Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
313
värda maka, den liflige Diplomaten v. O" * *, den själfulla, af
Goethe uppfostrade Målarinnan Louise Seidler, som nyss
fullbordat en skön Wischnou (på Hertigens af Gotha
beställning) och kort förut en ännu skönare bild af sin fosterfader,
en bild, hvars anblick bragte Schelling till tårar; med få ord:
alla dem, som i München hade utgjort vårt dagliga umgänge.
Och så fingo vi med den förste klinga ännu en skål för
Greklands återfödelse; med den andre för Tysklands constitutionella
enhet och frihet, som ej mindre i Bayern, än i Prenssen, är
dagens käraste samtalsämne; med den tredje for de milda
gudomlighet« rna Wischnou och Goethe, att deras inflytelse på
Lyckan måtte bereda åt fosterdottren vår afundsvärda lott —
en snar Bom-resa. Naturligtvis tömde vi framförallt en toast
till vår värd för hans «Weltalter,» och till hans hulda, sköna
Fru för hennes lilla guldlockige Herrmann, hvilken nu åter,
en Arminius liksom på nyårs-qvällen, bar sin skarlakansröda
fotsida kolt, sin sabel och sin gyllne hjelm. Timvisaren skred
på uret, den ömsesidiga rörelsen steg synbart, än engång
sam-manklungo alla glasen för en lycklig, innehållsrik återkomst,
och i mitt inre genljudade ånyo de gamla tonerna från
Dresden, dem jag der hörde på den ljufbittra afskeds-aftonen hos
Calderons öfversättare, Éaron v. Malsburg, framlockas ur hans
fortepiano af Isidori hand:
«Ach! Scheiden und Meiden thut weh!»
Kesvagnen rasslade förbi fönstren, höll, och B * *, klädd i
pelsverk och beväpnad som en röfvar-kapten, rusade trapporna
uppföre att afhämta oss. Hvilket afsked, isynnerhet från Schelling
sjelf! lika varmt, som ur minnet outplånligt! — I de sista
veckorna kom han ofta upp till mig ett par timmar innan
middagstiden; vi gingo då ut att spatsera i nejderna omkring
München, och aldrig var han mera intagande än i dessa ögonblick.
Våra samtal voro ej alltid vetenskapliga; icke sällan frågade han
mig om min barndom, mina föräldrar, min ungdoms öden, och
deltog som en slägting, en äldre bror, i allt hvad han hörde.
Dfi skildrade han ock, till ädelmodig återskänk, sin ännu lef-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
