Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
255
liksom framför en vålnad, om ej denna vålnad tillika hade det
mildaste och menskligaste ansigte. Man tycker den gamle
Holz-schuher i full personlighet stiga fram från den mörka grunden,
hvars dunkelhet här kan synas en rörande sinnbild af det
historiskt Förflutna; man tycker honom vilja öppna munnen för
att tala, man tycker bröstet andas under den rådsherrliga med
ljusbrunt pelsverk fodrade manteln; och man kan ej mer
förgäta detta faderligt vördnadsvärda, hjeltekraftiga, visa och
snillrika hufvud, med de lockiga halft silfrade håren, den höga
klara pannan, hvälfningen öfver den präktiga näsan, de stolta
genomblixtrande och dock så förtroligt talande ögonen, den milda
och dock så bestämda och kraftiga munnen, den vackra hakan
med ett allrakäraste skägg som ånyo påminte mig huru smaklöst
vi nu låtit narra oss att uppoffra det, som ännu i Orienten är
med rätta hvarje bedagad mans fagraste prydnad. Dertill kommer,
att denna på trä målade tafla, genom den rättvisa lyckan att
som en helgedom ärfvas från slägting till slägting, är bibehållen
"i hela ungdomen och friskheten af sin första färgglans.
Medeltidens herrlighet, lik en nedgående sol, kastade sitt fagraste
skimmer ifrån sin aftonrodnad, och denna herrlighet, som i
Nürnbergs fornminnen öfverallt omgifver och tilltalar en,
öfverväl-digar en här med all sin makt liksom i en brännpunkt
förenad. Och så kände jag här, hvad jag föröfrigt icke kände för
första gången, att det Förgångna är min känslas egentliga
hemort. Ja, mitt hjerta tillhör det Förflutna, mitt hufvud det
tillkommande, och det som man kallar närvaro är, för mig,
egentligen icke till. Ville det engång lyckas mig, att äfven
bemäktiga mig denna med värma och klarhet, så vore poeten,
ja den praktiske philosophen färdig; till dess blir jag, i trots
af alla mina bemödanden, en vanmäktig dilettant i konsten som
i lifvet. — All njutning, all lycksalighet har en öfvergång;
och så måste jemväl vi med en rätt vemodig känsla omsider
skilja oss från Dürer, Holzschuher och hans vänlige afkomling,
som vid bortgåendet förelade oss en foliant, hvaruti han låter
alla dem anteckna namn och stånd, som af konstkärlek valfàrda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
