Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
653
Ifrån den vilda kamp, di jorden« kraft,
Ej mildrad än af kärlek och af imirta,
Försökte sina första skaparvärf.
Den gamla Natten, öppnad nyss för Ljuset,
I dunkla böljor ovisst rörde sig,
Och hennes bröst, der nu ett hjerta klappar.
Di håfdes tungt af en gestaltlos aning,
Hvars yttringar bekrigade hvarann.
Den råa Styrkan drömde rymden skänkt
Till tummelplats för sina jättelekar;
Men segren var ej ling: de elementer
Som tjenat henne undersitligt förr,
Luft, vatten, eld fönvuro sig till uppror.
Och stelnande hon sönk i spillror ner
Till kufvad grundval It det högre lifvet.
Nu är hon oss en saglik fornverld blott.
Stängd inom djupet af sin egen afgrund;
Der fjettrar henne evighetens mitt,
Det Frias känsla och det Skönas urbild.
Dock böra vi med vördnad skida bergen,
Den äldsta Modrens ursprungslika barn;
Ej glömmande, att lifvets hela blomstring
All sötma suger blott ur kraftens rot.
Naturen sjelf, den blida dottren, än
Sin helsa dir ur en titanisk bann;
Och endast af metallens ådror närd,
Dem jag i deras dolda gångar spanar.
Kan blomman smile, som en dröm af oskuld.
Insekten stimma, som en tvingfri barnlek,
Det stolta djuret kämpa, njuta, lida,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
