Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lovisa Ulrika och Tessin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
43
lydiga verktyg skulle de låta nyttja sig, med ostörd frihet, att
då njuta ett vittert och konstälskande lif i allsköns gamman.
De åter hade hoppats, att vinna den snillrike och allsmäktige
umgängsvännen till hufvudstödet för sina planer, som alla,
innerst, utgingo på och från en enda grundtanke: ökad
konungamakt Hos Tessin låg verkligen, bakom medelvägarna, fraserna,
skådespels-attituderna, de alltid efter behof skickligt antagna
minerna, ett fosterlandsälskande sinnelag; men fosterlandet skulle
göras lyckligt enligt hans system.
Tessin öfverlefde sin fordne gunstling: efter att hafva sett
hans öden, från en uppnådd glanshöjd, plötsligt förmörkas, åter
ljusna, och ändtligen i ny glans försvinna. Skum och dyster
blef deremot aftonen af den lysande rådsherrens egen lefnad.
Dock bibehöll han äfven nu en ypperlig utvärtes fattning;
endast i hans dagboks-anteckningar utgöto de dolda smärtorna sin
klagan. Rika själsgåfvor hindrade hans inre från att
sönderslitas eller krossas. Han fördjupade sig i studier, gaf sig luft
i stenstils-inskrifter, förbättrade sina redan i tryck utgifna ((Bref
till en Ung Prins», och anförtrodde åt sin «Journal», i samband
med sjelfbiografiska tänkvärdigheter, äfven allmännare historiska,
politiska, religiösa, esthetiska. Hans theori, eller hvad han
ansåg för sitt «samvete», hade tillhört ^republiken»: hans hjerta
hade ändock, i sjelfva verket, aldrig upphört att fasthänga vid
den konung, den drottning, den prins, som fordom älskat
honom så högt. I sitt sjuttiondefemte lefnadsår och de första
dagarne af år 1770 gick han, under samtal med sin själasörjare,
frimodigt ur den jordiska tid, hvars häfdaböcker alltid skola
ihågkomma honom med en egen blandning af klander,
medlidande och aktning. Hans sista ord, framstapplade under de
yttersta andetagen, sägas varit: Tandem felix!
Boken «Tessin och Tessiniana», utgifven af den
förtjenst-fulle Ehrenheim, var en dyrbar skänk åt vår litteratur.
Bekla-gansvärdt är dock, att den så sparsamt meddelar Tessins
betraktelser i artistiska ämnen. I dessa var han en grundligare
kännare och säkrare domare, än de fleste som dermed i hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
