Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
362
Vill skalden sjöngs, snart han stämmor hör,
Som underbart hans diktar-ord ledsaga:
Störtfall af vafen, brustna isars dån.
Ensliga fåglars röster. Tallhjons rop,
Och kloekors ringning långt från skogens kyrka.
Så danar sig en sammanklang af strängar,
På hvilka själen lyssnar, hjeltesäll.
Och mäter sig och sin bestämmelse.
Ju högre opp, ju tystare för tankan;
Ju tystare, ju heligare ock,
Ju närmare till himmelen och Fadern.
På tinnarne utaf sitt slägtes boning
Den Vise står i denna ensamhet.
Från verlden skild och doek försont med henne;
Ser, i sin klarhet lugn, hur rundtomkring
Den lägre bygden ljus och skuggor skiftar,
Och hur allt, nedanför, med rastlös vexling
Af satser, villor, anspråk, om hvartannat
I oafbruten gäsnings oro hvirflar.
Han gläds, der andra se förstöring blott
Och brist: ty han förmår att se det Hala.
Han dåras ej, som mängden: ty han delar
Ej hennes hopp; han fröjdas ej, som hon,
Ty han försmår all hennes arma njutning.
Väl märker han det lömska flor af sorg,
Som ännu hölja vill Naturens fägring
I dunkelheten af den gamla Natten;
Det är den gömda syndens gömda straff,
Som begge, bortom själen, bortom tingen,
Försåtligt lura på den fallna viljan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
