This is a special version of Den siste atenaren, with the entire text in one long file. The purpose is to simplify download for offline reading and browsing. We want your comments to editors@runeberg.org
Project Runeberg publishes electronic editions of Nordic literature and art, such as this one, which are created or compiled by unpaid volunteers. You should consider to join our team! Working with Project Runeberg is highly interesting and a serious hobby. You are welcome to visit us at http://runeberg.org/
Skrifter av Viktor Rydberg
V och VI
Nionde upplagan
Stockholm
Albert Bonniers förlag
Stockholm
Alb. Bonniers Boktryckeri 1914
Herr Fil. Doktor S. A. Hedlund
tillägnas detta arbete
av hans vän
Författaren.
Viktor Rydberg (1828-1895) was one of Sweden's most important authors in the 19th century, between Almqvist and Strindberg. Den siste atenaren ("the last Athenian") constitutes volume V and VI of fourteen in Skrifter av Viktor Rydberg ("collected works"), which appeared in the decades following the author's death, edited by Karl Warburg (1852-1918). This collection was sold in numerous editions, and other, smaller collections with similar names were also sold. Find an overview in our presentation of this Nordic Author.
The 9th edition, printed in 1914, was used when preparing this electronic edition.
Some of the text has been proofread by Annika Olsson and is presented in plain text. The rest of the 319 + 382 pages are presented in facsimile in 120 dpi grayscale, combined with unprocessed, "raw" text from optical character recognition (OCR).
Förord till de två första upplagorna.[*]
Broder Hedlund!
Då jag ägnar efterföljande arbete åt dig, så pryder jag det med namnet på en riddare »sans peur et sans reproche», en man, vars kärnfasta karaktär, klara huvud och varma hjärta jag under flerårigt umgänge i gemensamma publicistiska strävanden lärt känna, akta och älska.
Det är för övrigt du, som befordrat detta arbete i dagen. Ehuru du förutsåg, att de långa, besynnerligt klingande namnen Olympiodoros, Annæus Domitius o. s. v., med vilka mina figurer äro uppkallade, redan vid första anblicken skulle förskräcka de följetongläsande damerna, så tvekade du ej att giva »Den siste atenaren» plats under linjen i din tidning, och det är ytterligare du, som åstadkommit den metamorfos, genom vilken samme »Atenare» nu i bokform överlämnas åt allmänheten.
Jag förutspår, att du icke skall skörda guld på detta företag -- lika litet som jag författarerykte. Mitt opus är icke av den art, att det kan vinna många läsare. Och bland dem, som det lyckas erhålla, skall det icke vinna odelat bifall. Ty medan jag skrivit, har jag känt mig som stridsman under de idéers fana, för vilka jag lever och andas, och mitt arbete är ett spjut, som jag slungat mot de fientliga lederna, i krigarens lovliga uppsåt att såra och döda.
Man kan icke bära en sedel till valurnan, icke tala eller skriva om en allmän fråga utan att medvetet eller omedvetet kämpa för den ena eller den andra av de världsåskådningar, i vilka den civiliserade världen är delad, och vilken strid utgör den världshistoriska processen. Finnas ej två grundtyper, till vilka alla mänskliga varelser kunna hänföras -- en orientalisk och en västerländsk? Jag föreställer mig, att själva naturen bestämmer fanan, under vilken vi ställa oss i denna oförsonliga kamp. Naturen, den goda modern, sörjer lika för sina barn och sänder med sträng opartiskhet förstärkningar till bägge lägren. Hon fyller lika gärna jesuiternas seminarier med lärjungar, som hon skänker kämpar åt barrikaderna. Individerna av den orientaliska typen känna sig naturligt dragna till det reaktionära lägret, den tillbakaskådande världsåsikten, vars paradis blomstrade vid människosläktets vagga; de av den hellenisk-västerländska typen välja lika ovillkorligt det progressistiska lägret, den framåtskådande världsåsikten, vars paradis är ett tillkommande Guds rike, för vilket civilisationen skall rödja rent. En neutral massa av obestämd prägel ställer sig slutligen på den plats, till vilken de själviska intressena inbjuda henne -- vanligen i grannskapet av de gyllene tronerna och de glittrande tiarerna, ty idéerna äro nakna, hava icke guld till att köpa en klädning och än mindre att köpa anhängare. Grunddraget i den orientaliska typen är den fromma undergivenheten under de yttre makterna. Subjektet bildar sig efter den värld, det förefinner utom sig, vilken det uppfattar som det oföränderliga uttrycket av den gudomliga viljan. Stöpta i samma form vandra släktena i en ändlös rad mot graven och hava uppfyllt sin bestämmelse, »fullgjort lagen», när de under vägen offrat i templen och knäböjt för Herrans smorda. Uttröttad av ett så enformigt skådespel, nedlade Hindostans Klio för mer än tre tusen år sedan för alltid sin diamantgriffel. Men orientaler födas icke blott vid Ganges, utan även vid Seine och Mälaren. Den hellenisk-västerländska andan har däremot upptäckt, att religionen och rätten och sanningen och skönheten strömma genom subjektet in i det objektiva, att de yttre makter, som i statens, kyrkans, vetenskapens, konstens gestalter träda människan till möte, äro kött av hennes kött och anda av hennes anda, äro formade efter de oklara, men klarnande mönsterbilder, som äro nedlagda i subjektet självt och utgöra dess idéer; att således dessa yttre makter äro behäftade med ofullkomlighet, hemfallna under subjektets dom och ämne för dess omgestaltningsförmåga. Den hellenisk-västerländska världsåskådningen är således utvecklingens. Från det minnesvärda 1789, då hellenismen framträdde öppet på arenan, föres kampen å ömse sidor fullt medvetet om avsikterna och målet. Reaktionen vill lyckliggöra människosläktet genom att återföra det till en omyndig barndom. Hellenismen vill göra släktet myndigt, emedan detta är dess bestämmelse, och han ser dess sanna lycka i intet annat än uppfyllandet av denna bestämmelse. Vi leva, andas och hava vår varelse i striden mellan dessa motsatta riktningar.
Det arbete, jag tillägnat dig, min vän H., är en återblick på en tid, som i många hänseenden var lik vår egen -- som hon, framställande en tragisk kamp mellan tvenne världsåskådningar, vilka vi igenkänna desamma som nutidens, om än till vapendräkt och lösen dem olika.
Jag föreställde mig, att en återblick på antikens undergång och kyrkans första stora triumf skulle kunna varda lärorik i en tid, då striden mellan de stora partierna är icke minst livlig på det kyrkliga området.
De tecken, som där för våra blickar uppenbara sig, äro i sanning förtjänta av all uppmärksamhet. Å ena sidan den subjektiva riktningen, vilken är densamma som den hellenisk-västerländska, företeende sig i kampen mot auktoritet och samvetstvång; i ett strävande till ren andlighet, vilket avskyr formelväsendet som en avgudatjänst; i ett bemödande att förverkliga i levernet det religiösa idealet.
Å andra sidan ett förtvivlat försök att med förtvivlade medel
rädda, betrygga och stärka kyrkans myndighet. Man slår den otrogna
världen i ansiktet med en ny dogm om Jungfru Marias obefläckade
avlelse, man upphöjer till rang av evangelium en uppenbarelsebok, som
härflutit ur en nunnas genom onaturlig ensamhet orenade fantasi. Man
talar i de protestantiska landen med ökad tonvikt om »den rena läran»,
om en »stark bekännelse», man vill skapa ett
Alla nya idéer födas med smärta till världen, och det vore lika orätt att förebrå idéen detta, som att förebrå barnet de plågor det kostat sin moder. Man må således icke fördöma kyrkan, om man får se, att hon ofta segrat genom avskyvärda medel, att hon värmt sina blodbestänkta händer vid kättarebål, och att hennes målsmän ofta varit samvetslösa, vederstyggliga personligheter. Men man må ej heller förebrå de idéer, som genom franska revolutionen blivit världsmakter, vad åtskilliga revolutionens heroer brutit. Själve Marat är dock en plastisk gestalt, en på den besegrade Pyton hånfullt trampande Apollon, när man jämför honom med åtskilliga av kyrkans helgon. Om någon av mina läsare tror, att jag efterföljande arbete skildrat kyrkan och hennes representanter i nog mörk färgton, så vet du, att jag tryggt kan hänvisa honom till den opartiska världshistorien, som i fråga om dessa ämnen begagnat ett lika svart tusch som jag.
Göteborg den 8 september 1859.
Din tillgivne vän
Viktor Rydberg.
[*] Detta företal, som jag skrivit
Förf:s not till femte upplagan.
I Aten, en morgon för ett tusen fem hundra år sedan.
-- Hur är det, Karmides: har druvans gud någon son?
-- I sanning, Olympiodoros, det är lättare att utreda de atenska hundarnes ättartavlor än de olympiska gudarnes. Varför då denna fråga? Ämnar du sysselsätta dig med mytologien?
-- Nej, vid Zeus, det har aldrig varit min tanke. Det överlämnar
jag åt Krysanteus och hans sköna dotter. Jag menar blott, att om en
sådan son gives, skall jag ännu i dag dikta en sång. till hans ära.
Hans binamn har jag redan färdiga:
-- Väl möjligt. Zeus födde ju vishetsgudinnan ur sitt huvud; varför skulle då icke Olympiodoros ...
-- Alldeles. Och jag undrar icke, om tinningsmeden, likasom hon, träder fullrustad ut och överraskar världen med städet under armen och hammaren i handen.
-- Trösta dig, min vän! Morgonluften skall förjaga dessa mytologiska fantasier. Hur frisk vinden blåser från havet! Det är ljuvligt att inandas honom.
-- Ah! ... Du har rätt. Morgonstunden är härlig -- en naturhistorisk upptäckt, som jag skall meddela mina vänner. Huru lång är skuggan?
-- Det lider mot torghandelns slut, svarade Karmides, i det han med vant öga mätte solens höjd över det avlägsna, stelt uppstigande Lykabettos. Begiva vi oss till torget? Vi kunna under vägen gå in till Lysis och tömma en bägare lesbiskt med is.
-- Ett gott infall. Det skall lindra mina födslovåndor. Hallå, Karmides! Strö då ditt guld i någon Danaes sköte hellre än på gatan! Där tappade du en ring. Han ligger vid dina fötter.
-- Ah! Rakels ring! Underpanten på min lilla judinnas flamma! sade Karmides till sig själv, i det han från gatan upptog ringen och fäste honom vid sin guldhalskedja. Prisade vare dina skarpa sinnen, Olympiodoros! Jag ville icke förlorat denna klenod för min kappadokiske Akilleus.
-- Jag förstår dig, du nye Alkibiades. Ack, trefalt lycklige vän! Du drack i natt som Milon krotoniaten, men vinet är för dig vad daggdroppen är för rosen: du hälsar din morgon dess mera frisk och strålande. Hur var det? Föll icke vår gode värd, prokonsuln, falernsäcken, slutligen under bordet? Mina minnen från i natt äro som skuggor, vankande vid Letes strand.
-- Du minnes rätt väl. Men smäda icke vår Annæus Domitius! Han är en märkvärdig man ...
-- Ja, han har en märkvärdig lycka med tärningen.
-- Jag menar nu icke den egenskapen ...
-- Vann han även i natt?
-- En obetydlighet. Min speljakt strök segel för några
-- En obetydlighet? Din lysande speljakt? Ah, din själsstyrka är beundransvärd, min Karmides; men så har du också en guldförande Paktolos att ösa ur. (Olympiodoros tillade för sig: Guldfloden måste snart vara utvaskad. Ve mig! Var skall jag nästa år finna en annan Karmides?)
-- Vad jag hos vår prokonsul beundrar, fortfor Karmides, är hans förmåga av självbehärskning. De bojor, som vinguden pålägger en sådan man, äro blomsterkedjor, dem han sliter, när han vill. Han låg i natt på sin soffa, bägaren hade fallit ur hans hand och kransen glidit ned emot hans näsa, hans ögon voro halvslutna och hans tunga lallade slappt efter tonerna av den lydiska flöjten under de mest löjliga försök att följa dess löpningar, då dörrvaktaren lät anmäla, att en kejserlig brevbärare väntade honom. Vår Annæus Domitius sprang upp som en fjäder, lade bort kransen, ordnade manteln och skred med majestätiska steg ut i aulan, där han emottog brevet, läste det vid skenet av altarlampan och avfärdade budbäraren för att återvända och fortsätta dryckeslaget ...
-- Nåväl, och brevets innehåll?
-- Bah, vilken fråga! Gå till Egyptens sfinx och utforska, om du kan, naturens gåta!
-- Jag förmodar, att Julianus ...
-- Tyst! Nämn icke det namnet! inföll Karmides och såg sig omkring.
-- Fördömde tinningsmed! ... Hur var det,min Karmides: är jag ej i dag utbjuden till din lantgård? Det föresvävar mig några ord ur din gudomliga mun om gröna träd och britanniska ostron.
-- Alldeles.
-- Men Myro och Praxinoa?
-- De följa med.
-- Härligt!
-- Och med några andra av dina vänner har jag stämt möte, en timme efter torghandelns slut, vid trappan till Akropolis.
-- Gott!
-- Du får ej bereda dig på något överdrivet, Olympiodoros. Allt kommer att tillgå enkelt och lantligt.
-- Förträffligt! jag längtar just efter natur och oskuld. Jag skall med nöje valla dina oxar och klippa dina får och dricka vatten ur samma källa som dina herdar. Vatten, gudadryck! Jag hatar ... ah, fördömde tinningsmed! ... alla drycker utom vatten. Jag upptäcker i detta ögonblick min sanna bestämmelse. Jag skall varda en herde -- en ny Dafnis. Du måste låta någon Testylis eller Amaryllis inviga mig i ostberedningens mysterier, min Karmides. Jag föraktar kulturen och ilar till naturens modersbarm. Apollon har ju varit herde, Paris likaså; herde var
»Gossen, som Kypris själv i de frygiske skogarne följde,
skogen såg hennes fröjd, och skogen såg hennes tårar:
herde Endymion var, och hos hjorden han sov, då Selene
steg från himmelen ned att kyssa hans rosiga läppar:
Rhea begråter en herde, och Ljungarn själv har i örnham
kretsande flugit kring Idas topp för en vallande gosse!»[2]
-- Varför skulle då icke Olympiodoros kunna nedlåta sig till krokstaven och herdepipan? Men ett ord, min Karmides! Har du vaktlar, stridstuppar och raffellådor i ditt Arkadien?
-- Var lugn. Jag har en aning om naturlivets fordringar.
-- Vet du, vid nästa kapplöpning låter jag min Bellerofon uppträda. Silvervit, krusmanig, byggd att klyva luften som en pil. Vad tror du väl? Jag vågar honom mot prokonsulns trakiske hingst.
-- Det kan du göra tryggt.
-- Jag hoppas det.
De båda ynglingarne befunno sig nu utanför Lysis' samtalssal, ett av dessa för atenarne sa kära, med målningar smyckade tillhåll, av vilka staden ägde flera än året har dagar. En mängd kunder hade redan infunnit sig och vandrade samtalande i portiken eller sutto därutanför, i skuggan av ett från bjälklaget nedfällt soltält, njutande sin frukost: bröd doppat i vin. Sedan Karmides och Olympiodoros förfriskat sig med en bägare lesbiskt, kylt med is, styrde de sin kosa till torget.
Här rådde livlig trängsel, ty den allt kortare och snedare skugga, som det tempelprydda Akropolis kastade, påminde köpare och säljare, att timmen nalkades, då de måste utrymma torget. Fiskare i röda mössor och korta tuniker upphåvade ur sina flyttbara sumpar sprittande tonfiskar och påminde med höga rop, att det nu var fullmåne och deras vara bäst. Småhandlare lupo omkring med prov på sina varor; unga flickor, utbjudande blomsterkvastar, kransar och bindlar, vandrade mellan de långa raderna av vagnar, som -- medan deras dragare, mulor och attiska klippare, betade bakom dem -- fängslade ögat med anblicken av citroner, persikor, fikon, lök och grönsaker. Från andra vagnar störtade i strålar de pressade vinsäckarnes innehåll i hämtningskärlen. Ett stycke därifrån, just omkring Torg-Hermes' kolossala bildstod, således på samma plats som i Aristofanes' dagar, utbjödo kött- och korvmånglarne sina i form av pelare och festoner ordnade varor, omgivna av talrika kunder, bland vilka de rikes slavar voro mest högljudda, ty här om någonstädes bestämde pungens vikt personens. Under det slaven efter slutat köp avlägsnade sig med den fulla korgen på huvudet, smög däremot den fattige borgaren undan med sin njuggt tillmätta bit under manteln, lycklig, om ej ett hål i denna förrådde en fullblodig atenares förnedring. Längre bort, där trängseln var mindre stark, stodo gipsfabrikanter, krukmakare och glashandlare mellan lederna av sina ofta konstnärligt fulländade arbeten; och än fjärmare från det livligaste vimlet av sorlande och gestikulerande människor -- kring äreporten, som skulle påminna om kassanderska rytteriets nederlag, voro lysande bodar, till vilka dyrbara tyger från öarna och Asien, rökverk och salvor från Arabien och Indien, juvelerarearbeten och överflödsvaror av allehanda slag lockade välklädda avnämare av båda könen.
Karmides och Olympiodoros, som, innan vi träffade dem, redan hade hunnit besöka baden och hårfrisören, gingo nu att öka antalet av de unga sprättar, som genom någon märkvärdig ödets skickelse kommit ut så tidigt på förmiddagen och utan annat ärende än att öka trängseln och tillfredsställa sin nyfikenhet armbågade sig genom de köpslående grupperna, än nickande åt någon fager tärna från kvarteret Skambonide, än granskande de till salu utbjudna slavinnorna, som, samlade hit från olika land, läto ögat fritt skåda alla skiftningar av kvinnliga behag, från den svarta etiopiskans till den rodnande syriska flickans. De främmande köpmännen förtjänte även, åtminstone av det ovana ögat, att skådas: man såg bland hundra andra i det brokiga vimlet den spenslige, livlige alexandrinen, som, ehuru född ej långt från pyramiderna, med sin gammalhelleniska dräkt ville hävda ursprunget från jordens mest bildade folk och som, tillfrågad om sin börd, skulle svarat, att han var en makedonisk hellen; den grovlemmade illyriern i anspråkslös yllemantel, som dock ej saknade den om hans fria börd vittnande röda kanten; mannen från det persiska gränslandet, igenkännlig på sin ludna, kägelformiga mössa, sin blommiga rock och de vid smalbenet hopknutna vidbyxorna; den stolte hispaniern, vars bjärta mantel (vävd svulst!) med Senekas sorgespel vittnade om hans landsmäns tycke för det prunkande; den långskäggige juden i mörk kaftan, fodrad med skinn; samt, för att äntligen sluta urvalet, den yppige halvhellenen från Asien med parfymerade lockar, guldringar i öronen och fotsid tunik.
Kommande från Piræiska gatan syntes en man taga sin väg över torget. Folkmassan öppnade sig villigt för honom, och alla närståendes ögon fästes på hans höga, majestätiska skepnad, kring vilken manteln föll i plastiska veck, under det han skred förbi, hälsad av många i hopen.
-- Krysanteus! mumlade Karmides, och hans ansikte mörknade.
-- Vem är han? viskade främlingarne och följde honom med blicken, tills han försvunnit i vimlet.
Svaren ljödo: -- Krysanteus, arkonten. -- Den rike Krysanteus. -- Filosofen Krysanteus, ärkehedningen.
Det sista av dessa svar kom från en kristian.
Nu ljöd torguppsyningsmannens klocka genom sorlet, och få minuter därefter voro alla bodar nedtagna, alla vagnar förspända, och den brokiga mängden uppslukades efter hand i mynningarna av Piræiska gatan, Kerameikos och de gator, som gingo åt ömse sidor om Akropolis. Straxt därefter voro ett antal stadsslavars armar i rörelse, för att feja torgets stenläggning, och vattenkärror korsade varandra, utdelande, för att lägga dammet, ett fint duggregn, som hastigt uppsögs av de friska fläktarna från havet. Torget, nyss i deshabillé -- och idenna dräkt så gott som okänt och oigenkännligt för de många atenare, som älskade morgondrömmar -- återvann såsom genom ett trollslag sitt vanliga utseende, som bättre överensstämde med dess minnen och värdighet av hjärta i vishetsgudinnans stad.
En åskådare, som valt sin ståndpunkt framför Zeus Eleuterios' tempel eller den kungliga pelarhallen, vilka åt söder begränsade torget, skulle då till höger sett rådhuset, Rättvisans tempel, Metroon och Apollons tempel -- en linje av kolonnader i de olika marmorarternas matta skimmer, alla vilande i skuggan av Akropolis, medan till vänster solen lyste på målningsgalleriets blåvita pelare och i tavlans bakgrund göt sin strålflod över Areopagens kulle och det vid hans fot belägna krigsgudens tempel. Omgivet av dessa byggnadskonstens ädla skapelser, pelarrad vid pelarrad, i vilka den korintiskas prakt vek för den doriskas majestät och detta för den joniskas luftiga behag, ingav det vidsträckta, nu nästan tomma, av en djupblå, vid synranden grönskimrande himmel övervälvda torget en obeskrivlig känsla av vemodsfull storhet, mäktigt stegrad genom de brons- och marmorbilder, som efter människomassans försvinnande ensamma befolkade och i tysta högtidliga linjer, fotställ vid fotställ, omgåvo det. Där de nu stodo, med anletsdragen stämplade av olympiskt lugn, genomandat (såsom alltid hos antikerna) av en vemodsfläkt, syntes dessa vålnader av forntidens väldiga andar, höjda över tidens växlingar och saliga i sig själva, drömmande åse solstrålarnes lek och skuggans spårlösa skridande på den minnesrika platsen.
Småningom livades denna tavla. Från den ståtliga gatan Kerameikos
nedstego grupper av medborgare, som vid denna tid plägade samlas å
torget för att tala om dagens nyheter och stadens ärenden; och hos
dessa atenare kunde främlingen, om han hade öga för sådant, ännu
beundra den attiska finhet i skick och tal, vars like aldrig funnits
utanför Atens murar, den smakfulla och flärdlösa enkelhet i dräkt, som
även hade funnits annorstädes, men nu var utträngd från den övriga
världen av despotismens dotter: barbarisk yppighet. Ett offertåg skred
tyst och obemärkt, så obemärkt, att det kunde ingiva medlidande,
mellan dessa grupper hän emot marmortrapporna, som förde upp till
Propyléerna. I målningsgalleriets pelargång samlade en mästare i
stoiska filosofien ett antal åhörare, som till större delen voro
romerska senatorssöner och andra förnäma ynglingar, komna till Aten
för att inhämta hellenisk visdom. Ty denna stad var ännu, vid sidan av
Alexandria, den antika bildningens medelpunkt, ett universitet för
romerska världsriket, och överglänste sin medtävlarinna med minnena av
tankens och levnadsvishetens heroer: Sokrates, Platon, Aristoteles,
Zenon, Epikuros. Ännu, sedan kristna kyrkan länge varit en
triumferande, sedan i själva Rom det sista hedniska altaret,
Från nordöstra delen av staden började klockorna ringa i en kristen kyrka. Luften, ren och spänstig, fortplantade de mäktiga, dallrande ljuden vida över nejden. De genljödo i portikerna, brötos mot Akropolis' kalkbranter och förnummos, studsande från dessa, som djupa aningsfulla suckar, pressade ur Pallas Atenas kopparbarm, där hon, jättestor, skinande i solen och skönjbar för seglaren långt bortom Sunions udde, reste sig från klippans spets och med hjälmtäckt huvud, över Partenons gavel, nedblickade på sin skyddsling, staden under hennes fötter.
[1] Lägsta tärningkastet kallades så av romerska
rafflare.
[2] Teokritos.
[3] »Jag tror, emedan det är orimligt» -- ett uttryck,
som tillskrives kyrkofadern Tertullianus, ehuru det ej ordagrant i
denna form återfinnes i hans skrifter.
Möten på torget.
Klockorna ringde ännu, då Karmides och hans vänner voro samlade vid
marmortrappan till Propyléerna. Dagen var kristianernas glädje- och
vilodag; man såg dem familjevis skrida över torget på väg till kyrkan.
Skaran var talrik: hon lät ana, att själva Aten, hedendomens bålverk,
kanske snart skulle tillhöra en fiende, som uppväxt inom
förskansningen, ej inträngt utifrån. I Rom vid Tibern och Rom vid
Bosporen, i alla det stora världsrikets folkvimlande städer voro
kristianerna redan de till antalet överlägsne; där hade, med kejsaren
och hovet till föredöme, flertalet av de rike och förnäme småningom
samlat sig omkring korset; där hade envar, som kände en gnista
äregirighet i sin barm, skyndat att bekänna en lära, som var enda
villkoret för en av despotismen mindre fjättrad verksamhet; där hade
äntligen oräkneliga nödens barn ej förmått tillbakavisa gåvan av en
klädning och tjugu guldmynt, som utgjorde den lockmat, varmed
Konstantinus, en ny människofiskare, uppdrog själar ur hedendomens
djup. I Aten var förhållandet ett annat. Aten låg utanför området för
det kejserliga hovets omedelbara inflytelse; filosofien hade i denna
sin moderjord de starkaste rötterna och bar än i denna stund blommor.
Atenaren var bunden vid sina fäders tro av ärofulla historiska minnen,
av filosofiens och konstens tjusande makt. Han fann det hårt att
fördöma Perikles och Aristeides, att tänka sig Sokrates och Platon som
verktyg för onda demoner: han ville ogärna nedbryta sina tempel,
byggnadskonstens mästerverk, och sönderslå sina bildstoder, mejselns
under. Därför var mängden av bildade atenare ännu tillgiven den gamla
religionen, sådan hon länge varit: förädlad av klarare gudsmedvetande,
genomträngd av filosofien. Många bekände henne med större hänförelse
än någonsin, emedan hennes tillvaro var hotad och de i henne sågo den
mänskliga värdighetens, tankefrihetens, den undergående kulturens enda
räddning. Men alla de, för vilka forskning, konstnjutning och
historiska minnen voro såsom icke tillvarande, alla de, som tärdes av
en hemlig smärta, av ånger över synder, för vilka de ej sågo någon
försoning, av grymma samvetsagg eller fruktan för förintelsen, alla
dessa oräkneliga hade skyndat att mot vissheten om försoning och evigt
liv utbyta en lära, som endast lämpade sig för de själsstore, för
glada, lyckliga och harmoniska eller för mycket tanklösa och
lättsinniga människor, men erbjöd föga tröst åt de svage, som kände
sig duka under i livets strid, åt de fattige och eländige, den
brottslige och ångerfulle, med ett ord, den stora, ofantligt
övervägande delen av människosläktet i denna hårda, olyckliga,
sönderslitna tid.
Vi återvända till torget, som i denna stund företedde en tavla av
gripande motsatser. Templens härliga kolonnader, gudarnes, tänkarnes,
skaldernas, hjältarnes bildstoder, bestrålade av en mild sol,
överspända av en leende himmel, och inom denna ram, flätad av naturens
och konstens glada skönhet, de till kyrkan vandrande kristianernas
skara, som nedströmmade från stadsdelarna Kolyttos och Skambonide, en
allvarlig, ja dyster hop, kvinnorna oslöjade, de flesta männen höljda
i grova mantlar, främmande för sin omgivning, med skriande motsatser
inom sig själv; bredvid trasiga uslingar de kejserliga ämbetsmännen i
asiatiskt prunkande dräkter; bredvid svärmare, höljda av smuts,
blödande ur självslagna sår, de lysande av slavar burna palankiner, i
vilka förnäma kristinnor vilade -- allt detta, skridande förbi ögat,
medan luften skälvde av den vigda malmens manande rop.
Gruppen vid marmortrappan minskade icke intrycket av denna tavla,
antik i sin arkitektur, romantisk i sitt staffage. De unga epikuréerna
stodo skämtande kring en bärstol, mellan vars gardiner man varsnade än
blott en flik av det koiska tyg, som för sin genomskinlighet kallades
byssosdimma, än en mjällvit guldsmyckad arm, än och i bästa eller
värsta fall ett lockigt flickhuvud, som tillhörde ingen mindre person
än Praxinoa, Atens täckaste hetär. Medan man ännu väntade på Myro,
hennes väninna eller kanske medtävlarinna, framleddes av slavar
tessaliska gångare, smyckade med lysande täcken. Karmides,
huvudfiguren i gruppen, bar en vit, till knäet räckande, veckrik
kiton, kring livet sammanhållen av en med gyllene meandrar stickad
gördel, och över livrocken en vid tyrisk mantel, vårdslöst kastad över
den ena skuldran. Kring halsen hängde en guldkedja, vid vilken
signetringen var fästad. Benen, blottade från knäet till den av en
sidensko omslutna foten, hade den marmorlika glans, som endast
kroppsövningar och badslavarnes frotteringar med oljor, essenser och
pimsten kunna åstadkomma. Karmides' vänner voro klädda nästan som han.
Det hela erbjöd en lysande, men för de förbiskridande kristianerna
ingalunda uppbygglig anblick.
-- Hu, dessa människor, sade Praxinoa om kristianerna, deras åsyn
skrämmer mig. Vackre Karmides, drag för gardinen. Jag blir sjuk, om
jag måste se dessa olyckliga ansikten.
Då Praxinoa kallade Karmides vacker, så var denna för övrigt
vanliga artighet här överensstämmande med verkliga förhållandet. Hans
gestalt, som ägde den grekiska typens naturliga ädelhet, var genom
gymniska övningar utbildad till en formfulländning, värdig att mejslas
i marmor, och hans anletsdrag voro regelbundna, utan att regeln
hämmade själslivets fria lek; men i dessa drag spelade tillika en
besynnerlig blandning av lättsinne med beslutsamhet, hårdhet och
högmod, och hela hans varelse, från ögats blick till muskelspelet i
hans lemmar, bar vittne om den tragiska strid, i vilken naturen,
långsamt tröttnande, men ännu segerrik, bekämpar verkningarna av
ihärdiga utsvävningar.
-- Vid Dionysos! utbrast Olympiodoros, i det han ordnade sin
gångares betseltyg och kastade en blick över torget, där ha vi ju
prokonsuln.
-- Var?
-- Vid Torg-Hermes bild. Han står bredvid en bärstol och samtalar
med damen i densamma.
-- Riktigt. Jag ser honom.
-- Det är Eusebias bärstol, sade Karmides. Jag igenkänner den.
-- Aha! ... Men se på vår Annæus Domitius! Jag tror, vid Here, att
han på öppet torg emottager en sparlakansläxa av sin sköna hustru,
inföll en av ynglingarne.
-- Det vore icke underligt, anmärkte en annan.
-- Jag inbillar mig likväl, att de ömsesidigt hava skäl att förlåta
varandra. Eller huru, Karmides? Fortsätter den fromma Eusebia sina
försök att omvända dig?
-- Nej, svarade Karmides, vi ledsnade bägge på försöket. Eusebia är
mycket ombytlig ...
-- Och du är själva troheten!
-- Och hon har förmodligen, tillade Karmides, en älskvärdare
proselyt i sikte.
-- Se här är Myro! Nå äntligen! ... Välkommen, du fjärde bland
Behagens gudinnor!
-- »Välkommen, dagens stråle, som aldrig lyste klarare för vår
stad!» deklamerade Olympiodoros och fortfor, i trots av Myros
solfjäder, som hotande kretsade i grannskapet av hans mun:
Sedan nu Myro anlänt, var sällskapet fulltaligt. Ynglingarne
svingade upp på sina hästar, slavarne lyfte Praxinoas bärstol på sina
skuldror, och tåget satte sig i gång.
Vi lämna det och begiva oss till Annæus Domitius för att höra, huru
det förhöll sig med sparlakansläxan, om vilken någon av Karmides'
vänner varit elak nog att framkasta en förmodan.
Vi nalkas Annæus Domitius med den aktning hans samhällsställning
och personlighet böra ingiva. Han är prokonsul över Akaja och den
förste i andra rangklassen av romerska rikets storvärdighetsmän, med
rättighet att kallas illustris och clarissimus; hans
stamtavla räknar filosofen Senekas bland sina yngre namn och styrker
hans härkomst från en redan i republikens dagar ansedd släkt. Annæus
Domitius' mantel är stickad med palmlöv och stjärnor; stövletterna,
som utmärka hans rådsherrevärdighet, lysa i purpurglans och prydas,
såsom bruket är hos nobiles, av gyllene halvmånar, vilka skola
antingen utmärka hans höga börd, som berättigar hans ande efter döden
till en plats ovan månen, i grannskapet av stjärnorna, eller (eftersom
Annæus Domitius är kristian och dylika föreställningar honom ovärdiga)
snarare innebära en hälsosam varning därom, att »under månen, den
omväxlingsrike, bodde ingen fri från ödets kast». Nog av, halvmånarne
finnas där, deras betydelse må vara vilken som helst. Tvenne slavar,
som burit fyrfat med rökelse i prokonsulns spår, stå nu på
vördnadsfullt avstånd, samtalande med Eusebias palankinbärare. Annæus
Domitius är en man om fyratio år, lagom lång, men mer än lagom fet.
Hans mage skulle anstå varken Hermes eller Apollon, men däremot icke
misspryda en bedagad faun. Prokonsulns hjässa är kal, hans ansikte
uppbär godlynt överflödet av en dubbelhaka, ögonen äro livliga och
kloka. Rouéen, gurmanden, den beräknande världsmannen, se där Annæus
Domitius, såvida icke skenet bedrager. Linjerna kring munnen teckna
ännu nöjet av den sista lukulliska supéen, de slappa dragen skvallra
om nattliga orgier, eller (om man får tro prokonsulns egna antydningar
till sin hustru) om nattliga studier (vilka enligt samma källa skulle
omfatta teologien och drivas i allra djupaste hemlighet). Men Annæus'
profil är kraftig, och ögonen, vi nämnde dem nyss, äro ensamma i stånd
att förläna liv och uttryck åt denna fettmassa.
Men nu ett ögonkast på hans gemål, Eusebia, kallad den sköna, än
oftare den fromma. Hon är romarinna, måhända 27 år gammal, med
örnnäsa, stora mörka ögon och rubinröda små svällande läppar. Eusebia
är på väg till kyrkan, som hon aldrig försummar, när Petros, de
rättrognes, det vill vid denna tidpunkt säga homoiusianernas[2] biskop, den hjärtgripande förmanaren, den ljungande
bestraffaren skall predika. Hennes dräkt är botgörerskans -- och vad
den kläder henne väl, ehuru den icke består av en tråd mer än den
svarta klädningen, som ogördlad och fotsid faller så mjukt om de
yppiga formerna! Icke ens en linnetunik under denna klädning! Dess
färg brytes, som bårtäckets på en nyfallen driva, mot den junoniska
halsens och de lika junoniska armarnes alabaster, för att nu icke tala
om en sådan liten förtjusande obetydlighet som den nakna foten, vilken
sticker fram, då hon vänder sig på bärstolens kuddar. Diademet,
öronhängena, halskedjan, armbandet, ringarne, alla dessa fåfängliga
grannlåter, ända till den juvelprydda solfjädern, äro lämnade hemma på
nattduksbordet. Eusebias mörka lockar svalla, utan att hämmas av en
enda hårnål, i fria vågor kring axlarne, och hennes fingrar, berövade
sina diamanter, hava ingen annan prydnad än sin naturliga skönhet och
den lätta rosenfärg toalettpenseln givit deras naglar. Eusebias kind,
annars livligt färgad av hälsa och ungdom, är i dag något blek, ty
blekhet kläder botgörerskan. Konsten har här, med några lätta drag av
en pensel, doppad i vitt smink, uppfyllt en önskan, som naturen,
lämnad åt sig själv, för ögonblicket icke kunde tillfredsställa.
-- Annæus, säger Eusebia i milt förebrående ton, och hennes blick
svävar mellan bärstolens gardiner hän mot gruppen vid marmortrappan
(som då ännu väntade på Myro), du var således även denna natt upptagen
av viktiga sysselsättningar. Var det med statssaker eller med
teologien?
-- Med teologien? Nej, min Eusebia! Med statssaker? Ja, vid
Herakles, bedyrade prokonsuln, och han tillade i halvt förtvivlad ton:
-- Dessa statssaker jäkta mig till döds.
Prokonsuln uppdrog ur gördeln en purpurkantad duk och torkade sin
hjässa, liksom om blotta tanken på dessa ansträngningar kom honom att
svettas. Under tiden skickade han ett förstulet ögonkast till sina
hedniska vänner, epikuréerna, där särskilt de båda bärstolarne ådrogo
sig hans uppmärksamhet.
-- Annæus, sade Eusebia och hotade med fingret, du har ännu det
rysliga oskicket att svära vid de hedniska gudarne, och likväl är du
katekumen.
-- O, förlåt mig, Eusebia! Jag skall, vid martyrernas benrangel,
vid helgonens relikskrin, hädanefter vakta min tunga för denna synd.
Ack, när få vi återvända till vårt Korintos, goda Eusebia? Detta Aten,
i vilket kejsarens vilja kvarhåller mig, denna stad, som skenbart är
så lugn, så stilla, så avlägsen från händelserna, -- ah, du anar icke
vad som jäser i hans barm. Min själ är i oupphörlig spänning.
-- Stackars Annæus! ... Han är dock ännu vacker, den arme i mörkret
vandrande ynglingen.
Dessa sista ord, som Eusebia endast tänkte, icke uttalade, gällde
icke prokonsuln, utan Karmides, som just nu steg till häst.
-- Jag vet, fortfor hon, vad du menar. Vi veta det alla rättrogna,
och Petros tvekar ej att uttala det på predikstolen. Det är
Krysanteus, den hedniske arkonten, som är den ena roten till det onda.
Att du icke fängslar Krysanteus, som dock är den rebelliske Julianus'
förklarade anhängare. Vi alla i församlingen undra däröver.
-- Ah, min vackra maka, inföll Annæus Domitius leende och hotade i
sin ordning med fingret. Nu bryter du vår överenskommelse. Inga
statssaker oss emellan! Du minnes det?
-- Den andra roten till det onda, fortfor Eusebia med harm, äro
homousianerna, dessa förskräckliga kättare, som påstå, att Sonen är av
samma eviga gudomsväsende med Fadern. Är det icke en blindhet utan
like?
-- Ah, en obegriplig blindhet ... och ett lättsinne sedan! instämde
prokonsuln. O, Eusebia, vad du i dag är förtjusande!
Prokonsuln fattade och kysste hennes hand.
-- Annæus, fortfor Eusebia, är det sant, att kätteriets huvud,
Atanasios, varit sedd i dessa nejder?
-- Vad vet jag mer än ryktet? Vad kan jag göra mer än skicka
befallning till alla ämbetsmän i Akaja att efterspana och gripa honom?
O, dessa statssaker, de utmärgla mig ... småningom.
-- Arme, arme Annæus! ... Men säg dock, viskade Eusebia och lutade
sitt huvud närmare hans, har du i natt emottagit något budskap från
Konstantinopel?
-- Eusebia, ja! svarade prokonsuln i samma ton och lade pekfingret
på sin mun.
Eusebia visste det förut, ty budbäraren hade sökt prokonsuln i
dennes hem, innan han genom en förtrogen kammarslav visades till det
hus, där prokonsuln superade med Karmides, Olympiodoros och hetärerna.
Men vad Eusebia icke visste och nödvändigt ville känna, var brevets
innehåll.
-- Nåväl? frågade hon i yttersta spänning.
-- Julianus ... Men tyst för himlens skull, Eusebia!
-- Nå, skynda dig! Hur är det med den gudlöse troninkräktaren?
-- Uppror inom hans trupper! Två galliska legioner hava gått över
till kristendomen och Konstantius' fana. Men jag besvär dig, Eusebia,
göm denna hemlighet i djupet av din själ!
Den sköna botgörerskan sammanknäppte händerna och höjde en tacksam
blick till himmelen.
Då prokonsuln gav sin maka förtroende av denna underrättelse,
visste han, att den inom några timmar skulle vara biktad för biskop
Petros. Meddelandet var också avpassat därefter.
-- Och nu, min Annæus, förmodar jag, att du är på väg till kyrkan,
för att lova Herran och bedja om fortsatt framgång för kejsarens
vapen?
-- Eusebia, jag känner detta både som plikt och längtan. Men
statsgöromålen, ve mig, statsgöromålen!
Prokonsuln såg sig om och gav ett tecken åt en man, som stannat i
hans grannskap.
-- Stackars Annæus! Jag vill icke uppehålla dig.
-- Sköna! Din åsyn är min lycka, men det är sant, att jag för
tillfället har bråttom ... och även du bör skynda, ty där ser jag
redan biskopen och klerkerna.
Eusebia blickade ut genom palankinen. Hon sökte någon i skaran av
de präster, som i högtidligt tåg följde biskopen till kyrkan.
Förmodligen fann hon även den hon sökte, ty blixten i hennes mörka öga
upplöste sig plötsligt i trånfullt skimmer, hennes barm hävdes av en
suck, och drömmande sjönk hon ned på bärstolens kuddar. Ett ögonblick
därefter gav hennes ringklocka tecknet till bärarne att sätta sig i
gång.
Så snart prokonsuln var ensam, vinkade han mannen, som väntade i
hans grannskap. Denne smög ett brev i hans hand.
-- Var? frågade prokonsuln.
-- Mitt emellan Aten och Korintos.
-- Gå!
Prokonsuln lossade med sin stylus det band, varpå sigillet var
tryckt, och genomögnade hastigt överskriften.
»... till Petros, biskop i Aten, broderlig hälsning och frid av
Fadern såsom ock av Sonen, av lika men ej samma väsende som Fadern!»
Därefter stack han brevet i gördeln under sin mantel, ordnade denna
och ämnade gå, då biskop Petros, som red på en mula i spetsen för sina
präster, nickade och höjde korset, som han bar i handen, till tecken
att han önskade tala med prokonsuln. En annan vink till klerkerna
befallde dessa draga sig tillbaka. Prokonsuln ilade med spänstiga steg
och de bägge rökelsebrännarne i fjäten att möta prelaten på halva
vägen.
Petros, den homoiusianske biskopen, var ännu i sina kraftigaste år,
en bredskuldrad, mager och muskulös man med högburet huvud, som i
varje drag bar viljestyrka präglad. Stridshästen hade bättre än mulan
anstått en sådan gestalt. Petros' panna var låg och rak, blicken skarp
och letande, ögonbrynen långa och starkt välvda, näsan krökt och väl
danad, munnen stor, men skönt bildad.
Vilken motsats mellan denne man, ur folkets lägsta klass uppstigen
till sin värdighet, och den patriciske Annæus Domitius! Prokonsuln
över Akaja syntes liten och löjlig, där han i sin pråliga statsdräkt,
med kal hjässa, pussig hy, dubbelhaka, istermage och kvinnligt fylliga
vador stod framför Petros, biskop av Aten. Men förhållandet jämnades,
när man iakttog romarens lugna världsmannahållning, hans spelande
självmedvetna blick, det fina leendet på hans läppar.
-- Lysande och ädle herre, sade Petros i en ton, vars överlägsenhet
motvägde ordalagens ödmjukhet, får jag den äran att i morgon se dig
under mitt tak, eller tillåter du din ringe tjänare att vid samma tid
besöka dig? Tiderna äro onda. Julianus' ursinniga företag har till
fruktansvärd höjd stegrat modet hos kättarne likasom hos hedningarne.
Här finnes mycket, som uppmanar oss till gemensamma överläggningar.
Prokonsuln medgav detta under en betänklig skakning på huvudet och
skyndade försäkra, att han skulle infinna sig varthelst biskopens
gunst och hans egen plikt kallade honom. Efter utbytta hälsningar
satte Petros åter sin mula i gång, följd av klerkerna. Prokonsuln
vandrade i motsatt riktning över torget.
Epikuréerna, som vi nyss lämnat, hälsades på sin färd genom den
långa gatan Kerameikos med bifallsrop av bekanta och obekanta bland de
skaror, som vimlade i samtalssalarne och portikerna. Men många voro
även de, som korsade sig och valde en annan gata, när de varseblevo
det lättfärdiga tåget.
-- Idel äkta atenare! Det gör mitt hjärta gott att se dem, sade en
gammal utsvulten atlet.
-- Jag känner dem! Hellener av gamla stammen, som älska konsten och
fädernas tro! ropade en bildhuggare i luggsliten mantel och klappade
händerna.
-- Den där på grå skymmeln, han, som skrattar så gott och skämtar
med hetären, gissa vem han är! sade en bokhandlare, i det han vände
sig till en romersk yngling, som tillfälligtvis var hans granne. Jo,
ingen mindre än Olympiodoros, den odödlige skalden. Det var jag, som
förlade hans första epigram. De hade dålig avsättning, ty världen är i
sin nedgång och litteraturen föraktas. Men jag beklagar mig ej, nej
visst icke. Ännu finna muserna höga gynnare ... Och som jag
tillfälligtvis har med mig ett alldeles nytt exemplar av de beundrade
epigrammen (bokhandlaren drog fram en liten rulle under sin mantel),
så avstår jag det med nöje åt en ädel främling ...
Romaren sade intet, men vinkade åt en slav, som mottog och betalte
rullen, varefter han avlägsnade sig ur den närgångne pratmakarens
grannskap.
-- De präktiga gossarna! utbrast en blomsterflicka till en annan, i
det hon lyfte på slöjan och blickade efter ryttarne, såg du Karmides,
min vän? Såg du honom?
-- Demofilos, sade en borgare till en annan, ser du molnet över
Teseustemplet?
-- Jag ser intet moln, min vän. Himmelen är ju alldeles klar.
-- Så hör då!
Med en böjning av huvudet fäste borgaren sin väns uppmärksamhet på
två personer i deras närhet. Den ene var en gubbe, som med en korg på
ena armen hade satt sig att vila på trappan till portiken, den andre
en kristiansk presbyter. Den senare tilltalade den förre med följande
ord:
-- Du är Batyllos, olivhandlaren?
-- Ja.
-- Du gäller för en from man, men i kyrkan såg jag dig likväl
aldrig. Varav kommer detta?
-- Jag är en rättrogen. Guds hus vanhelgas sedan länge av dem, som
halta mellan ordets sanning och Arios' lögn.
-- Du är då en av dem, som splittra den enda kyrkan och sönderdela
Herrans lemmar. Förutsen I icke vedergällningens dag?
-- Martyrernas dag, segerns dag! svarade gubben så högljutt, att
han ådrog sig alla omkringståendes uppmärksamhet. Homoiusianen
avlägsnade sig.
-- Demofilos, ser du molnet nu?
-- Ja. Det är kvalmigt i luften. Det liknar sig till åska.
-- O, hon är välkommen, om hon blott rensar luften.
-- Min Klinias, viskade Demofilos, ryktet går, att Julianus ...
-- Tyst, människa! avbröt honom Klinias i samma ton och såg sig
omkring med en ängslig blick. Nämn ej hans namn, om huvudet är dig
kärt. Kejsaren underhåller hundra tusen spejare. Murarna hava öron,
vassen skvallra, likasom på Midas' tid, själva månen låter nedbesvärja
sig för att yppa vad han läser genom dina ögon. Tala icke, hoppas
icke, tänk icke, så framt du ännu älskar det rosiga ljuset!
[1] Sapfo.
[2] Kristna kyrkan är vid tidpunkten för denna
berättelse delad i tvenne huvudsakliga partier, som bekämpa varandra:
homousianernas och homoiusianernas. Det är icke romanförfattarens
skuld, att dessa flockar för ögat endast skiljas genom ett litet i,
men det är under sådana förhållanden en ursäktlig pedantism, om han
ber läsaren lägga vikt på denna annars lätt förbigångna skiljaktighet,
så att de icke, till harm för dem bägge, förblandas med varandra. Jag
kunde visserligen kallat de förre de rättrogne, ett namn, varpå
de ha segrarens anspråk, och då nämnt de senare halv-arianer. Men
segerns altare är till all lycka nedbrutet, och det är ingens
skyldighet att offra på dess spillror.
Delfi. Orakelspörjarne.
Apollons ryktbara orakeltempel var beläget i en dal, på tre sidor
omsluten av berget Parnassos. Nejden är vild och skräckinjagande --
och måste varit det än mer för en pilgrim, som beträdde henne första
gången, bävande i känslan av att nalkas en hemlighetsfull, gudomlig
eller demonisk makt och oviss, hur ångan ur den pytiska hålan skulle
gestalta hans framtid. Till en sådan främling var själva naturen ett
varnande rop att icke lättsinnigt söka utleta de öden, som bidade
närmare hans grav. Öppen mot söder smalnar dalen, varda klipporna
högre och brantare, deras former mer vidunderliga, ju mer man närmar
sig den punkt, där dalväggarna i spetsig vinkel sammanstöta. Här, i
skuggan av cypresser, springer Kastalia i tre källådror ur klippan.
Denna mångbesjungna källa fostrar en bäck, som efter enslig
vandring genom dalen förenar sitt öde med ån Pleistos och samfällt med
henne finner sin grav i Korintiska viken. Längs denna bäck gick vägen
till orakeltemplet.
En höstafton, året 361 efter vår tidräkning, vandrade på
tempelvägen en äldre man och en ung flicka, som vid sidan av varandra
styrde kosan inåt dalen. Båda voro vitklädda, och man kunde ansett dem
för pilgrimer, om ej oraklet mer än trettio år förut hade tystnat vid
ett maktspråk av den förste kristne kejsaren och vallfärderna till
Delfi sedan dess upphört. Främlingar voro de ändå i denna nejd, att
döma av blickar och åtbörder, som röjde, att föremålen de här mötte
voro för dem nya eller åtminstone icke alldagliga. Flickan betraktade
med häpnad de mörka klipporna, som å ömse sidor upptornade sig emot
himmelen, och ryste måhända för den djupa tystnaden, som snarare
höjdes än stördes av bäckens sorl och cikadans klagande sång. De
övriga sinnena voro dömda till vila, medan ögat mättade själen med
bilder av en skräckfull natur.
Vägen, som fordom vimlat av sändebud från städer och konungar, av
offertåg och pilgrimer, huru ödslig nu! Gräs och mossa täckte honom;
myrten spirade i rämnor emellan hans stenar. Han skyddes även av
dalens invånare; de valde hellre en annan, närmare staden Delfi,
emedan nejden vid denna tid oroades av rövare, som hade tillhåll i
Parnassens otillgängliga klyftor. Detta visste de båda främlingarne,
men de voro upptagna med tankar, som utträngde farhågan för deras
säkerhet.
Det fanns emellan mannen och hans ledsagarinna, trots skillnaden i
år, en påfallande yttre likhet. För bägge var den grekiska profilen
gemensam, och hos bägge mildrades han, ehuru i olika mån, av samma
individuella avvikelser. Det var svårt att av mannens utseende
bestämma hans ålder. Hans lemmar tecknades ännu av en härlig
mannakraft, men kindernas linjer voro fördjupade av åren och -- vad
som tydligast röjde den överskridna medelåldern, men tillika gav ett
märkvärdigt uttryck åt hans anlete -- valken under ögonbrynens yttre
bågdel framträdde ovanligt bred och lade ett drag av kraft emellan
pannans allvar och det nästan svärmiska i blicken. Man återfinner
detta drag i antika bilder av Nestor och Ajax. Hans hår var något
glesnat över pannan; hans skägg (vid denna tid en sällsynt prydnad),
mörkbrunt och krusigt som håret, omgav läppar och kinder. Hans gestalt
var hög och full av värdighet. Flickans ansikte var regelbundnare än
hans, regelbundet ända till typisk stränghet, och denna ökades av den
klara, genomskinliga, men friska blekheten i hennes hy. Hon liknade en
marmorbild; men marmorn värmdes av de stora mörkblå ögonens milda ljus
och livades av munnens ljuvt böjda linjer, som för en Lavater skulle
gällt som osvikligt tecken för hjärtats godhet.
-- Hermione, sade mannen till flickan vid sin sida, bergstoppen,
som höjer sig därborta, iklädd avståndets blå mantel, är Lykoreia. På
henne och hennes syskonhöjder lustvandrade, innan tvivlet förjagade
dem, Apollon och sånggudinnorna. Silverskyarna, som kransa henne, voro
då farkoster från Lycksalighetens öar, landsättande sälla andar, som
kommo att i de olympiskes sånger höra och i deras danser symboliskt
skåda världsalltets mysterier. Dessa sånger, så berättar sagan,
förnummos under stilla aftnar, lika denna, ner i dalen, och på deras
toner sänkte sig sinnesfrid i de lyssnandes hjärtan ...
Och nu, sade mannen för sig själv, kringdriva på samma höjder
olyckliga människobarn, blodsmän och kristianska svärmare, utstötta ur
ett religionssamfund, som är dem värdigt. Rövare på Parnassen! Sådana
lära funnits där före dessa, men de plundrade endast skalderna.
Ett leende spelade vid denna tanke på mannens läppar.
-- Fader, sade flickan, dessa klippor skulle förskräcka mig, om jag
vandrade ensam. De äro så höga och gruvligt söndersplittrade. Men ögat
uppfriskas av Lykoreia, ty på henne gjuter solen sitt sken, och
himmelen är klar och ren kring hennes hjässa.
-- Så är det. När vår omgivning är mörk och dyster, söker ögat
gärna ett ljusare fjärran ... Hermione, fortfor han och pekade till
vänster, där nere vilar den urgamla staden Delfi, av Homeros besjungen
under namnet Pyto. Nu äro dess tusental av stoder sönderslagna, dess
skatter rövade, dess glans försvunnen. Teatern, stadiet, lärosalarne,
gymnasierna stå tomma. Kristianerna, Hermione, hata konstens höga lek
likasom forskningens djupa allvar. De tala om fattigdom och skövla
våra tempel, om ödmjukhet och trampa våra nackar. Fordom genljödo dess
gator av päaner, vimlade de av högtidsklädda främlingar och
vitmantlade offerpräster. Nu vandrar ett tungsint folk över dess torg.
Det fält, du ser därborta, med tvinande grönska, tecken av sparsam
odling, till vars fullföljande saknas armar och håg, detta fält är det
Krisseiska, dit fordom hellenernas skaror drogo att vittna snillets,
styrkans och skönhetens segrar.
Hammarslag ljödo från staden. Man bröt sten ur en pelarhall till en
under byggnad varande kristiansk kyrka. Det var den knidiska
pelarhallen, på vars väggar Polygnotos, penselns Homeros, hade målat
det vapentagna Troja, grekernas avfärd och Odysseus' besök i
underjorden. Förstörelsen kunde ses från den punkt, på vilken de båda
främlingarne befunno sig. De sågo det: flickan höljde sitt ansikte i
slöjan; mannen fattade hennes hand och påskyndade sin gång.
Så inträdde de i en lund av åldriga lagrar, som skilde staden från
orakeltemplet. Lunden fyllde det innersta av dalen emellan Parnassens
branter och ökade med sin mörka grönska skymningen. Han var helgad
Apollon, och kransarna till Hellas' skalder och de pytiska
segervinnarne hade lämnats av honom. Hans åldriga stammar lutade över
bäcken, samlade sig till viskande flockar, flätade sina kronor till
dunkla valv, i vilkas skuggor man anade höga minnen. Och konsten hade
kommit aningen till mötes. Där en stråle av dagen nedsköt under
träden, där lyste han stundom på marmorpannan av en Homeros, som
gripen av ingivelsen slog upp de tomma ögonen mot höjden, eller på en
grupp dryader, samlade kring en cittraspelande Orfeus. Nu skyddes
lunden av mången som en hednisk demons tillhåll, och de friska blad,
han årligen sköt, funno ingen panna att smycka, ty palestran saknade
sina oljade kämpar, och där ingivelsen ännu vidgade en skaldebarm,
ljödo hymner till Honom, »den okände Guden», om vilken Paulus en gång
talat till folket i Aten.
Där var så tyst nu i lunden, medan Hermione och hennes fader
vandrade igenom honom. Där var tyst, sedan de övergivit honom -- tyst
genom århundraden, medan Delfi sakta häntvinade och byn Kastris
lerhyddor sökte stöd emot dess fallna pelare.
Men en dag, tolv hundra år oss närmare än tidpunkten för denna
berättelse, sågo Kastris kvinnor, medan de sköljde kläder i källan
Kastalia, några främlingar i den glesnade lunden. Vad sökte de i denna
glömda vrå emellan bergen? De sade på ett för kvinnorna obegripligt
språk, att Kastalia var vanhelgad, och bröto från ett gammalt
lagerträd några kvistar, kysste dem och vandrade bort. De främmande
männen voro från Rom. Romerska folket hade beslutit, att en skald vid
namn Tasso skulle lagerkrönas på Kapitolium, och fastän lager växte i
deras egna lundar, föredrogo de att hämta den från Parnassos. Var då
den brutna kedjan mellan förr och nu återknuten? Ja, en stor
förändring hade inträtt, ehuru det goda, halvvilda folket i Kastri
anade intet därav. Hellas var återuppståndet i frihetsanden, konsten
och vetenskapen. Vetenskapen och konsten äro av naturen hellener och
oomvändeliga hedningar. De vörda Golgatas oliv, men Parnassens lager
är symbolen för deras strider och segrar.
De vitklädda vandrarne -- fadern och hans dotter -- stego på en
förfallen stentrappa uppför en klippa vid foten av den ena dalväggen
och sågo nu orakeltemplet vilande under de mörka fjällbranterna. En
ålderstigen Apollonpräst, den ende övervordne av hundra, bevakade dess
bleknade prakt. Han träffades, vilande under en cypress och stirrande
på det hemlighetsfulla E, som någon av forntidens män hade tecknat
över ingången till templet. Det händöende livets aftonrodnad
genomskimrade hans infallna kinder, och skägget föll i vita böljor
över hans bröst. Pilgrimerna, ty sådana voro de likväl, hälsade honom
med vördnad.
-- Jag heter Krysanteus, sade främlingen, och är en man från Aten.
Denna flicka är min dotter Hermione och sedan sexton år tillbaka mitt
enda barn.
-- Jag hälsar er välkomna, sade Apollonprästen Herakleon. Är edert
ärende att se helgedomen?
-- Nej, svarade Krysanteus, vårt ärende är ett annat än
skådelystnadens, som endast skulle mätta oss med grämelse. Vi hava
kommit för att rådfråga oraklet.
Den gamle prästens ansikte uttryckte förvåning. -- Vet du icke,
sade han, att pytians röst är förstummad och de profetiska ångornas
källa sinad? Den sista prästinnan är längesedan död.
-- Tyvärr, jag vet det alltför väl, svarade Krysanteus. Men fast
pytian är död, lever den siande guden evigt.
-- Apollon är död! genmälde Herakleon och fäste på Krysanteus en
blick, vars mystiska uttryck höjde det oväntade och besynnerliga i
dessa med övertygelsens fulla ton uttalade ord. Gubbens ögon
uppenbarade en själ, som helst dväljes i sig själv, men när hon från
självbetraktelsen drages till de yttre tingen, snarare fattar dem i en
enda bild än fäster sig vid de särskilda företeelserna. En sådan blick
är egen för teosofer och mystici; han har något hemskt och andligt för
världens barn: han siar om döden och nödgar till tro på
oförgängligheten. Han uppenbarar tillika ett något, som ligger utanför
förståndets krets, på gränsen till vanvettet. Måhända var det just
detta, som Krysanteus fann i gubbens ögon -- varur han förklarade det
svar, som denne givit. Arkonten av Aten kände en rysning genomila sig.
Han teg ett ögonblick och sade därefter i en mild, av medlidande
genomträngd ton:
-- Jag lämnar din tro på sina grunder. Men månne ej vi alla, som
Sokrates, bära ett orakel i vår egen barm?
-- Om så är, vi kom du hit att rådfråga det förstummade?
-- Den som vill drömma söker ju tystnaden, ensamheten och mörkret,
icke bullret, människovimlet och dagsljuset. Så även den, som vill
tala med Gud i bönen och förnimma hans svar i ingivelsen. Honom är
icke tystnaden för det yttre örat nog, icke mörkret för det yttre
ögat. Varje jordiskt ljud måste hava förtonat i känslan, och varje
jordisk bild utplånats i fantasien, ty känslan är ju såsom själens
öra, och fantasien som hennes öga, varmed hon förnimmer det gudomliga.
Men var finner jag en ort, vilken som denna fattar känslan med
majestätet av tusenårig helgd och griper fantasien med sin enslighet
och den höga symboliken i sin natur? Se därför, Herakleon, kommo vi
hit, jag och min dotter.
-- Nåväl, vari kan jag nu gå din önskan till mötes?
-- Min dotter är en from ungmö. Låt henne undergå reningar, som
kroppsligt stödja själens ansträngning att frigöra sig från jordiska
tankar och varda emottaglig för himmelska! Och sedan detta skett, led
Hermione till den heliga trefoten och låt henne en natt förbliva i
templet!
Hermione, som uppmärksamt lyssnat till Apollonprästens och hennes
faders samtal, sade nu: -- Vördnadsvärde man, uppfyll min faders
önskan!
Apollonprästen besinnade sig ett ögonblick och svarade:
-- Om det är ditt uppsåt, atenare, att din dotter själv skall vara
på en gång den frågande, den ingivelsen emottagande och den
ingivelsens mening uppfattande, så är mitt ämbete här överflödigt, och
jag bryter ej mot kejsarens påbud, om jag för er, likasom för varje
skådelysten besökare, öppnar tempeldörren. Du själv, Krysanteus, må
leda din dotter till trefoten. För det orakel, som du vill tillfråga,
är det likgiltigt vem som förrättar en sådan handling. Och vad
reningarna vidkommer, må din dotter, om hon vill följa de föreskrivna
bruken, bada i källan Kassotis, tillbringa en dag med fasta och
betraktelser och, när hon kommit till trefoten, dricka en skål av
Kastlias vatten. Min tjänarinna skall undervisa och hjälpa henne i
dessa förberedelser. Men under tiden skolen I vara mina gäster. Jag
har ej under långa månader skådat ett främmande ansikte: jag lever här
som i en värld för mig och bidar döden i skuggan av mitt tempel. Men
dess kärare är mig åsynen av en man, som du, och en ungmö, sådan som
din dotter. Följen mig! Jag vill hälsa er välkomna över min tröskel.
Den gamle Herakleon räckte Hermione handen och förde sina gäster
till ett rum i en byggnad nära templet. Hans ålderstigna tjänarinna,
den enda människa, som delade hans enslighet, bäddade vilosoffor åt
Krysanteus och Hermione, tvättade deras fötter och dukade dem ett bord
med bröd, mjölk, frukt och druvor. Hon glömde ej heller att av friska
blommor fläta kransar, varmed gästerna till den enkla måltiden skulle
smycka sig.
Det började redan skymma i kammaren, vars enda fönster vette åt den
närstående klippväggen. Samtalet kom under måltiden att falla på det
rövarband, som oroade trakten. Den gamle prästen visste icke mer
därom, än att dessa rövare voro kristianer av någon viss, utav de
övriga kristianerna hatad sekt, att de icke voro infödingar, utan
ditkommit, man visste icke huru eller varifrån, samt att de en dag
under den sistförflutna våren hade till betydligt antal infunnit sig
här och avfordrat honom tempelnycklarna, men lika litet tillfogat
honom och hans tjänarinna något ont som skadat något i templet, vilket
för övrigt icke ägde någonting mer, som kunde tillfredsställa
rovgirigheten. Kejsar Konstantinus hade i detta fall längesedan
förekommit dem, i det han låtit bortföra de sista dyrbarheter den
fordom omätligt rika helgedomen ägde. Gubben vidrörde denna sista
omständighet i en ton, som ej förrådde någon bitterhet. Ålderdomen
hade kanske iskylt hans hjärta. Men den atenske mannens ansikte
mörknade, och han lyssnade knappt till den gamla tjänarinnan, som nu
tog till ordet och förtalde, att rövarbandet hade flera gånger gjort
nattliga infall i den närlägna staden Delfi, plundrat mycket och
ihjälslagit många människor. Men nu hade från Korintos anlänt en trupp
soldater till Delfis hägn. Detta visste tjänarinnan att berätta, ty
hon plägade besöka staden i hushållsärenden, men hennes herre gjorde
det aldrig.
Sedan måltiden var intagen, lämnade man kammaren, för att i det
fria njuta kvällens bleknande skönhet. Herakleon förde sina gäster
till en grotta, som fanns ett stycke från templet. Bäcken sorlade i
hennes grannskap. Hon var öppen mot väster, och aftonsolen, som lyste
genom ett trångt pass där mitt emot, göt sitt rosenskimmer i hennes
skymning. Cypresser, myrten och rosenhäckar växte runt omkring,
murgrön och kaprifolium slingrade sig kring hennes väggar. Här på en
mossbänk vid grottans ingång satte sig Apollonprästen, arkonten av
Aten och hans dotter.
Hermione sade: -- Minns du, Herakleon, om oraklet, när det ännu
talade, någonsin yttrade sig om honom, av vilken kristianerna tagit
sitt namn?
Den gamles ansikte ljusnade, liksom om denna fråga varit honom kär
att besvara. Han genmälde: -- Hören följande orakelspråk, givna en
man, som för mer än hundra år sedan anlände hit och frågade oraklet
just om Jesus:
Då spörjaren undrade, att en så ädel man måste lida missdådarens
död, svarades genom pytian:
-- Jag känner dessa orakelspråk, sade Krysanteus, Porfyrios anför
dem i sin bok emot kristianerna.
-- Är detta allt vad oraklet yttrat om den galileiske
vishetsläraren? frågade Hermione.
-- Nej, vi hava även en utsaga från en mycket senare tid:
-- Apollon, fortfor Herakleon, var skön till dragen, men såsom
siare kallades han likväl den snedmunte, emedan han hade sina skäl att
än med allmänna, än med tvetydiga ordalag tillbakavisa den närgångna
nyfikenheten. Så mycket är dock klart, att oraklet ingalunda hyst agg
till Jesus. Ingen, icke ens Sokrates, har av Apollon varit så prisad,
som den vise från Judalandet.
-- Han var, sade Krysanteus, en religiös ande, genomvärmd av det
gudomliga, en praktisk vishetslärare och en stor teurg. Porfyrios
berättar om sin mästare Plotinos, att denne har fyra gånger, i
hänförelsens tillstånd, skådat ur-enheten, den ende och sanne Guden.
Detta skedde på hans ålderdom emot slutet av en levnad, vars hela
traktan var själens rening och idéernas värld. Jag föreställer mig,
att vad Plotinos uppnådde genom att sänka sin ande i det begrepps- och
formlösas hav, -- det ägde Josefs son mer av naturen, och såsom något
stadigvarande, så att han kunde vandra bland människorna och verka i
det yttre, utan att hans skådning i det gudomliga vart grumlad. Vad
han ägde i högsta mån, det äga vi alla, åtminstone till möjligheten, i
en lägre. Lotosblomman synes gunga fritt på vågen, men hennes stängel
ringlar genom djupet och är rotfast i dess botten. Så svävar
människoanden med begränsad frihet på världsflodens yta, och hans
förnuft är som blomsterkalken, vilken öppnar sig för solen och vänder
sig efter henne, men han är med tvenne rötter, känslan och fantasien,
rotfast i världsanden -- Apollon, eller vad man vill kalla honom.
Genom dem intränger Gud oss; genom dem, som genom ett språkrör, talar
han i våra själar och låter sig förnimma i många former: som samvetets
röst, som konstnärens ingivelse, som aning och profetia. Att grunden
till dessa förnimmelser ej är i den enskilda människan själv, utan är
en allmän och gemensam, nämligen Gud i sin uppenbarelse som
världsande, det skönjes därav att grunddragen i samvetets lag äro hos
alla folk och människor desamma, och att konstens verk, ehuru i olika
fullkomlighet och från olika sidor, spegla samma idé.
Då Krysanteus tystnade, och den gamle Herakleon, som småleende
lyssnat, ej syntes benägen att genmäla något, tog Hermione blygsamt
ordet och sade:
-- Det röjer sig ock av den himmelska värme, som sprider sig i
själen, när hon fattas av något skönt, sant och gott. Men olikheterna
kunna förklaras av människornas olika själsanlag. Två blommor, som
växa bredvid varandra i samma jordmån och ur honom hämta samma näring,
omarbeta henne till enlighet med deras egna, sinsemellan olika naturer
och avyttra henne såsom ljuva, men sinsemellan skiljaktiga vällukter.
Är det ej så, min fader?
Krysanteus log bifallande, lade sin arm kring dotterns hals
och kysste hennes panna.
Då solen gått ned, återvände Herakleon med gästerna till sin
boning. Här lämnade dem Hermione och följde den gamla tjänarinnan, ty
flickan skulle samma kväll bada i Kassotis och göra andra
förberedelser till den förestående natten, som borde tillbringas under
betraktelser och böner. Den följande dagen skulle vidare ägnas åt
fortsatt badande, fasta och ensliga betraktelser, till dess skymningen
inbrutit. Då skulle Hermione ledas av sin fader till pytians över de
profetiska ångornas håla stående trefot och förbliva under natten
ensam i templet, avvaktande uppenbarelse.
När männen voro ensamma med varandra i den lilla kammaren, vilande
på sina soffor, med den tända lampan emellan sig, äskade Krysanteus en
förklaring av de besynnerliga ord hans värd yttrat om Apollons död.
Herakleon var villig att giva förklaringen, och det
visade sig nu, att den gamle, driven av sin andes krav, hade uppgjort ett eget
teosofiskt system, i vilket han fann den tröst han behövde för
den läras undergång, som han från sin barndom hade tjänat
och med religiös värme omfattat. Han älskade sina minnen,
vördade den fallna storheten, i vars tjänst han verkat, och kunde
likväl, emedan denna lära försonade honom med ödet, dö
nöjd och lugn, den siste Apollonprästen med blicken på sitt
övergivna tempel.
Herakleon sade:
-- I andevärlden, av vilken den synliga, såsom Platon säger, är en
skugga, har redan längesedan, nämligen vid tidpunkten för Jesu
leverne, en stor förändring timat. Om denna förändring veta vi dock
endast föga, ty när det skuggande föremålet lider en omväxling, då
skiftar väl även skuggan, men hon återgiver dock endast, och även
detta ofullkomligt, föremålets utlinjer. Det, varpå jag syftar, skall
varda dig klarare av vad jag nu vill berätta. Jag har uppspårat och
antecknat många hemlighetsfulla tilldragelser, som bära vittnesbörd om
den i andevärlden timade förändringen, men skall bland dem endast
anföra följande: [1]
Epiterses, fader till retorn Emilianus, reste en gång till Italien
på ett skepp, som hade många resande och mycket handelsgods ombord. Då
skeppet hunnit utanför Ekinadiska öarna, uppstod vindstilla. Det var
kväll, men de fleste av skeppsbesättningen och de resande voro ännu
vakna, då plötsligen alla förnummo en röst, kommande, såsom det
tycktes, från Paxäöarna och ropande styrmannens namn. (Han var en
egyptier och hette Tasus.) En allmän undran uppstod, och Tasus själv
greps av skräck. Först sedan rösten tre gånger låtit höra sig,
förmådde han svara, varefter den ropande med än högre röst lät
förnimma följande befallning: När du hunnit till orten Palodes, så
tillkännagiv, att den store Pan är död! Allas undran ökades och man
överlade, vad som vore att göra. Tasus själv beslöt att i händelse av
god vind utan vidare åtgöranden segla förbi Palodes, men inträffade
vindstilla i dess grannskap, skulle han ropa ut vad han hört. När
skeppet nu anlänt utanför Palodes, var det åter vindstilla och havet
lugnt, varför Tasus, i enlighet med sin föresats, ropade, från aktern
av sitt fartyg och vänd mot land, de ord han hört: Den store Pan är
död! Knappt voro dessa ord uttalade, förrän luften fylldes av ett med
undran blandat suckande.
I Rom vart denna händelse snart känd genom de många, som varit
vittne till henne, och kejsar Tiberius lät kalla Tasus till sig och
anställde en närmare undersökning av händelsens förlopp, möjliga
grunder och betydelse.
En liknande tilldragelse, fortfor Herakleon, upplevde grammatikern
Demetrios på sin upptäcktsresa kring de britanniska öarna. Med detta
ställer jag i förbindelse det rykte, som vid Jesu tid gick kring
världen och gjorde mycket uppseende i Rom, att nämligen fågeln Fenix
ånyo visat sig i Egypten[2]; likaledes den
omständighet, att från samma tid har den eviga lampan i den egyptiske
Ammons tempel krävt för sitt årliga underhåll ett mindre mått av olja
än fordom[3]. Ty små ting, Krysanteus, kunna vara
tecken av en mycket stor förändring. Men vittnesbörd, än klarare än
dessa, finnas ju även. Sådana ser jag däri, att den profetiska kraften
mer och mer försvann från detta orakel, långt innan kristianerna vordo
en mäktig sekt, och att alla de otaliga andra oraklen efter hand
förstummades av sig själva; vidare däri, att tron på gudarne slocknat
i allt flera hjärtan, att skalder och konstnärer icke undfå den
ingivelse som fordom, och att rysliga olyckor, följande varandra tätt
i spåren, gå över världen, minskande människosläktet. Hela vårt Hellas
kan nu, såsom jag finner det skrivet, icke uppställa så många tungt
väpnade krigare, som fordom det lilla Megara skickade emot perserna.
Märker du ej, att något saknas, som fordom varit, att någon hand, som
fordom var öppen, nu knutit sig över världen? Kan du säga, vilka de
murar voro, som fordom höllo den okända österns skaror inom sina
landamären, och varför dessa murar på en gång fallit? Varifrån den
trånad, som fattat öknens söner och driver dem, våg på våg, att
krossas mot våra legioners järn? Skola de icke slutligen bryta hindret
och översvämma oss? Kan du säga, varför våra skogar och källor icke
susa som fordom, varför naturens symboler plötsligt stelnat till
andelösa tecken, i vilka inga gudakrafter uppenbara sig? Det
obeskrivliga och ofattliga, som fordom andades genom tingen, detta
något, som vi kallade den store Pan, vilket likasom med flöjters ljud
livade naturens enslighet, detta är borta. Det uppsteg som en dimma ur
jorden, lyfte sig allt högre och försvann i rymden. Jag har spårat
dess väg. När det övergav Gäa, vart rösten ur den pytiska hålan och
Trofonios' grotta allt svagare, ty den obeskrivliga kraften hade
lämnat jordens djup och likasom svävade nu över jordytan, inträngande
i människoandarne. Därav förklarar jag den företeelse, att världen på
en gång uppfylldes av spåmän, sibyllor, magi, teurger, goeter och
undergörare, bland vilka Apollonios av Tyana var den störste. De voro
förut så gott som okända, men alltid enstaka; nu översvämmade de
landen. Från Ktesifon till Herakles' stoder vittnade folken deras
undergärningar, tills slutligen även hos människorna den obeskrivliga
kraften var försvunnen. Dessa äro de tecken, jag iakttagit hos
skuggan, och av vilka jag sluter till en stor förändring hos
det skuggande. Men varuti består nu denna förändring och varifrån har
hon uppkommit? Denna fråga har sysselsatt min själ under de långa år
jag tillbragt här i ensamheten. Och när jag hade forskat i tio år, i
tjugu år och försökt många olika vägar för att intränga i denna
hemlighet, så måste jag dock slutligen stanna vid den förmodan, som i
första ögonblicket av mitt tänkande i detta ämne trängde sig på mig,
men vilken jag då förkastade såsom låg och ofilosofisk. De naturlagar
(så är min tanke), vilka råda i människovärlden, äro skuggor av
andevärldens och finna i dem sin motsvarighet. Den lag, som bjuder,
att människan skall födas, åldras och dö, är en skugga av den lag, som
de olympiske voro underkastade. De hava, dock i högre mening än de
mänsklige, blivit födda -- det säger själva myten -- de hava
åldrats, och de äro döda. Den store Pan är död, Apollon är död, de
väsen, som våra fäder dyrkade, äro döda. Häpna ej, Krysanteus, över
mina ord! De innehålla intet hädiskt. Dessa väsen, goda och
dyrkansvärda, som uppfyllde världen med skönhet och glädje, som
älskade de dygdige, värnade samhällena och straffade brottslingar,
voro dödliga som människan, deras skyddsling, och odödliga som
hon. O, låg jag ej redan som yngling framför min Apollons bild och
skådade hela timmar i hans anlete, hänförd av hans lugna,
övermänskliga skönhet! Och likväl strömmade mina tårar, ty ju längre
jag betraktade honom, dess mer smältande genomskimrades hans skönhet
av ett vemod, olympiskt och övermänskligt som hon, och jag undrade, om
konstnärn medvetet hade inlagt detta drag i sitt verk, eller om det
nödvändigt, utan konstnärens uppsåt, åtföljer den högsta, i former
framställbara skönhet.
Jag vet nu det dragets betydelse: det var medvetandet av
dödligheten. De olympiske voro ett släkte högre än vårt: våra fäder
kallade dem gudar, I filosofer kallen dem med ett riktigare namn
makter eller demoner. Som människans första uppfostran styrdes av dem,
så var deras egen uppfostran och fortsatta uppgift att ordna vårt
släkte i samhällen, lära dem det rätta och väcka dem för det sköna.
Från denna verksamhet äro de bortkallade; de finnas ej mer för oss, ty
de hava återvänt i det sköte, som födde dem: i mångfaldens enhet,
alltets källa, det varandes medelpunkt: den ende, sanne Guden.
Bannlyst vare den tanke, att de gudar, i vilkas knän våra fromma fäder
nedlade sina böner, som de åkallade i sin bedrövelse och lovsjöngo i
sin lycka, voro tomma foster av deras föreställningar! Men att de voro
dödliga, därom fanns redan i den grå forntiden en aning, varåt
Hesiodos gav sinnlig form i denna utsaga av en najad:
Så talade Apollonprästen, medan lampans sken flämtade på hans
vissnade ansikte. Hans gäst hade lyssnat med uppmärksamhet, men ville
nu ej med någon framställd anmärkning mot hans åsikt förlänga
samtalet, kanske fördenskull att natten redan var långt framskriden
och den gamle tarvade vila.
[1] Berättelsen återfinnes hos Plutarkos.
[2] Tacitus.
[3] Plutarkos.
Krysanteus.
Läsaren torde från första kapitlet av denna berättelse påminna sig
en man, som en vacker morgonstund gick över torget i Aten, medan
handelsvimlet där var som livligast, och som då av olika personer
utpekades som den rike Krysanteus, filosofen Krysanteus, Krysanteus
ärkehedningen. Det är samme man, som läsaren nu ser uppträda i Delfi,
störande den siste Apollonprästens ensamhet. De tre ovannämnda
tilläggen till hans namn voro alla berättigade, icke minst det sista.
Att Krysanteus var den rikaste mannen i Aten betydde vid denna tid
icke så mycket; mer betydde det, att om han utbytt detta Aten mot det
yppiga Babel vid Tibern eller dess ungdomslysande medtävlarinna vid
Bosporen och där utvecklat ett levnadssätt, överensstämmande med hans
tillgångar och tidens skick, skulle han i slösande yppighet svårligen
kunnat fördunklas av andra än kejsarens gunstlingar och de kristna
biskoparne, ty vi tala ej om hovet själv och dess kolossala prakt, som
naturligtvis stod över jämförelse med vad en enskild man i den vägen
kunde åstadkomma. Men Krysanteus var alldeles otillgänglig för en
äregirighet av sådant slag. Han förblev i sitt Aten, och grunden
härför låg icke i Cesars stolthet att hellre vilja vara den förste i
en by än den andre i Rom. I själva Aten överglänste honom mången i
prakt och vällevnad.
Men vartill använde då Krysanteus sin rikedom, då man i hans hus
såg ingenting av den asiatiska lyx, varmed den tidens förmögne omgåvo
sig? Varje atenare kunde besvara denna fråga. De visste, att hans
skarpsinne hade utletat tusen andra sätt att förstöra penningar. Hans
slöseri var av alldeles eget slag. Landet kring Aten hade fordom varit
ryktbart för sina olivplanteringar. Attikas bergsluttningar voro då
klädda med skogar av detta härliga och nyttiga träd, helgat, som man
vet, åt Pallas Atena. På Krysanteus' tid voro dessa skogar i det
närmaste försvunna, och Attika hade förlorat den förnämsta av sina
inkomstkällor. Krysanteus ville komma henne att flöda med ny ymnighet,
och han kämpade, utan att tröttna, en jättekamp mot natur, människor
och tidsförhållanden för att återskänka de nakna bergen deras prydnad
och deras eländiga bebyggare välmåga. Striden hade nu fortgått i tjugu
år och Krysanteus ännu icke slappats, uppmuntrad, i stället för
nedslagen, av den jämförelsevis obetydliga framgången av sina
ansträngningar. Lantegendomarne omkring Aten hade under stadens
självständiga och lysande tid varit mycket dyra; nu lågo de till stor
del öde. Krysanteus köpte sådana ödeliggande fält, insatte sina
frigivna slavar till förpaktare och hade den glädjen att se skördar
vaja, där förr knappt fanns fårbete. Men denna glädje var i det
närmaste hans enda jordränta, ty prokonsuln Annæus Domitius kände
visserligen å ena sidan den sanningen, att »där ingenting är att taga,
där har kejsaren förlorat sin rätt», men drog å andra sidan härav den
följdriktiga slutsats, att där någonting är att taga, där har kejsaren
icke förlorat sin rätt. Den praktiska tillämpning han gav häråt var
lika följdriktig som slutsatsen själv och ledde i en cirkel tillbaka
till premissen: den förstnämnda sanningen. Endast den personliga
avgiften -- »nässkatten» -- steg under kejsar Konstantius' tid till 26
guldstycken. Vad skulle då Krysanteus göra? Han fann sig i sin lott
och tröstade sig med, att den magra, stenbundna nejden kring Aten ännu
bar skördar, medan i det härliga Kampanien 400,000 tunnland -- en
åttondedel av landskapet! -- lågo öde till följd av de kejserliga
ämbetsmännens utpressningar. Men Krysanteus' slöseri hade icke
inskränkt sig till olivplanteringen och jordbruket. Varhelst han på
torg och gator fann en atenare, som skylde sitt fullblod under en
trasig mantel, anhöll han denne dagdrivare med frågan: vad nyttigt kan
du göra? Nu fanns i Aten en hel mängd trashankar, vilkas ädla stolthet
sårades av denna fråga, fast hon var given i vänligaste avsikt, och
när de på långt håll sågo Krysanteus, smögo de, hellre än att möta
honom, in i en portik, en samtalssal, en barberarstuga; men många voro
även de, vilka ett uppriktigt svar på hans fråga hade skänkt välstånd.
Krysanteus gav inga allmosor, utan åt ålderstigna och orkeslösa --
kristianerna tadlade den rike mannen för denna hjärtlöshet -- men han
ägde en beundransvärd förmåga att upptäcka, vartill människor dugde,
och använda dem på deras rätta plats. Kanske var det ena dagen en
avkomling av Kleon, som Krysanteus satte i stånd att driva ett
garveri; kanske andra dagen en ättling av Hyperbolos, som fick låna
penningar att inrätta en lampfabrik. Nog av att yrken, för vilka det
forna Aten var frejdat, ånyo uppblomstrade: stadsdelen Skambonide
genljöd ånyo av städens klang i vapen- och metallverkstäder, i
Kolyttos tillverkades åter kläden och tyger, i Piræus byggdes åter
skepp. Sedan Krysanteus givit första stöten, fortfor rörelsen av sig
själv och tillväxte utan hans åtgöranden. De summor, han nedlagt på
näringsflitens uppmuntran, strömmade tillbaka i kassakistan i hans
aula. Om framgången således överskylde hans slöseri i denna riktning,
så framstod det dess naknare i andra. Krysanteus hade en lång tid den
vurmen att vilja se de sköna konsterna återlivade i deras egen
födelsestad. Fidias och Parrhasios hade genom sina skapelser
förvandlat konstnärn i folkets ögon från en vanlig hantverkare till en
det skönas präst, ingiven av Apollon, helig som sådan. Men Hellas'
konst hade gått under med sista skenet av Hellas' frihet. De som nu
förde mejseln eller penseln betraktades, i trots av sina egna anspråk,
för vad de verkligen voro: hantverkare -- stenhuggare och
färgstrykare. Felet låg hos dem själva, som gjorde konsten föraktad,
och hos tiden, som lät förleda sig att förakta konsten och hennes
utövare. En yngling av ädel börd kunde icke längre taga penseln eller
mejseln i hand, om än den räcktes honom av själva Pallas Atena.
Hedningarne förgudade sina gamla konstnärer och missaktade sina unga:
kristianerna hatade både de gamla och de unga. Under sådana
förhållanden var den uppgift, Krysanteus här ville lösa, en mycket
svår. Också misslyckades försöket alldeles, såvida man nämligen
antager, att målet icke var att förstöra penningar, utan att upphjälpa
konsten. De målningar, Krysanteus köpt av unga konstnärer och
frikostigt gäldat, prydde nu väggarna hos hans förpaktare; de
bildstoder, vilka samma vurm förmått honom tillägna sig, voro
allesammans förda till hans lanthus och uppställda i en lund, där
deras behag doldes av cypressers skugga och vaktades av taggiga
rosenbuskar. Tyvärr hava vi ännu icke slutat förteckningen på den
atenske arkontens penningödande dårskaper. Vi nödgas tillägga, att han
älskade litteraturen. Själv ägde han en bokfabrik, som översvämmade
världen med skrifter, icke blott av de gamla klassiska författarne,
utan även av åtskilliga nya, sådana som Hierokles, Porfyrios och
Jamblikos. Han hade icke länge sedan i sin egenskap av bokhandlare
lidit en ansenlig förlust genom kejsar Konstantius' påbud, att alla
skrifter av Porfyrios skulle brännas. Porfyrios hade nämligen skrivit
emot kristendomen -- Hierokles och Jamblikos likaledes. Spridningen av
sådana böcker var ensam tillräcklig grund för det namn av ärkehedning,
som Atens kristianer givit Krysanteus, men varav han icke fann sig det
ringaste sårad. Frände med hans kärlek till litteraturen var den för
teatern. Han hade i sin ungdom offrat summor, som vi blygas omtala,
blott för att låta atenarne än en gång skåda ett sorgespel av
Sofokles, uppfört med samma glans som fordom. Han själv hade avlönat
skådespelarne och uppsatt de lysande dekorationerna, han själv inövat
körerna, till vilka Aten på hans uppmaning lämnat sin förnämsta
ungdom. Också belönade honom staden med en lagerkrans och en bildstod.
Men den senare var som konstverk ovärdig en plats vid sidan av de
forntida koragernas, och lagerkransen -- förtjänte han verkligen så
stora offer? Vi lämna denna fråga därhän och fortsätta med oblidkelig
stränghet vår förteckning över arkontens svagheter. Hans kärlek för
teatern höll sig icke strängt inom sorgespelets gränser: den lade
stundom bort koturnen och strövade in på komediens område. Krysanteus
hade funnit en ung komediförfattare, den ende talangfulle konstnär i
hela Aten. Krysanteus uppmuntrade honom och satte honom i stånd att
uppföra sina komedier. De vunno åskådare i tusental. I början voro de
harmlösa eller gjorde på sin höjd maskerade, tokroliga utfall mot
prokonsuln Annæus Domitius. Men författarens djärvhet växte med hans
lycka. Krysanteus var i Pergamos som gäst hos sin gamle lärare i
filosofien, Ädesios, då hans skyddsling, under stormande bifallsrop av
fem tusen atenare, lät ett lustspel gå över tiljan, vilket i grova
drag förlöjligade kejsar Konstantinus', av Konstantius fortsatta
bemödanden att lösköpa själar ur hedendomen, till ett pris av en
högtidsklädning och 20 guldmynt per stycke. Dagen efter gavs av samme
författare ett annat, som framhöll, huru de kristianska biskoparne i
stora skaror rastlöst kringflackade Europas och Asiens landsvägar,
från det ena så kallade kyrkomötet till det andra, ödeläggande
postverket, medan de reste efter den enda saliggörande tron. Petros,
biskop av Aten, skickade genast till patriarken Makedonios i
Konstantinopel underrättelse om vad som skett, utpekande filosofen
Krysanteus såsom det djärva ofogets upphovsman. Denne hade ingen aning
om hela oväsendet, förrän han återkom till Aten, och han ogillade de
båda lustspelen, så snart han lärt känna deras innehåll -- icke av
omtanke för egen säkerhet eller med hänseende till deras
anti-kristianska syftning, utan emedan det var hans natur vidrigt att
se förhållanden, som ingåvo honom smärta, handfarna med löje och
ytligt lättsinne. I hans väsen låg mycket av den romerska värdighet,
detta honestum och decorum, som ej vill sänka sig till
gycklet; men det förmäldes hos Krysanteus med helleniskt behag och
härflöt ur en enväldigt rådande känsla för det andligt sköna. Följden
av hans skyddslings, komediförfattarens, lättsinne vart kännbar för
hela romerska världen i formen av ett edikt, som stängde alla teatrar.
Krysanteus själv överraskades med ett handbrev från kejsaren, på en
gång en varning och ett nådevedermäle. Dominus Augustus nedlät sig
till att inför den atenske medborgaren rättfärdiga sitt stränga påbud
och inbjöd honom till sitt hov i Konstantinopel. »Makedonios,» skrev
kejsaren bland annat, »brinner av otålighet att se dig. Han vill
tvista med dig, såsom den ene filosofen tvistar med den andre, och
hoppas kunna omvända dig.» -- Krysanteus besvarade det kejserliga
nådebeviset i uttryck av djup, men kylig vördnad, och kom icke,
lämnande fritt att tyda uteblivandet som rädsla för Makedonios'
övertygande vältalighet.
I redogörelsen för det sätt, varpå Krysanteus använde sin rikedom,
bör icke glömmas den frikostighet, varmed han sörjde för offrens prakt
och de övriga bruk, som tillhörde den gamla folkreligionen, ej heller
den vård han ägnade skolorna och gymnastiksalarne. Det var måhända
Krysanteus' förtjänst, att ungdomen ännu icke alldeles hade övergivit
dessa senare. Hans blotta åsyn, när han genomvandrade Herodes Attikos'
yppiga termer, var en levande förebråelse till ungdomen, som här
överlämnade sig åt de varma badens slappande njutning, och mången
yngling, som rönt hans välvilja, fann det obehagligt att där
överraskas av den stränge vishetsläraren.
När vi nu till allt detta lägga hans verksamhet som en av stadens
förnämsta ämbetsmän, så måste det synas, att en man som han, försänkt
i så mångfaldiga praktiska bestyr, skulle sakna tid och sinne för
filosofiska studier och vetenskaplig verksamhet. Det finns ett slags
människor, som alltid hava ont om tid och aldrig uträtta något. Det
finns ett annat slags människor, vilkas tid är tillräcklig till allt,
utan att de någonsin brådska. Till dessa senare hörde Krysanteus. Det
måste, sedan vi nu känna hans yttre verksamhet, förundra, att
Krysanteus i grunden icke var en praktisk, utan en inåtvänd, för
betraktelser danad, ja, svärmiskt stämd ande. Han ärvde sin stora
förmögenhet som yngling, ännu sittande vid nyplatonikern Ädesios'
fötter under Akademias popplar. Med motvilja inskränkte han då sina åt
studier ägnade timmar, för att uppfylla de nya plikter han ansåg
förbundna med sin nya ställning. Men denna motvilja upphörde snart.
Han fann, att mycket gott och stort, många av hans varmaste
önskningsmål, då han redan som gosse fick ögonen öppna för och själen
uppfylld av den smärtsamma jämförelsen mellan förr och nu, kunde
förverkligas med detta guld. Hans praktiska verksamhet ingrep som en
faktor i hans andes samklang. Hon skänkte honom mången ljuv
tillfredsställelse och gav genom omväxlingen ökad spänstighet åt hans
spekulativa forskningar. Han betraktade denna yttre verksamhet i den
helgande dagern av ett prästerligt kall, med syfte att förverkliga det
sköna i människolivet, och som ett själens prövningsmedel, som, om hon
segrade i prövningen, läte henne luttrad framgå till sitt yttersta
mål: vilan i Gud. Hon bidrog även i sin mån att läka de sår, som ödet
slog hans husliga lycka, när det genom döden avhände honom en älskad
maka och genom en mystisk tilldragelse hans ende son, som vid två års
ålder försvunnit tillika med två kristianer av hans husfolk. Detta
hade skett för sexton år sedan.
Hans enda barn var nu den tjuguåriga dottern Hermione. Hon var hans
glädje och stolthet, medhjälparinnan i hans arbeten, tröstarinnan i
hans mörka ögonblick. Han hade själv med förkärlek ägnat sig åt hennes
uppfostran, och måhända var det detta, som i flickans jungfruliga själ
inlade det drag av manligt allvar, som hon ägde. En syn av lugnt,
antikt behag skulle det varit, om någon vid inträdet i arkontens aula,
i ramen av pelare, marmorbilder och blomsterfyllda vaser sett en
grupp, bildad av honom och henne: han, den tankfulle, majestätiske
mannen, lutad över flickan, med sin arm kring hennes hals, granskande
den plan, som hon med ritstiftet i handen visade honom, till någon
byggnad, någon plantering, eller lyssnande till den allegoriska
utläggning, som hon gjort av någon bland de heliga myterna. Ty hon,
som han, var svärmiskt tillgiven fädernas tro, och filosofens dotter
älskade tankelekar, som till filosofien förhöllo sig som skaldens
tolkning av en blommas natur förhåller sig till vetenskapsmannens.
Efter Ädesios, som tidigt lämnade Aten, vart Krysanteus den
»gyllene länken i platonismens kedja». Krysanteus föreläste nästan
dagligen i Akademias trädgård för ett ännu tämligen talrikt antal
lärjungar, dels atenare, dels främlingar från skilda delar av världen.
Hans filosofiska system, som avsöndrat mycket av Jamblikos' teurgiska
tillsatser, gick tillbaka till Plotinos, men anknöt till en tankeföljd
av denne en riktning på den yttre världen, som annars var främmande
för nyplatonismen och skenbart stridande mot hans ande. Krysanteus
själv tycktes erkänna denna stridighet genom ett yttrande, som han
ofta fällde : -- När jag blir sextio år gammal, vill jag draga mig
tillbaka inom mig själv och försänka mig i åskådningen av Gud.
Krysanteus' filosofiska system återfinnes ej i någon bok, ty han
utgav aldrig dess enskilda delar i skriftligt sammanhang. Men hans
lära och undervisning bar en världshistorisk frukt i en av hans
lärjungar -- Julianus.
Julianus hade under tvenne tidpunkter av sitt liv åtnjutit hans
undervisning. Den gamle filosofen Ädesios skrev en dag till
Krysanteus:
»Lämna ditt Aten och kom till mig! Intet får hindra dig att
uppfylla min bön! Jag är själv för gammal, och min jord har förlorat
sin alstringskraft, men i din vill jag nedlägga ett ädelt frö, som
skall uppspira till ett träd och överskygga jorden. Jag vart i dag
icke litet förvånad, när den unge Julianus steg över min tröskel. Du
känner huru han blivit uppfostrad av sin faders mördare. Biskopen
Eusebios av Nikomedia har velat göra honom och hans broder icke till
furstar, cesarer och hjältar, icke heller till människor, utan till
kristianska helgon. Macillums fästningsmurar, inom vilka de stackars
barnen tillbragt sitt liv, understödde hans bemödanden. Och vem anade
annat än att de lyckades? Julianus såväl som Gallus knäböjde ju för
munkar, kysste eremiters trasor och föreläste evangeliet inför den
kristianska församlingen i Nikomedias storkyrka! Nåväl, Gallus är
sådan man velat göra honom. Han är kristian -- av samma halt som
Konstantius och Konstantinus. Men då Julianus i dag inträdde under
mitt tak, omfamnade han mig med tårar i ögonen och sade, att han
längtat efter mig, ty mitt namn hade genom Macillums murar trängt till
hans öra. Han framtog bok efter bok ur mitt bibliotek och upprepade
med hänförelse deras författares namn. Jag förstod honom icke i
början. Du vet, att Eusebios understödde kejsaren, när denne utrotade
sin släkt, endast skonande dessa barn, Gallus och Julianus. Men jag
trodde, att Eusebios' brottslighet var för Julianus okänd. Så var det
icke. Det erfor jag, när Julianus fattade min hand och sade: »Jag
hatar kristianerna. Han, som undervisade mig i deras lära, ryker av
min faders blod. Jag kastar nu till dina fötter den mask, som dolt min
avsky för honom och dem alla. Han ville intvinga min själ i de
formler, som han och hans likar pånödga världen. Nu är jag fri.
Ädesios, jag känner dessa präster, som på sina kyrkomöten föreskriva
än på det ena, än på det andra sättet, vad kristianerna skola tro. Det
är en gräslig samling av blodsmän, ränksmidare, hycklare och
dumhuvuden. De sönderslita världen och varandra i tvister om ord utan
mening, men det vari de alla överensstämma är det jag mest avskyr:
alla bannlysa de förnuftets frihet, alla lära de, att härskarens makt
och folkets träldom äro av Gud. Friheten är försvunnen ur
verkligheten, men dessa människor förneka henne även i tanken.
Ädesios, nu är jag herre över min tid. Jag älskar mina fäders tro och
republikens ärofulla minnen. Vill du undervisa mig i Platons vishet
och i myternas mening? Vill du vara mig en fader, eftersom jag är
fader- och moderlös?» -- Så talade Julianus. Han stannade intill
aftonen i mitt hus. Han är en eldsjäl, men hans eld brinner med jämn
låga, som lovar varaktighet. Han är en yngling, uppfylld av stora
krafter. Hans natur är mild, älskvärd och glad, men av hans öde
blandad med främmande beståndsdelar. Kom till honom, Krysanteus, och
rena hans själ från hat och bitterhet! Lär honom glömma vad han lidit,
men älska med förstånd och hjärta, vad han nu endast älskar med
hjärtat! Jag passar icke för honom. Jag kunde fördärva ett så härligt
verk, om jag fattade det med mina darrande händer. Min tunga är kylig
och vanmäktig av ålder. Men till honom måste man tala med en eldtunga.
Bör icke han, som älskar sanningen, höra henne i hennes segerkraft?
Böra icke dessa minnen, som han älskar, upplivas för honom i deras
härlighet? Ve, om min ålders köld skulle dämpa hans låga! Nej, jag
passar ej mer för honom. Du skall komma, min Krysanteus, och i
Julianus skapa en framtid. Jag har sagt Julianus, att jag överlämnar
honom åt dig, och vi vänta båda, att du skall komma.»
Krysanteus hörsammade kallelsen. Han infann sig i Efesos, där
Julianus nu på kejsarens befallning vistades. Den unge furstens steg
bevakades av spejare. Kejsaren höll kunskapare i hans omgivning, och
Eusebios var mån, att hans lärjunge icke skulle råka i umgänge med
nyplatonska filosofer. Två sådana -- de mest fruktade för sin
vältalighet och glansen av sin rena vandel -- Maximos och Libanios,
voro förvisade från Efesos. Endast lönligen och nattetid kunde
fördenskull Julianus och Krysanteus hålla sina möten. Men dess
oemotståndligare lockade de ynglingen. Han jämförde Eusebios,
Konstantius' onde ande, själen i hovkabalerna och kyrkotvisterna, vars
hand dröp av blod och vars tunga av hyckleriets salvelse, han jämförde
denne sin lärare i kristna religionen med den hedniske filosofen, vars
väsen bar den klara prägeln av en ande, som i forskning och levnad
harmoniskt strävade till skönhetens och sanningens urkälla. Den luft,
han andades i Krysanteus' närhet, var en rusande: det var de höga
minnenas, skaldekonstens, filosofiens och mystikens. Sina egna tankar
återfann han här, men icke som enstaka tankar, utan nödvändiga lemmar
i en förnuftets tempelbyggnad: han kunde se fotstället, varpå de
vilade, arkitraven, som de buro. Krysanteus lärde ynglingen förakta
vällusten och glädjas över sin dödlighet som villkoret för en högre
tillvaro. Julianus var på en gång skarpsinnig och svärmisk. Båda dessa
riktningar voro även nyplatonska filosofiens -- den antika
forskningens sista titaniska ansträngning att storma himmelen. Allt
förenade sig att öka Julianus' hänförelse: lärarens personlighet,
lärans skaplynne, som ur dialektikens klarhet förde genom mystikens
hänförande halvdager in i teurgiens aningsfulla mörker, ja även det
sätt, varpå hon framställdes, då hon endast med sin kraft ville
övertyga. Deras hemliga sammankomster fortgingo flitigt i tre månader.
Därefter återvände Krysanteus till Aten, kvarlämnande hos sin lärjunge
outplånliga känslor av vördnad och kärlek.
Två år därefter timade, att Gallus, som av Konstantius fått
värdigheten av Cesar, föll offer för sin gynnares vilda
misstänksamhet, ökande hekatomben av fränder, som denne slaktat.
Gallus hade ockrat med sin korta styrelsetid för att hinna förvärva
ett rykte värdigt Kaligulas och Neros. Hans bror, den för statssaker
alldeles främmande Julianus, vart endast på Konstantius' gemåls förbön
räddad och skickad från hovet till Aten. Han hörde sin förvisningsdom
med hemlig glädje. Under sin vistelse i Aten var han Krysanteus' gäst
och för andra gången hans lärjunge. Sex månader, de lyckligaste i
Julianus' liv, hade han tillbragt i vishetsgudinnans stad och
Akademias lund, då en kejserlig befallning nödgade honom återvända
till hovet, som då vistades i Milano. Från den tiden hade Krysanteus
icke återsett sin älskade lärjunge, men världen uppfylldes snart med
dånet av hans bragder. Julianus i spetsen för Galliens legioner hade
slagit de allemanniska barbarerna i flera blodiga drabbningar. Hans
ära hade väckt Konstantius' avund. Hovet gycklade förgäves över »den
skäggiga apan, som lärt krigskonsten av Krysanteus i Atens
trädgårdar». Hånet förstummades av nya stordåd. På slagfältet vid
Strassburg knäböjde sju germaniska konungar och tio furstar för sin
besegrare, den skäggige filosofen. Några dagar därefter slog samme
filosof frankernas konungar och räddade Gallien för denna gång från
översvämningen av deras vilda skaror. Under de två följande åren
förtalde ryktet tid efter annan om nya segrar, som Julianus tillkämpat
sig i hjärtat av barbarernas eget land. Nu var måttet av Konstantius'
avund och farhågor rågat. Han beslöt att avhända den unge hjälten hans
här och Gallien dess försvarare. Julianus' legioner fingo
uppbrottsorder till -- Persien! Hela Gallien genljöd av ett samfällt
ångestrop, ty barbarerna stormade åter mot dess gränser, och kejsarens
befallning bortryckte dess hägn och värn. Legionerna gjorde uppror och
utropade sin älskade fältherre till kejsare. Historien, då hon
förtäljer dessa dagars tilldragelser, lämnar Julianus fri från varje
fläck. Konstantius tillbakavisade varje bön om försoning. Då vår
berättelse börjar, är Julianus i spetsen för sina fåtaliga, men
segervana trupper på tåg emot Konstantinopel. Konstantius samlar
österlandets alla stridskrafter kring sin hotade tron. Kriget, som
förestår, är ej endast ett krig mellan Julianus och Konstantius. Det
innebär långt mer. Världen skälver av hopp och fruktan. Julianus har
överlämnat sig »i de odödliga gudarnes hägn». Han har offentligt
avsagt sig kristendomen. Den säd, Krysanteus sådde, har skjutit upp i
dagen. Kriget står mellan den antika bildningen och kristendomen. Två
tidsåldrar skola sammanstöta med vapen i hand.
Och frågan, som Krysanteus vill förelägga oraklet, är denna:
Skall Julianus eller Konstantius segra?
Hermiones natt i templet.
En kulen dag följde på den, som sett atenaren och hans dotter
anlända till Delfi. Himmelen var tung av moln. Mot kvällen föll regn i
strida skurar, och från Korintiska viken blåste en häftig sunnan in i
dalen, som öppen mot söder fångade och i allt smalare svängrum mellan
sina väggar inpressade vindstötarne, tills ett lodrätt fjäll stängde
deras väg och tvang dem till kamp mot sina påträngande efterföljare.
Sålunda danad till tummelplats för vindarne, är den delfiska nejden
ryktbar för de stormar, som icke sällan under höst- och vintertiden
rasa där. En sådan storm, förtälja hävderna, tillintetgjorde en gång
en svärm av galliska barbarer, som ditlockats av helgedomens
vittberyktade skatter.
Orakeltemplet vilade på en fjälltrappa, som skyddades av höga
klippor mot sunnanvinden. Utanför stridens värsta tummel hörde man där
hans vilda dån, när vindarne brottades emellan de stängande bergen och
instormade i de trånga skrevor, som öppnade dem en utflykt mellan
branterna.
Sådan var kvällen, då Hermione, efter fulländade reningsceremonier,
leddes av sin fader till Apollons tempel att där tillbringa natten.
Hon var lagerkransad och iklädd en pytisk prästinnas dräkt.
Krysanteus kände hennes hand darra i sin. Han stannade och sade: --
Låt oss återvända!
Han lyssnade till vindens toner och upprepade: -- Låt oss
återvända!
Hermione såg upp mot templets, av kvällens mörker omlägrade
kolonnad, varöver de jagande molnens jätteskuggor skymtade. Hon
tvekade. Men då Krysanteus lade sin arm kring hennes liv och gjorde en
rörelse för att vända om till Herakleons bostad, reste sig den
andaktsfulla känsla, som dagens botövningar och böner lämnat i hennes
barm, och segrade, i förening med tanken på deras ärende, över en ännu
icke fullrustad rädsla. Hon svarade:
-- Den gudamakt vi nalkas är ljusets, som älskar människorna. Och
du, min fader, vakar ju i natt, tänker på mig och kommer vid första
morgongryningen att hämta mig? Nej, må det ske vad vi beslutit! När
jag övervunnit intrycket av det ovanliga, är jag lugn.
De fortsatte sin väg. Vinden lekte med Hermiones lockar, medan hon
vid sin faders hand steg upp för tempeltrappan och genomskred den med
doriska pelarrader smyckade försalen. Här skimrade dem till mötes ett
svagt ljus genom den halvöppna dörren, som förde till helgedomens
inre.
Ett helleniskt tempels naos -- det inom försalen belägna
rummet, byggnadens medelpunkt, vari gudabilden stod -- var alltid
omgivet av murar utan fönster, och i de flesta fall övertäckt, i
synnerhet där de religiösa bruken såsom här buro en hemlighetsfull
prägel. Rummets enda öppning var således dörren, som alltid vette mot
öster, för att mellan försalens pelare insläppa den uppgående solens
strålar. Där man ej föredrog den mystiska skymning, som måste råda på
ett sådant ställe, brunno kandelabrar dag och natt på gudens eller
gudinnans altar.
Det delfiska orakeltemplets naos var ursprungligen delat i två
delar med ett gyllene galler, framför vilket de frågande, när de,
kransade, under trumpeters klang inträdde i helgedomen, skulle avvakta
pytians svar. Bakom gallret var det allra heligaste: den profetiska
hålan med den över henne ställda trefoten, samt Apollons bild omgiven
av lagrar. Nu var gallret längesedan borttaget av roylystna händer.
När Hermione uppslog sin blick, såg hon, i det matta skenet från en
enda taklampa, en pelarsal, vars bakgrund förlorade sig i mörkret.
Skymningen ökades av välluktande dimmor, som uppstego ur rökelsekar
mot pelarnes kapitäler och svävade som ljusblå skyar under taket.
Lampans sken samlade sig på Apollons drag och visade dem i en mild,
förklarad skönhet.
Krysanteus förde Hermione till trefoten. Hålan täcktes av en
marmorhäll, i vars mitt var en öppning. Flickan ryste, ty hon nalkades
verkstaden för en demonisk makt. I hennes fantasi uppstod pytians
bild, profetiskt rasande, med skälvande lemmar, rullande ögon,
skummande läppar. I detta ögonblick tröstade det Hermione, att de
profetiska ångornas källa var försinad. Hon satte sig på trefoten.
Hennes anlete var blekt som marmorbilden, mot vars fotställ hennes
huvud dignade tillbaka. Krysanteus räckte henne skålen, som Herakleon
fyllt med Kastalias vatten och ställt på altaret. Hon drack den
kyliga, ingivelsebringande drycken. När Krysanteus emottog skålen,
möttes deras blickar. Hermiones var matt och glanslös. Fadern
upprepade: Låt oss återvända! Men flickans läppar krusades av ett
ansträngt småleende. Hon vinkade med handen till tecken av sin
beslutsamhet. Därefter lade hon armarne korsvis i sitt sköte och slöt
sina ögon.
Hon hörde faderns steg, då han avlägsnade sig över marmorgolvet.
Hon hörde dörren stängas och nyckeln omvridas i låset. Hon var ensam.
Då Idéen, en himmelsk uppenbarelse, nedsteg i Platons själ, lades
grunden till en mäktig och genomgripande omvälvning i den mänskliga
tankevärlden. Människan upphörde att vara stoft och världen blott en
byggnad av atomer. Materien förvisades ur verkligheten till
möjlighetens skuggrike. Allt förandligades: naturen, människan,
gudarne. Allt dallrade som etervågor kring den för medvetandet
uppgångna ursolen. Men enheten, som vunnits mellan det sanna varat och
sinnevärlden, var snarare en siaretanke än frukten av den stränga
forskningen. Idéernas värld, den sanna, fastän funnen, låg i ett
oupphinneligt fjärran -- och tvivlet, forskningens negativa element,
helt nära. Huru varda förvissade om vår kunskaps sanning? Äro
våra satser sanna, så var finnes prövostenen, varmed det kan
ådagaläggas? Tvivlet födde oro, oron en längtan att frigöra sig
därifrån. Man ville en sanning, oåtkomlig för tvivlets inkast. Men
denna sanning visar sig oupphinnelig för den blotta
förståndskunskapens slutledningar. Hon finnes endast, sade Greklands
sista filosofer, ovan sinnevärldens förvirrande sken, ovan
förståndskunskapen, ovan förnuftet och alla begreppsbestämningar, i
det begrepps- och formlösa, där världsanden inströmmar i den enskilde
människoanden. Vill du tillägna dig det gudomliga, vill du skåda
sanningen anlete mot anlete, så undertryck allt vad som är sinnligt,
allt vad som är ditt egna och för dig egendomliga, allt vad som gör
dig till ett enskilt väsen, skilt från det ena och allmänna, utplåna
ur din själ varje tanke, varje känsla, varje bild, varje viljeyttring!
Då, endast då kommer du till åskådningen av det ena, översinnliga,
obegripliga. Intet står då emellan den skådande själen och det skådade
gudomliga. Den skådande och det skådade äro ett. Sanningsletaren är
vorden ett med sanningen. Detta tillstånd, vari själen icke längre
lever sitt eget liv, utan världsandens, världsförnuftets, och i sig
upptager dess vishet, dess förutseende, dess obundenhet av tid och
rum, på samma sätt som magneten genomströmmas icke av egen, utan en
allmän kosmisk kraft -- detta tillstånd är ett av högsta hänförelse:
extasens. Extasen, sade nyplatonikerna, är formen för det högsta
vetandet: den omedelbara åskådningen. Musiken, bönen och kärleken äro
krafter, som förhjälpa den sannings- och renhetsälskande själen till
grannskapet av det himmelska; det övriga måste hon själv göra genom
att försänka sig i fullkomlig overksamhet, genom att bilda sig till
ett tomrum,vari det gudomliga rent och omängt av mänsklig sinnlighet
inströmmar.
Grekiska filosofien, man finner det av denna antydning, led genom
nyplatonikerna samma omdaning, som den antika byggnadskonstens minnen
genom medeltidens byggmästare. Platons tanketempel med dess ljusa
pelargångar vart genom en kedja av förvandlingar till en byggnad med
genombrutna fönster, målade av mystiken, och spetsbågar, spända av
himmelsk längtan.
Då under den stormiga natten Krysanteus' dotter, ensam i det
hemlighetsfulla templet, nedsjunken på pytians trefot, slöt sina ögon,
vilande armarne i sitt sköte och huvudet mot siaregudens fotställ,
avvaktade hon det profetiska måttet av extasen, det lägre, för vanliga
människor upphinneliga hänförelsens tillstånd, i vilket själen,
svävande över det medvetslösas hav, men ännu ej försänkt i dess djup,
skådar med världsharmoniens förutseende öga det hon vill röna.
Man skall en gång kunna redogöra för de lekamliga företeelser, som
ledsaga det extatiska tillståndet: för vissa nervflätors överretning,
andras förslappning. Men extasen själv -- vem förklarar honom och hans
häpnadsväckande andliga fenomener? Huru märkvärdigt! Femton
århundraden hava vandrat över den siste helleniske filosofens grav och
släktets forskande ande har härunder kämpat mången väldig strid, men
den dag, som i dag är, står tänkaren åter framför samma företeelse,
och nittonde århundradets teistiske filosof, mannen på höjden av sitt
tidevarvs vetande, nödgas i extasens väsen se nästan detsamma, som de
gamla hedningarne Plotinos, Jamblikos och Krysanteus före honom!
Skall Julianus eller Konstantius segra? Var är Filippos, min
försvunne broder? Inom dessa frågor -- den senare av flickans
hjärta, utan föregången överläggning, sällad till den förra -- sökte
Hermione samla sitt medvetande. Om någon i denna stund inträtt i
orakeltemplet, skulle han vid foten av Apollons bild skådat en annan,
blek, orörlig och skön som han. Vinden suckade mellan försalens
pelare. Stormens brus förnams som en dämpad klagan genom de tjocka
murarne. Hermione ville icke höra det. Hon bjöd sitt öras nerver dö.
Hon såg i tanken ännu den skumma tempelsalen, de skymtande pelarne,
den virvlande rökelsen, och lampskenet smög som ett matt, mörkrött
skimmer genom hennes ögonlock. Hermione ville icke se det. Hon bjöd
synens känseltrådar och den härmande inbillningen domna.
Så under viljans kamp med sinnena samlade sig oräknad minut till
minut. Då genomflög henne brådsnabb en tanke på ansiktet, som skådade
över hennes, Apollons ansikte, detta oföränderliga, som i århundraden
stirrat såsom nu. I denna tanke kom något rysligt, förenad som han var
med minnet av ställets demoniska natur och ensamhetens känsla. I och
för sig kan ensamheten, djupt och plötsligt känd, verka överväldigande
på människan. Hermione flög upp från pytians trefot. Hon darrade och
gömde ögonen i sina händer. Fantasien föregycklade henne, att
marmorbilden lämnat sitt fotställ och stod med de orörliga ögonen
riktade mot hennes. Hon vågade ej se. Tystnaden skrämde henne, men
varje avbrott i tystnaden skulle isat hennes blod. Så stod hon,
väntande på styrka att kämpa mot sin rädsla. Och denna styrka vann hon
i tanken på sin far. Hon öppnade ögonen. Allt var ju som förr: gudens
bild hade ej lämnat sin plats, lampan tycktes sprida ett klarare sken,
rökelsekaren en mildare doft. Krysanteus' dotter förebrådde sig sin
kvinnliga räddhåga. För att härda sig mot dess återkomst betraktade
hon länge Apollons drag och vandrade därefter med fasta steg igenom
tempelsalen. Hon besåg de votivtavlor och troféer, som ännu smyckade
väggarna, de altaren och trefötter, som ännu stodo mellan pelarne.
(Konstantius' och hans gunstlingars nit hade nämligen hittills skonat
sådana templets tillhörigheter, som ej voro av guld eller silver.) Hon
trevade på dörrarna, som hon fann i bakgrunden, ledande till
opistodomen och de små sanktuarierna på var sin sida om denna.
Därefter återvände hon lugnad, satte sig på trefoten och slöt ånyo
ögonen.
Timmar förflöto, medan Hermiones vilja kämpade en ny, äntligen
segerrik strid med sinnena. Stormen ven som förut kring den gamla
byggnaden, men hon hörde det icke mer. Ögonlocken med sina mörka
fransar lågo stelnade, blåvita och ogenomskinliga över sina ljus.
Lemmarne voro styvnade som ett liks, hela organismen död för den yttre
världen. Men inom det förstenade skalet levde ett medvetande, som
troget och eftertänksamt följde skiftena inom sig själv. Detta är eget
för det tillstånd, som föregår extasen, såsom Jamblikos[*] skildrar det och sådant det uppenbarar sig i den
närskylda magnetiska sömnen, likasom någon gång i skendöden.
Den första känsla, som efter viljans slutliga seger inställde sig,
var en smärtsam. Hermione kände sitt huvud sammantryckt som med ett
järnband. Men smärtan upphörde ögonblickligt och efterträddes av ett
underbart färgspel. Hjärnan var förvandlad till en eldfontän, som
kastade stjärnkaskader av bländande prakt, i vilka alla färger
sammanflödade eller blixtsnabbt avlöste varandra. Småningom bleknade
färgspelet och efterlämnade ängslande mörker. Detta varade länge, men
genomskimrades slutligen av ett milt sken från trakten under hjärtat.
Tankar och känslor strömmade ur den förmörkade, dovt arbetande hjärnan
ned till denna punkt, och sedan medvetandet där samlat sig, utvidgades
dess gränser över en värld.
Hermione tyckte sig sväva på en dimma genom oändliga rymder.
Himmelen välvde blå och ren omkring henne, luften, som hon andades,
var rusande. Dimman sänkte sig och lämnade Hermione på smaragdgröna
ängar. Klippor, på vilka ljusa skyar vilade, reste sig i bakgrunden.
Mellan dem brusade ett vattenfall ned emot en flod, som bred och
majestätisk genomflöt dalen. Alla föremål, även de mest avlägsna,
begränsades av klara linjer. På floden svävade en båt, som hastigt
nalkades. En yngling satt lutad över relingen och blickade ned i
vattnet. Hermione såg hans anletsdrag, och hennes hjärta igenkände den
älskade brodern.
Hon ville ropa honom, men rösten bortdog klanglös, som om luften
här varit för eterisk att bära tyngden av ett mänskligt ord. Hon ville
sträcka armarne efter honom, men kunde det icke. Det var, som om denna
fruktlösa ansträngning inverkat på tavlan omkring henne.
Färgerna bleknade, föremålen upplöstes i dirnmor.
-- Filippos, var är du? O, kom, kom till din fader och syster!
Var det denna bön som omskiftade tavlan till vad hon vart? Ur
dimmorna framstod Tripodgatan i Aten. Hermione var förflyttad utanför
sin faders hus. Gatan vimlade av människor. Hermione spanade i
folkmängden efter sin broder. En aning sade, att han skulle komma. Då
såg hon nalkas ett tåg av kristianska präster. I spetsen på en mula
red biskopen av Aten. Denne man gjorde i drömmens som i verklighetens
värld ett obehagligt intryck på Krysanteus' dotter, och hellre än att
förlänga det, vände hon sig om och gick in. Men då hon genomskridit
vestibulen, stod hon icke i den välbekanta aulan -- hon såg ett gult
sandfält, som utsträckte sig till synranden. Solen glödde däröver med
odräglig hetta. Helt nära flickan låg en purpurmantel, vars veck
förrådde en under honom dold kropp, och bredvid manteln en spira,
halvt jordad i sanden. På avstånd sprängde en skara ryttare bort på
snabba hästar. De buro höga mössor och ringbrynjor, och bågen hang
över deras axlar.
Även denna tavla upplöstes i dimmor. Hermione förnam genom dem ett
buller och sorl av röster, som förskräckte henne och återkallade henne
närmare verkligheten. Hon såg sig åter på pytians trefot. Apollons
bild lutade sig ned och omslöt henne med sina kalla armar. Men bildens
anletsdrag voro icke mer desamma: de voro en ynglings, som Hermione
länge velat glömma.
-- Karmides! ropade hon och flög upp från stolen. Hennes ögon
öppnades. Allt var i sitt förra skick. Men var det ett genljud från
den värld hon lämnat? -- utanför tempelporten hördes ett buller,
blandat med människoröster. Var det stormen, som brusade därutanför?
Nej, dörren skakades av tunga, avmätta slag, rösterna talade som
vinden ej kan tala. Hermione lyssnade, for med handen över sin panna,
sina lockar, sin dräkt. Hon såg lagerkransen, som smyckat henne, ligga
vid sin fot. Hon övertygade sig, att hon icke drömde. Förskräckelsen
fattade beslut för henne: hon ilade till rummets bakgrund och dolde
sig bakom ett altar. Dörren öppnades, flera skepnader inträdde.
Hermione såg det och pressade händerna mot sin skälvande barm.
-- Fort, människa! In! Ha, jag tror du är mörkrädd, hördes en röst
bakom den förste, som tveksamt inträdde med en lykta i handen.
-- Här brinner en lampa, här brinner rökelse, fortfor samma röst,
vars ägare vid sidan av en bland följeslagarne tog några steg framåt i
salen, medan flera andra skockade sig vid dörren.
-- Tillåt mig upplysa, svarade denne, att här ännu lär finnas en
gammal präst. Det är förmodligen han, som med iakttagande av gamla
vanor ...
-- Nåväl. Tänd en fackla! Det är skumt i djävlanästet. Mer ljus!
Kort efter att denna befallning var given, ökades belysningen med
det röda, rökiga och flämtande skenet från en hartsfackla.
Altaret, bakom vilket Hermione flytt, stod i skuggan av en pelare.
Flickans blick var med obeskrivlig ångest fastnaglad vid uppträdet
framför henne. De främmande männen voro alla höljda i kapuschonger och
väpnade. När en mantel föll tillbaka, bröts fackelskenet mot ett
svärdfäste. Han, som nyss talat, var synbarligen den förnämste. Han
var av medelmåttig höjd, hans rörelser häftiga och befallande. Hans
ansikte och vapenskrud doldes av kappan.
-- Ha, ha! skrattade han, och hans röst ljöd ihålig och ohygglig,
vi vilja se, hur det förhåller sig. Apodemius och Eusebius, I han på
skändligt sätt plundrat Apollon. Rubb och stubb! Bilden, bilden menar
jag. Han själv! Vi skola se, om han finnes.
-- Rask gärning! fortfor mannen, i det han gick fram till pytians
trefot och sparkade omkull den. Hit, karlar, och lyften undan stenen!
Fort! Vi vilja se, om Apollon... Vi vilja styrka, att de äro lögner,
alla dessa sägner ... Hur var det, Osius? Du sade, att en präst ännu
lever här?
-- Ja, domine, svarade den tillfrågade med en djup bugning.
-- Vi skola vid tillfälle lägga honom på sträckbänk. Här
måste ännu finnas gömda skatter. Anteckna min tanke, Eusebius,
så att vi icke glömma honom! ... Vad? Ären I förlamade eller huru?
Kunnen I ej lyfta en så usel tyngd, I slavar? Osius, du nye Goliat,
hjälp dem att öppna porten till underjorden!
Sedan mannen, som nämndes Osius, förenat sina krafter med de
andres, lyckades de skjuta åt sidan den häll, som täckte den pytiska
hålan.
-- Osius, fortfor han, som kallats dominus, du är en Stentor och
din röst en rycktråd genom tio tusen palatiner, uppställda i
slagordning. Nåväl, väck nu Apollon! Ropa, ryt, ty kanske sover han
eller är han död!
-- Herre, vad är din vilja?
-- Dumhuvud! Galning! Begriper du ej, att det är ett infall? Ett
härligt infall, vid alla änglar! Så, bort till hålan, lägg dig vid
randen och ropa ned i helvetet: Apollon!
-- Du skämtar väl icke, herre?
-- Ve dig, om jag skämtade! Skynda!
Osius nalkades åter hålan, som nu gapade med bredare svalg. De
övriga männen makade sig mot dörren, likasom rädda för vad komma
skulle. Deras herre drog kapuschongen tillbaka, kanske för att höra
bättre, och lät fackelskenet fritt falla på sitt dystra, gulbleka,
skarpt präglade ansikte.
Osius såg ned i det svarta djupet och sade snarare än ropade:
Apollon!
-- Högre! röt den gulbleke. Skurk, var är din röst?
-- Apollon!!
Ropet, som denna gång gjorde heder åt den nye Stentor, vart, vad
måhända ingen av de närvarande väntat -- besvarat. Ur jordens
innandömen uppstego ljud, dova som bullret av en avlägsen åska. Det
var som om en här av demoner, bundna i grottorna där nere, hade vaknat
till medvetande av sina kedjor och suckande undrat, vem som störde
deras vila. När det underjordiska bullret upphört, rådde djupaste
tystnad i templet. Skepnaderna stodo som förstenade. Endast Osius
visade tecken till liv, ty han ryggade tillbaka från djupet, vid vars
rand han stod.
-- Bah! utbrast slutligen den gulbleke, det var genljudet av din
röst, Osius, och ingenting annat. Man säger, att det finns milslånga
gångar och salar där nere. Den rösten siar icke. Hallå, fortfor
han och steg intill hålan, hallå, du där nere, vem än du är, vad säger
du om förrädaren Julianus? Svara!
Samma dova, underjordiska buller rullade än en gång under deras
fötter.
-- I hören! Inga fattliga ord! Endast mummel, mummel, även då det
gäller avgrundens bäste vän. Först talade han flödande hexametrar,
denne Apollon, så vordo hans verser något knaggliga, så nedlät han sig
till prosan, skaldeguden, och nu -- mummel!
-- Hur hans tunga flödar av hädelse, tänkte Osius och kanske flera
av de närvarande. Vi äro kristianer, men böra dock icke reta de
hedniska makterna.
-- Apodemius, vad synes dig om det här skämtet? frågade den
gulbleke skrattande.
-- Renaste attiska salt, o herre!
-- Förtjänar det icke fortsättas?
-- Din nåd bereder oss ett gränslöst nöje.
-- Orakelboken, var är hon?
-- Förmodligen i något av sanktuarierna.
-- Fort dit! Följen mig!
-- Vid Gud, han rörde ögonen och vinkade med handen, viskade en av
de väpnade till en annan.
-- Vem, vem?
-- Apollon ... bilden menar jag.
-- Ah! Detta ändar icke väl. Och jag ... jag såg något vitt skymta
där borta vid pelaren. Må Gud och hans änglaskaror bevara oss!
Han nickade åt den punkt, där Krysanteus' dotter, mer död än
levande, låg nedsjunken bakom det skyddande altaret.
De män, som viskande fört detta samtal, medan de följde de övrige
bort mot opistodomen, buro under sina kappor gardescenturionernas
lysande vapendräkt.
Man stod framför det ena sanktuariet. Med tillhjälp av sitt korta
romerska svärd lyckades det Osius bända upp den murkna dörren, innan
den gulbleke hunnit mer än en gång stampa i golvet av otålighet.
-- Närmare med facklan! ljöd den bjudande rösten inifrån
sanktuariet. Skatter finnas här inga. Eusebius och Apodemius, jag
säger er än en gång, I han plundrat skamlöst ...
-- Herre, här är fyndet!
-- Ha, låt se! Idel lösa blad! Och vilken massa sedan! Apollon har
h
[http://runeberg.org/atenaren/02.html]
ANDRA KAPITLET.
»Kom, gudinna, nu och ur kvalens tunga
band oss lös! Fullkomna den bön, som hjärtats
ömma trånad ber dig fullkomna: -- hulda, strid vid vår sida!»[1]
[http://runeberg.org/atenaren/03.html]
TREDJE KAPITLET.
Känt av de vise är, att ur kroppens förgängliga boja
svingar sig oförgänglig den mänsklige anden, men ingens
själ i olympisk flykt sig lyft på vitare vingar.
Icke av kroppsligt ve befläckas odödlige anden:
lida är allas del, att himmelen vinna den frommes.
Stunget av mask, av sol förtorkat eller i frostnatt
gulnat eller alltren i knoppen danat till vanväxt
ser jag på världens träd vart blad; men ett är fullkomligt.
Nio släkten av kraftige män mångpratande kråkan
ser förblomma; men tre gånger fler snabbfotade hjorten.
Tre hjortåldrar är korpens liv; korpåldrarne nio
levas av Fenix, som bränd vi tio gånger få skåda,
vi, den egisskakande Zeus' skönlockiga döttrar.
[http://runeberg.org/atenaren/04.html]
FJÄRDE KAPITLET.
[http://runeberg.org/atenaren/05.html]
FEMTE KAPITLET.