Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
555
tror jag att blotta det hänryckta medvetandet af denna lycka
skulle göra mig mäktig att componera dramer af
förträfflighet Jag är nyfiken att i Berlin få se och höra den af
Goethe bildade Madame Wolf, som under mitt sista vistande i
Preussens hufvudstad var frånvarande. Hittills är Mad.
Schröder for mig det högsta i sitt slag. Skref jag ej från Dresden,
att jag der engång såg henne gifva en såkallad Gastrolle,
såsom Lady Macbeth? Också i den rolen förekom hon mig
som ett non pius ultra. — Föröfrigt måste väl Sappho’s
role lätt af alla aktift poetiska fiuiitimmer kunna uppfattas,
emedan den i sjelfva verket, till sina grunddrag, innehåller
deras gemensamma lefnadshistoria. Hvarenda sådan qvinna har
erfarit samma obegränsade, otillfridsställbara längtan, samma
strid med fjedrarne af sitt köns förhållande, samma illusion af
kärlek och gryende sällhet, och slutar omsider, om just icke
alltid kroppsligen, dock säkert andligen med samma saltö
mortale. Antingen de, som den fordna Sappho, af ingen
christlig grundsats bundna, kasta sig i hafvet, — eller (hvilket
tvifvelsutan är bättre gjordt) så godt de förmå göra språnget
uppåt och in i den Gudomliga Nåden, så blir i båda fallen
dock en fullkomlig uppoffring af alla anspråk på jordisk
lycksalighet det slutliga resultat som måste uppnås. Ja, jemväl de
manliga skaldernes lott, ehuru den tycks af den i
könsförhål-landet grundade friare ställningen till verlden vara mera
gynnad, är dock i sitt inre väsende egentligen ingen annan. Den
omätliga portion af arf- och verksynd, som medföljer
fantasiens öfvervigt och isynnerhet Poesiens vådliga skänk, straffar
sig omsider sjelf på deu punkt i syndarns innersta lif, der
straffet derigenom blir kännbarast, att på denna punkt det
himmelska och det jordiska beröra hvarandra fullkomligt
omedelbart och å ömse sidor med hela sin eld och sin fägring. Det
förstås att jag med denna punkt menar hvad man kallar
kärlek, i ordets vanliga menskliga bemärkelse. Och här möter
honom nu, till välförtjent straff derför, att han gjort sig — ja,
Geijer! detta är ock mitt portrait! — till ett kameleontiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
