Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
87
/ ’
qvinliga) hjertans sympathier, hvilken i det unga, oskuldsfulla
bröstet vanligtvis är Poesiens första skepnad. När skalden
omsider märkt, att den kärlek han önskar sig, lika litet utom
honom existerar som de älskarinnor han tillbeder, vore han
både såsom menniska och konstnär förlorad, om ej en religiös
åsigt af Naturen småningom klarnade ur den dunkla
längtnin-gens afgrund. Naturen blir honom en mythisk chifferskrift, i
hvilken han läser spridda de sälla, eviga sanningar, som i
full-stämmig accord skola omklinga oss efter bortläggandet af den
jordiska slöjan. Men det är Historiens ande, rätt fattad, som
ger åt denna åsigt dess ljusaste, dess för Konsten mest
fruktbärande synpunkt. Mannaåldren, hunnen till sann
sjelfmedve-tenhet, blygs for bemödandet att upphöja det oändligt lilla Jag
till Poesiens kärna och medelpunkt; den begriper, att man
endast genom sjelfförsakelse närmar sig till det högsta Sköna;
den uppmanar själen att förglömma, att fordjupa sig i
betraktelser af dessa hjeltar och hjeltinnor, som ännu ropa ur sina
grafvar: Du död, hvar är din udd? du helvete, hvar är din
seger?
Så blir skaldens konst fullkomligt den glada vetenskap,
som hon från urminnes tider bestämdes att vara: men också
anbefaller hon sina idkare, för att kunna utvecklas i hela sin
glada herrlighet, en sinnesart som öfverensstämmer med friden
och lugnet af hennes egna pulsslag. Tyvärr låter man så gerna
onödigt förvirra sig af de disharmoniska smädegillen, som
Opoesien och Idélösheten vanligtvis bilda mot allt, hvad de icke
mäkta eller icke gitta förstå. Men en mans vigtigaste
prydnad är herraväldet öfver sig sjelf; och har man af sitt öde
blifvit kastad mellan stridande partier, så gör man tvifvelsutan
bäst i, att låta striden gå sin gång och sjelf gå sin egen. Är
det möjligt, när man lugnt besinnar saken, att på ett
onyttigare sätt förspilla stunderne af sitt ilande lif, än då man öfver
den andliga verldens mysterier invecklar sig i svaromål med
varelser, för hvilka de aldrig kunna göras tillgängliga? med
motståndare, som aldrig anat en skymt af sina vederparter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
