Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
424
nöje af hvad slag som helst, måste för oberäknade regnskurar,
stormvindar, och mera sådant, uppskjutas eller med blott halft
nöje bringas till verkställighet Ej långt från nämnda basilika,
sedan man lemnat kyrkan S. Antonio till venster, tager
vägen af från den lyckliga gatan, hvilken ännu ett långt
stycke i enslig ro fortsätter sin raka gång, blott af Villor och
vingårdar omgifven, tills bon omsider stannar vid Aureliani
mur och basilican S. Croce’s skuggrika castaniefält Vår åt
venster afvikande stråt förde oss till Porta Tiburtina, den
nuvarande Porta S. Lorenzo, om hvilken jag ju i min
föregående skrifvelse bland mycket annat sagt, att hon utmärker
gränsen af Esquilinska kullen. Blickande upp, sågo vi
dropparne blänka på mossan af Acqua Felice’s ofvan
porthvälf-ningen framtågande vattenledare, och framför oss öfver den
ödsliga, men grönskande och tankfulla Campagna’n försmälte
allt mer och mer det outsägligt ljufva hvita luftskimmer, den
Alba rugiadosa som föregår Italiens morgonrodnad, i
purpurn af den nyväckta dagens anletsfärg. Ungefär en
fjerdedels mil från stadsporten ligger basilikan S. Lorenzo, som
räknas till de sju Boms hufvudkyrkor, hvilka fått rättighet att
bära detta hedersnamn. Inom Boms murar finnas, om jag
mina rätt, tre åt den helige Laurentius invigda kyrkor; men
denna, som i följd af sitt läge bekommit tillnamnet fuori
delle mura, är den äldsta och har den hedern att förvara
helgonets öfverlefvor. Constantinus Magnus, denne outtröttlige
Biks-kyrkobyggare, har äfven gifvit detta tempel varelse. Mera
kanske derom en annan gång: vi funno oss ej nu äga tid att
betrakta henne.
Allt klarare och klarare blef den högblåa himmelen, och
närmare och närmare vederqvickte oss i framgrunden den
Sa-binska bergsryggens dunkla grönska, på hvars sluttning, liksom
hängande i dess midt, det hvita Tivoli vinkade, det
efterlängtade Tibur superbum, som jag så ofta sett från Bom ömsom
i aftonrodnad, ömsom i middagsglans, men alltid lika vänligt
och förföriskt En dubbel rad af mestadels ytterst förfallna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
