Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64
strängaste synpunkten öfverallt är den enda, som är billig
och mild. Mängden af läsare handlar annorlunda: den kan ej
annat än utsväfva, i tadel och beröm. Ingenting är vådligare
för en skald, en utmärkt författare, än att komma i mode, i
fall han är nog svag att gerna lyssna till modens bifall och
låta bruka sig till den läsande massans hjelte för dagen.
Tvifvelsutan har en sådan svaghet gjort Fouqués olycka; han
är liksom tillfångatagen af sitt eget manér, han lefver blott i
skrifvande och är på vägen att bli en ridderlighetens
Lafontaine. Hvem ser icke, att en sådan utgång visst ej är värdig
sångaren af Sigurd och Undine? Men också lagar man redan
sin uppsyn i ordning att förgäta hvad han varit, och
sannolikt skall man innan kort frånkänna honom hvarje gnista af
poetisk förmåga, sedan man för icke längesedan upphöjt honom
till fader och Messias för ett nytt poetiskt tidehvarf. Det är
en skärseld, på hvilken hvar och en måste bereda sig, som
engång haft det missödet att vara ett slags afgudabild. Fanns
likväl i belätet något odödligt guld bland den myckna
menskliga slaggen, så mörda dessa flammor ej: de blott rena och
försona. — Liksom Lafontaine med sin huslighet och Fouqué
med sitt riddarlif, så börjar nu Hoffmann att bli enformig
med sina djeflerier. Detta genialiska original har fallit på
den vurmen att förälska sig i helvetets skönhet, och dukar
opp för sina läsare så många Beelzebubs-rätter, att slutligen all
matlust förgår dem, eller åtminstone all smältningsförmåga. Ett
märkvärdigt phenomen af personlig disharmoni och ästhetisk
öfverretning, af oupphörlig kamp mellan hvardagsverldens platta
prosa och de eviga idealen, ett slitande chaos af välljud och
missljud, som han sällan på annat sätt upplöser, än med ett
vildt förtrampande af alla de sparsamma blomster, med hvilka
vårt arma Närvarande är beströdt, ett ironiskt hån, som
gränsar till menniskohat, ja till vansinnighet; ej under då, att detta
sista själstillstånd öfver allt i hans skrifter förgudas! Jag var
högst nyfiken att se en så besynnerlig individualitet ansigte
mot ansigte, men det är nästan omöjligt att få råka honom:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
