Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
359
åtskilliga miner och yttranden, som just ej vittna om det
bästa hjerta, tycker sig märka att hans Clotilda icke är densamma
som hon varit. I förbigående stannar han tör att betrakta den
landtliga festen, hvars oskyldiga fröjd, oeh isynnerhet den
vao-kra, melancholiska flickan, på det högsta behaga och röra
honom. Till stor harm för den falska Clotilda och hennes bror,
hvilka snart nog igenkänna den till piga förklädda grefvinnan,
kan Emmerico alls icke shta sig lös ifrån denna, utan sjunger
med henne en mängd ömma duetter och arier, ehuru han
under allt detta är så långt ifrån att varsna hvem hon är, att
han tvärtom, afsides, flera gånger suckar öfver det missöde, som
Qettrat honom vid den nu så elakblifna Clotilda. Då Isabella
slutligen är på vippen att draga honom med sig till altaret,
utropar omsider den verkliga Clotilda (som alltigenom kännt
honom, men ansett honom för trolös, ända tills hon märker att
han nämner den främmande qvinnan med hennes namn och
tror den vara sin fästmö): «Men, min Gud! jag är ju din
Clotilda, jag är din brud!" — «Ack,» suckar Emmerico, «vore
det så väl! gifve Himlen, att du talade sanning!» — «Min
bäste vän,» säger Clotilda, «derom kan du ju lätt öfvertyga dig;
du bär säkert hos dig mitt portrait, som jag skänkte dig för
två månader sedan; se åt, om inte jag liknar portraitetl» —
«Ja, det är sannt» . . . svarar den förbryllade älskaren; drager
derpå upp ett portrait ur fickan, kikar först på det och sedan
på henne — och störtar öfversalig i hennes armar. Att
Isabella och Sivaldo derefter få hårda ord, att de falla på knä,
och på den ädelmodiga Clotildas förbön con grandezza för
låtas — utgör slutet af denna ur Signor Eossis «celebra penna»
flutna mästarbragd. Jag köpte mig ett exemplar, af aktning
för uselhetens fullkomlighet . . .
Mellertid måste jag göra åskådarne och åhörarne, eller det
såkallade Publicum, den rättvisan, att om operan var dåhg, så
var ock uppmärksamheten derefter, eller så godt som ingen.
Denna anmärkning har jag föröfrigt haft tillfälle att göra vid
hvartenda skådespel, som jag hittills i detta land bivistat. Bat-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
