giftblandarne!
Folkströmmens första böljor hade hunnit fram. De slungade ett skum av människor upp på målningsgalleriets trappa, där Karmides stod i skydd av sin pelare; de utbredde sig hastigt som ett översvämmande vatten över torget. Facklornas röda sken lyste på en bår, som vilade icke på skuldrorna, utan på de uppsträckta armarne av ivriga bärare, som, när de tröttnade, ögonblickligt ersattes av andra. Så lämnar på havet våg åt våg att bära det seglande skeppet. På båren låg en varelse, knappt lik en människa, ty det var Simon pelarhelgonet eller hans jordiska hydda. Kroppen var naken. Björnpälsen låg sammanrullad under hans huvud, som var vänt emot den följande hopen, så att de rysliga anletsdragen, de slutna ögonen i lodrät riktning kunde lysas av facklorna och ses av mängden. Närmast kring båren gingo några präster med nedfällda kåpor och blottade huvuden. Två av dem buro facklorna. Bredvid den ene sågs Eufemios. De tego, ty den lösen de från början utdelat återskallade nu i de vilda ropen, som genom själva sin styrka vunno övertygandets kraft hos de fanatiserade tusentalen. Prästerna tego, men närmade facklorna intill den dödes ansikte för att åter och åter visa det så tydligt som möjligt. Och för var gång skallade med ökad styrka ropen:
- Död åt atanasianerna! Giftblandarne! Kättarne!
Massan hade äntligen hunnit förbi. Karmides sällade sig till de siste i eftertruppen.
- Medborgare, vad har hänt? frågade han sin närmaste granne. Vad är det som försätter folket i raseri?
- De ha mördat Simon bekännaren och helgonet, svarade mannen. Har du öron och förnimmer ej vad folket ropar?
- Jag hör, att det ropar giftblandare och kättare. Det är således någon atanasian, som förgivit den helige?
- Någon atanasian? Nej, de ha gjort det alla. Alla atanasianer äro medbrottsliga i detta mord. De kunde icke tåla, att de rättrogne ägde en broder så helig som Simon. De fruktade hans förböner hos Gud och martyrerna. Homousianerna äro giftblandare av gammalt. Gåvo ej Atanasios och hans vänner gift åt Arios samma morgon, då han skulle undfå den heliga nattvarden i Konstantinopels storkyrka? Ha de ej vid flera tillfällen förgiftat nattvardsvinet för de rättrogne? Kan du då tvivla, att det är samma kättare, som mördat vår Simon? Död åt kättarne! Död åt giftblandarne! Hämnd, hämnd!
Mannen instämde i de outröttligt skallande ropen. Karmides avlägsnade sig för att ej bortföras av de nya hopar, som oupphörligt slöto sig till massan. Tåget gick tvärs över torget, vältrade in på en gata, som följde Akropolis' södra sluttning, och banade sig under förfärlig trängsel väg genom porten, som utmärkte gränsen mellan det gamla Aten, »Teseus' stad», och det nya, »Hadrianus' stad». Sedan det förstärkt sig med homoiusianerna, som bodde i dessa trakter, styrde det, i spåren av sina ledare, kosan mot kristianernas storkyrka, belägen på en öppen plats vid gatan, som slutade vid Diomeiska porten och förde till det gamla gymnasiet Kynosarges.
Kyrkan var upplyst, portarne uppslagna på vid gavel.
En stark avdelning soldater stod i kyrkans grannskap. Hon var inom några ögonblick överfull av människor. Men dessa utgjorde dock endast ett fåtal av den väldiga mängden. Den övriga delen uppfyllde platsen utanför och de tillgränsande gatorna. Biskop Petros i spetsen för sina underordnade präster hade vid huvuddörren emottagit båren, som nu nedsattes i det av mångarmade kandelabrar upplysta koret, medan tempelvalven syntes lyftas av massans ursinniga rop. Mitt under dem uppstämdes en psalm av prästerna, som knäböjde kring helgonets lik. Den fromma sången kunde endast förnimmas av de närmast stående. Men dessa instämde, och han utbredde sig mer och mer, växte i styrka och trängde äntligen, buren av tusen röster, till mängden där utanför templet. Och nu förenade sig alla röster i sången. Raseriet hade fått rytm och melodi. Det övergår då lätt till lugn, men, vid tillfällen som detta, till ett lugn av förfärlig art, vådligare än dess föregångare, emedan det är mäktigt av ordning.
Också lyssnade alla, när psalmen slutat, till Petros' kraftiga röst, som ljöd över folket.
- Gån hem i frid och avvakten morgondagen, då Herren skall bevisa sin härliga kraft!
Maningen upprepades av prästerna i hopen och gick som en fältherres rop igenom massan.
Klemens hade denna afton icke fått ledsaga biskopen till kyrkan; han var ålagd att stanna hemma. Utom honom funnos i biskopliga palatset endast portvaktaren och en fånge, densamme, om vilken är talat under namnet Teodoros.
En timme före det ovan skildrade uppträdets början hade biskopen begivit sig till storkyrkan. Klemens tillbragte denna timme med att läsa en bok, som hans fosterfar förärat honom, om den kristliga lydnaden.
»Du måste till alla delar försaka dig själv. Din egen vilja är din djävul. Det var den egna viljan, som åstadkom våra första föräldrars fall och gjorde vårt släkte till ett syndigt, fördärvat släkte. Du har ingen värre fiende än dig själv. Lär dig då lyda, lär dig offra din vilja under en annans. Då Gud den Allsmäktige tog en tjänares skepelse, kan du då icke underkasta dig att tjäna en människa och vara en människas träl? Lär ödmjuka dig, du mull och aska! Tig och lid, så varder dig hulpet! Var tacksam, att du icke är din egen, utan har jordiska herrar, ty det är dig tryggare att lyda än ansvara för dig själv.»
Så talade boken till den unge föreläsaren. Och här var säden icke spilld på hälleberget. Vem undrar, att Konstantinus gynnade en lära av detta slag? De vansläktade sönerna av antikens republikaner betraktade despotismen som en olycka och hörsamheten mot fursten som en hård nödvändighet; kristianerna sågo i despotismen en helig sak och i den blinda lydnaden en dygd.
Vad den unge föreläsaren vidkommer, framstodo för honom dessa satser i ett högre ljus, som kom icke från dem, utan från hans egen till himmelsk renhet trängtande själ.
När det skymde i hans lilla kammare, gick han ut i aulan och fortsatte där sin ivriga, andaktsfulla läsning. Men när stjärnorna började genomskimra etern, måste han lägga pergamentet bort, ty dess bokstäver läto icke mer urskilja sig. Det var med dem som med människorna. De betydde föga, om icke i förening med varandra, men när de miste även denna självständighet, när skymningen kom, som förflyktigade deras egendomlighet och gjorde den ena lik den andra, då var även anden borta, som nyss talade utur dem.
Först nu kom Klemens ihåg, att tiden var inne, då han skulle tillföra Simon pelarhelgonet ett bröd och ett mått vin, ty detta var honom sedan gårdagen ålagt som daglig skyldighet. Ja, tiden var icke blott inne; den kära läsningen hade kommit honom att förgäta den rätta stunden. Ledsen över sin ofrivilliga försummelse iklädde han sig kåpan och gick att hämta korgen, som palatsets köksmästare ställt i ordning för hans räkning. Det var i detta ögonblick larmet från den folkskara, vars tåg vi skildrat, nådde hans öra. Klemens aktade ej därpå; han tänkte allena på att uppfylla sitt åliggande. Men larmet nalkades hastigt, ty Simons bår, som nyss skridit genom dubbelporten, hade ännu icke hunnit samla kring sig en större hop, än den breda Kerameikos gav rymlig väg. Portvaktaren hade emellertid öppnat dörren till vestibulen och stod nu utanför tröskeln, lyssnande förundrad och stirrande på blossen, som kommo närmare.
- Vänta, sade han till Klemens, vänta, tills vi få se, vad detta betyder. Det låter som ett upplopp. Hör de förskräckliga ropen! Det är som ett annalkande oväder. Låt det stryka förbi, innan du går!
Tåget framträngde nu emellan Teseus' tempel och det biskopliga palatset. Klemens urskilde allt tydligare ropen: De ha mördat honom! Död åt giftblandarne, atanasianerna!
Ett par minuter därefter hade spetsen av skaran hunnit fram. Klemens igenkände i fackelbärarne två äldre ämbetsbröder; han såg båren och, när den hunnit förbi, varelsen, som låg därpå. Han igenkände Simon.
Onödigt att spörja vad som hänt. Klemens såg mängdens ursinniga åtbörder och hörde deras vilda rop: Kättarne ha mördat honom! Död åt giftblandarne!
Klemens kände sig frestad att sälla sig till prästerna kring båren. Detta hade varit att bryta mot biskopens bud, men han skulle förgätit sin plikt under inflytelsen av det på en gång rysliga och eggande skådespelet. Delade han ej de känslor, som genombävade denna massa? Simon den helige, för vilken han hyste en avgudisk vördnad, Simon, som lagt sin hand på hans huvud och välsignat honom, Simon mördad av dessa kättare, dessa Guds, kejsarens och de rättrognes fiender, som det vore en plikt och en ära att utrota från jorden! Blodet började koka i ynglingens ådror, han övermannades av den allmänna jäsningen, ropen ljödo som oemotståndliga maningar, han ville varda en droppe i virvlarne av denna brusande flod. Portvaktaren, som nyss stått vid hans sida, hade gripits av svindeln och försvunnit i massan. Förstärkningar tillströmmade från alla portar och gränder. Men då Klemens nedsatt korgen för att blanda sig med hopen, fattades han av en tanke, som förlamade hans beslut. Vid de förnyade ropen: giftblandare, kom han att tänka, att det var han, Klemens, som föregående afton burit föda och dryck till Simon. För Simon fanns det blott en måltid: aftonvarden. Det visste Klemens. Han visste däremot icke, att Simon, uttömd av det oupphörliga knäböjandet, då spisade med vargens hunger och slukade allt, som hans fromma beundrare tillförde honom. Den förgiftade maten kunde således vara räckt av någon annan, som infunnit sig efter Klemens. Men av en sådan förmodan var Klemens nu icke mäktig. Han var rov för en hemsk, isande aning. Han tyckte, att de hotande ropen gällde honom, att otaliga, blodtörstiga ögon voro fästa på honom. Han stod som förstenad, tills hopen hunnit förbi.
Han tog korgen och ilade tillbaka in i aulan. Så länge hopens skri ännu nådde hans öra, förmådde han ej samla sina tankar för att söka grunder mot rädslan. Orolig gick han vidare och kom in på palatsets bakgård. Fången, som försmäktade där i en källare, hade knappt förnummit ljuden av hans steg, förrän han lade ansiktet intill källargluggens galler och frågade:
- Vem är det som kommer?
- Det är jag, Klemens.
- Klemens, säg mig, vad som föregår i staden? Rop av tusen röster ha trängt hit ned. Jag hör dem ännu. Vad betyder det?
- Teodoros, det har hänt något gruvligt. Jag kan knappt förtälja det. Jag darrar själv.
- Medan du lugnar dig, så hämta mig något vatten, Klemens. Min törst är starkare än min nyfikenhet. Man har alldeles glömt bort mig i dag.
- Teodoros, jag törs icke. Petros har förbjudit oss att giva dig vatten.
- Jag fick dock några droppar av Eufemios går afton. Bröt han mot biskopens bud? Jag skulle icke tro det, ty jag känner Eufemios.
- Nej, biskopen har bestämt ett dagligt mått för att läska din tunga. Du skall icke tro, att han vill låta dig dö av törst. Han vill endast övervinna din hårdnackenhet. Han sörjer över ditt avfall, Teodoros.
- Du hör ju, att Eufemios har förgätit mig. Vid Gud, som lever i himmelen, man har under denna långa dag icke givit mig en droppe vatten. Och maten, som räckes mig, är salt. Hungern har tvungit mig att smaka den. Skynda dig, Klemens!
- Jag vågar icke, sade Klemens suckande.
- Gosse, jag lider den rike mannens kval i skärselden. Ve ditt unga, hårdnade hjärta!
Teodoros lämnade gluggen. Han kastade sig på sin halmbädd och lade, som förut, sin förtorkade tunga intill den kalla källarmuren.
Tystnaden, som följde på fångens ord, verkade överväldigande på den unge föreläsaren. Teodoros hade stillatigande överlämnat sig åt sina kval. Klemens hörde en suck, som de avnödgade honom. Mer förmådde han icke. Han skyndade till aulan och in i Eufemios' kammare, tog nyckelknippan och kruset, som han fann därinne, fyllde det med vatten och ilade tillbaka till fängelset. Han öppnade den yttre dörren, steg ned för några trappor och stod framför en inre dörr.
-- Klemens, är det du? sade fången inifrån.
- Ja, jag kommer med vatten. Här, här!
- Lovad vare Gud, som rörde ditt hjärta! Tryck på en rigel där nere, och dörren öppnar sig!
Klemens trevade och fann rigeln. Han drog den tillbaka. I samma ögonblick gick dörren upp, och fången skönjdes i mörkret framför honom. Han hade, utan att leta, funnit vattenkärlet, som den törstande antilopen vädrar en källa i öknen. Klemens hörde, hur han drack i långa, djupa drag.
- Härliga Guds gåva! Jag anar nu, vad livsens vatten är för anden. Broder Klemens, jag skall aldrig glömma honom, som räckte mig denna dryck. Broder, du har varit mycket olydig, mycket felaktig, ty du har överskridit det stadgade måttet och läskat ej min tunga allena, utan hela min varelse. Huru gammal är du?
- Aderton år.
-- Jag vill icke se dig, när du är så gammal som Eufemios. Du var nog från början en rak och vacker planta; skada att du skall varda ett krokigt träd. Men här är kolmörkt ... låt oss gå upp och se, vad som händer i staden. Vill du följa mig?
-- Vad gör du? utbrast Klemens och fattade Teodoros' arm. Broder, minns du ej, att du är fånge? Vill du lämna fängelset? Vill du fly?
- Om fången vill fly? Vilken fråga! sade Teodoros och fortsatte sin väg uppför trappan.
-- I himlens namn ... broder ... kom ihåg, att det är Petros' vilja ... kom ihåg, att du gör mig olycklig ... jag ville räcka dig en dryck vatten ... och du vedergäller mig på detta sätt!
- Du misstager dig, Klemens. När du hastade efter vatten till den försmäktande, var det icke i hopp om vedergä11ning...
- Men du gör mig olycklig.
- Bah, jag skulle misskänna dig, om du är olycklig för denna aftons skull, när vi ett år härefter mötas. Släpp min arm, broder! Petros' vilja är starkare än dina muskler, men det är min vilja, som skall kämpa mot Petros' vilja och alla andra liknande viljor. Se, min Klemens, huru lätt jag övervinner dig.
Teodoros lyfte Klemens på sina armar och bar honom uppför trappan. Därefter ställde han sin börda åter på egna fötter.
- Jag skulle vilja bära dig vidare, långt härifrån; men bättre vore, att du följde mig frivilligt. Ack, att du en dag ville göra det! Nu farväl, min broder!
Teodoros gick utan att hindras av någon.
Utkommen på gatan mötte honom en vagn, ledsagad av två fackelbärare till häst.
- Plats för prokonsuln av Akaja! ropades av fackelbärarne till de mötande hoparne. När vagnen hunnit dubbelporten, svarades på den vaktande legionärens rop:
- Prokonsuln av Akaja.
Folket fick således veta, att prokonsuln lämnat staden. Biskop Petros och Krysanteus arkonten hade särskilt underrättats, att han av ett viktigt ärende kallats till Korintos.
Innan prokonsuln lämnade Aten, hade han emellertid i biskopens närvaro förhört de i kalkstensbrottet vid pelarfältet fångade atanasianerna och funnit dem skyldiga till det brott, för vilket de åtalats, nämligen hemlig gudstjänst i enlighet med deras bruk och lära. Deras dödsdom var undertecknad.
När Karmides fram emot midnatten styrde kosan hem, väntade utanför hans dörr en slav, som höll vid tygeln en ridhäst, prokonsulns kappadokiske Akilleus. Slaven räckte Karmides ett brev, som han läste vid skenet från vestibulens lampa. Det hade följande lydelse:
»Annæus till Karmides. Måtte det blida ödet foga, att detta brev råkar i sin ägares hand och vänligt emottages av honom! Den gode Lysis ber dig vara välkommen till sin villa. Din säng står bäddad med svällande kuddar. De skönaste drömmar, som någonsin genom elfenbensporten gått ut att fröjda en sovande värld, äro kallade att infinna sig vid din bädd. När morgonstjärnan slår upp ögat, skall hon finna samlade Karmides och Olympiodoros och Demonax och Palladios och Myro och Praxinoa, alla friska, strålande och glada, samlade kring den arme Annæus Domitius som en skyddsvakt mot de bekymmer, som peka på hans prokonsulariska insignier och anse sig hava rätt att suga hans blod.»
Sorgespelet.
Den homoiusianska befolkningen hade under natten svärmat kring gatorna och hopvis ledsagat de spridda truppavdelningar, som ännu mot morgonen genomströvade stadsdelarne för att uppsöka och fängsla de förnämsta medlemmarne av kättarekyrkan.
Många bland dessa hade emellertid redan lämnat sina hus, och vid morgongryningen stodo mer än tusen anhängare av nicænska mötet och Atanasios under vapen i förstaden Piræus. Så många som kunnat undkomma dit hade samlat sig där med kvinnor och barn. De befäste sig nu i ett av de oländigaste och bergigaste kvarteren av hamnstaden. En hop sjömän från de i hamnen liggande alexandrinska skeppen hade förenat sig med dem. Här var atanasianernas huvudstyrka.
Av de i Kolyttos boende atanasianerna hade en annan, till talet vida mindre skara samlat sig på toppen av den kulle, som givit detta kvarter sitt namn. Kullen bildade en labyrint av trånga gator, som slingrade mellan höga, ruskiga hus. De trupper, som, förstärkta av folkhopar, under natten inträngt i denna stadsdel, hade emottagits med stenkast från tak och fönster och med oförrättat ärende dragit sig tillbaka.
Vid morgongryningen förnyade homoiusianerna sitt angrepp på denna skara. Petros hade sänt hundra legionärer emot den; dessa bildade endast kärnan av anfallsmakten, som för övrigt utgjordes av ett fanatiskt slödder.
Samma rop, som hörts den föregående kvällen, var även här de stormandes härskri. Död åt kättarne! Död åt giftblandarne!
De angripne svarade med ropen: Död åt kättarne! Ned med lögnkristianerna!
Å ömse sidor kämpade kvinnor och barn vid sidan av männen. Å ömse sidor vordo de fångar, som gjordes, utan skillnad till ålder och kön, i ordets egentliga bemärkelse slitna i stycken.
Atanasianernas förtvivlan uppvog deras underlägsna antal. Legionärerna veko gång efter annan. Men den homoiusianska pöbeln framstormade vildare efter varje lidet nederlag.
Solen gick upp för att snart dölja sig bakom moln. Morgonhimmelen var blygrå, och det regnade med korta uppehåll.
Vid denna timme hade en stillhet inträtt i striden. Homoiusianerna nedburo sina döde och sårade och förde dem genom huvudgatorna. Deras åsyn göt ny olja på raseriet. De gräsligaste hämndeskri skallade. Man beredde sig till nytt angrepp. Gatläggningen upprevs; kvinnor och barn fyllde korgar eller, i brist av sådana, sina kitoner och mantlar med stenar.
- Fram! ljöd massans skri till den glesnade soldathopen, som, lutad mot spjuten eller förbindande sina sår, stod i mynningen till en av gränderna.
- Varför dröjen I? -- Vilka fega uslingar! - Vi borde stena dem, skreko kvinnorna.
Soldaterna avvaktade förstärkning. En centurion hade ilat till biskopen för att begära friskt manskap. Snart utbredde sig också ett rykte, att palatinerna voro i antågande. Hopen lugnade sig nu. Man ville bida ankomsten av dessa fruktade krigare. De, som voro förlagda till Aten, utgjorde väl endast en handfull män, men de voro gamla utvalda soldater, till största delen högväxta barbarer: göter och allemanner.
När de äntligen visade sig, framryckande från torget i sluten trupp, vars spjut och hjälmar syntes högt över de omgivande hoparne, hälsades de med väldiga bifallsrop. De fördes av en centurion. Deras högste befälhavare, tribunen Ammianus Marcellinus, hade för dagen med biskopens samtycke nedlagt sitt befäl.
Under tiden hade de belägrade atanasianerna rustat sig att mottaga ett nytt angrepp. Kring kullens topp voro högar av sten och tegel uppstaplade; de hitintills vapenlöse voro försedda med järnstörar, lösbrutna från portarne, med stakar, köksknivar och vad helst de kunnat överkomma, dugligt att kasta, slå eller sticka med.
Solen blickade fram mellan molnen, medan alla gränder, som ledde upp till kullen, fylldes av de mörka, böljande massor, som bakom palatinerna och legionärerna skyndade att förnya striden. Atanasianerna hade uppstämt en av sina krigspsalmer, densamma som Simon en gång hörde från kalkstensbrottet mellan olivkullarne. Män, kvinnor och barn sjöngo:
Se Rövarbergen! På sin grund de svikta för hans ögas blink,
och krigarskaror domnande nedlägga vapen på hans vink,
se vagnen stannar med sitt spann,
och dött är stridstrumpetens ljud
och sänkt i dvala häst och man
vid blott en vink av Jakobs Gud.
Psalmens sista toner förklingade under det allmänna härskri, som uppgavs av de stormande. Anfallet skedde från alla sidor av ett tal så stort, att ett öga överfarande massan måste vänta att i nästa ögonblick se atanasianernas lilla skara nedtrampad, kvävd under dess fötter. Och likväl hejdades för en stund de framvältrande hoparne genom det mördande stenregn, varmed de mottogos. Men blott för en stund, ty om de främste tvekade, återstod dem likväl intet annat än rusa fram eller kasta sig ned och låta trampa sig under den efterföljande, oemotståndligt påträngande mängden.
Kretsen, som omgav de belägrade, vart därför allt trängre, likt en holme som översvämmas av den stigande sjön.
Palatinerna, som icke ett ögonblick låtit hejda sig av stenregnet, ehuru det försatte flera ur stridbart skick, hade redan hunnit fram.
Allt motstånd var hopplöst. Atanasianerna sågo döden och martyrkronan för ögonen. Föräldrarne omfamnade sina barn, männen sina hustrur. Somliga skyndade emot angriparne för att dö i kamp mellan slagna fiender. De andre kvarstannade bland de sina för att gemensamt med dem emottaga döden. Barnen gömde sina ansikten i mödrarnas sköte. Några sammanknäppte händerna till bön; andra hånade sina fiender med ropen: kättare, lögnkristianer! En gubbe uppstämde sången om martyrkronan, om deras härlighet, som äro kallade att vittna vid lammets tron.
Striden ändade med homoiusianernas fullständiga seger. Men många av de högvuxna barbarer, som buro palatinernas vapenklädsel, föllo för slagen av påkar och järnstörar eller dogo en harmligare död under oväpnade händer.
När striden var lyktad, fortfor mördandet, så länge en livsgnista fanns att släcka hos de övervunne. Deras kroppar krossades eller söndersletos. Deras huvuden avskuros och fästes som segertecken på spjut och stänger.
Därefter ljöd i den blod- och segerdruckna hopen ropet:
- Till Piræus!
Ropet upprepades av tusen röster.
Sjungande och skrålande, med de ohyggliga troféerna i spetsen, tågade massan ned för kullen och tog vägen till Piræus.
Petros, som med det homoiusianska prästerskapet hade valt sitt högkvarter i storkyrkan, emottog underrättelsen om den seger, som hans hjord tillkämpat sig på Kolyttos, just medan han sände två centurior soldater till Piræus att öppna angreppet på kättarnes där samlade huvudstyrka.
Palatinerna skulle understödja detta angrepp.
Ehuru orkanen sålunda avlägsnade sig från den egentliga staden, var det dock långt ifrån att gatorna där hade sitt vanliga, lugna utseende. De genomströvades av hopar, mellan vilka man såg familjer, tillhörande den förmögnare befolkningen, som lämnade staden för sina lantgårdar, eller som togo sin tillflykt till Akropolis, på vars kulle en ansenlig hop av den gamla lärans vänner vid middagstiden var samlad.
Hedningarnes läge var fruktansvärt vid sådana tillfällen. De voro ett utanför stående, men av de båda kristianska flockarne lika hatat eller föraktat parti. Den minsta anledning kunde rikta emot dem samma raseri, varmed kristianerna söndersleto varandra inbördes.
Medan de nu sökte sin väg bland de kringsvärmande hoparne och bevittnade de blodiga uppträden, vari dessa voro skådespelarne, måste de vara döva för de hånande rop, som följde dem, och tåligt underkasta sig den misshandel, som de ej kunde undvika.
Ropet: till Piræus! fortplantades emellertid från gata till gata av dem, som hemburo de på Kolyttos fallna eller sårade homoiusianerna, och lockade allt flera stridslystne att skynda efter den avtågande huvudstyrkan. Andra fortforo att kringströva i den egentliga staden, i avvaktan på klockringningen, som skulle förkunna gudstjänstens början i storkyrkan. På den öppna platsen framför henne hade alltifrån morgongryningen stått en sammanpackad skara, som för den krigiska delen av skådespelet icke hade förgätit den andra uppbyggligare, och hellre ville försaka den förra än gå miste om den senare. Ett rykte gick, att de i kalkstensbrottet fångade, till döden dömda atanasianerna skulle föras till den heliga nattvarden. Man ville skåda detta, man ville höra Petros, och framförallt man ville än en gång se den helige, den av kättarne mördade Simon. Hans jordiska kvarlevor voro nedsatta framför altaret i koret. Krymplingar och sjuklingar ville vidröra dem, för att återvinna sin hälsa; andra väntade, att något underverk genom dem skulle ske, såsom skett hade mångenstädes i Egypten och Asien vid andra martyrers; alla hoppades kunna tillägna sig en relik av den helige: några strån av hans skägg, en nagel från hans händer, ett stycke av den björnhud, som i livstiden skylt hans kropp.
Medan denna skara väntar på den stora kyrkoportens öppnande - den andra porten har hela natten varit öppen, men vaktas av soldater, som icke insläppa andra än biskopens budbärare - tilldrager sig följande i grannskapet av Akarnaniska porten.
Den gamle Batyllos, olivhandlaren, hade, medan hans hustru Tabita var borta från hyddan för att mjölka getterna, tagit sin korg på armen och gått in till staden. Gubben var i dag försänkt i ett slags själsrus vid minnet av det, som han under natten upplevat. Atanasios hade varit under hans tak. Alexandrias rättmätige biskop, den trampade sanningens förkämpe, den förtryckta kyrkans hjälte, han som förföljdes av en värld, Atanasios hade gästat hans hus, suttit vid hans bord, brutit hans bröd, druckit hans vin. Han hade talat till Batyllos som till en jämlike, och de båda gråhuvudena hade funnit sig vara årsbarn med varandra. Men vilken skillnad likväl i krafter! I trots av de grå lockarne, det skrynklade ansiktet hade Batyllos tyckt sig se en yngling, och han tillskrev detta Guds andes kraft, som korat Atanasios för sitt stora verk och genomströmmade honom med liv ur livets källa. De hade vid lampan samtalat om den förföljda rättroende församlingens tillstånd i Aten. Batyllos hade fått uppräkna de fastare i tron bland männen, Tabita dem bland kvinnorna, och förtälja huru de i löndom samlades för att höra det oförfalskade ordet, huru de levde med varandra i endräkt och fördragsamhet. Vid många av de namn, som nämndes, hade Atanasios visat, att han kände deras ägare; han måste således hava ett minne, som omfattade hundratusentals vänner, spridda i alla städer över jorden. Därefter hade Atanasios förtalt, vad han själv upplevat under de två dagar, han vistats i det frejdade Aten. Han hade vid sin ankomst till staden icke vilat, förrän han hunnit upp på Pnyx' kulle och just till den plats, där aposteln Paulus måste hava stått, när han talade till Perikles' folk om den okände guden; han hade genom strövat alla gator och gränder, besökt både hedningar och kristianer i deras hus. Han hade bland målningar, blommor och vaser funnit en skön filosofinna och givit henne en vink om nasarensk filosofi. Och oaktat allt var han likväl icke trött. Han visste, att hans bröder skulle samlas i kalkstensbrottet, och han ville överraska dem med sin närvaro, tala till dem och mana dem till ståndaktighet. När tiden var inne, hade han med Batyllos och Tabita gått till de i grannskapet samlade bröderna och systrarna. Kalkstensbrottet låg, som vi veta, nära Batyllos' boning. Vad sedan hänt förekom Batyllos nästan som en dröm. Han hade alltid känt sig underbart fattad av dessa möten, dessa förbjudna, livsfarliga, lönliga, nattliga, men aldrig så djupt som den gången. Han påminde sig det svagt upplysta valvet, de i dess halvmörker som skuggor skymtande människorna, de med dämpade röster uppstämda psalmerna, det sorl av förvåning, som ledsagade främlingen, när han visade sig på talarens rum, den himmelska vältalighet, som strömmade från hans läppar och kom sorlet att förstummas, tills häpnaden och aningen gåvo sig luft i den från mun till mun flygande viskningen: Atanasios! Han påminde sig, huru denna tavla hastigt skiftade, huru män med svärd och hjälmar inträngde i församlingen, huru lamporna släcktes och ökade förvirringen med ogenomträngligt mörker, huru i trängseln en hand fattade hans arm och förde honom ut ur valvet, tills han stod bland sina egna olivträd under den öppna, stjärnströdda himmelen, upptäckande i den man, som så underbart räddat honom och sig själv, Atanasios.
Det förekom Batyllos som en försynens skickelse, att Atanasios hade visat sig bland de trogne i Aten, just då förföljelsen brast lös. De tarvade att tröstas, styrkas, uppeldas för att uthärda henne. Hans många vänners fängslande, pelarhelgonets död, upploppet, som rasade i staden, sällade sina intryck till de förra i gubbens själ. Han var i ett drömlikt tillstånd, vari hänförelse, lugn och värme blandade sig med obestämd längtan.
Kommen ett stycke innanför den Akarnaniska porten, mötte honom en hop män och kvinnor.
- Där är Batyllos. Han kommer, som om han vore kallad, hördes en röst i hopen.
- Där är han! Där är han!
Hopen uppgav ett vilt glädjeskri vid åsynen av den gamle.
- Olivhandlaren och giftblandaren!
- Det var han, som räckte Simon den förgiftade maten.
- Nej, ropade en kvinna, det var icke han ... han bara tillredde den ... men det var Tabita, hans hustru, som lämnade den till Simon. Jag såg det själv.
- Hören I? Anastasia har själv sett det!
- Jag såg det själv, säger jag, skrek samma kvinnliga röst.
- Död åt kättaren! Vi skola slita giftblandaren i stycken!
- Håll, gott folk, hördes en karlröst, låt det vara kvinnornas ensak! Låt kvinnorna också göra något till Guds och homoiusions ära! Det är just en lämplig motståndare för dem, den här.
- Bra, bra! Fram med kvinnorna! Det blir ett lustigt skådespel.
- En mot en! skrek en trasig furie, som tidigare på morgonen hade verksamt deltagit i striden på Kolyttos. En kan göra't. Men ned med tummarne, när han fått nog! Hör ni det!
- Ja, bara vi se hans pekfinger i luften.* Men akta dig själv! Gapa icke, ty han kan slunga en förgiftad oliv i halsen på dig.
Det plumpa skämtet hälsades med skrattsalvor.
Furien, som hade uppvecklat sin tunik, för att visa sina magra armar, som hon färgat i blodet av de fallna kättarne på Kolyttos, steg fram ur hopen, slängde av fötterna sina spikslagna träsandaler och tog den ena i hand som vapen.
- Giv akt! skrek hon, i det hon närmade sig Batyllos. Det är icke dig jag vill åt, utan dina oliver.
Denna anspelning på ett bland kämpande gladiatorer hävdvunnet skämt lönades med nya skrattsalvor.
Batyllos hade nedsatt korgen vid sina fötter. Han stirrade med sina skumma ögon på hopen, som slagit ring om honom, hans läppar rörde sig och gåvo väg åt orden:
- Bröder i Kristo! Jag är oskyldig i det brott, varom I talen. Varken jag eller min hustru har förgivit Simon.
- Nu står du icke på talarestolen, ropade det kvinnliga vidundret. Giv akt! första hugget är mitt.
- Håll! utbrast en karl, skyndade fram och fattade furiens arm. Låt honom tala ut! Du har icke förgivit den helige, säger du. Svär det vid Gud!
- Vid Gud den Allsmäktige!
- Och vid den enfödde Sonen, av lika väsen med Fadern ...
-- Nej, nej, vid Sonen, som är av samma eviga gudomsväsen. Jag svär det vid honom.
Dessa ord, det förföljda kristianska partiets lösen, väckte en storm av ursinniga rop i hopen:
- Där hör ni det: Slå ner kättaren! Slå ner honom, Kyriaka!
Kyriaka, så kallade sig furien, svängde den tunga sandalen i luften och träffade i nästa ögonblick Batyllos' huvud, så att blodet färgade hans grå lockar och rann nedför hans panna.
Batyllos vacklade mot trappan till närmaste hus. Ett nytt slag sträckte honom till marken. I trots av Kyriakas gensagor, som ville behålla bytet för sig, rusade nu hopen, som sett blod, från alla sidor fram för att sönderslita den anfallne, som, där han låg, hade knäppt händerna över bröstet och med försvinnande medvetande bad Stefanos' bön för sina mördare.
Under uppträdet hade en man, som var klädd i kristianernas prästkåpa, med hastande steg närmat sig. Han hade hört de vilda skriken och anat, att något gruvligt förehades. Nu stod han vid sidan av den fallne, hans stämma ljöd över sorlet, hans armar stötte de ursinnigaste tillbaka. Hans bråda, kraftiga uppträdande och dräkten, som han bar, lyckades verkligen att vända hopens ögon från offret på honom.
Skaran igenkände i den nykomne en medlem av det homoiusianska prästerskapet, medtävlaren till Petros i kraftig vältalighet. Man igenkände, oaktat den bleknade hyn och de avmagrade dragen, Teodoros.
- Jag ser, vad som är å färde, sade han, i det han upplyfte den sårade på trappan, avkastade sin kåpa och lade henne under hans huvud. I viljen mörda denne man. Vad har han gjort?
Den ögonblickliga tystnad, som följde på spörsmålet, bröts av en röst, som svarade ur hopen:
- Han har förgivit den helige Simon. Han är kättare och giftblandare. Han skall dö!
- Ja, ja! skreks i korus.
- Du vill väl icke försvara en kättare och giftblandare, hördes en annan röst. Det vore underligt av en rättrogen präst.
- Här skipa vi endast rättvisa, sade en karl, som steg fram ur hopen. Vi ha beslutit, att han skall dö. Dig vilja vi intet ont, men om du hindrar oss, så svara för dig själv!
-- Hindra er? inföll Teodoros och ställde sig framför den sårade, så att han skyddade honom mot den påträngande hopen. Icke vill jag hindra er, då I endast viljen utöva rättvisa. Långt därifrån! Jag har alltid älskat rättvisan och deltager gärna i allt, som påbjudes av henne. Men rättvisan kräver ordning. Ingen får dömas ohörd. Var är nu domstolen?
- Här, svarades i hopen. Här äro vi själva domare.
- Gott. Domarne äro här, den anklagade där. Men var äro den kärande och vittnena?
- Här!
- Vad sägen I? Skulle domarne tillika vara anklagare och vittnen? Var detta eder rättvisa? Nej, mina vänner, sådant är icke rättvisa; det är mord, och Guds lag säger: du skall icke dräpa.
- Bah, vi ha nog vittnen, inföll en av männen. Var är Anastasia, som med egna ögon såg, när den giftblandarens hustru räckte Simon den förgiftade födan? Stig fram, Anastasia! Vi skola visa, att folket icke dömer ohördan.
- Rätt, Artemon, sade Teodoros. Du skall visa, att du och de andre icke döma ohördan, det var så du sade?
- Ja.
- Att I icke viljen fläcka edra händer med oskyldigt blod?
- Ja.
- Att I ären kristna och icke vilddjur ... det är ju så?
- Ja.
- Stig fram, Anastasia! ropades i hopen. Fram med dig! Övertyga prästen ...
- Så att det blir slut med pratet, inföll Kyriaka med gäll stämma.
Anastasia, änkan från Dipylon, steg tvekande fram.
- Du är således vittnet? frågade Teodoros, i det han fäste sin skarpa blick på Anastasia.
- Ja.
- Vad såg du då? Tala sanning, ty på dina ord vilar den armes liv! Se honom och säg, om du vill ha hans blod över ditt huvud!
Batyllos hade öppnat ögonen. Hans medvetande började återkomma.
- Och innan du säger något, så än en fråga, fortfor Teodoros, på vars avmagrade kinder en livlig rodnad hade uppstigit. Har du barn?
- Ja, jag har en son...
- Som du älskar? Är det icke så?
- Jo.
- För vars lycka åtminstone någon gång ditt modershjärta bett till Gud!
- Ja, jag beder varje afton för mitt barn, svarade Anastasia med svävande röst, som yppade ett vaknande av ömmare känslor.
- Minns då, vad den Evige säger: »Jag är en stark hämnare, som straffar fädernas missgärning på barnen intill tredje och fjärde led.» Tala nu! Vad har du sett, som ger dig rätt att kalla denne man giftblandare?
- Jag har sett, svarade Anastasia tvekande, att hans hustru någon gång burit mat till Simon.
- När såg du det sist?
- I solnedgången dagen före Simons död.
- Och du såg även, att maten var förgiftad?
- Det kunde jag ju icke se.
- Är detta allt vad du har att vittna?
Anastasia teg.
- Säger ditt samvete, att detta vittnesbörd är tillräckligt för att döma den anklagade skyldig? Se honom! Se honom, den åldrige mannen, som väntar liv eller död av dina ord! Tänk på din son och svara nu på min fråga!
Anastasia fortfor att tiga. Hon tvekade, hon kämpade med sig själv. Men när hon i hopen bakom sig förnam nya, otåliga, hotande rop och fruktade, att det blodtörstiga packet skulle rusa fram och sönderslita offret ... när hon såg mordlystnadens föremål, som med halvt medvetslös blick stirrade i hennes ansikte, då kunde hon icke längre motstå intrycket av Teodoros' ord och sin egen bättre natur.
- Nej, nej, jag kan icke taga hans blod på mitt samvete. Jag tror, att han är oskyldig ... jag kan ingenting vittna ... Han är oskyldig ... Jag tror det ... hören, I vänner, jag tror, att han är oskyldig ... och ingen får taga hans liv, innan han tagit mitt.
Detta ropade Anastasia. Hennes samvete och hennes kvinnliga känslor voro väckta. Svindeln, som drivit henne att förena sig med de blodtörstiga hoparne, var svunnen. Hon såg nu allt som med andra, klarare ögon. Hon kastade sig ned vid sidan av den sårade och fattade hans hand.
Segern började luta till Teodoros' sida. Det gällde att gripa ögonblicket för att vinna den.
- Artemon, sade han, du, som icke vill döma någon ohördan, som ej vill sudla samvete och händer med oskyldigt blod, se, vittnet trycker den anklagades hand och vill med sitt liv värna hans. Vad säger du om detta vittnesmål?
- Jag trodde, att hon sett mer, svarade karlen. Det är nog möjligt, att Batyllos är oskyldig. Också har jag icke rört honom med ett finger.
Artemon var icke den ende i hopen, hos vilken eftertanke och en mänskligare sinnesstämning började få inträde. Men där funnos andra, hos vilka förföljelseraseriets svindel dränkte alla tankar, alla känslor i blodtörstens, och åter andra, som voro mäktiga av åtminstone denna tankegång: Det är omöjligt, att de blodsdomar, som vi i dag fullbordat, skulle vara orättfärdiga; det är omöjligt, ty det vore förskräckligt. Vi ha gjort oss skyldiga till så många grymheter; vi ha mördat barn i deras mödrars famn; vi ha icke skonat ålderns grå hår. Om samvetet en gång skulle tillräkna oss allt detta ... nej, det vore för mycket ... vi måste ha handlat rättfärdigt ... och vad vi gjort har ju skett i Herrens namn, för den rena läran, för bekännelsens enhet.
Det var dessa, som i Teodoros började rädas sitt eget samvete. De ville tysta honom, och om de själve, sedan detta mått av eftertanke börjat vakna, icke längre skulle mäktat bära hand på den sårade gubben, så funnos andra, som icke skulle tveka att med ett nytt bloddop styrka rättfärdigheten av deras förehavande.
Fördenskull invände de, i det de trängde in på Teodoros:
- Men han är kättare. Det är nog för att förtjäna döden. Lagen själv dömer kättare till döden, när de sammanträda till gudstjänst. Femtio atanasianer skola ju i dag enligt lagens dom dö under bilan. Skarprättaren för sig och vi för oss. I dag skipar folket rättvisa. Här äro vi alla vittnen. Han är känd av alla som en hårdnackad kättare. Han svor nyss, att Sonen är av samma väsen med Fadern. Det är nog. Gå undan, präst! Svara för dig själv, ifall du hindrar oss!
- I haven då beslutit, att han skall dö? sade Teodoros med en röst, som darrade av rörelse. I som bekännen Kristi namn, I haven då intet medlidande?
- Han är kättare!
- Se, han liknar en, som ligger på vägen, slagen av rövare. Kristianer, jag talar icke till er. Jag ropar till Gud, att en samaritan, en hedning måtte vandra här förbi! Hans ögon skola skymmas av tårar, han skall icke fråga om den olycklige är en kättare, utan endast se, att han är en nödställd broder; han skall förbinda de sår, som I slagit, och bära den arme på skuldrorna till sitt hus ...
- Prästen pratar omkull er, karlar, inföll Kyriaka med skarp röst. Hören I? Han påstår, att vi äro sämre än hedningar och samaritaner. Skola vi tåla sådant? Han påstår, att blodet, som du har på handen där, Timoteos, är oskyldigt blod; att blodet, som stänkt dig i synen, Alexios, är oskyldigt blod; att blodet, som färgat de här armarne (Kyriaka sträckte sina armar i luften), är oskyldigt blod. Och ändå var det på Kolyttos, vänner, där hundratals rättrogne ihjälslogos af kättarne! Sen I, vänner, sen här ... (Kyriaka drog ned tuniken kring sin knotiga hals) ... sen I, att jag är blodig på min hals? Sen I såren där? Det är märken från Kolyttos, det är märken av oskyldiga kättaretänder, av en liten fördjävlat oskyldig kättarunges tänder, som ville bita halsen av mig, när jag i Guds och homoiusions namn avfärdade hans kätterska till mor. På Kolyttos, vänner, ha de oskyldiga kättarne mördat edra fäder och söner. På Kolyttos stredo kejsarens egna soldater mot de oskyldiga kättarne och bortburo efter stridens slut de oskyldiga kättarehuvudena på kejsarens egna lansar. Kejsaren måtte vara en stor brottsling, som förföljer oskyldiga, och I måtten vara idel uslingar, sämre än samaritaner, hedningar och hundar, eller också är denne präst en lögnpräst, en hemlig atanasian, som förtjänar döden. Ären I fega, karlar? Skola käringarna fram i spetsen för er? Bort med honom! Slå ned honom! Han förnekar bekännelsens enhet, ty han försvarar kättarne! Bekännelsens enhet, den enda allmänneliga kyrkan, vänner! Bort med prästen, slå ned lögnprästen!
Hennes ord hade återtänt fanatismen. De ursinnigaste i hopen rusade fram för att kasta sig över sitt offer. De fattade i Anastasia, som skylde gubben med sin kropp, och sökte rycka henne bort. Andra rusade emot Teodoros och stötte honom tillbaka; men kraftig och beslutsam som han var, återvann han gång efter annan sin post, avvärjde de slag, som voro måttade åt Batyllos, och kämpade som för sitt eget liv, ensam mot en övermakt av människolika vilddjur.
Nu sprängde en ryttare, klädd som kejserlig kurir, över gatan. Han kom från Akarnaniska porten. Folket hörde icke hans rop att giva rum. Han drev på hästen in i massan. Hästen stegrade sig. Ryttaren svor och utdelade slag till höger och vänster med fästet av sitt svärd. Uppmärksamheten riktades på honom. Teodoros nyttjade ögonblicket. Dörren till det hus, vid vars trappa detta uppträde förefallit, var stängd, men icke läst. Hon sprang upp för en stöt av hans hand. Teodoros fattade Batyllos under armarne och drog honom in i förstugan. Anastasias passiva motstånd och Artemons tvetydiga uppförande, som, medan han fattade tag i Batyllos, knuffade undan de närstående, underlättade denna handling. När ryttaren kommit förbi, voro prästen och kättaren försvunna och dörren bommad bakom dem.
Klockorna i storkyrkan började ringa. De kallade till gudstjänsten. Hopen, som annars skulle stormat huset, hade att välja. De vildaste, med Kyriaka i spetsen, försökte bryta upp dörren, medan det stora flertalet skingrade sig och ilade bort för att icke komma för sent. Än ett gagnlöst lopp mot dörren, och med några förbannelser skyndade de övrige åt samma håll.
Gudstjänsten förenade så många homoiusianer, som storkyrkan kunde rymma. Men det var endast ett ringa antal i jämförelse med de massor, som voro i rörelse. Vid samma tid, som det nyss skildrade uppträdet vid Akarnaniska porten ägde rum, hade den regelbundna väpnade styrkan, understödd av en talrik folkmassa, gjort ett angrepp på de i Piræus förskansade atanasianerna. Det tillbakaslogs så kraftigt, att anföraren, för att med utsikt på framgång våga ett nytt, äskade förstärkning av en centuria bland de fyra, som under tribunen Pylades' befäl voro uppställda i grannskapet av storkyrkan och ännu icke deltagit i striden. Pylades avsände den begärda centurian, men med order att icke förnya angreppet. Man borde inskränka sig till att omringa det av atanasianerna innehavda kvarteret, för att hindra dem mottaga förstärkningar, som kunde göra dem vådliga och sätta dem i stånd att ifrån försvar gå över till anfall. Denna avvaktande hållning borde man iakttaga till inemot aftonen. Det var nämligen biskopens uppsåt att ordna homoiusianernas massor och väpna dem ur arsenalerna. Han ville i egen person och följd av sitt prästerskap företaga ett avgörande angrepp på kättarne med de rättrognes hela samlade och ordnade styrka.
Till följd av denna order vart den stridslystna massa, som från staden strömmade till Piræus, avtackad. Sedan hon lugnats med utsikt på aftonens bardalekar, återvände hon till staden, förstärkt med avskummet i Piræus, och med sina rysliga troféer från Kolyttos i spetsen. Det var en vridrig åsyn skaran företedde, där hon vältrade fram emellan de gamla, halvförfallna murar, som förenade Aten med dess hamnstad. Psalmer och slagdängor skrålades om varandra, och högt över oväsendet ljödo de outtröttliga ropen: Död at giftblandarne!
Men bland dessa rop förnummos nu för första gången andra, i början höjda av några få röster, därefter av flera, slutligen tävlande i styrka med de förra:
- Död åt de hedniska hundarne, avgudadyrkarne!
- Ned med kristendomens fiender! Hämnd på ärkehedningen! Krysanteus har smädat Kristus! Hämnd på ärkehedningen!
Uppträden, som föreföllo under tåget till staden, läto ana, att nya elementer hade förenat sig med de förut verksamma. Massan började plundra. Köpmansbodarna, som funnos i de långa portikerna å ömse sidor vägen, uppbrötos och tömdes.
Piræiska gatan utmynnade till torget. I dag låg en tung och mulen himmel över denna sköna, minnesrika plats. Pelarrader och stoder syntes längta efter den förintelse, som är fullständig, när formen är stoft och stoftet spritt av himmelens vindar.
De voro nu ingenting annat än spöken från en förgången tid och ägde ingenting gemensamt med människovarelser liknande dem, som bildade de nu annalkande mörka, oroliga vågorna.
Zenons lärjungar hade, som vanligt, samlats i målningsgalleriets pelargång. Mitt under de stormar, som brusade genom världen och skakade hennes hörnstenar, under den förskräckliga kampen mellan massor, som offrat mänsklighetens gudagivna gåvor, förnuft och vilja, på altaret åt den avgud, som nämndes Tron, den döpte Molok, som kallades Bekännelsen, för att sedan viljelösa drivas hit och dit av egna och andras rysliga lidelser -- mitt under detta såg man kring en gammal Stoas filosof några män och ynglingar samlade för att lyssna till ord om sedlig självbestämmelse, om viljans seger över jordiska böjelser och jordisk fruktan, om människosjälens kraft att genom sig själv förädlas och genom dygden varda en spegelbild av Guds andes lugn och harmoni.
Det var denna lära, som fläktade storhet genom hedendomen, som fyllde Plutarkos' hjältegalleri med en rikedom av härliga män, en rikedom, samlad endast från tvänne Medelhavsländer, och likväl sådan, att det första årtusendet av kristlig odling, omfattande talrika folk, synes nästan som ett missväxtår på stora människor i jämförelse med honom.
Medan det homoiusianska packet drog förbi, genljöd torget av mångfaldiga rop, och bland dem: -- Död åt avgudadyrkarne, hedningarne, kristendomens fiender! Torgets stoder överhöljdes med stenregn; man såg här och där de mörka hoparne kräla upp på fotställen, såg stoderna, som de buro, krossas under slag av klubbor och stänger; men eget nog, de hedniska männen i målningsgalleriet vordo icke föremål för raseriet, man åtnöjde sig med att slunga skymford till dem. Deras lugn kunde väl icke vara mäktigt nog att göra intryck på den mordlystna skaran; men det fanns till och med hos pöbeln en ärvd vördnad, en skygg aktning för järnmännen i Stoa.
Hoparne delade sig åt alla de gator, som ledde från torget. Den starkaste drog till Tripodgatan, till Krysanteus' hus.
En man, som länge vandrat av och an utanför Perikles' Odeion, avlägsnade sig därifrån vid hopens annalkande. Han hastade till Pylades och underrättade honom om vad han sett och hört. Kort därefter satt samme man till häst och sprängde bort genom dubbelporten.
Han var minst det tionde budet, som Pylades denna förmiddag sänt till Lysis' villa.
Pylades hade börjat sin bana som frigiven son till en av Annæus Domitius' slavar. Sedan han valt krigarståndet, hade han under Annæus' skydd stigit tämligen hastigt till den värdighet han nu innehade. Hans skaplynne, som lämpade sig för tidsförhållandena och förstod begagna dem, lovade honom en lysande bana. Han hade emellertid förknippat sitt öde med Annæus Domitius', tills det som ett moget äpple skulle falla från modersträdet, som utvecklat det. Mognadstiden var ännu icke kommen. Pylades hyste djärva förhoppningar om Annæus Domitius' framtid och nästan omätliga om sin egen. För närvarande var han ett verktyg, på vars duglighet och trohet prokonsuln kunde lita.
Den kejserlige kurir, vars ankomst till Aten vi bevittnat, hade ridit till Annæus Domitius' palats, men lika hastigt lämnat det, ledsagad av prokonsulns förtrogne kammarslav till häst. Han hade inkommit genom Akarnaniska porten och lämnade några minuter därefter Aten genom dubbelporten.
* Vid de romerska amfiteaterspelen var det brukligt, att en gladiator, som dukat under, med uppsträckt pekfinger bad om folkets nåd. Ville åskådarne, att han skulle skonas, nedhöllo de tummen; i motsatt fall uppräckte de den.
En orgie.
I nöden prövas vännen. Karmides hade bestått det prov, som prokonsuln underkastat hans vänskap.
Han, Karmides, hade verkligen satt sig upp på kappadokiern Akilleus och mitt i natten ridit ut till Lysis' villa för att hugsvala den bekymrade.
Vid framkomsten rådde i villan den djupaste tystnad. Sömnens hulda genius förde där sin vallmospira. Gästerna slumrade, envar inom sin dörr, i den långa aulans pelargång. Till och med den djupt bekymrade njöt en efterlängtad ro. Det hade varit grymt att störa honom. Karmides lät visa sig till den för honom bestämda sängkammaren, och snart var även han försänkt i drömmar. Han drömde om Rakel och Hermione, om blodiga gatstrider, om olyckliga tärningkast, om fordringsägare och självmord.
Morgonstjärnan slog upp ögat, och i köksvärlden rådde den livligaste verksamhet. Vid pass två timmar därefter vaknade Karmides vid tonerna av en ljuv musik. Med den blandade sig Praxinoas stämma; hon grälade på slavinnan, som friserade hennes hår. Medan Karmides lyssnade till dessa ljud och förbannade de usla drömmar Annæus Domitius hade beställt för sin gästs räkning, infunno sig slavar, som buro honom i badet. Badet var yppigt, vattnet lagom varmt och mängt med ljuva parfymer, frottörerna mästare i sitt slag, som borde kunnat återgiva en gubbes lemmar ungdomens spänstighet. Karmides kände sig föryngrad under deras händer och mäktig av alla möjliga epikureiska vapendater. Från badet bars han till ett rum, där konstnärer av olika slag väntade honom, konstnärer av rakkniven, friserkammen och toalettpenseln. Han teg och förtrodde sig lugnt åt sitt ödes blida makter. Samtliga artisterna utförde sin sak väl. Rakkniven fördes av den lättaste hand, lockarne uppmjukades med ambrosia och ordnades à la Foibos Apollon, toalettpenseln gjorde strecket, som höjer ögats glans, varefter Karmides ifördes kitonen och sandalerna och visades till samlingsrummet.
Här väntades han av de andra gästerna, som var för sig undergått samma behandling. De kunde således icke vara annat än morgonfriska. Också var hugsvalelsen redan i full gång. Karmides hörde på avstånd skratt och glada röster.
Ett samkväm, som började så tidigt på morgonen, var någonting ovanligt och retande. Samtliga de närvarande uppträdde i morgontoaletter, bland vilka damernas utmärkte sig för genomskinlighet. Damerna voro av två slag: de ständiga och de tillfälliga. De ständiga voro Myro och Praxinoa; de tillfälliga voro två unga syriska slavar, som den kvinliga kitonen och de efter senaste damemodet friserade lockarne klädde väl. Mellan dessa olika slags damer visade sig under samtalets gång intet spår till avundsjuka, men många av stark dragningskraft och växande förtrolighet. Och när inga missljud från detta håll störde glättigheten, varifrån skulle de då komma?
Vi veta, att dagen var mulen, men även om morgonsolen skinit med sin klaraste glans, skulle svårligen en stråle funnit väg genom de tjocka tapeterna för salens fönster. Rummet upplystes av lampors festliga sken.
Ej heller fanns, sedan två till tre timmar förflutit, någon i sällskapet, om icke Annæus Domitius, som påminde sig, att det var full dager därute. Därtill bidrogo ej endast lamporna, utan än mer de ljuva, förrädiska viner, varmed man flitigt fyllde de kransade bägarne.
Samtalet fortgick naturligtvis allt livligare, allt mer sprittande. Karmides hade öppnat det med en gäspning, det sista spåret av en orolig natt; Olympiodoros med en poetisk utgjutelse över morgonen och morgonrodnaden, företrädesvis den, som strålade på de fyra damernas kinder.
Annæus Domitius, den av statsgöromålen nedböjde, var icke otacksam för sina gästers bemödande att förströ hans sinne. Hans glättighet växte med de övriges. Vi vilja anmärka, att Annæus Domitius bland nyktra människor var prokonsul, patricier och romare; själve hans förtrogne unge vän Karmides påminde sig blott ur dimman av grundliga rus en faunartad Annæus Domitius. Men en sådan fanns och väntade blott på tjänligt tillfälle och lämplig omgivning för att avkasta masken och framträda i hela sin befängdhet. Under hovmannen dolde sig en naturmänniska, som, när hon släpptes lös, gav sig luft i den tokigaste, mest otyglade munterhet.
Emellertid voro de bud, som Pylades avsände till villan, emottagna av en slav, och chiffertavlorna, de medförde, överlämnade till prokonsuln, som läste dem, utplånade det skrivna med sin stylus, drack och skämtade, utan att deras innehåll syntes kvarlämna en allvarsam tanke på hans feta, skinande och leende ansikte.
Han drack, kredensade pokalerna åt Myro och Praxinoa, skrattade, berättade kärlekshistorier och skämtade plumpare, ju större verkan vinet och munterheten visade sig ha utövat på hans gästers livsandar.
Rodnaden, som färgade hans kinder, steg småningom över hans panna och övergöt den kala hjässan med varm cinnoberglans. Hans huvud liknade en mogen, svällande druva. Men detta förebud till faunens snara framträdande röjde sig icke, innan de andra gästerna börjat tillåta sig friheter i ord och gärning, för vilka lamporna borde slocknat, om de ägt den ringaste känsla av blygsamhet.
Musiken, som utfördes av osynliga konstnärer, tycktes följa ingivelserna från den ande, som livade sällskapet. I början ljuv och smäktande, vart den allt livligare. Myro, Praxinoa och de syriska slavarne, som voro dansare till yrket, fattades av rytmen, sprungo upp och kringsvävade varandra i dansar, som förmälde bajadärens luftiga rörelser med backantens vilda lust.
De unga männen, som vilade på sina soffor och åsågo dansen, kunde icke motstå begäret att deltaga. Genom en hemlighet, som endast prokonsuln och festens osynliga tjänsteandar kände, var musiken beroende av hans vilja. Hon spelade upp Kalabis, hellenernas cancan, en dans, som atenarne sällan dansade, utom vid tillfällen sådana som detta. Annæus Domitius, som avkastat rosenkransen från sin kala hjässa och påsatt en yvig murgrönskrans, förenade sig med de övrige. Han figurerade mot Praxinoa. Silenen var färdig. Hans väldiga mage syntes, i stället för att vara en börda, tjänstgöra som en luftfylld blåsa hos simmaren. Han rörde sig på hälarne och var outtömlig på barocka åtbörder, som han förstod att para med en vighet, ett tillgjort allvar och en strävan till behagfulla rörelser, som i sin helhet väckte den ursinnigaste munterhet och upplöste det hela i ett samfällt skallande skratt. Dansen kom ett ögonblick att stanna. Annæus Domitius påtog en min av komisk förargelse; han låtsade vara stött, kastade sig i en soffa, torkade sin svettiga hjässa och inskränkte sig till att som åskådare njuta av dansens fortsättning.
Under allt detta hade hans tankar endast tillfälligtvis varit frånvarande från Aten och de händelser, som där föreföllo. De bud, som Pylades skickade, satte honom i stånd att steg för steg följa deras utveckling. Ju längre det led på förmiddagen, dess mödosammare, i trots av vinet och sällskapet, vart det för Annæus Domitius att tygla sin otålighet, som började övergå till verklig oro, och detta ehuru han visste, att Pylades ställt allt på bästa möjliga sätt.
Emellertid hade Pylades' sista brev innehållit dessa lugnande ord:
»Biskopen har gillat mitt förslag att låta vapnen vila i Piræus till aftonen. Pöbeln står således till vårt förfogande. De våra äro blandade i massan, och det kan ej fela, att hon snart tågar tillbaka till staden. Krysanteus är i sitt hus, som han öppnat till fristad för en mängd atanasianer. Detta blir en ny orsak till vad som i alla händelser skall ske.»
Dessa ord voro, som nämnt, lugnande för Annæus Domitius. Men han fruktade ännu, att det förberedda slaget skulle måttas för sent, och för sent vore det, när Petros efter gudstjänsten finge lediga händer och kunde utskicka sina präster som självskrivna ledare av hopen. Dessa skulle otvivelaktigt avvärja faran från Krysanteus och rikta pöbelns raseri åt andra håll.
Efter dansens nöjen kommo bordets. Villans arkimagirus* hade utvecklat en förmåga, som bidrog att hålla sällskapets stämning på höjdpunkten. Själva tärningarna, som under desserten framhades, slogos ur brädet av det ystra glammet. Gästerna betjänades av utvalda slavgossar, vilkas långa lockar Olympiodoros föredrog framför servetten, när han mellan rätterna torkade sina med parfymerat vatten övergjutna händer. Konversationen var icke blott yster utan gudlös. Förgäves påminde Annæus Domitius med en anstrykning av allvar, att han var katekumen, att man borde skona hans religiösa känsla och teologiska övertygelse; man skrattade åt kristianernas trehövdade gud, liksom åt den gamle giktbrutne Zeus. Det var ett hån utan gränser, och hade Olympen ännu ägt en ljungeld, måste de vilda hädelserna nedkallat honom över sällskapets huvuden.
Man grinade åt den dumma tron på själens odödlighet och prisade den visa lära, som bjuder att leva, så länge man lever. Man var nio vid bordet; man ropade på den tionde, på benrangelsmannen. Och benrangelsmannen, som var redo, emedan han, där gästerna så fordrade, aldrig borde saknas i ett välförsett och gästfritt hus, benrangelsmannen infördes och fick säte mellan gästerna, på en av de svällande vilosofforna kring bordet. Man kransade honom, man förde bägaren till hans mun och hånade honom, emedan han icke kunde dricka.
Härunder inträdde taffeltäckaren, viskade något i sin herres öra och gick.
Annæus Domitius steg upp, tog en slev och slog henne kraftigt emot den stora, mitt på bordet bland dessertens läckerheter stående bålen, till dess han med denna infernaliska ringning slutligen lyckats tilltvinga sig sällskapets öra.
Han lade bort murgrönskransen, tog en min av allvar och värdighet och sade:
- Barn, jag nämnde nyss ett ord om teologisk övertygelse. Det ordet var allvarligt, alltför allvarligt för att ej varda en förbisedd främling bland de skalkaktiga, vingade kupidoner, som fladdra från edra läppar. Jag älskar glädjen, mina barn, men glömmen ej, att jag är katekumen! Själv påminnes jag härom genom ankomsten av denne magre, lugne, tigande, högtidlige gäst, vars köttlösa panna I kransat med ängens rosor, till vars mun, som döden förseglat och förruttnelsen åter öppnat, I fört den fradgande pokalen. Han tiger och talar dock med tveggehanda tungomål. Till er, världens barn, säger han: njuten, medan tid är, ty I skolen en gång vara lika hålögda, köttlösa, kalla och stumma som jag. Till mig är hans språk ett annat. De tomma ögongroparna hava blickar, som fråga mig: vad gör du här? Mina barn, denna fråga, riktad till en katekumen, är förebrående och hotande. Hon förskräcker mig väl icke, men hon nödgar mig gå. Jag vördar glädjen och erkänner nöjets konungsliga rättigheter. Jag erkänner dem, även när det rasar som tyrann. Jag erkänner dem, men lämnar, lik Petus, rådkammaren, tills det åter för sin spira med sansad hand. Hellre än att göra uppror avlägsnar jag mig. Därmed fredar jag tillika min katekumeniska känsla och min teologiska övertygelse. Jag går för att återvända, när samtalet, som nu synes mig male præcinctum, illa gördlat, ordnat sin kiton i blygsammare veck. Det är på detta sätt jag löser det stora problem, som jag gjort till uppgift för en levnads forskning, huru nämligen förena levnadsglädjen med katekumenens plikter, huru iakttaga de skyldigheter, som åläggas mig av min tro, samma tro, som det höga och heliga majestätet, Konstantius Augustus, min kejsare och herre, så varmt bekänner, och som därför bör stå högt över varje inkast - huru, säger jag, förena dessa skyldigheter med njutningen av ett sådant förtjusande umgänge som edert.
Annaus Domitius hade talat ut. Han tömde sin bägare och avlägsnade sig.
- Vid Dionysos, en härlig förevändning för att gå och intaga ett vomitiv!** utbrast Karmides.
- Där ha vi orsaken. Gissat! Riktigt! ropade de andre.
- Älskliga Myro, fortfor Karmides, när han talade om en illa gördlad kiton, så anspelade han väl icke på din?
- Nej, han anspelade på Praxinoas, inföll Olympiodoros; Praxinoa, du förstår alls icke konsten att ordna din kiton; jag vill nu genast lära dig både de mycket blygsamma och mindre blygsamma vecken, så att du hädanefter kan skilja mellan båda slagen samt undgå att såra såväl en katekumenisk känsla som en teologisk övertygelse.
- Praxinoa, inföll Karmides, tag icke Olympiodoros till lärare! Hans konst att ordna en kiton är förmodligen icke större än hans konst att dikta ett epigram. Häng en kiton över vår vän, benrangelsmannen, och låt honom förevisa de mer och mindre blygsamma vecken på denne!
- Hu, vilket skämt! utbrast Myro. Palladios, giv mig bägaren och låt mig nedskölja det i vin.
- Se här! Din skål, väninna! Karmides, vad lider tiden?
- Tiden? Vem talar om tiden här? Överlämna det ordet åt människorna. Det passar icke för oss odödliga gudar.
Fast står evigt Olympen, där gudarne äga sin lugna hemborg. Av stormar den ej omskakas; av skurar ej sköljes;
aldrig av snö den skyles; beständigt en ljusare luftkrets välver omkring den, och klart omflyter dess hjässa ett skimmer.
Där förlusta sig dag från dag lycksalige
gudar.***
- Mina vänner, fortfor Karmides, sträckande sig i sin soffa, låt oss komma överens därom, att vi äro gudar och lyckligare än gudar. Till slut beror alltsammans på överenskommelse. Varför skulle vi då icke göra oss lyckliga och odödliga?
- Överenskommet! En skål för vår odödlighet!
- I vår egenskap av gudar äro vi ingalunda nyfikna, mina vänner. Annars skulle vi måhända fråga: huru ser det ut vid denna timme i Aten? Men jag förmodar, att ingen av oss faller så platt ifrån Olympen ned på den usla jorden. Således: en skål för Aten! Må det försvinna från jorden!
- Och taga våra fordringsägare med sig!
- Aten! Vad är Aten? En skål för jorden! Må hon sedan sönderfalla i atomer! Må hon försvinna under våra fötter!
- Myro, här är plats på soffan vid min sida! Lägg dig här, medan jorden försvinner under oss. Beklagligtvis, Myro, är det egentligen icke du, som jag önskar i min famn, när jag nu svävar etern över en förintad värld. Men det betyder föga: i mörkret försvinna alla skiljaktigheter. Ut med lamporna!
- Jag frågar än en gång, vad tiden lider, stammade Palladios, rusig som de andre, ty då jag nu är gud, vill jag vara en ordentlig gud med goda borgerliga husvanor, som släcker min lampa vid midnattstiden, aldrig förr och sällan senare. Vad lider tiden, frågar jag?
- Det lider över midnatten.
- Nåväl, ut med lamporna! Var är Praxinoa?
-Inga närgångna frågor! svarade Olympiodoros. Men benrangelsmannen finns på sin plats, Palladios. Midnattstiden är förliden. Jag är sömnig. Ut med lamporna!
-Nej, nej, vi skola dansa. Varför har musiken tystnat? Spela upp Kalabis, Kalabis!
- Vem begär Kalabis?
- Benrangelsmannen.
- Giv mig en friskare krans!
- Tag benrangelsmannens!
- Kalabis! Jag figurerar mot min unge syrier. Kalabis!
- Fyll min bägare!
- Tag benrangelsmannens!
- Slavar, ut med lamporna!
- Slavar, spelen upp Kalabis!
- Ut med lamporna!
- Kalabis, Kalabis!
Sedan ropen och det allt oredigare samtalet fortgått en stund på detta sätt, återvände Annæus Domitius till sina gäster. Han hade i aulan väntats av den kejserlige kuriren. Det brev, som denne medfört, bar prokonsuln av Akaja nu i sin gördel. Det låg i detta ögonblick i hans anlete och väsen något, som förut icke varit synligt där, något alldeles motsatt den nyss försvunne silenen.
- Mina vänner, sade han, ödet var starkare än min skyddsvakt. Min ämbetsplikt kallar mig till Aten, där ett förskräckligt upplopp sköljer gatorna med blod ...
- Bah, låt kristianerna sönderslita varandra! avbröt honom en av gästerna.
- Varandra? Ja, varandra och er! Staden genljuder nu av ropet: död åt avgudadyrkarne!
- Bah, låt dem ropa!
- Låt Aten brinna!
- Låt dem i fred slå ihjäl våra fordringsägare! Vad vidkommer det dig?
- De ropa väl även: död åt judarne, som korsfäst vår Gud!
- Död åt judarne! Död åt hela människosläktet!
- Ut med lamporna!
- Kalabis, Kalabis, I slavar!
Den ende i sällskapet, som lyssnade till prokonsuln, var Karmides. Han sprang upp från sin soffa och utbrast:
- En häst och en mantel: jag följer dig till staden!
- Vänner, ropade Annæus Domitius över sorlet, för prokonsuln över Akaja går det icke an att låta Aten brinna, om han kan släcka branden, vore det även med sitt blod. Aten, det härliga, minnesrika! Aten, vetenskapens och konstens amma! Aten, kejsarens ögonsten! Mina gäster, jag måste lämna er ... kommen efter till staden ... där skola vi fortsätta festen. Här återstå endast två skålar. Upp och fatten bägaren! Upp, du slöa, likgiltiga, fördärvade ungdom! Upp envar, som ännu älskar fädernas minnen! Bägarne, bägarne! En skål för de gamla, evigt unga gudar!
- Hör på katekumenen!
- Tyst, här finns ingen katekumen! ropade Annæus Domitius. Gudarnes skål!
Han tömde sin bägare. De rusiga gästerna följde föredömet. Karmides betraktade Annæus Domitius med förvåning. Han kände denne och anade plötsligt av hans uppförande, hans hållning, tonen i hans röst, att något utomordentligt hänt eller förestod.
- Sista skålen, men den främsta av alla! ropade Annæus Domitius, i det han fattade den väldiga, mitt på bordet stående bålen. I botten, tömmen den i botten för världens herre, Roms kejsare, Julianus Augustus!
En dödstystnad uppstod. Karmides fattade Annæus Domitius i armen och viskade:
- Vet du, vad du säger? Eller vad har hänt?
- Tyst, tyst! Han är rusig. Han talar huvudet av oss! Förbannelse! Slavarne ha hört hans rop. Vi äro förlorade.
Gästerna hade plötsligt blivit nyktra. De viskade och betraktade varandra med förskräckta blickar.
- Vad? utbrast Annæus Domitius. Vad betyder denna tystnad? Står jag bland rebeller? Jag svär vid Julianus' namn att lägga samtliga edra huvuden för mina fötter, och det före solnedgången, om I neken att dricka skålen för vår rättmätige kejsare, sanctissima majestas, dominus Augustus Julianus, Imperator, pontifex maximus, pater patriæ, restitutor orbis!
Han förde bålen till sina läppar och slängde den i golvet. I samma ögonblick öppnades dörren, en röst sade:
- Din häst är framme.
- Här ditt svärd och din regnkappa.
Kammarslaven fäste svärdet vid sin herres gördel och manteln över hans skuldror.
Annæus Domitius ilade ut, besteg sin Akilleus och red bort.
--------------------
På vägen mötte honom det sista bud, som Pylades avsänt. Prokonsuln höll in sin häst och genomögnade brevtavlan, som innehöll följande ord:
»En talrik folkmassa närmar sig Tripodgatan, då jag skriver detta. Man ropar, att Krysanteus smädat Kristus.»
Annæus Domitius manade på sin häst.
-- Förbannelse över Pylades! Tio tusen lansar i pöbeln! Om jag skulle komma för sent för att rädda Krysanteus! O, min Akilleus, om du nu hade vingar! Min fördömda fetma! Här gäller rida till sig konsulatet eller knäcka halsen på försöket.
------------------
Då Annæus Domitius red in på Tripodgatan, var hon uppfylld av människor.
Men dessa iakttogo en stillhet, som förvånade honom. Vad betydde det? Hade han kommit för sent?
Däruppe på översta sluttningen av Akropolis stod en skara bävande åskådare, Krysanteus' trosvänner. Annæus Domitius förbannade deras feghet; de hade måhända, utan att röra sig från stället, sett hans hus stormat, honom själv och hans dotter, den av hedningarne älskade Hermione, sönderslitna av fanatiska kristianer. Och ändå skulle ett plötsligt angrepp av en beslutsam skara, nedstormande från denna höjd, hava krossat den sammanpackade hopen på gatan där nedanför.
Prokonsuln hade dragit kåpan tillbaka för att vara igenkännlig för massan. När han banat sig väg ett stycke genom hopen och närmat sig arkontens hus, där trängseln var starkast, såg han framför porten en man till häst, omgiven av soldater, vilkas spjut och hjälmar syntes över hopen. Ryttaren var Pylades.
- Giv rum för prokonsuln av Akaja! Vad är å färde? Vad betyder denna folkskockning? Giv rum i kejsarens namn!
Annæus Domitius ropade detta och lyfte över sitt huvud en brevtavla, på vars skulpterade och förgyllda ram man igenkände ett kejserligt dekret eller en regeringsskrivelse.
- Leve Annæus Domitius! skreks i hopen, ty prokonsuln föreställde homoiusian och hade alltid bemödat sig om mängdens gunst. Leve prokonsuln av Akaja! Leve homoiusion!
Dessa rop efterträddes omedelbart av andra, som höjdes längre bort på gatan:
- Ut med kättarne! Död åt hedningarne!
Den tystnad massan iakttagit vid prokonsulns ankomst hade endast varit tillfällig. Man hade lyssnat till en präst, som just i det ögonblicket slutat att tala till folket. Prästen hade nu försvunnit genom dörren till Krysanteus' hus.
- Annæus Domitius! mumlade Pylades, när han på avstånd upptäckte honom. Han här? Vad betyder detta?
Men när tribunen strax därefter tillika upptäckte vad det var, som prokonsuln lyft i handen, fattades han av en aning.
Han red prokonsuln till mötes genom hopen, som i dennes närmaste omgivning hade tystnat vid åsynen av den vördnadsbjudande tavlan, förkunnaren av Guds smordes vilja, medan på längre avstånd ropet: ut med kättarne! fortfor och vart starkare.
- Pylades, utbrast prokonsuln i viskande ton, fattande tribunens arm, vad har hänt? Kommer jag för sent? Vad har man företagit mot Krysanteus?
- Lysande och ädle herre, ni kommer tvärtom för bittida ...
- Fort, svara mig, lever han?
-- Vår plan är i sista stunden fördröjd ...
- Fördröjd? Vilken plan är fördröjd?
- Ammianus Marcellinus hör massans rop, förstår dess uppsåt, ilar till kyrkan, underrättar genom en diakon Petros ...
- Förbannelse över dina långa omsvep! Jag begriper icke ett ord av vad du säger. Lever han ännu, frågar jag!
- Petros sände mig hit att skydda hans hus, jag kommer, medan hopen gör min av att storma det, en präst ledsagar mig, prästen talar till folket och lyckas åvägabringa underhandlingar, folket fordrar till en början de i huset varande kättarnes utlämnande, underhandlingen fortgår i detta ögonblick ... och vi äro här för att till sista man försvara arkontens liv ...
- Prisad vare min lyckliga stjärna! Den ädle Krysanteus!
-- Ah! mumlade Pylades bleknande, jag börjar förstå ...
- Underhandlingarna äro slutade, fortfor Annæus Domitius med höjd röst. Vad betyder detta oväsen, dessa rop, denna folksamling? Vad har hänt under min frånvaro? Är ett upplopp å färde? Vågar man störa lugnet, kränka lagarne, förakta kejsarens majestät?
- Lysande och ädle herre!
-- Jag överlämnade, därtill pliktig, förfogandet över trupperna åt biskopen av Aten. Har han brukat dem till att störa i stället för att upprätthålla ordningen? Nåväl, det är prokonsuln av Akaja, som i sista hand är ansvarig för lagarnes helgd och upprätthållandet av kejsarens myndighet. Jag återtager mitt befäl. Hopen skall avlägsna sig eller sprängas med våld. Ordningen skall återställas med ämbetsmännens, truppernas och alla goda medborgares bistånd. Var äro trupperna?
- Större delen i Piræus ...
-- Vad djävulen göra de i Piræus? Och de övrige?
- Uppställda vid storkyrkan ...
- Vad djävulen göra de vid storkyrkan? Icke en enda man behövs vid storkyrkan. Du hitkallar genast hela den vid storkyrkan uppställda styrkan, du tystar ropen, påminner folket om upprorslagen och tuktar de uppstudsige. Pylades, fortfor Annæus Domitius med sänkt röst, det är i dag du grundlägger din framtid ...
- Ah ... Jag anar ...
- Tyst!
- Jag avsänder genast en centurion för att hitkalla förstärkning.
- Och jag går att tala med arkonten av Aten ...
Prokonsuln steg av sin häst och lämnade tyglarne åt en soldat. I detta ögonblick visade sig prästen. Han tycktes bekymrad. Så snart han fick sikte på prokonsuln, ljusnade hans ansikte, och han utbrast:
- Du kommer, som om du vore skickad av Herrans ängel, ädle herre! Som du hör, fordra de rättrogne, att arkonten skall utlämna kättarne, som fått tillflykt i hans hus. Det svar han givit är mig svårt att frambära. Han vill utlämna kättarne, men endast till världslig och laga myndighet, och sedan folket avlägsnat sig ...
Prokonsuln avbröt honom tvärt.
- Är du underhandlaren mellan Krysanteus och dessa människor ...
- Ja; min högvördige fader biskopen har ...
- Underhandlaren mellan arkonten av Aten och dessa skrikhalsar?
- Mellan honom och de rättrogne, min lysande herre.
- Mellan en laglig myndighet och en uppstudsig folkhop? Jag svär vid Gud och kejsaren, att du skall hängas med första bästa rep som folkuppviglare och orostiftare, om du icke genast drager hädan och lagar, att packet följer dig.
Under detta samtal fortforo ropen: Ut med kättarne! Leve prokonsuln! Död åt hedningarne!
Prästen stod slagen med häpnad och följde med ögonen Annæus Domitius, medan denne genom vestibulen gick in i aulan.
Aulan företedde ingalunda den anblick av förvirring, som man under sådana omständigheter kunnat vänta. Under portiken, som skyddade mot det fallande regnet, befann sig kring Hermione ett talrikt sällskap: filosofer och retorer, som tillhörde högskolan i Aten, de flesta lärjungarne i Akademia, krigstribunen Ammianus Marcellinus och några av Atens anseddaste medborgare tillika med deras familjer.
Åt de förföljda kristianer, som funnit tillflykt hos Krysanteus, var husets övre våning upplåten. Husets samtliga tjänare och tjänarinnor voro samlade på fruntimmersgården.
Annæus Domitius' ankomst väckte stor och angenäm överraskning. Än mer det sätt, varpå han uppträdde. Krysanteus, som gått honom till mötes, slöt han med hjärtlighet i sina armar. Därefter hälsade han sällskapet, skyndade till Hermione och förde hennes hand till sina läppar.
- Och vi, som trodde dig vara i Korintos! utbrast Krysanteus.
- Mina ädla vänner, jag skulle också varit där, om ej en aning ... jag må väl säga: en ingivelse från gudarna ... kallat mig tillbaka till Aten. Jag kommer i en olycklig, eller rättare, i en lycklig stund. Vårt annars så lugna, glada och sköna Aten är, som jag funnit, i händerna på brottsliga uppviglare, vilda trosgalningar. Varen lugna, mina vänner! Inom en timme skall ordningen vara återställd. Till dig, Krysanteus, kan jag icke nog varmt frambära min tacksamhet för den fristad, du öppnat åt sådana medborgare och kejsarens undersåtar, som annars skulle fallit offer för det teologiska raseriet. Tiden är ond, den teologiska smittan går som en farsot genom världen; men vi åkalla icke de gudomliga maktema förgäves om hjälp i nöden. Mina vänner, jag bär till eder en underrättelse av stor vikt. Det har behagat Försynen att hädankalla det heliga majestätet, vår kejsare och herre, Konstantius Augustus, till gudarnes och cesarernas himmel. Fäderneslandet har en ny fader. I dag är Roms och världens härskare Julianus.
Allmän tystnad följde dessa ord. Yttrade någon timme förut, av vilka läppar som helst, skulle de varit högförrädiska och medfört döden. De ljödo djärva, förfärliga även nu, från Annæus Domitius' läppar, även här bland människor, åt vilkas innersta önskningar de gåvo verklighet - som av dem hade att vänta liv och räddning undan en överhängande fara - som i den händelse, de förkunnade, sågo mer än sin egen lycka: en borgen för romerska rikets fred, mänsklighetens välgång, sanningens seger. Det var, som om varje enskilt hjärta i denna församling känt med hjärtat i hävdernas barm betydelsen av detta skifte. Men när den första häpnaden var överstånden, skyndade man, envar på sitt sätt, att giva luft åt en känsla, som ej förmådde uttrycka sig i ord. Krysanteus och hans dotter gjorde det sinsemellan med en blick, en handtryckning; andra omfamnade varandra, andra jublade högt.
Prokonsuln sade till Krysanteus:
- Jag äskar nu ditt verksamma biträde till ordningens återställande. Du är icke förgäves atenarnes arkont. Låt oss genast skrida till verket! Dina trosbröder äro ju till betydligt antal samlade på Akropolis?
- Ja. Vill du, att vi väpna dem?
- Du uttalade min tanke.
- Jag ansvarar för deras värdiga och sansade uppförande. De hava oförrätter att hämnas, men skola överlämna hämnden åt gudarne och Julianus.
- De skola följa dig, sin ledare ... det är nog. Det passar just förträffligt, att det finns en vapensamling i Pallas Atenas' tempel ...
- Och att jag har nyckeln till opistodomen, där vapnen förvaras. Jag står till ditt förfogande. Skall jag genast gå dit upp?
- Vi följa varandra. Jag borde i dag endast vara din skugga, tillade prokonsuln leende och med en anspelning på Konstantius' hovmäns gyckel över Julianus, ty det är ju du, som lärt vår kejsare krigskonsten i Akademias trädgårdar. Du har heder av din lärjunge. Germaniens skogar, frankernas och allemannernas konungar veta det ... Frukta icke, tillade han till Hermione, som höll sin faders hand och lyssnade till de ännu fortfarande ropen därutanför, frukta icke, min ädla Hermione. Vi gå att tysta skrikhalsarne. Ammianus Marcellinus, följ oss till Akropolis, innan du återtager befälet över palatinerna!
Annæus Domitius lämnade aulan med Krysanteus och Ammianus Marcellinus.
Mängden trängdes, skuffades och ropade, ännu som förut, utanför porten. Hennes otålighet växte. Man tyckte, att underhandlingen drog för mycket ut på tiden. Prästen, som hitintills lett den, hade, för att helskinnad komma ur leken, försäkrat att prokonsuln numera övertagit saken, samt hade därefter smugit bort. Pylades och hans soldater vaktade porten, och pöbeln hade ännu icke antagit en hotande hållning mot den väpnade styrkan.
Emellertid förstärktes massan varje ögonblick av nya hopar, som dragit igenom de närgränsande kvarteren under plundring och blodsutgjutelse. En, som förgäves sökt inkomma i den överfyllda storkyrkan, anfördes av den ohyggliga Kyriaka, furien från Kolyttos.
Åsynen av Krysanteus vid Annæus Domitius' sida verkade några ögonblicks tystnad. Man undrade, vad detta skulle betyda. Under tiden bytte prokonsuln några ord med Pylades. Soldaterna öppnade dem väg tvärs över gatan. Ropet: leve prokonsuln! blandades med ropet: död åt ärkehedningen! Man hade icke många steg att gå för att hinna sluttningen av Akropolis. På denna sida ledde en brant stig till höjden. De hunno den utan fara. Det kostade prokonsuln endast några svettdroppar.
Några minuter därefter hörde homoiusianerna, som trängdes på Tripodgatan, ett jubel från Akropolis. Ropet: Julianus Augustus, hävt av tusen röster, mäns, kvinnors och barns, föll med blytyngd över massan därnere. I samma ögonblick visade sig i gatans mynning de första leden av de från storkyrkan anryckande legionärerna. De upptogo gatans hela bredd. Folkmassan trängdes tillbaka eller upp i portikerna. Pylades ordnade trupperna i en lång linje. På sluttningen av Akropolis sågos väpnade skaror rycka ned. Den outtröttlige prokonsuln visade sig åter, besteg sin kappadokiska häst, red till mitten av fronten, utsträckte sin hand med den kejserliga brevtavlan och talade till soldaterna:
- Romare! Vår herre och kejsare Konstantius har gått till sina fäder. Hans ende överlevande frände, den höge, bragdrike Julianus, som våra stridskamrater de galliska legionerna utropat till kejsare, är vårt rikes ende rättmätige härskare, enhälligt hyllad av romerska senaten, folket och legionerna. Han står i dag i Nya Roma, Konstantinus' stad, omgiven av västerlandets alla härskaror, omgiven av ett glädjedrucket folk. Stridsmän, instämmen i världens allmänna jubel! Hyllen Julianus Augustus! Dominus Julianus Augustus!
Pylades steg av sin häst och böjde knä. Centurionerna och soldaterna följde hans föredöme. Man höjde svärd och sköldar i luften. Utefter linjen skallade ropet: Dominus Julianus Augustus!
De från Akropolis nedtågande skarorna instämde jublande. Därefter kom ordningen till kristianerna. De behövde endast sansa sig något, få en klar uppfattning av ställningen och siktas från de vildaste troskämparne och blodsmännen, som självmant smögo bort - för att, även de, av alla krafter förena sig i hyllningsropet. All överhet är ju av Gud, och överheten bär icke svärdet förgäves.
Törsten efter kättareblod hade med ens försvunnit. Skövlingslystnaden och det enskilda hatet, klädda i den rättrogna teologiens mantel, funno för gott att smyga undan och gömma sig, varhelst de kunde. Den nyss så ursinniga hopen var skingrad som agnar för vinden. Några skyndade till sina hem, instängde sig i sina rum och bådo till Gud för den rätta läran, som nu hotades av en förskräcklig framtid. Andra - och de voro vida flera - förundrade sig över sig själva och förmådde icke begripa, att det lilla »i», som skiljer homoiusion från homousion, nyss kunnat förefalla dem så stort och viktigt. Nu var det för deras ögon minskat till en omärklig prick; ja, vid närmare besinnande tyckte nu en och annan, att den gamla läran och kristendomen ingalunda vore så skiljaktiga - att klyftan mellan bägge ingalunda vore bredare, än att man kunde ha en fot på vardera sidan och i denna ställning avvakta framtiden. Men de fleste bävade för efterräkningar. De mördade atanasianernas blod ropade ur jorden, och antingen deras trosfränder eller den kejserliga makten bleve deras hämnare, måste hämnden varda förskräcklig. De blodiga troféerna från Kolyttos hade fallit ur segrarnes händer och lågo nu strödda på gatorna. De som färgat händerna i kättarblod skyndade att omsorgsfullt tvätta dem. Allteftersom underrättelsen om Konstantius' död och Julianus' fredliga tronbestigning utbredde sig över staden, bortsopade hon de kringströvande homoiusianska hoparna; och de patruller av legionärer eller väpnade medborgare, som snart genomtågade alla gator, funno intet motstånd, inga oordningar att dämpa.
Så snart Annæus Domitius ordnat truppfördelningen över staden, begav han sig, följd av Pylades i spetsen för en centuria soldater, till storkyrkan.
* Mästerkock.
** Ett bland romerska rumlare vanligt medel, varmed de satte sig i skick att förnya dryckeslaget.
*** Homeros.
En uppståndelse från de döda.
De i storkyrkan samlade homoiusianerna hade ingen aning om vad som timat i staden. Händelser kunna inträffa, så ödesdigra och likväl så ögonblickliga, att det som nyss var medelpunkten i dagens liv i nästa stund är utanför hans omkrets och står utlevat bland nya förhållanden. Storkyrkan hade samlat en massa trosvarma, andäktiga eller nyfikna homoiusianer, och de känslor, som fört dem dit, hade ingalunda svalnat under tempelvalvet. Vad man sett och hört, vad man ännu såg och hörde, hade tvärtom uppdrivit känslorna till svindlande höjd.
Då man inträtt genom kyrkans huvudport, befann man sig i det mellersta långskeppet, som bildades av väldiga, från antika tempel tagna kolonner, förenade av valvbågar och stigande mot ett tak av tre kupoler. Över sidoskeppen voro kvinnornas läktare. I bakgrunden det upphöjda koret med altaret. Framför detta under den mellersta kupolen, där mittskeppet och tvärskeppet korsade varandra, ett skrank med två stolar, den ena för föreläsaren av evangeliet, den andra för predikanten. Skymning rådde i hela det vidsträckta rummet med undantag av koret, genom vars höga fönster en ljusmassa strömmade över katafalken, varpå Simon pelarhelgonet vilade.
Kring katafalken uppstego välluktande skyar ur rökelsekar och omgåvo helgonet, medan de sakta höjde sig mot korets kupol.
Skeppens mosaikgolv, läktarne, pelarnes baser, fönsterfördjupningarna, väggutsprången upptogos av människor. Endast koret och rummet närmast skranket voro fria från trängsel. De voro förbehållna prästerskapet i och för de heliga ceremonierna.
Ej långt från skranket, mitt emot predikstolen, hade man ställt de kättare, som voro livdömda för hemlig gudstjänst. Där voro män och kvinnor, gamla och unga, förmögna medborgare och fattiga slavar. Deras armar voro bakbundna, och soldater vaktade dem.
Man hade åt kättarne utsett denna plats, emedan det var till dem predikanten ämnade rikta sitt tal, och för att de ständigt skulle se framför sig honom, som de sades hava mördat.
Deras avrättning skulle äga rum efter gudstjänstens slut.
Mellan denna grupp och det på katafalken vilande liket voro församlingens blickar delade. När rökelseskyarna glesnade och avslöjade Simons bleka ansikte, förekom det de rättrogne, som om hans läppar ville öppna sig för att styrka anklagelsen, som om hans drag förvrede sig för att skrämma mördarne. Man väntade ett underverk. Det viskades, att Petros ville åkalla himmelen, att ett sådant måtte ske till vittnesbörd om homoiusions sanning och till kättarnes omvändelse i den avgörande stunden.
Hymnen och bönerna, med vilka gudstjänsten öppnats, voro slutade. Klemens, den unge föreläsaren, hade med darrande röst uppläst ett messianskt kapitel ur Daniel och ett stycke ur evangeliet. Därefter hade biskopen trätt upp på predikstolen.
Han avhandlade först försoningsläran, sådan hon den tiden uppfattades av båda de stora kristna lägren. Genom våra första föräldrars fall hade döden och djävulen fått makt över världen. Människosläktet hade hemfallit under satan och hans änglar och dyrkade dem i de hedniska gudarne. Gud i sin vishet hade förutsett detta, innan världen skapades, och i sin barmhärtighet utsett en människosläktets förlossare. Detta Guds råd var för djävulen okänt. Kristus nedsteg till jorden i en tjänares skepelse, underkastade sig döden för att med ett blodoffer försona Gud, underkastade sig djävulen för att med sin rättfärdiga och syndfria själ lösköpa de syndiga människorna. Men då han nedsteg till underjorden, var det endast för att predika hedningarnes själar förlossning. Djävulen fann sig sviken, överlistad. Han hade förgripit sig på en fullkomligt rättfärdig ande, på Guds egen son. Härigenom fick Jesus makt över honom och kunde återtaga de under hans välde stående människorna. Djävulen var därmed övervunnen och Adams barn förlossade.
Biskopen övergick till en framställning av Kristus' person. Av aposteln Paulus' brev hämtade han bevis för homoiusions oomkullstötliga sanning, till vars ytterligare styrkande han icke tvekade att bruka slutledningskonsten, enär förståndet är en god gåva, när man blott använder det i den för tillfället rådande lärans tjänst och icke missbrukar det till försvar för andra meningar.
Den tillvägabragta försoningen, förkunnade Petros vidare, är öppen för envar, men blott i den rättrogna kyrkans famn, för den som genom tron tillägnar sig Guds sons rättfärdighet. Djävulen är icke längre världens enväldige furste, men han är ännu en mäktig konung, som fortfarande kämpar mot den i kyrkan förkroppsligade treenigheten. Och han strider med framgång. De heliga skrifterna vittna klart, att hans rike mot tidens fullbordan ånyo skall vara det starkare, tills Kristus återkommer, störtar det, håller domen över onda och goda, över rättrogna och kättare, samt grundlägger det tusenåriga riket.
I denna kamp väpnar sig djävulen med det mänskliga förståndet, vari han inblåser en villoande, som lockar människan att utträda ur kyrkans mäktiga trollkrets. Utanför denna hemfaller hon åt honom. Och tiden måtte vara nära sin fullbordan, ty kätteriet utbreder sig med gräslig hast över jorden. Antikrist är redan kommen. Skapelseboken vittnar, att de fallna Guds söner, de onda andarne, närmat sig människornas döttrar. Antikrist är son av djävulen med en jordisk kvinna. Han går omkring på jorden, infinner sig vid kyrkomötena, kläder sig i prästerlig skrud och kallar sig med ett kristligt namn Atanasios.
Predikanten avbröts i början ofta av brusande bifallsrop och handklappningar. Men dessa förstummades under talets fortsättning, ty Petros' röst vart så genomträngande, hans vältalighet så överväldigande, som om han lånat ljungeldens sken och gravens mörker till den tavla, han målade för menigheten av antikrists framfart och de yttersta tidernas förvillelser. Åhörarne bävade. Tusen bleka, skrämda anleten voro vända mot talaren. Hans mun var brännpunkten för de tusendes blickar. Vid de uppehåll han gjorde rådde en hemsk stumhet, som i naturen efter ett åskslag, och människorna där nere i skeppens, där uppe i galleriernas halvskymning syntes förstenade.
Klemens, som var i talarens grannskap, hade kastat sig på knä. Hans tårfyllda ögon voro fästa på de bundna atanasianerna, med blickar, som varkunnade sig över deras fall och anropade dem att omvända sig.
Petros vände sig därefter till de närvarande atanasianerna. Han uppmanade dem att avsvärja djävulen och den kätterska villfarelse, denne ingivit dem. Han bad dem besinna, att deras öde inom kort skulle vara avgjort för evigt, att döden väntade dem utanför kyrkans murar. Han fattade timglaset vid sin sida och påminde dem, att deras snart var utrunnet - att det sedan vore för sent. Han pekade på den rysliga skepnad, som vilade framför altaret på den svartklädda katafalken, på honom som de mördat - och vid hans ande, som nu med alla änglar, helgon och blodvittnen kring lammets tron förkunnade Guds ära och homoiusions sanning, besvor han dem att återvända till den enda saliggörande läran.
Medan han talade så, mumlade de bundna kättarne till varandra: - Mod, mod! Var stark i tron! Förlossningen nalkas!
- Hustru, bäva icke, viskade en man till kvinnan vid sin sida. Se på honom! På honom vid hörnpelaren! Ingen rädsla i hans åsyn! Han skall bevittna vår seger.
Vid en av hörnpelarne till tvärskeppet stod en man, vars ögon oavvänt varit fästa på de bundne. De hade i honom igenkänt den främmande predikant, som uppträtt i kalkstensbrottet - Atanasios. När Petros talade, var det icke till honom de lyssnade. Från Atanasios' läppar strömmade ord, ohörbara för alla andra, men ej för dem. De lyssnade till honom.
Och när Petros uppmanade dem att med hög röst förklara sin övergång till homoiusion, svarade de med hög röst ett samfällt nej.
Detta nej efterträddes av ett dovt sorl från menigheten, ett sorl av häpnad över deras hårdnackenhet.
Efter någon tystnad sade Petros med sorgsen och allvarlig stämma:
- Herren skall icke tillåta, att hans lära smädas. Han håller stjärnorna i sin hand, himmelen och jorden äro honom underdåniga, naturens makter äro hans trälar, han råder över döden som över livet. Med under har han uppenbarat sig för våra fäder, och den kraft, som återtände livet hos änkans son i Nain, som uppväckte Lasarus och gjorde tecken genom apostlarnes händer, strömmar ovansklig med den Helige Ande genom hans kyrka. - Kristtrogne, bestormen Gud med böner om ett under, att de förvillades själar må återföras från förtappelsens väg! Bedjen, att jag, hans ringe tjänare, må varda verktyget, som uppenbarar hans härlighet! Bedjen, såsom Elias, då han räckte sig trenne gånger över den döde pilten och ropade: Herre, låt hans själ återkomma i hans kropp! Bedjen, som han, och vi skola, så visst som Elias, varda bönhörda!
Petros lutade sig ned och församlingen med honom. Det var dödstyst i kyrkan. Även de livdömde bådo - bådo, att den döde måtte resa sig upp för att ådagalägga deras oskuld och deras förföljda läras sanning.
När äntligen Petros steg upp, var detta tecknet till hela församlingen att upplyfta sina huvuden. Man avvaktade med tillbakahållen andedräkt vad komma skulle.
Prästerna, iklädda sina högtidsskrudar, samlade sig kring Petros och tågade mot altaret. De ordnade sig kring katafalken. Den äldste presbytern frambar ett kors och ställde det vid likets fötter. Biskopen hade tagit plats vid dess huvud.
Från läktaren över huvudingången uppstämdes av osynliga sångare en högtidlig, sakta tonande hymn.
Petros korsade armarne över sitt bröst och syntes bedja. Därefter lade han sin ena hand på den dödes panna, den andra på hans hjärta, upplyfte sina ögon mot höjden och sade:
- Herre allsmäktige! Låt i dag din allmakt uppenbara sig till ditt namns ära och till vittnesbörd för din sanning! Herre allsmäktige, låt vår tro icke komma på skam!
- Amen, amen! instämde församlingen.
Efter dessa ord lutade sig Petros ned över den döde och ropade med hög röst:
- I den heliga Treenighetens namn besvärjer jag din ande att åter liva denna hydda, som han lämnat! I den heliga Treenighetens namn besvärjer jag din ande att åter tala genom denna förstummade mun! I namn av honom, som bräckte dödens udd och sprängde gravens port, besvärjer jag dig, Simon - vakna!
Sedan Petros uttalat dessa ord, drog han sig några steg tillbaka. De övriga prästerna fördelade sig åt ömse sidor. Sången från galleriet hade tystnat. Man bidade med andlös spänning vad komma skulle.
Mellan rökelsekarens skyflikar sågs den dödes orörliga anlete. Vid detta voro åskådarnes blickar naglade. Man tyckte sig se vad inbillningskraften föregycklade: än det ena, än det andra tecknet till återvändande liv - en rörelse av ögonlocken, en ryckning i munnen under det långa över bröstet liggande skägget - men i nästa ögonblick var villan borta.
Han låg där orörlig, med stelnade drag. Den mäktiga Döden trotsade de trognes brinnande böner. Förstörelsens makt ville icke släppa sitt byte; hon ställde den lag, hon fått ifrån tidens upphov, mot bönens kraft, och skapelsens Herre syntes tveka.
Dock, nu förvridas den dödes anletsdrag på ett sätt, som borde väcka fasa, om ej det våldsamma muskelspelet osvikligt bådat bönhörelsen, livets återvändande i de stelnade lemmarne, det väntade underverket till trons och sanningens seger. Den slappa ansiktshuden ömsom spännes, ömsom fördjupar sina fåror; ögonen öppna sig med en glasartad blick, vari död och omedvetenhet ännu råda, men som hastigt genomskimras som av en eldslåga, det nytända livets återsken. Över kyrkan breder sig, i trots av ymnig rökelse, en lukt av bränt kött, en stinkande lukt, som alla känna och alla tillskriva andedräkten av Dödens flyende onde ängel. Simons armar röra sig på bårtäcket, hans huvud vänder sig, han reser sig upp, ser sig omkring, för handen till sina ögon, lik en, som vaknat ur en dröm, och hans läppar röra sig.
Men talar han, höres det icke, ty kyrkan skälver av församlingens jubelrop.
Petros stiger fram till den återuppväckte och lägger sitt öra till hans mun. Därefter fatta prästerna katafalken, lyfta den på sina skuldror och bära den med Simon till ett för prästerskapet avskilt rum.
Petros uppmanar församlingen att tacka och lova Herren. Han sjunker på knä och leder församlingens böner. En segerhymn uppstämmes: jubelsången om Kristus' seger över döden.
När psalmen ändat, förkunnar Petros vad den återväckte viskat i hans öra: han hade vittnat om homoiusions sanning med ord, som en gång kunna höras, men icke mer återgivas, burna från lammets tron av ett till jorden återkommet blodvittnes ande.
Från hopen av de bundna kättarne hördes en röst, som ropade: - Du ljuger. Herren skall straffa dig.
På dem hade underverket gjort ett lika djupt skakande intryck som på den homoiusianska menigheten. Men de tillskrevo det sina böner, och de voro övertygade, att Simons läppar hade vittnat om sanningen av deras lära. De å sin sida tillämpade på Petros allt vad denne sagt om Atanasios och funno det icke underligt, att en kättare, som vrängde Mosen och profeterna, ej heller skulle tveka att vränga utsagor från döda, som uppstigit ur graven.
Atanasios' och nicænska kyrkomötets anhängare, de bundne och livdömde, som kallades kättare, läto således icke beveka sig att övergiva sin tro. De voro redo att dö för henne. Med en sådan död följde ju martyrkronan, det bästa av det eftersträvansvärda, det, för vilket så mången med hänförelse kastat sig i dödens armar.
Petros, uppbäraren av den härskande kyrkans rättigheter och plikter, hade således fruktlöst använt övertygandets vapen. Det återstod att nyttja våld. Kättarne skulle före sin avrättning emottaga den heliga nattvarden, och detta måste, för deras själars frälsning, ske efter det homoiusianska ritualet.
I långa, högtidliga toner ljöd genom kyrkan sången om Guds lamm, som borttager världens synder. Petros och den äldste presbytern trädde inom altarrunden. Hostian helgades. Det heliga bordet väntade sina gäster.
Och dessa framfördes, några i sänder, med bakbundna händer av soldaterna. De strävade emot, de sökte slita sina band för att försvara sig, och när det icke lyckades, kastade de sig till golvet för att låta släpa sig till altarrunden. Deras förtvivlan gav sig luft i genomskärande rop, som blandades med den hjärtgripande sången: - O Guds lamm, som borttager världens synder!
Framsläpade till altarrunden, upplyftes de av soldaterna. Petros bjöd dem knäböja. De lydde icke. Soldaterna måste böja deras knän med våld och trycka dem ned mot altarringen.
När Petros räckte dem hostian, mötte henne sammanpressade läppar, hopbitna tänder. Personligheten tillgrep det sista medlet att spärra sitt heliga område mot yttre våld.
Men emot detta medel fanns ett motmedel, nyligen uppfunnet och redan flitigt använt, senast av patriarken Makedonios i Konstantinopel.
Ett verktyg frambars, varmed de motspänstiges munnar uppbändes och hostian nedsköts deras svalg.
Den förste, som underkastades detta våld, kände sina läppar knappt befriade från det ohyggliga verktyget, förrän han försökte utspotta hostian. Men när det icke lyckades, slog han sitt huvud mot stengolvet och utbrast i jämmerrop.
Under detta skådespel tonade genom valven alltjämt sången om Guds lamm, som borttager världens synder.
Bland prästerna, som stodo i koret, visade sig en orolig rörelse. Man såg i deras grupp en man, vars ankomst överraskat dem, och som nu, i trots av försöken att kvarhålla honom, skyndade fram till altaret. Mannen var Teodoros. Hans ansikte var översköljt av tårar, men då han nu höjde sin röst, ljöd den kraftig av harm och smärta.
Kommunionen avstannade. Innan Petros hunnit sansa sig, hade Teodoros talat. I namn av Jesus Kristus och i namn av en lära, som vill helga människan, men ej döda det oförytterligaste i hennes väsen, bjöd han Petros att lossa de fångnes band, befallde han biskop och församling att nedkasta sig i stoftet och åkalla om förbarmande den Gud, vars vrede de samkade över sig, eller ville han, Teodoros, väpna sig med Elias' ande och kraft till att nedkalla eld från himmelen över deras huvuden.
Medan han utsände dessa vingade ord hördes vapenskrammel från kyrkans tvärskepp, och innan Petros hunnit giva tecken att gripa den oförvägne talaren, voro den häpna, uppskakade församlingens ögon fästa på en hjälmklädd, spjutbärande skara, som inträngde i koret och omringade altaret.
I spetsen för soldaterna sågs prokonsuln av Akaja.
Petros vart högeligen överraskad vid denna anblick. Han avbröt förrättningen vid altarringen och gick Annæus Domitius till möte.
- Du här, min son? Vad har föranlett din så oväntade återkomst? frågade biskopen bleknande, men utan att förlora fattningen.
- Jag har återkallats hit av det förfärliga upplopp, som började här efter min avresa. Jag frågar dig, Petros, vem har anstiftat det?
- Jag vet ej av något upplopp, endast av en straffdom, som mordlystna kättare själva nedkallat över sina huvuden. Men här är det icke i sin ordning, att du frågar och jag svarar. Jag vill veta, vad som gör, att du infinner dig här med alla dessa. Här måste timat någonting utomordentligt. Min son, har du haft underrättelser från Konstantinopel eller Antiokia?
- Ja, min biskop, från båda hållen. Men detta rum synes mig icke vara stället att vidlyftigt avhandla sådana ärenden.
- Du har rätt. Säg i korthet dina nyheter!
- De äro av den art, att de böra meddelas både dig och församlingen. Om du fördenskull tillåter mig tala till folket ...
- Här? Nej, min son. Vad tänker du på? Vad du har att meddela församlingen måste här ske genom min mun.
- Nåväl, säg församlingen, att kejsaren, bedrövad över de lidelser och teologiska meningsskillnader, som sönderslita världen, beslutit sätta en damm emot kyrkostridernas raseri; att han påbjudit världen en allmän trosfrihet och befallt, att envar, vare sig patriark, biskop, presbyter eller lekman, som hädanefter av teologiska eller andra skäl förgriper sig på någon, skall straffas som gemen förbrytare. Säg församlingen, att kejsaren vid hårt vite förbjuder ordet kättare, och att du genast måste lösa de band, varmed dessa olycklige äro bundna, emedan prokonsuln av Akaja är närvarande för att i annat fall ... jag säger det med ledsnad ... för att i annat fall binda dig själv.
- Håll, inföll Petros, det språk du förer låter främmande i din mun. Så talar icke en rätttrogen till sin herde. Vad än hänt ... och jag anar det värsta ... så äro inom dessa murar jag biskopen och du katekumenen. Gå, ställ dig bland åhörarne! Där är ditt rum. Utanför kyrkans port är du prokonsul av Akaja, men icke här. Här vore din rätta plats bakom de döpte. Har kejsaren påbjudit trosfrihet, så är denne kejsare icke Konstantius, utan en annan. Men trosfriheten bjuder, att ingen gudstjänst må störas, ingen helgedom skändas. Vad du har att förkunna må således ske efter gudstjänstens slut. Då vilja vi även se, om världen i själva verket så förändrat sig, att en ämbetsman ostraffat kan trampa lagen under fötterna, kan tillägna sig ett befäl över kejsarens trupper, vartill han icke har rätt, och lösa fångar, vilka han själv förhört, funnit skyldiga och dömt till döden.
- Min Petros, du bör märka, att här icke är tid att tala, utan att handla, inföll Annæus Domitius och skyndade att med återställande hand ingripa i det kaos, vari omgivningen hotade att upplösa sig.
Prokonsulns och den väpnade styrkans ankomst hade liksom förorsakats av Teodoros' böner. Själv var han därom övertygad, och medan de händer, som fattat i honom för att rycka honom bort, släppte honom vid sina ägares överraskning över soldaternas inryckande i koret, utsträckte han själv sin arm och pekade på dessa som inseglet på sin bönhörelse och Guds beslut att sätta gräns för de rysliga gärningar, som skedde i Hans namn. Bland de församlade homoiusianerna uppstod den största förvirring. Många stodo slagna av häpnad; andra trängde sig fram för att höra vad som var å färde - vad prokonsulns ankomst och uppträdande betydde; andra åter stormade fram emot Teodoros, som med djärva händer börjat lösa en fånges band. Legionärerna försökte hålla menigheten tillbaka. Det uppstod handgripligheter mellan dem och massan, som hotade övergå till blodiga uppträden. Kyrkan genljöd av förvirrade rop.
Det var i detta ögonblick prokonsuln av Akaja steg fram i mitten av koret och bjöd tystnad.
Prästernas och soldaternas förenade ansträngningar och massans egen nyfikenhet understödde honom.
När det var någorlunda tyst i kyrkan, uttalade Annæus Domitius den besvärjelseformel, som ensam mäktade åtminstone för stunden dämpa stormen.
Han förkunnade, att kejsar Konstantius gått till sina fäder, och att hans frände cesar Julianus av senaten, folket och legionerna utropats till kejsare och herre över romerska riket. Han förkunnade, att den nye kejsarens första ord varit samvetsfrihet, hans första befallning, med tusen bud avfärdad till romerska världens alla landsändar, att varje undersåte, medborgare eller slav, som bure bojor för sin tros skull, skulle frigöras, samt att envar, som hädanefter i trons namn vågade störa ordningen och den personliga säkerheten, skulle slås i bojor och som gemen förbrytare överlämnas åt rättvisan.
Dessa ord mottogos först med överraskningens tystnad, därefter, från de avlägsnare delarne av kyrkan, där ingen kunde utpeka majestätsförbrytaren bland de andre, med ett tjut av harm och missnöje.
Tjutet upprepades, när soldaterna på Annæus Domitius' vink lösgjorde de fångna atanasianerna, som, när de kände sig befriade, föllo i varandras armar och tackade Gud.
- Tysta din församling, befallde Annæus Domitius Petros, eller är du deras medbrottsling. Är det på detta sätt man hyllar kejsaren?
Biskopen steg upp i predikstolen, uppmanade till tystnad och höll till följd av den oväntade underrättelse, som anlänt, ett tal till församlingen över språket: Given kejsaren vad kejsaren tillhörer och Gud vad Gud tillhörer.
Hans ord voro som alltid vältaliga och under de närvarande omständigheterna djärva. Han upphöjde den avlidne kejsarens egenskaper och höga förtjänster om den rättrogna kyrkan. Han beklagade, att detta mäktiga svärd av döden var ryckt ifrån den stridande församlingen, och tvekade ej förutsäga, att den tid, som nu inbrutit, måste varda en hård tid, en prövningens tid; men han manade sina åhörare att trofast hålla sig till det sanna ordet och under motgången trösta på den Gud, som i dag så mäktigt uppenbarat sig för deras jordiska ögon.
- Vad menar han med denna uppenbarelse? sporde prokonsuln de närstående, och man skyndade upplysa, att biskopen i dag hade uppväckt Simon helgonet ifrån de döda.
Annæus Domitius ville se den döde och uppväckte.
Eufemios upplyste honom, att Simon nyss blivit buren till det biskopliga palatset.
På de soldater, som följt prokonsuln, hade denna nyhet, som genast spred sig ibland dem, gjort djupt intryck. Men Annæus Domitius, som tvivlade på allt och tvivlade på intet, alltefter lynne och omständigheter, var i dag icke öppen för den bevisande kraften av ett underverk. Det endast retade hans nyfikenhet. Han beslöt att från kyrkan begiva sig till biskopliga palatset för att se den uppståndne. Med en närmare skildring av undrets förlopp skulle han utan tvivel fägnas av sin fromma Eusebia, som nu intog hedersrummet där ovan på galleriet och säkerligen var mycket överraskad av sin Annæus' bråda uppträdande i storkyrkan.
- Bah, sade han till en av sina centurioner, Apollonios av Tyana och Simon Magus hava också uppväckt döda. Det är en konst, som nu för tiden odlas med framgång. Att i våra dagar dö och ej varda uppväckt är en ogynnsam tillfällighet, ett dåligt tärningkast, caniculæ och ingenting annat.*
Under tiden hade mannen, som atanasianerna sett vid hörnpelaren till tvärskeppet, och vars åsyn stärkt de livdömdes mod, trängt sig genom hopen, som skilde honom från koret, och närmat sig prokonsuln. Han ådrog sig genast Annæus Domitius' uppmärksamhet genom den tysta, men synliga hyllning, som dessa ägnade honom.
Mannen växlade några ord med prokonsuln av Akaja, och när han kort därefter vid Annæus Domitius' sida, omgiven av sina trosfränder lämnade kyrkan, hade det namn, han yppat sig äga, flugit genom soldaternas leder, meddelat sig prästerna, fortplantat sig till menigheten, så att alla ögon voro fästa på honom och ett sorl av röster ledsagade honom, vilka uttalade namnet Atanasios.
*Underverk av sådant slag som det här skildrade vet historien tyvärr att omtala alltför många inom kristna kyrkan. Kyrkofadern Augustinus uttalade sina bekymmer däröver, att prästerskapet på hans tid för flitigt visade sin förmåga att uppväcka döda, och uppmanade det att därmed upphöra, emedan sådana underverks ändamål att vittna för den rätta läran mot kätteri och hedendom redan vore vunnet.
Under den nye kejsaren.
Aftonen av den dag, då ovan skildrade händelser inträffat, emottog Krysanteus ett handbrev från kejsar Julianus, vilket åtföljdes av en offentlig skrivelse från denne till folket och rådet i Aten.
Genom anslag, fästa på tempeldörrarna och stamhjältarnes stoder, kallades atenarne följande dag till allmän folkförsamling för att höra kejsarens skrivelse uppläsas. Pnyx, samma kulle, där atenska folket under sin storhetstid överlade om krig och fred, om sin inre politik, om belöningar och straff, om skådespel och fester, bevittnade ånyo en folkförsamling. Flera tusen medborgare infunno sig högtidsklädda; Annæus Domitius i spetsen för de kejserliga ämbetsmännen anlände till stället i högtidligt festtåg; ett rökoffer till de himmelska makterna förrättades inför folket av en kransad, purpurklädd offerpräst; den nye kejsaren hyllades, varefter Krysanteus uppträdde på Demostenes' talarestol och föreläste Julianus' brev till folket och rådet i Aten.
Detta brev, ett vältalighetsprov, värdigt de stora och snillrika folkledarne i demokratiens dagar, redogjorde för de omständigheter, som nödgat Julianus gripa till vapen emot Konstantius. Julianus hänsköt till atenska folkets omdöme, om det i hans gärningar och bevekelsegrunder kunde finna något tadelvärt. Denna ödmjuka hemställan åsyftade icke att smickra atenarnes fåfänga. För Julianus var det en hjärtesak att finna sina handlingar gillade av folkets samvete, och för honom, som var hellen till sin natur och svärmade för den hellenska forntidens ideal, var Aten ännu den viktigaste staden i hans rike, emedan det var de lysande minnenas stad, den gamla lärans och filosofiens bålverk.
När det kejserliga brevet var föredraget, uppläste prokonsuln av Akaja den nye kejsarens första edikt, vilket förkunnade allmän trosfrihet som den grundsats regeringen antagit och folket borde följa. Därefter uppträdde Krysanteus och, sedan han talat, flera andra filosofer och retorer, som med hänförelse skildrade den nya och lyckligare tidsålder, vilken bådades av Julianus' tronbestigning, samt uppmanade folket att genom samma dygder, som prydde deras fäder, förtjäna sin lycka och göra henne varaktig.
Sedan man därefter överenskommit om de festligheter, med vilka styrelseskiftet skulle firas, upplöstes folkförsamlingen. Jublet och hänförelsen fortplantades genom staden av de högtidsklädda skaror, som drogo ned från Pnyx.
Kungörelsen om trosfrihet innehöll emellertid en punkt, som måste synas åtminstone de fanatiske bland kristianerna olidlig. Kungörelsen förbjöd orden kättare och avgudadyrkare och stadgade tillika, att de, som våldsamt förfore mot olika tänkande, skulle straffas som gemena förbrytare. Den gamla lärans bekännare fingo tillstånd eller rättare befallning att öppna sina tempel; de tryckande pålagor och tvångslagar, som Konstantius' tyranniska nit och hans gunstlingars girighet underkastat dem, upphävdes. Alla genom Konstantius landsförvista eller avsatta biskopar och präster fingo med sina församlingars medgivande återtaga sina ämbeten.
Några dagar därefter reste på Julianus' inbjudning Krysanteus och hans dotter till Konstantinopel. Prokonsuln av Akaja ledsagade dem. Samma dag de anlände till det nya Roma mönstrade kejsaren de österländska legioner, som voro samlade där. Dessa soldater voro till största delen kristianer. Det var med deras vapen Konstantius hade ämnat omintetgöra den gamla lärans sista självräddningsförsök. Nu fingo Julianus' atenska gäster bevittna ett skådespel av eget slag. Julianus hade uppstigit på en präktig tron, omgiven av Roms och republikens fornåldriga vartecken. I grannskapet av tronen stodo två åt gudarne helgade altaren, på vilka soldaterna, såvida de funne det förenligt med sin övertygelse, borde under defileringen offra några rökelsekorn. De fleste gjorde det; de voro endast få, som avhöllo sig därifrån, ehuru detta offer var liktydigt med en offentlig övergång till den gamla läran. De galliska legionerna hade redan förut avsvurit korsets fana och upprest de gamla baneren, på vilka stod tecknat: Romerska Senaten och Folket. De kejserliga ämbetsmännen följde i massa legionernas föredöme. Det var ett skådespel, som å ena sidan kunde glädja den gamla lärans vänner, men å andra sidan måste uppfylla dem med förtvivlan om människonaturen och avsky för tidens uselhet. Kristendomen syntes vilja vika utan våld. Det var som om människosläktet avkastade en mask. De trosstarke drogo sig undan i ensligheten, och solen sken på människosvärmar, i vilka de, som fasthöllo sina fäders lära av from övertygelse eller av omtanke för den hotade odlingen eller av kärlek till den republikanska frihetens skugga, försvunno i mängden av de lycksökare, som omfattat samma lära för att vinna kejsarens ynnest och enskilda fördelar.
Legionernas avfall var ej det enda för kristna kyrkan nedsättande skådespel, som Krysanteus och Hermione åsågo i Konstantinopel. Julianus hade inbjudit till sitt palats ledarne för de olika kristna meningsflockar, som funnos i huvudstaden och omgivningen, för att övertala dem till enighet eller åtminstone beveka dem att leva i fred och försonlighet med varandra. Samlingen var talrik: man såg präster av det nyss rådande homoiusianska partiet, präster av de nyss med eld och svärd förföljda, sinsemellan lika fientliga homousianska, novatianska och övriga bekännelserna. Om det var Julianus' uppsåt att förlusta sig och sina gäster med åsynen av de kristna prästernas fördärv och ilska, vann han sitt mål. Det kejserliga majestätet kunde lika litet som blygseln för ett ovärdigt uppförande inför hedniska filosofers ögon hålla ordningen vid makt. Mötets medlemmar överskreko varandra, okvädade varandra med de grövsta skymford, anklagade varandra för de gräsligaste brott. Julianus ropade flera gånger förgäves:
- Hören mig då, I kristianska präster! Våra fiender Germaniens barbarer, frankerna och allemannerna hava ju hört mig!
Julianus och Krysanteus hade dagliga förtroliga sammankomster, på vilka de överlade om bästa sättet att rena den gamla läran, bringa henne i överensstämmelse med tidens krav och till klarhet i henne utveckla de grundsatser, av vilka de hoppades en människosläktets förbättring. Att dessa grundsatser redan funnes i henne och att de voro tillfyllestgörande för människans lycka, därom kände sig båda övertygade. Julianus, som vid sin tronbestigning hade vägrat emottaga titeln dominus eller envåldshärskare och redan börjat omgiva makten med alla den forna frihetens symboler, drömde om den romerska republikens återställande och hoppades att genom ändamålsenlig uppfostran av det uppväxande släktet kunna åstadkomma inom romerska världen, vad Moses med den fyrtioåriga vandringen i öknen ville åstadkomma inom Israel: trälandens förträngande av ett fritt, friskt och ädelt folkmedvetande. Krysanteus delade hans hänförelse. De uppgjorde, till vinnande av detta mål, planer, vilkas djärvhet och genomgripande syftning borde stängt dem varje utsikt till förverkligande, om ej de litat på himmelens bistånd, sina avsikters renhet och den ofantliga makt, som vilade i händerna på en romersk imperator. Julianus var endast trettio år gammal, full av kraft, klokhet, snille och hängivenhet. Vad skulle icke Krysanteus kunna vänta av honom?
Att tillgripa våldsamma medel, därifrån avstodo de både av grundsats och klokhet. De händelser, mitt i vilka de levde, hade lärt Julianus, att det världsliga svärdet lika litet kan utrota villfarelsen som sanningen. Han ville måhända även framställa för världen ett föredöme av mildhet, utövad av den gamla lärans bekännare, vid sidan av de rysliga grymheter, till vilka kristianerna under sitt väldes dagar gjort sig skyldiga.
Julianus hade beslutit att för alla romerska rikets provinser utse män, som genom ungdomens uppfostran skulle medverka till de stora mål han åsyftade. Han valde i samråd med Krysanteus de präster och filosofer, som för dessa ändamål syntes lämpligast. Krysanteus själv fick befallning att verka i Akaja, och han emottog med glädje förtroendet. Då han återvände till Aten, medförde han till dess myndigheter ett kejserligt påbud, som samtidigt spreds i rikets övriga provinser. I detta påbud uttalade Julianus till en början sina planer i avseende på den gamla lärans prästerskap. Han påbjöd, att i varje stad prästerna skulle, utan avseende på stånd eller förmögenhet, väljas bland sådana medborgare, som utmärkt sig framför de övrige genom vishet och människokärlek. Deras heliga förrättningar kräva både kroppslig och andlig renhet, och då de lämna templen för att återtaga det vanliga livets omsorger, böra de sträva att även i statsborgerliga dygder föregå sina medborgare med efterdömen. Prästens studier böra överensstämma med hans kall. Känner han sig dragen till epikuréernas eller tvivlarnes grundsatser, bör han nedlägga sitt ämbete; i annat fall bör han dess flitigare studera Pytagoras', Platons och stoikernas filosofi, emedan dessa lära, att världen styres av en himmelsk försyn, som är källan till varje timlig välsignelse och bereder människosjälen ett kommande tillstånd av straff eller belöning. Påbudet stadgade, att präster, som vore ovärdiga sitt kall, skulle avsättas.
I samma kungörelse förklarade Julianus, att han ville dela med kristianerna den ära de förvärvat, då de ordnat barmhärtighet och välgörenhet i stort. Särskilt påminde han atenarne, att deras fäder voro de förste, som inrättade allmänna sjuk- och försörjningshus för fattiga, och han uppmanade dem att återuppliva detta deras fäders bruk i enlighet med tidens krav.
Slutligen förordnade han, att de allegoriska förklaringar, som filosoferna gjort av de gamla gudasagorna, skulle samlas och nyttjas som allmän skolbok vid ungdomens undervisning, och invigningen i de eleusinska hemligheterna kostnadsfritt stå öppen för fattiga medborgare och slavar.
Till förfallna tempels återuppbyggande och nyas uppförande i de helleniska städerna anslog Julianus stora penningsummor. Han befallde tillika, att kristianerna på egen bekostnad skulle återuppbygga eller laga sådana tempel, som de förstört eller skadat för den gamla lärans anhängare.
Judarne, som under den föregående styrelsen varit på mångahanda sätt förföljda, ställdes särskilt under kejsarens hägn. Han gav dem tillstånd att återvända till Jerusalem och beslöt att med penningar ur romerska statskassan återuppföra Jerusalems tempel i dess forna härlighet.
Sedan han ordnat rikets förvaltning och tryggat dess lugn mot
trosflockarnes inbördes hat, lämnade han Konstantinopel för att
draga i härnad mot romerska rikets gamle fiende Persien, som under hans
företrädares styrelse härjat och intagit romerska
gränsland.
--------------------------
På återresan från Konstantinopel besökte Krysanteus med sin dotter det gamla orakeltemplet i Delfi. Det var Julianus' avsikt, att det skulle återfå sin forna prakt och den pytiska orakeltjänsten återställas; han hade åt Krysanteus anförtrott utförandet av denna plan. Vintern hade nu avlövat den åldriga, åt Apollon helgade lunden och bäddat drivor i dalen. Krysanteus och Hermione funno templet öde. Dess siste präst, den gamle Herakleon, vars hus Krysanteus och hans dotter en gång gästat, var död; hans tjänarinna hade flyttat till den närbelägna staden. När Krysanteus och Hermione lämnade templet - Hermione fördjupad i minnena från den natt hon där upplevat - varsnade de en man, som långsamt steg uppför den ena av dalens branta väggar och försvann bakom en klippa. Han bar hjälm på huvudet, svärd vid sidan, men var i trots av den stränga kölden endast skyld av ett djurskinn kring midjan. Anländ till staden, hörde Krysanteus där, att det rövarband, som innästlat sig i Parnassens klyftor, ännu fortfor att härja i omgivningen.
Stadsboarne trodde sig veta, att fridstörarne tillhörde den kristna sekt, som kallades donatister, mot vilka Konstantius påbjudit utrotningskrig, och som under mångåriga förföljelser hade urartat till ytterlig vildhet. Flyktande från sina nedbrända byar till ödemarker eller otillgängliga bergstrakter, hade de där ordnat sig till rövarband, som oroade de afrikanska provinserna och även andra nejder på andra sidan Medelhavet, till vilka spridda hopar lyckats komma undan.
Vad de donatister vidkom, som oroade nejden kring Delfi, hade dessa från början endast utgjort ett litet antal, men småningom ökats med rymda slavar och soldater samt missdådare av varjehanda slag. Icke nog härmed. Bland de ensligt boende herdarne och åkerbrukarne i de parnassiska dälderna hade de vunnit många anhängare åt sin tro, och dessa med sina familjer hade icke tvekat att lämna lugnet och torftigheten i sina hyddor för att med trosfränderna dela deras vilda levnadssätt.
Krysanteus beslöt att uppsöka dessa donatister. Stadsboarne avrådde honom från det vådliga företaget, men han stod fast i sitt uppsåt. Hermione ville följa honom; han gav henne lov därtill. Ledsagade av vägvisare, som kände bergstrakten, begåvo de sig ditin. Det dröjde icke länge, innan de möttes och anhöllos av några i lumpor klädda, men välväpnade karlar, som, förvånade över deras djärvhet, nalkats dem, icke för att plundra, utan för att fråga dem om deras ärende och om meningen med deras resa.
Krysanteus meddelade dem, vad de hitintills icke vetat, att kejsar Konstantius avlidit och makten övergått i händerna på Julianus, en man tillgiven ingen av de kristna bekännelserna, utan den gamla läran, samt att han, Krysanteus, uppsökte dem i kejsarens namn, för att kungöra dem den allmänna trosfördragsamhet och fria religionsutövning, som nu var påbjuden i romerska riket. De väpnade männen lyssnade misstroget till Krysanteus' ord, men villforo hans önskan att visas till bandets stamhåll, där han kunde få tala med dess samlade medlemmar.
Donatisterna hade valt sitt tillhåll i en svårtillgänglig, mot stormarne skyddad klyfta, vars söndersplittrade väggar bjödo dem naturliga bostäder, som de, så långt sig göra låtit, hade förbättrat med sammanfogade trädstammar. I dessa boningar, otillräckliga värn mot vinterkölden och snöyran, dvaldes mer än fyra hundra män, och även många kvinnor och barn. Den lilla karavanens ankomst väckte stor förvåning och samlade folket omkring sig. De halvnakna männen, de i trasor höljda kvinnorna och barnen buro alla prägeln av vildhet och gruvliga försakelser. Det enda de ägde i överflöd voro vapen och dessa av mångfaldiga slag, från den spikslagna klubban - alla donatisters älsklingsvapen, som de givit namnet Gideon eller Israeliten - till de hjälmar, spjut, svärd och sköldar, vilka de hemfört som segerbyte efter slagna legionärer.
Krysanteus upprepade, att han kom i den nye kejsarens namn, för att förkunna dem tillgift för vad de brutit mot den lagliga ordningen, samt skydd för deras personer och religiösa övertygelse, ifall de ville återvända i samhällets sköte. För att underlätta denna återgång tillförsäkrade han dem en tillräcklig jordsträcka i sydligaste delen av Attika, där bostäder även voro upplåtna åt många av deras i religionen liktänkande, men fredligare sinnade bröder, novatianerna.
Intilldess att förberedelserna till denna bosättning träffats, lovade Krysanteus, att deras menighet skulle förses med allt vad till livets underhåll hon tarvade, emot det högtidliga löfte från deras sida, att de icke vidare skulle oroa nejden med strövtåg.
Efter lång överläggning mellan donatisternas präster och äldste tillkännagåvo de, att de lyssnat till kejsarens anbud och tacksamt emottoge det. Dock ville de ännu icke giva något bindande löfte, innan de rönt, huru världen utanför deras berg i själva verket hade artat sig. För detta ändamål hade en av deras äldste tillbjudit sig att följa Krysanteus, för att sedan återvända till de sina och meddela dem vad han sett. Krysanteus gav detta förslag sitt bifall och återvände till Delfi, ledsagad av donatisternas ombud, en trasig, långskäggig, vilt blickande gubbe.
Av Delfis innevånare emottogs underrättelsen om den lyckade underhandlingen med glädje, ty donatisterna hade varit dem ett svårt plågoris. Dessas ombud återvände snart till sina berg för att styrka sanningen av Krysanteus' utsaga. Krysanteus överenskom med Delfis myndigheter om tillförsel av nödvändighetsvaror till donatisterna, och tre av deras äldste åtföljde honom på resan till Aten för att själva lägga hand vid förberedelserna till den nya bosättningen.
I Aten mottogos Krysanteus och hans dotter med jubel och festligheter. Annæus Domitius, som, efter att hava rönt flera prov på kejsarens ynnest (ehuru konsulatet visserligen uteblev), ilat tillbaka till Aten, hade på en allmän folkförsamling föreslagit och utan motstånd genomdrivit, att en bildstod skulle uppresas åt kejsarens vän och lärare, Atens förste medborgare.
Krysanteus sammankallade församlingen och meddelade henne kejsarens reformatoriska avsikter. De hänförda medborgarne lovade att av alla krafter samverka till uppnående av det stora gemensamma målet. Den gamla lärans prästerskap rensades, och de utmärktaste medborgare tävlade att intaga de härigenom uppkomna lediga ämbetena; offertjänsterna inrättades med förnyad prakt, skolor byggdes för alla klassers barn, barmhärtighetsstiftelser bildades, det stora flertalet bemödade sig att återgå till en enklare och strängare levnadsordning, själva ungdomen syntes livad av en sedligare ande, övergav med några få undantag sina yppiga och bullrande nöjen och skyndade till gymnasiernas härdande lekar och filosofernas lärosalar. Allt syntes båda, att en ny och bättre tid var kommen.
Ett år därefter.
-- Alexander, sade Karmides till sin unge kammarslav, jag reser bort och torde icke återkomma så snart. När, vet jag icke själv. Om därför juden Baruk infinner sig i morgon för att föra dig bort, så bryt detta brev och visa honom det.
Alexander såg förundrad ut, ty hans herre hade under dagens lopp icke nämnt ett ord om någon resa, ej heller voro förberedelser för en sådan träffade. Men än mer än han undrade förskräcktes han av den oförmodade utsikten, att Baruk skulle komma och föra honom bort. Vad betydde detta? Hade hans herre, som hitintills visat sig så god mot Alexander och nöjd med hans tjänster, nu plötsligt ledsnat vid honom och sålt honom till Baruk, den rike köpmannen, som med sina fartyg utförde slavar till alla delar av jorden, ja, även till barbarerna, där, såsom man trodde, deras öde var att slaktas på blodtörstiga gudars altaren?
-- Du ser ledsen ut, min gosse. Var icke rädd, du! Giv mig en bägare vin och gå sedan att sova!
- Herre, frågade Alexander med försagd röst, har du sålt mig till Baruk?
-- Huru kan du komma på ett sådant infall? Nå, för att lugna dig, må du då veta, att brevet, jag räckte dig, är ditt frihetsbrev. Du är fri, min gosse, fri som fågeln under himmelen. Du är icke slav längre. Förstår du mig?
Alexanders ansikte ljusnade.
-- Fri? O, vad säger du? Skulle detta vara mitt frihetsbrev? utbrast han, i det han vände och synade brevet. Är det möjligt?
-- Det är visst.
Alexander fattade Karmides' hand och kysste den.
-- Det är bra, sade Karmides och drog sin hand tillbaka. Men du glömmer bägaren. Skynda dig!
-- Fri! upprepade slavgossen med förtjusning. Men varmed har jag förtjänt denna godhet? O, min herre, huru skall jag vedergälla dig ...
- Bägaren! Skynda dig! ropade Karmides.
Alexander hade svårt att hämma utbrottet av sin tacksamhetskänsla. Men på en förnyad vink av Karmides ilade han ut för att återvända med den fyllda bägaren i hand.
Karmides tömde den.
Alexander frågade tvekande:
-- Får jag icke följa dig på din resa?
-- Nej, det är onödigt. Jag behöver dig icke.
-- Vart ämnar du?
-- Ingen nyfikenhet! Gå din väg!
- Men fastän jag är fri, tillåter du mig väl att stanna i ditt hus och vara dig nära? vågade Alexander tillägga, i det hans tillgivenhet speglades i hans ansikte.
-- Lämna mig i ro för dina frågor! ... Dock, fortfor Karmides, sedan han varseblivit Alexanders sorgsna utseende, stanna, jag vill säga dig något. Omständigheterna bjuda, att vi måste skiljas, min vän. I morgon är Baruk ägare till detta lanthus. Jag reser i natt från Aten, och det kan hända, att du icke mer får återse din forne herre. Det var fördenskull jag gav dig friheten. Det är nu din egen sak, huru du skall nyttja din frihet för att slå dig fram igenom världen. Följ din natur och fatta lyckan, när du kan, i lockarne! Se där mitt råd, lätt att giva, men svårare till sin senare del att följa. Men däri består just levnadskonsten, Alexander. Jag har märkt, att du är vetgirig, att du hänger över mina böcker, att det finns en grammatiker i dig, om än icke en filosof. Gå i morgon till Krysanteus' hus. Begär att få tala med hans dotter, Hermione. Säg henne, att du varit Karmides' kammarslav, säg henne, att du varit icke alldeles likgiltig för hans hjärta, men att du nu saknar både boja och bröd. Du kan skriva. Bed Hermione utverka dig en plats bland hennes faders bokavskrivare. Ditt ansikte är hos sådana människor som Krysanteus och Hermione ett anbefallningsbrev; de skola fägna sig åt din önskan. Krysanteus skall förelägga dig något verk, som, medan du avskriver det, kan inviga dig i hans vetenskap, ifall du tänker, medan du skriver. Han skall ordna det så, att du kan bilda din själ genom samma arbete, varmed du förtjänar ditt bröd. Och märker han, att du begagnat dig av detta tillfälle, så skall han från avskrivare göra dig till sin lärjunge, föra dig ut till Akademia och giva dig rum bland patricier och söner av romerska senatorer. Därmed är ju din lycka gjord, Alexander. Du varder, vad kejsar Julianus är, en lärjunge av Krysanteus. Du blir knäkamrat med kejsaren, min gosse, och du varder filosof, full av moln och idéer, av dimmor och begrepp. Nu har jag icke mer att säga dig, om icke det, att du frambär min mantel och tänder lampan i bokrummet. Fy, inga tårar, Alexander! Du är ful, när du gråter. Gå din väg!
En stund efter att Alexander hade avlägsnat sig, gick Karmides till det lilla bokrummet invid sängkammaren. Hans ansikte var blekt och bar stämpeln av dyster beslutsamhet. Sedan han funnit den rulle, efter vilken han sökt, flyttade han lampan till en soffa, lade sig och öppnade boken, men glömde att läsa och försjönk i sina egna tankar.
-- Dock, jag måste skriva till henne ... endast några rader ... för att rättfärdiga mig ... befria mig från varje ytterligare tanke på henne.
Han steg upp igen, lämnade boken och satte sig att skriva:
»Karmides hälsar Rakel för sista gången. Jag tog det steg, vartill min plikt manade mig, och varav vi båda hoppades fastare knutna de band, som förenat oss. Du vet nu utan tvivel, att jag gjorde det förgäves. När jag i dag hos din fader anhöll om din hand, förstummades han av harm och förvåning. 'Du, hedningen, du, den lättsinnige, liderlige, utarmade Karmides!' Det var hans svar. Jag behövde ingen utläggning av det; jag behövde endast se den blick, varmed han ledsagade det. Tyvärr, min Rakel, har din fader rätt. Oss emellan är en skiljemur, som ej kan överstigas. Må ödet städse vara dig vänligt! Vad mig vidkommer, har jag varit vis nog att göra mig utledsen på samma gång som utarmad. Vad bekymrar det mig, om jag icke har ett guldmynt att köpa ett nöje för, då jag ej ens vill hava alla världens nöjen till skänks? Livet är mig en utpressad orange, vars skal jag kastar bort. Jag går till ett land, där man lika litet besväras av glädje som av smärta, lika litet av fruktan som av förhoppningar, förmodligen icke heller av tankar. Men kan man tänka där och minnas det förflutna, så torde det hända, att jag någon gång vill blanda det gudomliga lugnet, som njutes där, med en tanke på dig.»
-- Gott, tänkte Karmides, nu är den saken avfärdad. Vad har jag kunnat göra mer för den arma flickan, än jag gjort? Har jag icke, för att lyckliggöra henne med en säll villfarelse, hycklat för henne en lidelse, som längesedan slocknat? Det var en olycklig stund, då jag förvirrades av hennes mörka ögon. Hon har gjort mig mer bryderi än alla andra kvinnor tillsammans. Hennes ömhet, hennes svartsjuka, hennes fruktan för framtiden, hennes olyckliga känslighet, som iklätt sig tusen former för att plåga mig, allt detta har jag burit med ett tålamod utan like.
Hon älskar mig! I denna stund gör det mig gott att vila vid den tanken. Även Alexanders tårar behagade mig. Jag är då verkligen älskad av två människor! Min bortgång skall således förorsaka smärta hos två varelser! En tröst för människonaturen!
Att försvinna ur världen och efterlämna ett tomt intet av känslor, det är en avskyvärd tanke. Det tomma intet framför mig och bakom mig, och mellan dessa svalg en ohygglig dödsryckning! Nej, nej, åtminstone något bakom mig!
Jag hoppades en tid att med Rakel vinna en vacker andel av hennes faders rikedomar. Vad hade då skett? Jag hade rest till Bajæ, för att med havssältan återställa mina livsandar. Jag hade åter börjat njuta - en liten tid och mer av vana än av ungdomslust - hade därefter hemfallit åt läkaren och besvurit honom odödliggöra en usel tillvaro.
Epikuros' lära är den sämsta, som en människohjärna frambragt. Jag avskyr denna fega lära att njuta måttligt för att njuta länge. De söka nöjet, men gå att uppblanda det med en stadigvarande fruktan för överdriftens följder - och därför finna de icke vad de söka. De blanda gudarnes vin med människonaturens uslaste drägg, som är feghet. En sådan blandning var mig vämjelig. Jag sökte njutningen oblandad och gick min bana utan att se till höger eller vänster.
Andra akten av livet är härlig. Den första är intetsägande, den tredje tråkig, den fjärde neslig. Jag har alltid avskytt ålderdomen. Författarens välvilja yppar sig, på bekostnad av hans snille, däri att femte och sista akten kan inskjutas i stycket varhelst man behagar. --
Dessa betraktelser återförde Karmides' tankar till boken, som han öppnat. Det var en avhandling om döden. På sådana verk var den helleniska bokvärlden rik. Tröstegrunder mot döden utgjorde för filosoferna av vissa skolor en viktig avdelning av deras sedelära.
Som en resande höves ville Karmides i förväg veta något om det land, dit han beslutit färdas.
Författaren uppställde först den fråga, om det för människans lycka är bättre att omsorgsfullt undfly varje tanke på döden eller i tid vänja sig därvid för att icke gripas av fasa och mista sin jämvikt, när den oundviklige nalkas. Han kallade döden med de mildaste smeknamn - en ljuv drömlös slummer, sömnens broder, ett återvändande i moder Jordens sköte, en av den goda Naturen själv föranstaltad upplösning av vår kropp och dess beståndsdelars blandning med vänliga element - och han undrade däröver, att mången hade föredragit det förra medlet framför det senare. Det lugn, de därigenom hoppas vinna, hotas ju varje ögonblick, ty naturen öppnar för våra ögon gravar i tusental, oräkneliga varelser med liv och känsla omkomma varje ögonblick. Vilken förskräcklig ångest måste ej gripa den, som till och med i sitt friska tillstånd, med oförsvagade nerver ej lärde fördraga tanken på döden, när han slutligen angripes av en sjukdom, när denna sjukdom gör framsteg, när läkaren tvekar, när läkaren överger honom! Endast fega och tanklösa människor kunna fördenskull välja ett medel, så otillförlitligt och farligt, till sitt lugns bevarande. Dock medgav författaren, att även för jordens ädlaste och tappraste stammar, hellenerna och romarne, var döden ett skräckord, av lagen förbjudet att nämnas vid offerhögtidligheterna och andra festliga sammankomster, av höviskheten utvisat från enskilda sällskapskretsar.
Detta, fortfor författaren, visar hvilka djupa rötter avskyn för döden likväl äger i människonaturen. Denna avsky måste övervinnas, såvida icke själens klarhet skall grumlas av de alldagligaste händelser. Fördenskull överensstämde författaren med alla hellenska filosofer däri, att en människa, som älskar sitt lugn, bör så tidigt som möjligt vänja sig vid dödstanken och undersöka, vad döden egentligen är. Han påminde om Epikuros, som under en plågsam sjukdom och nära sin upplösning skrev till en vän, att hans själs glädje motväger kroppens plågor, och att hans sista dag även är hans lyckligaste. Mången hämtar i tron på själens odödlighet och fröjder i ett kommande liv ett mod, som icke låter nedslå sig. Författaren ansåg dock ovärdigt för den vise att hämta styrka från något, som möjligen är en villa. Man bör finna styrka i sig själv. Är det icke, frågade han, tillräckligt tröstande att hava levat och i sin levnad hava uträttat något nyttigt, och att med denna återblick på det förflutna förmäla den lyckliggörande föreställningen att förenas med jorden, som alstrar och närer allt gott och skönt, att genom sin lekamens upplösning ännu efter döden varda nyttig för de likar, som man i livstiden älskat?
Författaren uppräknade och skildrade en mängd fall, som kunna göra människan, i trots av hennes inrotade avsky för döden, likgiltig mot honom, ja, fientlig mot sitt eget liv. Bland dessa uteglömde han icke de vällustingar, som tömt fröjdernas bägare till dräggen. Många av dem hade av fruktan för döden rusat i hans armar och föredragit förintelsen framför förintelsetanken.
Denna skildring var gjord med en styrka, som kunde komma håren att resa sig på läsarens huvud och förflytta honom bland de skildrades antal.
Författaren uppehöll sig länge vid föreställningen om förintelsen. Hans iakttagelser överensstämde med Plutarkos' åsikt däri, att rädslan för döden hos de flesta människor uppstår icke så mycket genom tanken på de plågor, som ledsaga dödskampen, ej heller genom Tartarens eller helvetets skräckbilder, som just genom tanken på förintelsen. »Må mina händer och fötter förlamas, må bölder hölja min kropp, må mina kval komma tänderna att hacka och gnissla; blott livet återstår mig, är jag nöjd, om ock jag hängde naglad vid korset,» säger Mæcenas. Och många människor tänka som han. Människoanden, liksom hela naturen, fasar för det tomma. Han kan förlika sig med, ja, till och med eftersträva ett tillstånd av oföränderlighet, oavbrutet lugn, otillgänglighet för sorg och glädje, hopp och fruktan; men ett sådant tillstånd är ännu icke förintelse. Det kläder sig i skepnaden av en ljuv, drömlös sömn, som i sitt djup äger möjligheten av återuppvaknande och under den domnade ytan gömmer en känsla av behaglig vila. Men där varje möjlighet till förändring är borta tillika med det, som skulle vara mäktigt av förändring, där icke ens ett tillstånd gives, där fantasien neddyker i en gränslös tomhet, fåfängt famlande i evigt mörker efter några atomer, varmed hon kunde forma sig en bild av det ofattliga, där gapar förintelsen.
Karmides kastade boken ifrån sig och steg upp. Hans själsliv hade under den förflutna tiden varit som en mekanism, driven av yttre tryck: han var förslappad, ödelagd, hopplös, det var allt vad han kände om sig själv, och han ville icke leva, emedan den framtid, som väntade honom, vore tom på allt utom försakelser. Att nedsjunka till samhällsdräggen, sedan han lyst i yppiga kretsar och varit en stjärna bland den njutningslystna ungdomen, att kringsmyga i en trasig mantel, ett mål för löje eller medlidande av dem, på vilka han bortslösat sin rikedom, att följd av föraktet vandra en förtidig bräcklighet, en neslig ålderdom till möte, detta hade målat sig med hemska färger för hans inbillning. Han kunde undgå detta öde genom frivillig död. Den hade han länge motsett som slutet på sin bana. Frivillig död ingick i hans filosofi, och han hade icke funnit någon svårighet att försona sig med tanken därpå. Självmordet hade tvärtom förekommit honom som ett lämpligt slutuppträde i livets lustspel, höjande verkan av det hela. Att slockna mitt i styrkan av sin glans, att lämna världen, medan han ännu bländade henne och syntes henne avundsvärd och lycklig, att ungdomlig, vacker, frisk och föremål för kvinnors ömhet slita sig ur nöjets famn och ila i gravens, det vore ju den enda död, som kunde anstå en Karmides!
Vidare hade Karmides icke tänkt över döden. Han emotsåg den som en nödvändighet och ville begagna till och med denna nödvändighet på ett sätt, som smickrade hans högmod. Dock, när hans timliga välfärd hotade som en lutande byggnad att sammanstörta över honom, hade han från dag till dag uppskjutit sitt beslut. Nu var dock den sista dagen inne. Överlevde han även den, så hade han även överlevat sig själv, och döden, fördröjd med några timmar, skulle varda lika neslig, som om den väntade honom efter en lång bana av förakt och elände.
Han hade fördenskull i en kall och lugn sinnesstämning beslutit, att den nu stundande natten skulle varda den sista.
Men i detta ögonblick, när han kastade boken ifrån sig, kände han vad han hitintills icke känt - tvekan. Människonaturens fasa för förintelsen, så kraftigt och psykologiskt sant skildrad i den okände författarens arbete, hade gripit även honom.
Han gick några slag över golvet, fåfängt kämpande mot en rysning, som genomilade hans lemmar. Därefter lämnade han rummet, kastade manteln över sig och skyndade ut.
Svarta och förvirrade välvde tankarne i hans hjärna. Han var icke i stånd att råda över och ordna dem för att med lugn överväga sin ställning och med förståndsgrunder kämpa mot självbevarelsedriftens ansträngningar.
I detta tillstånd vandrade han framåt, utan att se, vart han gick. Först i grannskapet av staden fick han öga för sin omgivning. Han såg dubbelporten och hörde från gatan Kerameikos sorlet av de talrika lustvandrande, som njöto den svala stjärnsmyckade nattens klarhet.
Han stannade, ty i denna sinnesstämning fördrog han icke att se eller ses. Bakom honom låg begravningsplatsen. Han vände om och gick dit.
I porten hejdades han av två mötande män. Som han gick förbi, lade den ene av dem sin hand på hans arm och uttalade hans namn.
Obehagligt överraskad, stannade Karmides, mönstrade mannen och igenkände Petros, homoiusianernas biskop.
- Klemens, sade denne till ynglingen, som följde honom, gå före mig till staden. Jag skall snart vara efter dig hemma.
Biskopen och föreläsaren kommo från pelarfältet, sedan de till Simon helgonet burit hans aftonmåltid. Simon hade efter sin uppväckelse ånyo bestigit pelaren och levde nu sitt sedvanliga liv, om möjligt än mer beskådad och beundrad än förr.
-- Vad kan du hava att säga mig? frågade Karmides.
-- Mycket, svarade Petros, om du har tid att höra mig.
-- Det är vad jag icke har ...
- Man kan säga mycket på få minuter. Vart ämnar du dig? Jag kan följa och under vägen meddela, vad jag vill säga.
- Vill du icke uppskjuta samtalet till en annan gång?
-- Det kunde då vara för sent ...
- Däri har du rätt. Nåväl, det är mig likgiltigt vart vi gå.
- Låt oss då välja första bästa ställe, där vi ostört kunna samtala. Vi hava ett sådant här i grannskapet.
De satte sig på en bänk, som skuggades av cypresser.
- Vad har du att säga? frågade Karmides.
-- Något, som torde förefalla dig underligt och vågat, svarade Petros. Vi känna varandra så föga, och likväl får du höra, att jag vill inblanda mig i förhållanden, som synas röra mig alls icke och dig helt nära...
- Det är gott. Låt endast höra vad det är.
- Min vän, jag har flera nätter drömt om dig, sist förliden natt, och då så livligt, att jag i dag känt en oemotståndlig önskan att samtala med dig. Jag skulle uppsökt dig, ifall jag icke mött dig här. Vad tror du i allmänhet om drömmar?
- Petros, jag har i afton ingen lust att filosofera. I korthet sagt: hos mig äro de ingivelser från magen, hos dig förmodligen från himmelen. Vad drömde du?
- Jag har tre nätter efter varandra sett dig stå vid randen av en avgrund, och jag frälste dig från att falla däruti.
- Och det var detta du ville förtälja mig?
- Nej, jag vill även säga dig, att jag tror på vissa slags drömmar. Det finns drömmar, som själva bära ett oemotståndligt vittnesbörd om sin sanning. Jag är i denna stund övertygad, att Försynen utsett mig till sitt redskap att rädda dig från ofärd.
Karmides vart uppmärksam. Petros fortfor:
-- Jag har frågat mig själv: vilken är den olycka, som hotar Karmides? Och huru skall jag kunna hjälpa honom? Det är ju så mycket, som skiljer oss åt, som nekar mig hans förtroende. Våra banor hava hitintills aldrig sammanträffat, min åskådning av livet är en helt annan än hans, vår världserfarenhet så himmelsvitt olika. Han skulle icke förstå mig, om jag talade till honom ur djupet av mitt hjärta; han skulle kanske icke ens vilja höra mig. Då jag frågade, vilken den olycka kan vara, av vilken Karmides hotas, så fann jag intet annat svar än detta: hans olycka är det, som han själv betraktar som sin lycka, och du skall förgäves kunna ändra en åsikt, vilken så att säga är grundad i hans blod, hans ungdom, de gåvor och företräden, varmed naturen utrustat honom, och som inbjuda honom till nöjen, njutningar, sinnesrus. Du förmår här intet; endast tiden kan uträtta något. Den dag skall väl en gång komma, då han med vedervilja stöter njutningens bägare tillbaka, om även räckt av den skönaste hand. Han skall då självmant sansa sig. Du kan ännu ingenting uträtta ... Men drömmen återkom. Du var redo att kasta dig i bråddjupet; du gick ej med lyckta ögon till dess rand; du gick med öppna, du såg det, ditt ansikte var mörkt och dystert, som det är nu, och likväl, när jag fattade dig i armen, stannade du villigt, och jag kunde utan svårighet föra dig ur farans grannskap. Sådan var min sista dröm.
- Jag, som tror på drömmar, fortfor Petros, emedan våra heliga böcker giva mig skäl därtill, och emedan mångfaldiga rön giva stöd åt denna tro - jag kände mig av detta övertygad såväl därom, att faran, som hotar dig, står omedelbart för dörren och att du själv känner hennes tillvaro, som även därom, att jag verkligen kan rädda dig, och att du villigt skall skänka mig det förtroende, som för detta ändamål är nödvändigt. Har jag misstagit mig?
- Förmodligen.
- Jag tror det icke. Du är i denna stund olycklig, Karmides ...
- Bah!
- Och du tränger till en hjälpare. Tiden är redan inne, då njutningens bägare äcklar dig ...
- Däri har du rätt ...
-- Nåväl, se där en början till det förtroende jag önskar vinna. Jag behöver knappt veta mer, ty därmed har du sagt, att du står på en vändpunkt av ditt liv, att du vill börja en annan bana, värdigare de härliga gåvor, varmed Försynen utrustat dig, och som, rätt använda, böra bereda dig en framtid av lycka och ära ...
- Du kommer mig att le ...
- Du tvivlar på en sådan framtid och känner likväl vedervilja för det liv du fört allthitintills. Men detta är ju förtvivlan?
- Än sedan?
- Du, som har ungdomens dårskaper bakom dig och det bästa av livet framför dig! Är din hälsa förstörd? Din unga natur skall återvinna henne. Är din förmögenhet förstörd? Du skall förvärva en ny. Eller har din förtvivlan en djupare rot? Karmides, det gives en osviklig läkedom för själen, liksom det gives en sjukdom, som förer till den verkliga hälsan, till det sanna livet. O, vore ditt onda av detta slag! Jag skulle taga din hand och föra dig till läkaren. Kanske är det ock så - och jag skulle lyckönska mig därtill - fastän du själv icke riktat blicken inåt, i din egen barm. Kanske grumlas din självprövning av tankar på jordiska ting, av fruktan för din timliga välfärd. Denna fruktan skall förjagas. Förr hör du mig icke, och jag undrar ej däröver, ty att predika för en drunknande är en galenskap. Man drager honom först ur djupet och predikar sedan. Således, är din egendom för slösad, rädes du fordringsägare, fattigdom och förödmjukelse, så giv mig ditt förtroende. Jag skall möjligen kunna hjälpa dig.
- Du?
-- Jag.
-- Om du nu gissat rätt, skulle du kunna avvända ett slag, som väntar mig med nästa uppgående sol?
-- Det är icke omöjligt.
-- Jag vet, att du är en utomordentlig man, en Apollonios av Tyana bland de kristne, att du uppväckt en död och gjort andra underting. Jag vore därför nästan frestad tro på möjligheten av din förmåga även i detta fall ...
-- Ah, jämför icke vad som ej bör jämföras! Hållom oss till ämnet! Antag, att Baruk är din fordringsägare, att du behöver anstånd ...
-- Petros, hur vet du detta?
-- Bah, jag vet mer, mycket mer. Antag, sade jag, att du behöver anstånd av honom. Du kan då lugn gå hem att sova. Jag lovar, att Baruk skall hava tålamod.
-- Petros, är detta ditt allvar? Kan du hålla vad du lovar?
-- Jag kan lova och hålla mer. Det beror av dig själv och det förtroende du visar mig.
-- Men vad är din avsikt med allt detta? Vilka äro dina bevekelsegrunder? ... Dock, jag lämnar dessa frågor åsido. De må vara vilka som helst. Mitt läge är förtvivlat, jag bekänner det ... och räddar du mig så, som jag vill räddas ...
- Så att allt sker i tysthet, så att din stolthet icke såras ...
-- Säg högmod eller stolthet ... orden göra ingenting till saken ... då lägger jag mitt öde i dina händer, och du må göra med mig vad du vill ... ehuru jag omöjligen inser, i vilken mån jag skulle kunna visa dig min tacksamhet med återtjänster.
-- Jag kräver inga sådana ... endast ditt förtroende. Med detta förtroende skall jag nå det övriga, och vad jag vill nå, är din lycka. Till att börja med: vill du besöka mig i morgon efter skymningen, då jag återvänt från mitt arbete? Du har måhända sett mig släpa sten till Afrodites tempel. Det är nu mitt dagliga göromål, och jag delar med glädje mina förtryckta trosbröders mödor. Då Israel var mäktigt, störtade vi avgudarnes altaren; vi måste nu återuppbygga dem, men, som vi hoppas, för att en gång nedriva samma våra händers verk. Du har nu att besöka mig icke i biskopliga palatset, som är förvandlat till ett fattighus, utan i en koja på Skambonide. Vem helst du spörjer skall kunna visa dig till min anspråkslösa bostad. Vi skola då i morgon vidare överlägga.
Petros och Baruk.
En befallning hade utgått från kejsar Julianus, att de kristne på egen bekostnad skulle återuppbygga de tempel, som de under föregående kejsare hade nedrivit för den gamla lärans bekännare.
I Aten bar detta påbud stränga följder, ty icke allenast Petros, utan även hans företrädare på biskopsstolen hade varit ivriga nedbrytare av de gamla gudars altaren, därutinnan understödda av den kejserliga makten, som dels stadfäst sådant våld, dels låtit det vara ostraffat.
I och med Konstantius' död hade även de rika bäckar sinat, som från statens skattkammare strömmat i de rättrogna biskoparnes kassakistor.
I Aten voro kristianerna visserligen talrika, men den stora mängden av dem tillhörde här den fattigaste befolkningen, och de voro för övrigt söndrade i två läger, av vilka det under Konstantius förtryckta var det större. Det senare partiet hade genom sin biskop - ty även det ägde nu rätt att hava en biskop - hos Krysanteus och prokonsuln av Akaja klagat över att det måste plikta för våldsamheter, till vilka det var oskyldigt. Atanasianerna hade icke nedrivit några tempel; varför skulle de då drabbas av följderna utav gärningar, som icke de, utan deras motståndare homoiusianerna hade förövat?
Man hade funnit deras klagomål rättsgilla och befriat dem från deltagande i tempelbyggandet. Hela bördan hade sålunda fallit på homoiusianerna, som dessutom glesnat genom talrika avfall.
Den stränghet, varmed Krysanteus övervakade och påskyndade arbetet, gjorde bördan dubbelt tryckande.
Under denna tid av lidanden och svårigheter för den homoiusianska menigheten hade Petros visat sig värdig den plats, till vilken församlingen upphöjt honom. Han hade utan att knota utrymt det förra biskopliga palatset, som var en byggnad tillhörig staden Aten, och inflyttat med Klemens i ett litet hus på Skambonide. Han deltog outtröttligt i arbetena, ordnade dagsverksskyldigheten mellan sin församlings medlemmar och var städse färdig att med sin egen person träda i stället för dem, som av sjukdom eller andra omständigheter hindrades fullgöra sitt åliggande. Man såg honom nu dagligen i hopen av arbetande män, kvinnor och barn släpa sten till Afrodites tempel. Hans underordnade prästerskap livades av hans föredöme och följde det.
Morgonen efter sitt samtal med Karmides besökte Petros Baruk.
Den gamle israeliten hade under de senaste dagarne gjort storartade förberedelser för en resa till Jerusalem. Alltifrån kejsar Fladrianus' tid hade judarne varit förbjudna att vistas i denna sin forna huvudstad. Själva dess vördnadsvärda namn var utplånat och ersatt av ett romerskt. Nu var allt förändrat. Kejsar Julianus hade icke allenast upphävt detta förbud, utan lik en annan Cyrus uppmanat judarne återvända till sitt gamla fädernesland. Han hade beslutit att på det heliga berget Moria uppbygga ett tempel, som skulle varda den nya medelpunkten för Jehovas dyrkare, i prakt tävlande med Salomos och Herodes den stores.
En allmän hänförelse hade fattat judarne. Templets återuppbyggande och det på nytt födda Israels förening kring dess heliga murar hade under deras förtryck och smälek aldrig upphört att vara deras hopp. Nu syntes det nära sitt förverkligande. Till de stora summor, som Julianus av statsmedel anslagit åt företaget, kommo de frivilliga bidrag, som judarne lämnade. De rike avstodo en del av sina rikedomar, de fattige lämnade sin skärv. Från Gallien, Britannien, Medelhavets öar och Afrika strömmade judarne till Palestina, de fleste icke för att bosätta sig där, men alla för att själva få lägga hand vid företaget. Hänförelsen var icke minst i Aten. Brev från Jerusalem till synagogan i Aten förmälde, att grundvalarne redan börjat resa sig, att gubbar, kvinnor och barn deltogo i arbetet, som förrättades under hymner och jubel, att många rika, som tävlade med de fattigaste i outtröttlighet, nyttjade spadar och hävstänger av silver och icke ansågo purpur- och silvermantlar för goda att i dem bortbära gruset.
Det var ibland de kristne en allmän övertygelse, att Jerusalems tempel aldrig mer skulle resa sig, emedan förstörelsedomen för evigt var avkunnad över den mosaiska lagen. Måhända var innersta bevekelsegrunden hos Julianus, då han så nitiskt omfattade tanken att åter uppbygga samma tempel, ingen annan än den att komma en slik övertygelse på skam och med sin kejserliga allmakt nedslå de profetior, på vilka kristianerna stödde sin tro. Judarne, som länge varit behandlade med övermod och förakt, hämtade även ur denna synpunkt ett skäl att uppbjuda alla krafter till det stora företagets snara förverkligande.
Den gamle Baruk ansåg sig icke hava gjort tillfyllest, då han lämnade en stor penningsumma som tillskott till tempelbyggnaden. Han ville, även han, lekamligen lägga hand därvid; han ville åtminstone hava framburit en sten till de andra, och han prisade sina fäders Gud för lyckan att hava upplevat den tid, som äntligen skulle se Israels hopp uppfyllt. Nu utrustade han två skepp, som skulle föra honom och en mängd av hans trosfränder, rabbi Jonas inräknad, till det heliga landet. Då han samtalade med rabbi Jonas, uppbyggde honom denne icke längre med Platon och Filon; deras ord och tankar välvde sig kring templet, resan och den ljusa utsikten för Israels framtid.
Under många år hade Baruk använt en del av sin lediga tid till den fromma sysselsättningen att avskriva lagens heliga böcker. Vilken omsorg han hade nedlagt på varje bokstav! Huru sirliga de måste vara och huru fullkomligt liknande bokstäverna i den äldre handskrift, som låg framför honom! Det kunde ju finnas - och enligt vad rabbi Jonas försäkrade fanns det verkligen - en hemlig mening i den godtyckliga avvikelse från den vanliga formen eller i den ovanliga storlek, som vissa av dessa otaliga bokstäver ägde. Fördenskull var det av vikt, att varje avskrift fullkomligt liknade sin urskrift. Det var således ett mödosamt arbete, men dess mer förtjänstfullt, när det äntligen var fullbordat. Och fullbordat var det nu till icke ringa glädje för den fromme köpmannen. De voro färdiga, samtliga rullarne, och lindade kring gyllne stavar, vilkas ändar pryddes med juvelknappar av ofantligt värde. Han hade ursprungligen bestämt dem för synagogan i Aten; men nu hade en äregirigare tanke uppstigit i hans själ. Han ville skänka dem till det nya templet, och han fruktade blott, att deras avskrivares ringa anseende bland de skriftlärde skulle göra honom ovärdig en sådan ära.
Det var emellertid ingalunda Baruks avsikt att en längre tid stanna i Jerusalem, än mindre att bosätta sig där. Han ville endast återse Davids stad, göra sin bön på Moria, bevittna verksamheten vid tempelbyggandet och frambära sin sten till detta och därefter återvända med en handfull mull av dess heliga jord, varpå hans huvud skulle vila, när han gått till sina fäder. Hans maka, den ålderstigna Ester, var för sjuklig att äventyra en resa över havet; hon och Rakel skulle därför stanna hemma och avbida hans återkomst, då han för dem ville förtälja allt vad han sett och rönt, så noggrant, som om de skådat det med egna ögon.
Baruk hade ålagt Ester att under hans frånvaro noga vaka över Rakels uppförande, vilket vore så mycket mer av nöden, som även rabbi Jonas, hennes trolovade, skulle följa tåget.
Mitt under dessa förberedelser hade Baruk blivit överraskad av Karmides' frieri till hans dotter. Den gamle mannen, som kände sin gäldenärs gränslösa lättsinne, ville i början uppfatta anbudet som ett närgånget gyckel och tillbakavisade det som sådant med mycken värdighet; men när Karmides, för att giva kraft åt sina ord, antydde, att böjelsen var ömsesidig, att Rakel älskade honom, vart gubben ej endast vred, utan häpen och förskräckt.
Han behövde några ögonblick för att samla sig.
Men sedan det skett, avfärdade han ynglingens frieri i ordalag av skenbart lugn, men fulla av det djupaste förakt, övergick därefter till penningfrågan och förklarade, att som han till sin förestående resa hade av nöden de summor han lånat Karmides, så ämnade han omedelbart indriva de förfallna lånen och i nödfall begagna hela den makt, vilken som fordringsägare tillkom honom över hans gäldenär.
Karmides, som icke ville lämna slagfältet övervunnen, svarade härpå med en antydan, som kom blodet i Baruks ådror att isas och i nästa ögonblick, när Karmides redan avlägsnat sig, att sjuda som lava.
Baruk avvaktade under plågande oro ett tillfälle att mellan fyra ögon förhöra sin dotter om hennes förhållande till den unge hedningen. Han ville icke med en förtidig upptäckt av någonting ännu outrett förorsaka den gamla Ester sorg och åstadkomma uppseende i huset.
När äntligen detta tillfälle yppat sig, föll den bävande flickan till sin faders fötter och bekände, att hon älskade Karmides. Baruk kvävde sin förskräckelse vid denna upptäckt och sökte varsamt utleta, på vad sätt bekantskapen mellan henne och den lättsinnige ynglingen uppstått, och huru långt den hitintills utvecklat sig. Han bemödade sig att vinna Rakels förtroende och gjorde våldsamma ansträngningar för att synas lugn, men Rakel hörde, hur hans röst darrade - hon hade icke mod att bekänna allt.
Hon hade ofta sett Karmides och även växlat några ord med honom, när han infann sig i huset för att söka Baruk. Likaledes hade hon ofta mött honom, då hon gick till synagogan. Hon medgav, att hon då besvarat hans blickar och hälsningar, ja, hon hade flera gånger samtalat med honom från altanen av huset. Karmides hade vackra månskensaftnar infunnit sig under denna, medförande en cittra, spelande på henne och talande på ett sätt, som intog Rakels hjärta. Han hade äntligen förklarat, att han älskade henne och att han icke kunde leva utan hennes kärlek. Då hade Rakel tröstat honom därmed, att även hon älskade honom.
Detta var allt vad Rakel vågade tillstå. Hon gjorde det stammande, rodnande av blygsel, alltsomoftast döljande sitt ansikte i händerna, rädd att möta sin faders ögon. Själv hade hon icke klart begrepp om det förskräckliga i det, som hon förteg, men hennes jungfruliga känsla vägrade att låta ett ord därom komma över hennes läppar, och hon anade, att en upptäckt skulle krossa hennes faders hjärta.
En sten föll ifrån Baruks bröst. Han upplyfte sin dotter, bad henne lugna sig och förklarade, att han skulle glömma hennes felsteg, om hon hädanefter toge sig nogsamt till vara och komme i håg, vad hon vore skyldig sig själv, sina föräldrar, sin trolovade, sina fäders tro och sitt namns ära. Dessa plikter voro heliga; bröte hon dem, så skulle hon föra sin faders grå hår med sorg i graven. Han bad henne väpna sig med tanken härpå; då skulle hon lätteligen övervinna böjelsen för en yngling, som icke blott var hedning, utan även en stor slösare, en lastbar, fördärvad och samvetslös människa.
Baruk hoppades, att dessa skäl skulle verka, och tröstade för övrigt på sin faderliga myndighet. Rakel hade varit nära att falla i en avgrund, men lyckligtvis var hennes ära, så tänkte den gamle, ännu ofläckad. Således ännu ingenting förlorat. Förföraren hade dårat henne med sitt vackra utseende, sina skenfagra ord, men Rakels böjelse för honom kunde ännu icke hava djupa rötter. Den skulle snart försvinna, sedan hon insett, att en oöverstiglig skiljemur stod mellan henne och honom.
Emellertid hotade upptäckten av detta förhållande att störa Baruks resplaner och blandade sig obehagligt med hans hänförelse för Jerusalem och tempelbyggnaden. Skulle han våga resa och lämna Rakel ensam under den sjukliga Esters vård?
Det var under dessa funderingar, morgonen efter Karmides' besök, han överraskades av att se Petros, den kristianske biskopen, träda över tröskeln. Baruk hade vid flera tillfällen stått inför dennes domstol och med ytterlig ödmjukhet i ord och åthävor talat för sin rätt emot krångliga kristianska gäldenärer, som i hopp om ett gynnsammare utslag vädjat från den världsliga domstolen till sin själaherde. Petros hade vid dessa tillfällen iakttagit en rättvisa, för vilken Baruk kände sig dess mer tacksam, som hon vid de kristna biskoparnes domstol icke hörde till regeln, när fordringsägaren var jude.
Nu var ödmjukheten borta både i ord och åthävor, och Baruk stod hövlig, men rak inför den kristne prästen, vars domsrätt var upphävd, vars makt var bruten.
Biskopen önskade ett hemligt samtal. Mäklaren beviljade det. Petros började tala om Karmides. Baruk visste, att Petros hyste deltagande för dennes person och penningärenden; varför, det kände han icke och hade aldrig brytt sig med att grubbla däröver.
- Jag vet, sade Petros, att du står redo att vidtaga stränga åtgärder för att indriva dina fordringar av den lättsinnige ynglingen ...
- Alldeles.
- Jag undrar icke häröver. Det är din rätt, och de fleste skulle i din ställning göra detsamma. Medgivas måste även, att Karmides är den, som minst av alla förtjänar undseende, ifall undseende över huvud står i en fordringsägares ordbok.
- Det står icke i min åtminstone, genmälde Baruk. Ordet barmhärtighet står där väl, men jag behandlar aldrig penningsaker som barmhärtighetsverk och aldrig barmhärtighetsverk som penningsaker.
- Riktigt. Jag inser, att köpmännen måste skilja emellan så olika ting. Också var det icke min mening att taga din barmhärtighet i anspråk för Karmides' räkning. Han skulle dessutom vara för högmodig att emottaga den, fastän stränghet, tillämpad av dig i detta ögonblick, måste tillintetgöra hela hans framtid.
- Det är illa det, men nu ämnar jag verkligen vara sträng, så sträng som möjligt.
- Jag ser saken från samma förståndiga sida som du, fortfor Petros, men skillnaden är, att jag just i denna samma sak ser något längre än du.
- Vad menar du?
- Jag menar, att om du fullföljer ditt uppsåt mot Karmides, så återfår du på långt när icke allt vad du lånat honom ...
- Bah, det vet jag, inföll Baruk med en axelryckning; den vissheten har förorsakat mig en sömnlös natt, men nu skall jag finna mig i mitt öde.
- Och du sätter honom ur stånd att för framtiden gottgöra dig.
- Du kommer mig att le. När skulle han någonsin varda i stånd därtill? Du talar om hans framtid som om något stort och lysande. Jag vill icke ge en slant för den. Må var och en be den allsmäktige bevara sig för en sådan framtid! Man tarvar icke spådomsande för att se, varthän den lutar.
- Men om du misstager dig? Om Karmides en dag är den rikaste man i Aten?
- Han skulle då ärva, menar du? Jag har skaffat mig noggrann underrättelse om hans släkt och hans utsikter åt det hållet. Tyvärr, de äro, icke heller de, värda så mycket som en slant. Han har ärvt en gång för alla. Ödet vill icke ösa mer guldstoft i det sållet.
- Här är icke fråga om arv, utan om giftermål.
- Om giftermål? inföll Baruk överraskad. Om giftermål och rik hemgift? Är det så du menar?
- Just så.
- Hm, det skulle då förmodligen vara med mina penningar i hemgift han ville gälda sina skulder till mig, tänkte Baruk. Min biskop, tilllade han högt och i betänksam ton, vem skulle då den rika arvtagerskan vara, till vilken Karmides friar?
- Han friar, såvitt jag vet, ännu icke till någon.
- Då vet jag mer än du, tänkte Baruk. Men, sade han högt, jag förstår dig icke. Karmides, säger du, friar icke till någon, och likväl förespeglar du mig ett rikt giftermål, som han skall ingå.
- Han kommer inom år och dag att gifta sig med den rikaste mannens dotter i Aten.
- Den rikaste mannens dotter i Aten? upprepade Baruk förvånad. Du måste då mena Krysanteus och hans dotter, Hermione?
- Ja.
- Huru vet du det?
- Jag kan endast upprepa vad jag sade.
- Det måtte då vara genom spådomskonsten du kommit till denna blick in i framtiden, sade Baruk allvarligt, ty han var övertygad, att den kristne biskopen, som kunnat uppväcka en död människa, stod i förtroligaste förbindelse med onda demoniska makter. Baruk delade sina landsmäns vidskepelse, som vid denna tid var om möjligt större än vidskepelsen bland kristianer och hedningar.
- Emellertid, fortfor Baruk, bär din förutsägelse alla tecken av osannolikhet. Jag vet, att Karmides och Hermione varit trolovade, men hans lättsinniga levnadssätt har gjort deras förbindelse om intet. Ryktet har länge ordat om att Krysanteus förbjudit honom sitt hus, och därtill kommer vad jag nyligen hört sägas, att Krysanteus ville hava honom utvisad från Aten, emedan han förleder ungdomen med dåliga föredömen.
- Allt detta uppväges av den enda visshet, att Hermione älskar honom.
- Är det verkligen så? Nog vet jag bäst, att unga kvinnor låta dåra sig av en vacker yta, men jag trodde dock, att Hermione utgjorde ett undantag från sitt kön...
- Du skall påminna dig, att Hermione och Karmides uppvuxit tillsammans, att de voro bestämda för varandra från de första ungdomsåren. Du bör vidare ihågkomma, att Hermione, sedan trolovningen upphävdes, tillbakavisat alla friareanbud. Antyder ej det, att hon älskar honom ännu, ehuru han visat sig ovärdig hennes kärlek? Och om detta ej kan övertyga dig, så vill jag i förtroende säga, att ännu helt nyligen har hennes mun icke förnekat hennes hjärtas böjelse.
- Du säger något! Det tyckes vid närmare påseende verkligen troligt. Men hennes fader skall aldrig samtycka ...
- Hennes fader skall samtycka till allt vad hon önskar. Den största svårigheten ligger hos Karmides själv. Allt kommer att bero av hans uppförande, ty först genom ett förbättrat levnadssätt kan han hoppas återvinna Hermiones aktning.
- Riktigt. Men här stöta vi ju på en omöjlighet!
- Nej, ingen omöjlighet, men en skenbar svårighet. Du känner ynglingarnes art. De måste rasa ut. Ju dåraktigare de levat, dess grundligare är ofta deras förändring till stadga.
- Sådant händer visserligen. Men ... Karmides stadgad! Det förefaller mig omöjligt.
- Jag känner Karmides bättre än du. Jag ansvarar, att en sådan förändring skall ske, såvida icke du omöjliggör det. Hans ödes trådar ligga i bådas våra händer. Han har vandrat vägen till fördärvets avgrund och står nu vid dess rand. Vad han hitintills icke velat se, gapar nu vid hans fötter, och han ser det. Om han icke redan återvänt, så är orsaken hos dig, ty du står bakom honom, en envåldsherre över ögonblicket, och det är du, som skall nedstörta honom eller lämna honom återvägen öppen. Krossar du hans högmod, så är han förlorad. Alla ana, att han är utfattig, men ingen vet det, ty han har intill denna dag förstått att dölja sitt läge under ett levnadssätt, som måste locka till den tro, att Indiens rikedomar stå honom till buds. Under allt detta är han uppfylld av ångest och färdig till vilket förtvivlat företag som helst. Störtar du honom, kan du icke beräkna följderna; lämnar du honom vägen fri, så skall han ila till en framtid, vars famn står honom öppen och tillbjuder honom lugn och med lugnet allt, som han kan eftersträva. Om han i besittning av en ny rikedom skall återfalla i sitt förra levnadssätt, det är något, som vidkommer ingendera av oss båda. Det är nog för mig, att Hermione varder hans maka ... det är mitt mål ... och för dig bör det vara nog, att han till sista obolen gäldar dig sin skuld. Det är du själv, som skall sätta honom i stånd därtill. Lämna honom i ro, och han skall om ett halvt år härefter för andra gången vara trolovad med den rike Krysanteus' dotter, om ett år härefter vara hennes make och arvinge till hela hans förmögenhet.
Baruk hade uppmärksamt lyssnat till Petros' föreställningar. Ehuru den gamle mäklaren alltsedan gårdagens uppträde med Karmides och upptäckten av förhållandet till Rakel kände för honom ett häftigt uppspirat hat, så att han vore färdig lyckönska sig till Karmides' oförmåga att betala, emedan detta gåve honom tillfälle utkräva hämnd; så förnam han likväl nu en böjelse att se saken ur annan synpunkt. Han hade att välja: å ena sidan förlora en betydlig summa penningar på en slösaktig son av de föraktliga gojim, att bära harmen av en misslyckad beräkning; å den andra att återfå hela huvudstolen med de fastställda räntorna - trettio till fyrtiofem för hundra! Det låg för honom en stor retelse i att genom klokhet, förutseende och tålamod återställa en som ohjälpligt förlorad ansedd sak och förvandla den väntade svåra förlusten till en lysande vinst, och det så mycket mer, som det alltid varit hans stolthet att förelysa de yngre köpmännen bland sina landsmän med en omtanke, ett förutseende och en förmåga att nyttja omständigheterna, som hitintills alltid gjort lyckan till hans ledsagare. Hans yngre yrkesbröder menade redan, att han skulle förlora på Karmides; han skulle nu sannolikt kunna visa dem, att han hade sett längre än de - att han även i avseende på Karmides vetat, vad han gjorde, när de trodde honom handla som allra blindast och oförsiktigast.
Men Baruk hade ett annat, för ögonblicket än vältaligare skäl att giva sitt samtycke till Petros' begäran. Han trodde Karmides vara i stånd till vilket förtvivlat företag som helst. Hans fruktan för sin dotters trygghet var ju så stark, att han, då biskopen steg över hans tröskel, just frågade sig, om han skulle töras lämna Aten och anträda den efterlängtade resan till Jerusalem eller icke. Vore det nu sant vad Petros berättat honom - och något skäl att tvivla hade han icke - så var en utväg funnen, och hjälpen hade kommit i rätta ögonblicket liksom från himmelen. Karmides skulle utan tvivel upphöra att lägga sina krokar för Rakel, så snart han fått en vink om den vida större lycka, som väntade honom och vore lättare att vinna på annat håll. Baruks lilla oskyldiga lamm skulle stå skyddat för den glupske vargens anslag, medan denne, iklädd skepnaden av en ruelsefull och botfärdig syndare, ginge att gripa ett annat rov. Detta var ju alldeles förträffligt.
Och om Rakels böjelse verkligen vore djupare än blott ett flyktigt tycke, så skulle hon övervinna den, om icke förr, när hennes luftslott ramlat, när hon funnit, att Karmides' kärleksförklaringar vore idel munväder, och att han genast efter sitt frieri till henne riktade sina planer på Hermione. Hennes ögon skulle åtminstone öppnas, när underrättelsen nådde hennes öra, att samme Karmides, som hon älskade, var trolovad med Hermione.
På grund av dessa skäl dröjde det icke länge, innan Baruk fattat sitt beslut. Han lovade Petros att åtminstone under ett halvt års förlopp icke oroa Karmides. Ja, han antydde, att han icke vore obenägen att försträcka Karmides ett och annat lån, så snart det börjat visa sig säkra tecken till en sådan sakernas gång som Petros förespeglat. -
Aftonen av samma dag, på vilken biskopen besökt mäklaren, satt han åter efter ändat dagsverke i sin koja på Skambonide, en kammare, vars bohag var av torftigt slag och upplystes av en vanlig krukmakarlampa. Det enda i hans omgivning, som påminde om det förra biskopliga palatset, voro böckerna och Kristusbilden, men även denne var nu avhänd sina ädelstenar. Biskopen delade sin anspråkslösa bostad med sin fosterson, den unge Klemens. De hade nyss förtärt sin tarvliga aftonmåltid, som tillretts dem av deras värdinna, en from änka av den homoiusianska bekännelsen. Petros, vilande på en soffa invid lampan, öppnade sin Tertullianus. Klemens, färdig att gå ut, iklädde sig sin kåpa.
- Hälsa min son Eufemios, sade Petros, och låten icke förleda er att syssla för länge i natt med avskriften av den helige Johannes' uppenbarelse. Du har arbetat i dag på det hedniska templet och måste vara trött, min Klemens.
- Jag är icke mycket trött, men jag är uppfylld av bitterhet, min fader. Det är förskräckligt, att vi kristianer skola uppföra tempel åt hedniska avgudar. Vi bygga ju hus åt de onda makterna, åt djävlarne!
- Kejsaren vill det, Klemens. Vi måste.
- Nej, man måste mer lyda Gud än människor. Vi borde neka att göra det och hellre låta kejsaren döda oss.
- Min son, vi underkasta oss, emedan våra förmän vilja det, och vi kunna göra det, emedan vi äro övertygade om seger. De byggnader vi uppföra varda icke tempel åt avgudarne, utan kyrkor.
- Ah, däri har du rätt, sade Klemens med ljusnande anletsdrag. Om vi endast fasthålla det hoppet, kunna vi arbeta under välsignelser i stället för förbannelser. Det är sant; denna byggnad skall en gång, när vi fått en kristen kejsare, varda kyrka. Och detta kan ju hända snart nog, om det är sant, vad Eufemios sagt mig, att många av de våra omgiva avfällingen Julianus och endast avvakta ett gynnsamt tillfälle att förskaffa honom till avgrunden.
- Har Eufemios sagt det?
- Ja.
- Sådana ord äro mycket ovisa. Jag skall varna Eufemios för att tala så. Du får icke lyssna till slika ord och än mindre upprepa dem.
- Men vore det då orätt att döda en avfälling, som förföljer oss och vill utrota församlingen från jorden?
- Klemens, jag har märkt, att du på senare tider ofta framkastar frågor, med vilka du aldrig borde sysselsätta dina tankar. Akta dig, ty har man en gång börjat fråga, så stannar man sällan, förrän man ifrågasätter det heligaste.
- Bevare mig Gud för detta!
- Bevare dig Gud för lösa, kringirrande tankar! Du har dina plikter att tänka på och de böcker, som jag sätter i din hand. De svara på alla spörsmål, som äro nödiga och tillåtna. Bevaka din själ och gå icke därutöver! Har du under de senare dagarne sett Teodoros?
- Ja, nästan dagligen, fader. Han tyckes uppsöka mig och följa mina steg.
- Nåväl?
- Jag undviker honom.
- Du får icke lyssna till vad han säger.
- Jag har sagt honom det.
- Du gjorde orätt även däri, ty jag har förbjudit dig att svara med ett enda ord.
- Förlåt mig, fader. Jag sade honom endast, att jag varken vill eller får lyssna till honom, och jag bad honom hädanefter lämna mig i fred.
- I Teodoros ser du ett bevis, min son, vartill högmodet och frågvisheten leda. Han missaktade mina råd, litade på sitt förnuft och läste de heliga skrifterna icke med ödmjuk ande, icke med vördnad för kyrkans fäders meningar och mötenas av Gud ingivna tolkning, utan i tröstan på sin egen vishet. Och följden var hans själs fördärv. Hans villfarelser äro värre än själva atanasianernas. Han förnekar mötenas rätt att giva regeln för skrifternas ordaförstånd, han förnekar kyrkans och det av Kristus instiktade prästaståndet, han ordar, liksom flera kättare före honom, om de kristnes allmänna prästerskap, och under allt detta smickrar han hedningarne, emedan de äro mäktiga, han umgås med filosofer och besöker dagligen Krysanteus' hus.
- Jag har glömt omtala, fader, vad som dag hände mig under arbetet, sade Klemens. Krysanteus infann sig, såsom han plägar göra ...
- Ja, han njuter av att se våra mödor, sade Petros. Må vi unna honom denna korta fröjd!
- Han infann sig, den förhatlige, och han följdes i dag av sin dotter. Men vad hon dock ser god, mild och allvarlig ut, min fader!
- Du betraktade henne således noga?
- Nej, svarade Klemens rodnande. Du har ålagt mig att vända blicken bort från unga kvinnor, och jag gjorde det även nu ...
- Nåväl?
- Men hon kom själv till mig och talade till mig ...
En skymt av oro for över Petros' ansikte vid dessa ord. Han lade bort rullen och reste sig upp.
- Du stod således i hennes grannskap? inföll han.
- Nej, det ställe, jag hade under arbetet, var tämligen långt från gatan, men hon gick emellan våra bröder fram till mig, och hon lade sin hand på min axel, när jag vände mig bort.
- Ah, du har då åter brutit mot mina befallningar! Har jag icke sagt dig, Klemens, att du skall hava ditt ansikte höljt av kåpan, när du är ute?
- Fader, jag var ju sysselsatt med arbetet!
- Det är sant. Jag glömde det.
- Solen stod högt på himmelen, ty det var vid middagstiden, och vi försmäktade alla under trälandet i den svåra hettan. Jag bar endast min korta arbetskiton, när detta hände, och likväl badade jag i svett, ty jag hade ansträngt mig mycket för att föregå bröderna med lydnad för arbetsföreståndaren ...
- Det var rätt, min Klemens. Men vad ville dig Hermione? Vad sade hon dig?
- Hon frågade mig, vad jag heter - huru gammal jag är ...
- Ah!
- Var jag är född och vilka mina föräldrar äro ...
- Och du? Vad svarade du?
- Jag svarade, att jag heter Klemens, att biskop Petros är min fader, och när hon kallade mig gosse, upplyste jag henne, att jag är präst.
- Vidare!
- Hon log åt denna rättelse, men jag sade henne allvarligt, att hon borde omvända sig och tänka på sin själs välfärd. Därefter vände jag mig bort och gick ifrån henne.
- Var detta allt?
- Ja.
- Lovad vare Gud! tänkte Petros. Detta bör lära mig att hädanefter vara omtänksammare. Jag skall icke vidare tillåta, att Klemens deltager i arbetet. - Min son, sade han högt, du stannar hos Eufemios i natt. Men uppehåll dig icke allt för länge med avskrivningen, ty du skall sova och hämta krafter ...
Klemens önskade biskopen en god natt och avlägsnade sig.
Medan han vandrade nedför Skambonide, gick han förbi en kvinna, som, då hon såg honom, vände om och tilltalade honom med tveksam röst:
- Jag ser av din kåpa, att du är kristen präst. Tillhör du den homoiusianska bekännelsen? Förlåt mig, att jag uppehåller dig med denna fråga!
Klemens stannade. Han såg framför sig en ung flicka av vackert utseende, klädd som slavinna i ett förmöget hus.
- Jag igenkänner dig nu, sade flickan, som syntes mycket bekymrad. Du är föreläsaren Klemens. Huru lyckligt, att jag mötte dig! Min avsikt var att söka biskopen, men jag har tveksamt vandrat denna gata flera gånger och alltid vänt om vid hans dörr. Jag dristade ej gå in, men icke heller har jag vågat gå hem, förrän jag fått tala med honom eller dig. Huru väl, att jag träffade dig!
- Vad vill du mig?
- O, jag är mycket olycklig, klagade den unga slavinnan. Jag har en sträng husmoder, och jag råkade i afton, medan hon var frånvarande, att sönderslå hennes dyrbaraste toalettask. Hon plägar straffa mig hårt för den minsta förseelse ... och på detta konstverk satte hon så stort värde. Jag tordes icke avvakta hennes hemkomst utan skyndade bort ... och törs nu icke återvända, utan att du följer med mig hem och utverkar mig hennes förlåtelse. O, vägra icke detta, frommaste broder! Min härskarinna är så sträng, ja, hon är grym, när hon är vredgad; men annars är hon god och gudfruktig och nitisk i den rätta läran ... och om du, som är präst, följde mig hem, så skulle hon nog på din bön förlåta mig.
Flickan fattade hans hand. Klemens drog den förskräckt tillbaka; han hade ännu aldrig varit en kvinna så nära. Men han kände medömkan med den stackars slavinnan och ansåg för sin plikt att villfara hennes bön.
- Är din härskarinnas bostad avlägsen? frågade han.
- Nej, gode broder.
- Jag följer dig.
- Jag blir dig evigt tacksam.
Flickan förde Klemens tvärs över gatan Kerameikos och in i en gränd, där hon stannade utanför bakporten till prokonsulns palats.
Porten ledde till fruntimmersgården. De inträdde, utan att någon portvakt visade sig. Slavinnan bad Klemens vänta på gården och försvann genom en dörr i portiken. Hon återkom och förde Klemens genom en korridor, i vars ände var en dörr, på vilken hon pekade viskande: - Här! Stig in! Min härskarinna är hemma.
Klemens öppnade dörren och såg sig i en guldglänsande, av vällukter uppfylld budoar. På en soffa därinne vilade en kvinna, klädd i en lätt dräkt av spetsar. Skenbart överraskad av besöket, reste hon sig upp och åsåg honom med förvånade blickar.
Klemens igenkände Annæus Domitius' maka, den sköna Eusebia, och det mod, varmed hans ärende väpnat honom, efterträddes av förvirring. Han stod blyg och försagd inför denna sköna kvinna, som med största undran i sin ton frågade honom:
- Är det du, unge föreläsare? Vad för dig hit vid denna sena timme?
Teodoros.
Krysanteus ägde i grannskapet av hamnstaden Piræus en lantgård, där Hermione ofta tillbragte sommarens vackra dagar.
Huvudbyggnaden låg på en kulle; utsikten öppnade sig åt ena sidan över havet och den livliga hamnen, åt den andra över en bördig, av vingårdar och olivdungar omgiven däld. Kullens sydliga sluttning nedsteg i avsatser, prydda av trädgårdskonsten och skuggade av åldriga träd.
I en lövsal på en av dessa avsatser satt en afton Hermione. Hennes vänner Ismene och Berenike hade nyss lämnat henne. Hon hade därefter gått hit, där hon gärna njöt ensamhetens stunder, emedan denna plats varit älskad av Elpenike, hennes moder, och påminde Hermione om barndomslekarne med fosterbrodern, om de ljuvaste dagarne av hennes första och enda kärlek. Hon hade medtagit ett verk av Platon - hans Fädon - men minnenas makt och aftonens fridfulla skönhet fängslade flickans tankar och sinnen, så att hon glömde att öppna boken.
Havet glänste i den sjunkande solens prakt. Två fartyg sågos lämna hamnen och med utbredda segel styra mot synranden. Det var de båda Jerusalemsfararne, som Baruk utrustat. Larmet av den livliga verksamheten i Piræus blandade sig, mildrat genom avståndet, med fågelsången i trädens kronor och tonerna av en flöjt, som uppstego från dalen på andra sidan kullen.
Då solens skiva närmade sig synranden, stördes Hermiones ensamhet genom ankomsten av en man, som var klädd i kåpa, sådan som de kristna prästerna brukade. Den förtrolighet, var med han närmade sig Krysanteus' dotter och satte sig helt nära henne, visade, att han icke var en främling på stället.
- Teodoros, sade hon. Välkommen.
-- Jag anade, att jag skulle finna dig här, sade den unge prästen, och styrde fördenskull hit, innan jag ville söka dig däruppe i byggnaden. Den vackra aftonen och hågen att tvista med dig hava lockat mig ut från staden. Jag kan hälsa dig från din fader. Jag såg honom på Pnyx, där folket är samlat för att verkställa det nya valet till arkont. Det står i denna stund en het drabbning däruppe, och måhända avgöres just i detta ögonblick segern.
- Tvivlar du då, att min fader skulle varda återvald? frågade Hermione.
-- Han har en mäktig hjälp i kejsarens gunst. Det är fördenskull sannolikt, att Krysanteus segrar.
-- Vad säger du? Skulle han hava kejsarens gunst av nöden till seger? Jag vet att min fader på den senare tiden förvärvat många fiender bland atenarne; men den stora mängden måste väl dock vara honom tillgiven.
-- Jag vill gärna tro det, men är likväl oviss därom.
-- Men en sådan otacksamhet vore omöjlig, utbrast Hermione. Han uppoffrar ju allt för dem. Om de blott visste, vilka bekymmer han uthärdar för deras skull, huru varmt han önskar deras välgång, huru han lever endast för den höga sak, som Julianus och tidens ädlaste män vilja förverkliga, o, då skulle de icke kunna annat än älska honom. Har du märkt, Teodoros, att min faders hår börjat gråna? Det är icke av ålder, du, utan av omsorger och rastlösa tankar. Min arme, älskade fader!
- Ja, om detta förtjänar hat, vad är det då, som förtjänar tacksamhet och kärlek? sade Teodoros. Men du får icke tyda mina ord till det värsta, Hermione. Med sin kännedom om tiden och människolynnet måste Krysanteus från början hava förutsett det motstånd han nu röner. Förtjusningstiden kunde icke vara långvarig. Det går an att måla idealer och ställa dem för människornas ögon; alla skola hänföras, ty alla igenkänna mer eller mindre klart urbilden av sin egen mänsklighet; men att söka förverkliga dem, Hermione, att med kraftig och skonslös hand gripa in i verkligheten för att omskapa den till något sannare och skönare, det framkallar alla tröghetens, vanans och ondskans makter till förtvivlat motstånd. Det uppstår då en strid, som icke ändar, förrän idealets kämpe har segrat eller dukat under. Det sista är det vanliga, Hermione, ja, det ligger i tingens natur och Guds världsordning, att så skall vara. Ty idealets kämpe är, även han, en människa, full av fel och misstag, och med det sanna, varför han kämpar, blanda sig villfarelser, som göra motståndet rättsgillt. Vad, om Julianus och Krysanteus i mycket hava orätt? Om de skulle vilja återföra en tid, som är död och bör vara det, en tid, som genom avståndet hägrar för deras ögon med en glans, som han i själva verket aldrig ägde? Vad om deras strävanden skulle motverka i stället för främja människosläktets sanna väl?
- Det låter icke tänka sig, sade Hermione, ty förnuftet och sanningen hava i alla tider till sitt inre väsen varit desamma och skola alltid förbliva det.
- Visserligen. Ingen tid har varit förnuftlös och osann. Men du, liksom jag, är övertygad om en Guds uppenbarelse i världens gång och människosläktets öden. Vari skulle då denna uppenbarelse bestå, om ej däri, att hans härlighet och fullkomlighet under olika skiftningar allt klarare framstode för de varelser, som äro skapade till hans avbilder? I viljen återkalla en förfluten tid. Det är fruktlöst, Hermione. I viljen åter uppliva tron och vördnaden för de gamla gudarne. Det är omöjligt, att detta företag skall lyckas. Det är förtvivlat, ty det bär en osanning inom sig. Ack, därutinnan ligger er svaghet. Varför skolen I inblanda denna fallna gudavärld i er kamp för sedernas bättring, för tankens rätt och den borgerliga friheten? Vad har Zeus, den otrogne äkta mannen, att göra med sedligheten eller förnuftet, han, den avundsamme, som fängslade Prometeus vid klippan, emedan denne med eldens gåva vart människosläktets välgörare? Vad hava de förgudade tyrannerna, som I givit säte Olympen, vad hava de att göra med frihetsandan och människovärdet? Dessa brottsliga, lastbara gudar, förtjäna de sina rökoffer och altaren? Äro de gudar, till vilka man kan sätta sitt hopp i livet och i döden? Det är sant: I viljen avtvå dessa vanställande fläckar från deras anleten. I fördömen som hädare de skalder, som förtalat dem. Men sedan I utplånat dessa drag, vad återstår dem då av deras egendomlighet? Intet. De varda blotta opersonliga krafter, utströmmade från