Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
655
Åt främlingen en obekant förtjusning,
Och vederqvicka än i sena dagar
Den vidtbereste genom minnets bild.
Dock, hvar Naturen, liksom uti Norden,
Frikostig mindre, uppbyggt Vinterns borg
På idel fjäll vid fjäll och berg vid berg,
Bland lingonhedar, kärr och furuskogar:
Der skänker hon åt sönerne, i stället,
Ett trofast hjerta, ett ovanskligt allvar;
Och hänger frosten än i hår och skägg,
Dem lyser invärtes likväl den sol,
Som ej går opp, men icke heller ner.
Hvad gör, att hatad af de mörka makter,
Som än ej glömt sitt fordna öfvervälde,
Naturen sjelf är nattlig här och sträng?
I modigt arbete står kraft mot kraft;
Om striden ändlös är, den spänner ock
Till bragd på bragd den vakna styrkans båga.
Ja, sjelfva språket bildar sig på bergen
En slutnare, men mera saftig kärna:
Det kan ej äga ytans smidighet,
Ej vällustyrans drömska, veka välljud;
Det brottas med sig sjelf, med hårda malmen,
Det stammar brutet evigbetens känsla,
Det dignar under tankans öfvennått.
Men denna stelhet vittnar om ett lynne,
Som utan skiften ett ursprungligt är,
Och språket blir en gåtlik teckenskrift
Liksom de berg, som ammat opp dess klang.
Det saknar ej sitt samljud, ej sin skönhet:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
