Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
65
han tycks ej älska besök och låter raerändels svara främlingar,
antingen att han är sjuk, eller att han är borta. Detta kan
jag dock ej särdeles förtänka honom; ingenting är mera
ledsamt, än gapares påhelsningar. Sista gången, ett par dagar
fore min afresa, sökte jag honom i sällskap med General
Helvig och Oehlenschläger, som begge personligen känna honom;
men lika förgäfves. Det hjelper ej stort att bjuda honom i
något hus, der han ej sjelfmant har lust att infinna sig: han
kommer, men talar ej ett ord, dricker sitt thé och gör
förunderliga miner. Man säger, att han ser ut ungefär så, som
han i sin Sylvester-Nacht skildrat «mannen utan
spegelbild», och har i sitt lynne någonting lika dämoniskt och
spökaktigt, som i sin gestalt. Du märker således, att man ej lätt
kommer detta underbaraste af alla Criminal-Eåd inpå lifvet, i
fall man ej så griper an saken som Brentano, hvilken ej
längesedan vistades i Berlin och sjelf är ett stycke helvetesbo.
Det berättas nemligen, att Brentano en dag gick till Hoffmann,
för att göra hans bekantskap: men erhöll af betjenten det svar,
att hans herre vore högst illa sjuk och alls icke orkade tala
med någon menniska. «Das ist mir eben recht», sade
Brentano; «nun, es ist an der höchsten Zeit: geh’ Er
gleich zu seinem Herrn hinein, mein Lieber, und
meld’ ihm, dass der Doctor D’Apertutto draussen
steht, der allenfalls auch durch Fenster und Thüren
passiren kann!» Du minns, att Doctor D’Apertutto i
Sylvester-Natten föreställer Hoffmanns poetiska principal,
Satan: betjenten, i sin oskuld temligen bestört öfver dessa hemska
utlåtelser, skyndade in, kom darrande tillbaka och öppnade
dörren, hvarefter «den förryckte Kapellmästaren par
excel-lence» mottog sin gäst med ett fullkomligt solskenslynne. En
enda gång visades han mig på afstånd, vid ett tillfälle, då
midt i sommaren det nya Skådespelshuset afbrann, blott tvenne
dagar sedan jag der sett gifvas den af honom lika romantiskt
componerade, som af hans vän Fouqué romantiskt diktade
operan Undine. Han lutade sig ur ett fönster af sin boning
Atterbom. II Afd. I. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
