- Project Runeberg -  Samlade skrifter i obunden stil / Minnen från Tyskland och Italien. Senare bandet /
646

[MARC] Author: P. D. A. Atterbom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Frågan besvarar du ej; din naturs ljusalfer ej spörja,

Hvem man bland menniskors ätt korar till bat eller gunst.
Ej om de flestas dorn jag mig bryr: dock de bästas jag ärar;

Deras förnämst, som sitt lif sjelfve åt Konsten ha vigt.
Mången jag känner bland dem, till hvilken jag vördande uppser;

Säll om, af hvad jag försökt, något dem söngs till behag.
Likså ljuft att beundra det är, som tomt att beundras:

Högsta fröjd för ett Jag är ju ett ädlare Da.
Dåras min själ? eller nalkas den tid, då det eniga Manhem

Skådar i värdigt förbund hela sin sångarekrets?
Då dess skalder, ej lyssnande mer till sorlet för dagen,

Söner af samma natur, broderligt älska hvarann?
Rymd för oss alla det har, det herrliga Skandien; annat
Kräfver det, än att i köld hvarje sig söndrar ßr a ig.
Slutom då ringen! och tubbe oss ej mångsnackande hopens

Eviga kif, att igen skiljas och grubbla derpå!
Fritt må emellan sekter och namn sig tvistande splittra

De, som vid namn och person fästa det Skönas begrepp:
Skulle dock vi, som lefva i det, som lefva för sången,

Glömma, hur fjerran dess mål är för hvarendaste satt?
Tallöst är ju i gåfvor och art, som det vingade slägtet,

Skaldernes: derför så rikt klingar Naturens concert.
Omen åt solen ju ställer sin färd, och dufvan åt skuggan,

Näktergalen förstår rosens och ungdomens dröm,
Vhenix på doftande bål afhöljer sig konnngaskruden.

Lärkan, ett jollrande barn, qvittrar sin morgon och dör.
Ingen dock klandrar hvarann för näbbens och vingarnes mångfald.

Sjelfva den ringaste gök äger sin kraft, sitt behag.
Kärleken lauker ej argt. Hvad äro vi, om vi ej älska?
Älska, hvad mer är än vi, Himmel och Fädernesland?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 03:22:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/atterbom/1-2/0352.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free