Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
342
kände vi ej blott, vi sågo himmelsbarnet Våren, hvars
besök äfven detta sommarland blott en gång om året undfår.
Väl hade vi redan på andra tecken förmärkt, att vi sedan
halftannat dygn intågat i Vårens rike’; men här först uppsteg i vår
åsyn sjelfve herrskaren ur sin vagga: här möttes våra blickar
nemligen af det första nya gräs och löf på detta åratal, allt i
sin ännu späda barndoms-friskhet — och mellan de ljusgröna
kransar, som han nyss börjat hänga omkring bergstränderna,
skimrade i all sin glans den herrliga Lågo di Garda.
Visserligen är, i detta land, öfvergången från vinter till
vår ej på långt när så skarpt i ögonen fallande, som hos oss,
i Norden; och anblicken af en ung vegetation, som spirar opp
ur spillrorna af en föråldrad, väcker derföre aldrig här,
åtminstone aldrig hos de infödde sjelfva, samma plötsliga, allt
öfverväldigande känslor af befrielse och förtjusning. Naturen är
aldrig här till den grad afklädd, som hos oss: här finnes
egentligen, när man undantager de högsta bergstrakterna, icke hvad
vi kalla Vinter. Italiens vinter, af hvilken man visst ofta
besväras inne i rummen, men sällan ute i fria luften, är en
regnårstid, ganska kortvarig, och som väl stundom förvandlar sina
regnskurar till snö, men aldrig, eller med högst få undantag,
förmår längre än ögonblickligt qvarhålla dem i denna stela
form på jorden. Lika flygtigt upplösas de flor-tunna
is-slöjorna, som någongång, ehuru sällsynt, dragas öfver sjöar och
floder. Om vissa skildringar hos de romerska skalderne, t. ex.
Horatius, äro (såsom troligt) öfverensstämmande med den
natur sora omgaf dem, så måste Italiens klimat sedan den tiden
ha betydligt förmildrat sig. Det gamla gräset står qvar och
afvaktar det nyas ankomst; väl fulare och glesare, men dock
aldrig fullkomligt gult eller vissnadt. De mörkgröna träden
fortfara med beständig grönska, och de ljusgröna bekomma väl
gula blad, men fälla ej dessa, åtminstone ej mer än till
hälften, förrän efterträdarne äro tillreds att spricka ut i stället.
Kortligen: hvarje nyburen vår mottager liksom i orubbadt
bo arfvet af den föregåendes fägring. Dessutom slingrar sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
