Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
35
likväl i flera timmar skiftat fryntliga ord och konstlösa
yttringar af ett godhjertadt sinnelag. — Jag fick dock ingen tid att
bli vemodig: i stället for detta ena fruntimmer skänkte mig
Fortuna i Pasewalk tre, och tvenne små flickor dertill. Detta
sällskap skulle följa mig till Prenzlau, och i postvagnen
uppstod nu på en gång en så sladdrande liflighet, att hörselsinnet
en lång stund var försatt i fullkomlig bedöfning. Ett
angenämare rus öfverraskade småningom åtskilliga andra sinnen: bland
de nykomna fruntimren, som för öfrigt syntes mig tillhöra den
lägsta händtverkarklassen och voro lika litet fagra som
själfulla, befann sig en sjuttonårig flicka, välklädd, fåordig och
tankspridd, som vid närmare påseende var af en förtrollande
kroppsbildning, ja den vackraste qvinna jag ännu härute sett,
med ett par stora, dunkelblåa, varma ögon under långa,
skuggande ögonlock, ett mörkt, lockigt, majestätiskt hår, vårdadt af
enkelhet och smak, en mer italiensk än nordisk anletsfärg och
en liten mun som sällan öppnades, men äfven tillsluten
förrådde ägarinnans smältande röst och den unga tarmens
hemliga suckningar. En stund satt hon midt emot mig, sedan
uthärdade hon ej att åka baklänges och förändrade sin plats,
hvarpå jag i ett lämpligt tal öfvertygade det öfriga sällskapet
att min helsa icke längre tillät mig sitta stilla under det
qvalmiga läder-öfverdrag, som betäckte två tredjedelar af vagnen,
och att jag måste ut på det främsta sätet, liksom nyss vår af
svindel anfallna sköna, för att hemta fri luft. Sagdt och gjordt!
Jag bröt mitt läderfängsel och lät öppningen falla igen bakom
mig, sedan jag med ogemen värdighet uppdragit min andel i
den allmänna conversationen åt en gammal mager och gällt
skrikande skollärare, som hette Freier och beständigt åkte i
nattmössa, under mångahanda spekulationer öfver den reform
han ämnade företaga med cateches-undervisningen i Stargard.
Nu var jag då ensam med min Armida, hvars blick tindrade
opp i ett par spetsfundiga strålar, när hon såg min ankomst
och hörde mig afmåla några stänkande regndroppar såsom ett
skyfall för de bakom förhänget sittande, på det de i sin sam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
