Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalinska Smakläran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
versraden nödvändiga takthvilan, eller afskärningen, på dess
rigtiga, nämligen med mening och välljud öfverensstämmande,
plats (så att man t. ex. icke skrifver
«En Gustaf Wasa och hans store soneson»
eller
«Tänk, hvad det är för härlighet, att kunna rimma»);
att man i hvar och en rad bör inrymma en mening, som icke
löper in i den följande och än längre; att man icke får slå in
en plugg, en skärf eller ett litet ord, för att uppfylla raden;
och efter allt detta meddelar han det visserligen hufvudsakliga
råd, som väl hade förtjent stå i främsta rummet, att man «icke
behöfver vara poet, om man ej finner dertill hos sig en liflig
drift», och att man, äfven då, bör «länge rådgöra med sig sjelf,
till hvilkendera art af skaldekonsten man bäst är fallen.»
Slutligen inskärper han, såsom det i allt slags poesi nödigaste att
i akt taga: att «visa sitt ämne på vackraste sidan»; att
framställa »tankar, som icke äro falska, utan goda, rena och
vinkelräta», — hvadan en yngling, «innan han griper till Virgilius,
Ovidius, Boileau, La Fontaine», bör läsa «Eydelii
Förnufts-Öfningar»; att «äga ett stadigt hufvud och tydligen veta hvad
man vill säga; att vörda språket, så att man talar god och
behagelig svenska, utan onödiga ord, illa vända meningar,
gemena eller högtrafvande utlåtelser; att kosta arbete på sin vers,
gifva sig tid, låta ligga det man utkastat, öfverse det då och
då, höfla, fila, stryka ut, sätta till; så att ej blott ett och
annat ställe blir vackert, utan alltsammans är sig likt och
bibehåller sig från början till slut.»
Det är väl icke att fela i skyldig aktning mot Dalin, om
man finner sig härmed ej vara kommen särdeles långt i poetisk
insigt och kritisk användning. Man måste, tvifvelsutan, erkänna
rigtigheten af det mesta deraf. Men ögonskenligt är, att
alltsammans, der det öfverstiger grammatiska, logiska och
prosodiska fordringar, dock aldrig höjer sig öfver rymden af
oratoriska. Hvarföre? Emedan det grundar sig just på en omedveten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
